Agitators!

I wrote a while back about humor and democracy. Again, the Onion manages to deliver a better analysis and more amusing reading than the legions of professors that clutter the bookshelves of libraries and the liberal editorial pages.

G8 - here we come!

In the midst of reactionary developments, racist policies, walls and war, the G8 meeting is about to take place. In two days the protests will commence, but already there have been skirmishes with the police as they have attacked and arrested people for, among other things, singing the Internationale or carrying political literature. The German police force seems to be set on creating confrontations.

I will be there, so in a few days, further posts will be scarce. Hopefully, they will commence once more in about a week or so after that. I hope to see you all there! Keep yourself updated through, for example, indymedia.org rather than regular news channels - we all know beforehand what the networks and public service will say. Abandon the ideological ship, opt for better, grassroots media. Particularly for this, which can only end in the defeat of the G8.

Adelante - Socialism på liv och död (del 1/2)

Första delen av Adelante - socialism på liv och död. Se den!

Adelante - Socialism på liv och död (del 2/2)

En film om Venezuela producerad av två kamrater ifrån Vänsterns Studentförbund. Ett måste för varje Venezuela-intresserad!

Att äga ljud: kultur, egendom, information, makt.

En av de mest spännande sakerna som sker just nu är fildelande på sidor som the Pirate Bay. vilket har skapat en jättedebatt i svensk och utländsk media och akademi. Ni kan ju själva gissa vilken sida jag är på.

Fildelningsdebatten är i mångt och mycket lik andra debatter som har förts tidigare kring kollektivt ägande, men skiljer sig på många intressanta sätt. Framförallt kanske för att man inte faktiskt förbrukar någonting när man fildelar, man kopierar istället för att göra sig av med någonting (förutom diskutrymme på sin dator, på en server eller liknande). Det är, så att säga, en gratis lunch. Någonting som givetvis grämer borgerligheten.

Kultur är ett exempel på kollektiv praxis som uppkommer i vissa sammanhang och får status tilldelad i en komplicerad social process, det är ingenting man kan sätta ett värde på. Liksom man gör musik talar man med andra människor, liksom man skriver på en dator så ritar man i ett datorprogram. Man kan inte skilja delarna från helheten på ett sätt som är självklart och saknar motsägelser eller godtyckliga gränsdragningar.

Det finns inga skäl till att tro att fildelande skulle leda till lägre ersättningsnivåer för småproducenter, snarare är det vi kan se hur jättelika mediabolag sakta men säkert faller samman (bolag som faktiskt stjäl mervärdet av artister). Det här är alltså bolag som agerar direkt propagandiskt igenom produktion av exempelvis filmer som Black Hawk Down, det här är bolag som sänder arméer av professionella detektiver och advokater för att sätta dit 16-åringar som bara vill kunna lyssna på musik. Deras roll i att streamlinea kulturutbudet, att utplåna avvikande praktiker, att avväpna dissidenter i media och att prångla ut sexism 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan är omöjligt att missa. Deras död vore en seger.

Vidare skulle jag vilja framhålla hur likt nyttan med det kollektiva ägandet av media är med kollektivt ägande av alla produktions- och informationsmedel. Liksom vem som helst kan utveckla talanger med en dator och rätt program som de aldrig innan skulle ha upptäckt gäller samma sak - i än högre grad - när löneslaveriet avskaffas. Det finns en naturlig rörelse i fildelningens logik som jag är övertygad om att kulturborgerligheten förstår mer än väl: om vi kan avskaffa överheten och njuta av frukterna av vårt eget arbete och våra egna skapelser när det kommer till kulturen, varför skulle vi då inte göra så i alla sektorer?

Slutligen skulle jag bara vilja säga att Erik Svensson har sagt allt detta och mer därtill på ett utmärkt sätt. Läs!

There was once a war...

Svante Nordin och extremismen.

Bisarra mängder litteratur som jag läser har släppts på 70-talet och det som är så roligt med den är att den i stora utsträckningar har blivit översatt, fått förord skrivna av eller på annat sätt haft att göra med gestalter i svensk politik eller akademi som fortfarande är viktiga. Och som helst nog skulle vilja glömma det de har skrivit när de var radikaler.

Dagens upptäckt är extra rolig eftersom den har fotnoter inskrafsade i texten av någon driftig själ som gjorde att jag upptäckte följande stycke i förordet till Karl Marx-Friedrich Engels Filosofiska Skrifter (Bo Cavefors förlag, 1978):

Genom Plechanov, Lenin, Stalin och andra har den kodifiering av marxismens filosofi som Engels lade grunden till förts till sin fullbordan.
- Svante Nordin

Fetstil är understryckningar eller inrigningar i texten av okänd läsare. Man behöver ju kanske inte veta så mycket om Svante Nordin för att veta att han är en ganska reaktionär professor i idé och lärdomshistoria på Lunds Universitet. Hans ungdoms glöd är sedan länge förlorad.

Svante är inte den ende av '68 vänstern som det har blivit så med. Många har blivit förborgligade. Många har blivit klassförrädare. Som Zizek sa i efterordet till George Lukács "Tailism and the Dialectic: A defence of History and Class Consciousness": det som Lukács bevarar i den ortodoxa marxismen för oss som lever och läser idag är möjligheten till att återigen låta det vara möjligt att brännmärka någon som en revisionistisk klassförrädare. Svante är inte den ende som förtjänar det epitetet: det finns vänner, och det finns fiender i den här världen. De allra vidrigaste av dem har vi lärt känna i våra egna led. De försöker göra bot och bättring inför hela den borgerliga världen igenom att stå i främsta led mot socialisterna.

För unga akademiker av olika typer tror jag dock det finns en varning i det här, en varning gentemot extremism (kanske lite ironiskt att säga efter att jag har kallat stora delar av Sveriges etablissemang för revisionistiska klassförrädare). Maoisterna på 60-talet med sina dogmatiska paroller (och i all ärlighet, sina delvis klarsynta analyser) har nästan mangrannt försökt glömma sin historia eller blivit rabiata karriäristiska antikommunister. Glömmer man det kritiska arv som Marx och efterföljare har skänkt till oss och blir förblindad av dogmatism och extremism (och speciellt till statskapitalistiska haverier som Sovjet och Kina) kommer man bli klassförrädare en dag när förborgerligandet har gått för långt och illusionerna om världen spricker.

Riv muren - befria politiken!

Ung Vänster får acceptera min ursäkt för att använda deras annars utmärkta Palestina-paroll, men det verkade passa så bra.

Efter att under ett tag ha läst om politisering, av t.ex. av kårer under vänsterstyre på Sveriges universitet, och om individens fri- och rättigheter samt att ha studerat en hel del feminism känner jag att det är på tiden att skriva om en av de viktigaste politiska landmärkena som jag tror vi har att erövra i vänstern.

Distinktionen mellan det offentliga och det privata är en grundstomme i liberalismen. Det har framkommit igenom dess reifierade förhållande till tidens utveckling och igenom sin egen position som en mystifierande ideologi snarare än någonting annat. Ni känner alla till grundtanken. Hemma i min kammare är jag min egen, där kan ingen röra mig, där är jag bortom politiken. När jag träder ut ifrån den är jag en samhällsvarelse igen och kan beröras av statsangelägenheter. Man sållar in vissa saker till det offentliga, och andra till det privata och bygger på så sätt upp dikotomin. Framförallt hamnar finanser i det privata. Det är någonting som får människor att bli oroliga. "Men.. det är ju mina stålar!"

En av feminismens största bedrifter har varit frontangreppet på det privata, det stängda, det man inte får röra vid, det givna, allt under parollen "det personliga är politiskt!" Detta är en nödvändighet för feminismen, självklart, eller i alla fall alla feminismer som har någon som helst större idé än att förborgerliga kvinnan, att förvandla henne till ingenting mer än en fullvärdig medlem av en klass som exploaterar, eller en klass som blir exploaterad. Många liberaler har också anfallit uppdelningen, helt enkelt för att man är tvungen föratt nå resultat. Man finner att de ideologiska konstruktioner som behärskar hemmet och det privata är minst lika sociala som det offentliga.

Människor befinner sig varje dag i strider som för de flesta är omedvetna. Kapitalismen atomiserar individer och igenom sina ideologiska konstruktioner som igenom en naturlig rörelse anpassas till rådande produktionsförhållanden behåller dem uppdelade. Kvinnor, arbetare, rasifierade grupper och än fler är varje dag indragna i en kamp som är än öppen, än gömd. Det är ofta inte i monumentala brytningar, i utdragna slag, utan i tillfälliga skärmytslingar. Vem ska diska? Varför tilltalas man alltid sist i gruppen?

Klasskampen och feministiska eller olika rasifierade kamper är inte riktigt samma typ av strid men sammanfaller alltid i slutändan. Arbetarens grundläggande problem är inte diskriminering av samma typ som hos de andra grupperna utan exploatering. Nog för att de andra också är exploaterade, men deras exploatering grundar sig på en kapitalistisk praktik där deras "superexploatering" kan ske igenom att dessa ideologiska strukturer legitimerar eller möjliggör denna superexploatering (betänk hemarbete som strukturerar igenom ideologin om kärnfamiljen och som framtvingas igenom hur vi organiserar vårt samhälle). Där kampanjer eller medvetandegörande för att kvotera in kvinnor, eller där man försöker utplåna rasistisk segregering är effektiva och bra vore samma sak för arbetarklassen vara meningslös. Man måste undvika att tro att problemet med arbetarklassen är ett problem som på något sätt skulle handla om "snällhet" (inte för att feminism eller antirasism handlar om att krama folk). Kapitalismen klarar sig utan rasism eller sexism (i de möjliga världar scenarion jag kan tänka mig iaf) men inte utan proletärer.

Så vidare då, till medvetandegörandet. En av de viktigaste sakerna som överhuvudtaget kan ske är realisationen att andra människor befinner sig i samma situation som man själv och har liknande erfarenheter. Uppdelningen av det offentliga och det privata är inte bara dålig rent vetenskapligt, eftersom den försöker upprätthålla och vilar på den liberala individen, utan är ett faktiskt hinder för medvetandegörande. Inte för att det överhuvudtaget räcker med att man vet att saker är kassa, men masskampens första, vacklande steg är en spontanistisk insikt kopplad till handling. När politiken kan fokusera och förklara människors vardagssituation, när människan åter blir en samhällvarelse rakt igenom rubbar man reifikationen och utvecklar ett politiskt medvetande som i sig skapar ett imperativ för aktion. Inte för att man vill, utan för att man måste. Det privata existerar som en slöja som gör dagens nakna kamper till ett skuggspel på väggen.

Det är också en nödvändighet för att göra dagens avpolitiserade politik till riktig politik. En märklig sak jag har observerat är att människor tenderar att lyssna mer på NGO's eller andra frivilligrörelser än vad de gör politiska partier - helt enkelt för att de tror att de förra är mer tillförlitliga och objektiva! Nog för att majoriteten av alla politiker försöker bevara status quo, eller göra saker än värre igenom genomskinlig populism (se: "nya" Moderaterna) men att tro att människor inte har en politisk agenda är att göra ett misstag som bara görs möjligt igenom dikotomin offentligt/privat. Att leva är att vara politisk! För att göra en Zizekiansk vändning: man ska vara mer rädd för politisering av de som hävdar att de inte är politiska än de som öppet håller upp sin partibok. Det är mer lurendrejeri när Mauricio Rojas släpper sin "rapport" igenom Timbro än om Fp hade skrivit den själv. Liksom transparenta demokratiska hierarkier är mer demokratiska än platta strukturer pga. möjligheterna till öppen kritik och självkritik är politiska partier mindre farliga politiskt än vad NGO:s är när det kommer till att smyga in politisk propaganda.

Fackförbundens koppling till S kanske jag tycker är oturlig, eller Näringslivet till M för den delen, men det är bara oturligt pga. deras politiska hållning - inte i sak. Hade LO varit råkommunistiskt skulle jag inte klaga. Vi får inte låta oss övertygas om att klara politiska mål bara ska framtvingas i någon pajasföreställning vart fjärde år. Kampen är i vardagen, en kamp som måste öppet hållas upp och politiseras - alltså, sättas i ett större sammanhang. Det är en kamp i bostadsområden, på arbetsplatser, i gator, i hem, i bilen, på caféet och en kamp i dig själv - en kamp mellan den rådande ideologin och ditt eget kritiska tänkande. Människor måste inse att deras vardagliga kamp inte står långt ifrån ett ställningstagande - ett ställningstagande som är nödvändigt för att de ska kunna upphäva motsättningarna en dag. Kunden i kassan som möter kassörskan på Ica, ungdomen utan en bostad, kvinnan som blir slagen, invandraren som bara blir rekommenderad underbetalda, fysiska arbeten. Alla har de samma intressen, dikotomin privat/offentligt är ett ideologiskt hinder - en mental vägspärr som måste sprängas i luften för at människan - det politiska djuret - ska frigöras och borgarskapets politiska, sociala och ideologiska vinterpalats stormas.

Ner med det privata!

Class Consciousness

Suddenly, there is something very frightening about the working class...

Den som kan gör, den som inte kan, recenserar.

Jag är lite svag för vänstersosseriet, en oturlig egenskap måhända, men det finns där ändå. Men liksom alla förgreningar av socialismen som jag kanske känner en viss sympati för (socialdemokrati, syndikalism, maoism) så dyker det upp problem efter hand när man hör deras åsikter i ett vidare spektrum. Enn Kokk har skrivit en recension av Åsa Linderborgs recension av “FRP-koden - Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess.” Varför ska man då överhuvudtaget göra någonting så banalt som att försöka skriva en recension av en recension av en recension? Tja, resultaten får väl tala för sig själva om det var lönt eller ej.

Marsdal som har skrivit FRP-koden förklarar Fremskrittspartiets framgångar framförallt igenom att mellanskiktet har helt kvalat ur klassbegreppet ur sin vokabulär. Kvar finns endast hippa, och mindre hippa människor kvar. Deras elitiska von oben perspektiv gör att arbetarklassen - vars själva existens förnekas - söker sig till det parti som talar om deras situation; Framskrittspartiet. Det är intressant att se hur klassföraktet tar sig estetiska uttryck: avsky mot dumma människor utan smak som lyssnar på dansband och inte har matchande kläder. Om jag inte har fel talar ex. Jacques Rancier om hatet mot majoriteten som kan urskiljas i föraktet för populärkultur. Inte för att jag är ett fan av Sunset Beach, Britney Spears och Die Hard - men smak kan knappast kallas objektivt. Om klassföraktet just skulle gömma sig bakom det här så vore det inte alls förvånande. Det är ju lite populärt att vara estetiskt snobbig.
Vidare håller jag helt med om att politikens urholkande, socialdemokratins eviga kasande högerut, banaliserandet av världspolitiska händelser, lögner, propaganda, etc. Alla tjänar det till att skapa utrymme för kryptofascistiska småborgerliga partier som Sverigedemokraterna. Det sorgliga i det hela är givetvis att Sverigedemokraterna, Framskrittspartiet, etc. inte har någonting att erbjuda arbetarklassen. De är för en liberal ekonomisk politik, vill inskränka arbets- och strejkrätt och har inga planer på att lösa arbetslöshet på ett adekvat sätt.

Nu till det jag ville komma till: arbetarklassens värderingar. Det är här jag skiljer mig från Enn Kokk.

Arbetarklassen ligger långt till höger om vänstern i värdefrågor; man har föga förståelse för bögar, feminism, miljöpolitik och invandrare (man inte känner). Däremot ligger arbetarna långt till vänster om socialdemokratin i ekonomiska frågor; man vill ha progressiv fördelningspolitik, arbetsplatsdemokrati, ökat gemensamt ägande och skattefinansierad välfärd. (Samma åsiktsmönster finns i Sverige, som bland andra sociologen Stefan Svallfors visat.)

Va?

Det är sådana här saker som jag tycker är problematiska. Laddad som jag är av vad Diana Mulinari sa på ett föredrag häromdagen om att arbetarklassen blir allt mer rasifierad och feminiserad och av mina egna erfarenheter igenom min uppväxt och så vidare tänker jag på både den rasism och den solidaritet man kan möta i arbetarklassen.

Bilden av arbetarklassen som fördummad, brutal, etc. lever kvar i populärkulturen. Titta på vilken sjaskig amerikansk film som helst, även om deras "ontologiska" (ett ord man aldrig bör höra i marxistiska sammanhang!) status inte erkänns finns arbetarna alltid ändå, kvar där i pereferin. Arbetarklassen som kollektiv tenderar till att ha konservativa värderingar, visst, men i vilken utsträckning egentligen? Som en annan marxistisk sociolog - Rebecca Lärnesjö - sa: ofta kan arbetarklasskvinnorna mycket mer än vad sociologerna kan. De har kommit mycket längre i sin förståelse av klass- och könsförtryck. Så tror jag också det är. Arbetarklassens konservativa/reaktionära värderingar finns, men ofta kan man se dem användas som ett bollträ emot just proletärerna. Akademiker från mellanskiktet eller däröver använder ibland feministiska eller rasiferingsteorier/frågor för att nedgöra arbetarklassen, vända vänsterns vapen emot dem själva. Vi kan inte bara gå med på det. Arbetarklassen förstår bra mycket mer än vad man tror, och om man ska säga något om deras fördomar så är det väl kanske att de är lite mindre raffinerade än småborgarskapets finjusterade avsmak.

Jag ska inte säga mer om stycket om den socialdemokratiska pressen och folkrörelsen. Enn Kokk har rätt.

Sist nu, om kommunismen, Lars Ohly und so wieter. Det man ska komma ihåg när det kommer till Vänsterpartiet är att partiet är just nu där socialdemokratin var på 60-talet. Socialdemokrati är, som vi vet, en återvändsgränd om målet är socialismen. Mer eller mindrae alla av västeuropas länder har styrts av socialdemokrater av en eller annan typ under längre perioder, men ingen av dem har blivit socialistiska för det.

Har kommunistordet något att göra med det? Jo, det är klart. Men inte för att kommunismen i sig gör att ingen vill ha något att göra med det, utan för att en hård propagandakampanj har förts sedan, ja, den revolutionära socialismens födelse egentligen. Kommunism förknippas med Sovjet, något som de härskande klasserna i den statskapitalistiska och kapitalistiska världen har kämpat hårt för att se till. Men revolutionär socialism är ett måste för att skapa en bättre värld. Partier som Vänsterpartiet är de som verkligen kan representera folkflertalets intressen, snarare än några rasister. Det vill säga, om de verkligen slutar vara reformister utan öppnar alla arenor för kampen. Jag tvivlar på att Socialdemokratin kommer hitta tillbaka till reformismen på riktigt. I dess ställe kan man dock inte vara några reservsossar. Ett riktigt alternativ är ett konsekvent arbetarklassparti.

Den vulgära popperianismen-liberalismen.

Det jag känner är syftet med den här bloggen är att framförallt snacka om mer teoretiska detaljer i olika ideologier. Andra skriver bättre om dagsnyheter än vad jag gör, men efter en hel del studerande av liberala och socialistiska teoribildningar tycker jag att jag har någonting att tillföra en vänster som inte känner sig så säker på sina ideologiska fötter.

Hur det än må vara med det följer ett tappert försök. Karl Popper är ett av mina huvudintressen i den liberala panteonen. Han kanske är relativt obskyr, men hans argument åberopas gång på gång i debatter, ungefär som man kan höra ett eko av Nozick i mångt och mycket vad högermänniskor säger, så kan man även skönja Popperianismens ansikte i bakgrunden på många liberala haranger.

Karl Popper har två huvudsakliga sidor, som politisk filosof och som vetenskapsteoretiker. Hans senare arbeten är viktiga och mäktiga, men har också grava brister. De får dock vänta med att bli behandlade tills senare. Som politisk filosof myntade och utvecklade Popper begreppet "det öppna samhället" i hans bok som givits ut i två delar i Sverige, Det öppna samhället och dess fiender. I den skisserar han en politisk tradition från Platon, till Hegel och Marx. Poängen är ungefär att de alla är historicister som berättar en profetisk historia. Att säga att "Historien kommer frikänna mig!" eller på andra sätt tänka sig historien som ett subjekt med en poäng eller ett slutmål blir ett enkelt sätt att frigöra sig från moraliskt ansvar. Det vill säga, om man tror att klasskampen kommer slutligen leda till det goda kommunistiska samhället så är man benägen att offra människor i processen.

Popper försöker vidare säga att alla former av teleologiska (ändamålsenliga) teorier ger upphov till samhällen som snart kommer stängas och bli diktaturer i en form eller annan. Han hävdar att samhällen är bara till för sig själva och att en tro på ett högre mål kommer få en att utföra antidemokratiska åtgärder, som att stänga ner kontrarevolutionär press som hindrar historiens hjul eller vad det nu må vara.

Popper tar upp en mängd andra saker i sin bok också. Bland annat öser han hat över både Hegel och Platon, men hans behandling av Marx är fylld av ambivalens. Popper var ungkommunist i sin uppväxt och blev först senare liberal. Det hedrar honom att han har någon som helst förstående för Marx kvar efter att ha blivit blå. Dock består hans behandling av Marx mest utav ett velande mellan fördömande av det hegelianska-platonska i Marx och någon form av vurmande för Marxistisk humanism.

Popper gör många bra poänger, och speciellt i dessa dagar kan han användas av vänstern på samma sätt som tidigare liberala tänkare som Ricardo eller Lenin's inspirationskälla Hobson. Men, eftersom han just är liberal är han oförmögen till en djupare analys. Än värre: Popper är propagandist. Poppers verk luktar krutrök, han är en kall krigare i ordets sanna bemärkelse. Det är ingen slump att han talar om historicism, det enda skälet att han drar upp det är dess vikt i kommunistisk och socialistisk ideologi på den tiden. Han finner ingenting av en slump utan letar upp och drar slutsatser. Det är helt okay, men man ska inte tro att han har funnit en historisk lag (vilken ironi!) utan att han snarare just skriver i ett specifikt propagandiskt syfte.

Än idag kan man, som sagt, höra högern dra fram idéer om att vänstern är latent totalitär, att eftersom den vilar på ett kollektiv som politiskt subjekt kommer den alltid att urarta i att individer blir offrade för kollektivet, att all form av historieskrivning som involverar en "berättelse" också ger upphov till folkmord.

Jag har skrivit tidigare om myten om liberalismens individ, mystifierandet av individen bortom allt sans och vett. Är det någon som inte har en vetenskaplig syn på individen så är det liberalismen, och med den, dagens pseudovetenskapliga nationalekonomi. Att tala om den rationella individen är att tala om vit, borgerlig man. Som jag skrev om igår så ligger det implicit i liberal teori att vara universalistisk samt att utgöra sig själv för att vara det naturliga. Att tala om kollektiv med intressen, interna praktiker och konflikter som existerar i och utanför dem är helt rationellt och vetenskapligt (för att använda ett Popperianskt-liberalt honnörsord).

Vidare finns det ingen berättelse, ingen uppenbarelsebok i marxismen. Popper, som alla begåvade akademiker, skapar samband i historien. Att välja ut vilka saker som är viktiga, vilka som är liktydiga, vilka släktskap och regelbundenheter som uppstår är en bra metodologisk teknik (vad postmodernister ibland kallar för "narrativ"). Problemet med narrativ tänker jag inte ta upp i någon högre grad nu, men nog är väl att säga att Popper har fel. Mellan Platon, Hegel och Marx finns inget större samband. Ska man skapa ett sådant samband kanske man kan gå mellan Platons statskommunism, vidare till delar av kyrkliga samfund under medeltiden fram till möjligen Stalinismen. Vad Popper själv inte förstår är att den marxistiska humanism han hyllar just är Hegeliansk. Lukács, Sartre, kanske Kojéve - alla är de hegelianer och alla är de marxistiska humanister.

Marx själv sa att han hade koketterat med hegelianska termer i Kapitalet och hade däröver blivit helt missförstådd. Hegelianska termer gav Marx och senare Marxister vissa möjligheter, vissa begrepp som öppnade nya synsätt på ett sätt som är fullt nödvändigt för vetenskapens framåtskridande. Den senare Marx var dock knappast Hegelian - och den yngre var närmast liberalt reformistisk humanist.

Liksom så mycket annat som är producerat av liberaler vänder sig Popper mot Sovjetunionens statskapitalism och är därmed mer eller mindre totalt ointressant för de flesta. Popper själv förstod inte heller att hans undersökning var en undersökning av ideologin. Detta begrepp som ingen liberal verkar kunna förstå. Den härskande klassen i Sovjetunionen och i dess lydpartier använde sig utav vad man närmast kan kalla en vulgärleninism - byråkratisk centralism, lösryckta citat om behovet av revolutionärens disciplin och om lydnad till partiet. Som Zizek framhåller: Lenin's socialistiska parti var inte mystiska uttydare av folkets egentliga vilja. Under många tillfällen vänder sig partiet emot populära sedvänjor eller andra praktiker. Hos Stalin blir istället det kommunistiska partiet ett parti som vet hur människor tycker egentligen. Skillnaden kan verka diffus, men är viktig. Lenins parti hyste respekt, men de var också inte orädda för att gå i en impopulär, men nödvändig riktning och vara kritiska mot delar av vad som var populärt under tiden i Ryssland. De var lärare och pedagoger som också insåg att man lär sig lika mycket av sina elever som de av en själv när man lär ut, och att respekt är en grundläggande komponent i pedagogik.

Så poängen är att ingenting ges av att åberopa sig på historien och att det är ett propagandiskt grepp som riktas mot vänstern på ingen annan basis än ideologiska skäl. Lika gärna som en stel historiematerialism kan ge upphov till moraliskt rättfärdigande kan modern nihilism, tron på inga värdens giltighet, skapa ett uttrymme för fruktansvärda handlingar.

Fader, du som är i himmelen...

Inte riktigt i stånd att raljera eller debattera om kyrkans väl och ve, eller organiserad religion i allmänhet, men Efter Arbetet har publicerat en bra debattartikel om religion. Just nu tycker jag inte att kampen mot religionen är speciellt viktig eftersom Svenska Kyrkan och liknande samfund håller på att kollapsa av det totala ointresse som finns för deras fantasivärld. Men - ateism är en viktig teoretisk (och moralisk!) utgångspunkt varifrån vi måste utgå ifrån för att inte hamna i bisarra återvändsgränder eller reaktionära ståndpunkter.

The Bullet or the Ballot.

I was first going to finish a collection of Malcolm X's speeches before I wrote about it. But then, something caught my eye. Scribbled alongside a passage was "us/them fallacy". The passage was this:

But the United Nations has what's known as the charter of human rights, it has a committee that deals in human rights. You may wonder why all of the atrocities that have been committed in Africa and in Hungary and in Asia and in Latin America are brought before the UN, and the Negro problem is never brought before the UN. This is part of the conspiracy. This old, tricky, blue-eyed liberal who is supposed to be your and my friend, supposed to be in our corner, supposed to be subsidizing our struggle, and supposed to be acting in the capacity of an adviser, never tells you anything about human rights. They keep you wrapped up in civil rights. And you spend so much time barking up the civil-rights tree, you don't even know there's a human rights tree on the same floor. - Malcolm X, the Bullet or the Ballot (1964)

To be fair, it had struck me just before, as I was reading the speeches the amount of rhetorical devices employed by Malcolm X. But to be fair, I was going to finish reading and then make up my mind. Speeches and other political commentary and discussion convey images and pictures that are bound together more easily through a package of symbolism and rhetoric. There is nothing wrong with that. Lying is one thing, speaking in a specific manner for a specific group is another.

Anyway, my point was more about liberalism, universalism and propaganda. Burgeoise ideology has always contained a good portion of universalism - a free market, a free state and so on. Important ingredients in the self understanding of the upper classes. Making themselves universal and rational, the typical response of the liberal to incendiary speech is - if not badly hidden class hatred for the unwashed masses - the accusation of partisanship and particularly in the form of deception.

The ruling class fears it's privilieges threatened and to maintain the status quo - a status quo enforced by the hegemony of the society in question - it clings to the ideology of universalism, and rational, calculated thinking. I am not opposing an anti-populist stance - populism is shallow and pointless, a refuge for the right rather than an authentic left - but we must realize that any attempts to summon the spectre of rhetorical fallacies, particularly the us/them fallacy is partisan in itself: just like every defence of the status quo is a defence of the burgeoise.

To conclude:

Let the world know how bloody his hands are. Let the world know the hypocrisy that's practiced over here. Let it be the ballot or the bullet. Let him know that it must be the ballot or the bullet.

Den politiska friheten och (den heliga!) egendomen.

Det här är ett utdrag ifrån min B-uppsats i Praktisk Filosofi. Under min tid på Filosofen i Lund har jag skrivit en hel del om liberalismen, dess löften och dess svek. Det man slås av när man studerar nyliberalismen är dess uppochnervända analyser, dess blindhet, dess avsaknad av ett fundament. Det är en ideologi som är så oerhört svag och värdelös. De senaste dagarna har det debatterats mycket i Lundavänstern om den svenska borgerlighetens intellektuella efterblivenhet. Till viss grad är det en importerad vara ifrån en korrupt intelligensia i anglosaxiska länder.

Det ska sägas återigen: de som stjäl från andra är chefer och direktörer. Vänsterpolitik handlar inte om att vara snäll, det handlar om att slåss för sina intressen i gemenskap med andra. Nyliberalismen är en produkt av borgerligt klasshat, den analytiska filosofins allra värsta sidor och liberalismens hyckleri.

--------------

Den uppochernvända analysen i stycket om regeringen vänds endast rätt igenom ett radikalt grepp. Att regeringsmakten är förtryckande är väl knappast någonting som är speciellt problematiskt att säga. Men vad skulle förtrycket bestå i om det inte är igenom dess repressiva organ, dvs. dess statsmakt och liknande? Polis, militär, eventuella gendarmes och andra juridiska-repressiva grupper finns till för att bevara staten vars främsta uppgift är – och som pekas ut åt oss – att se till att privategendomen upprätthålls gentemot de människor som inte tjänar på den.

Vem är det som betalar för vem, egentligen? Om A är arbetslös, vems fel är det då? A:s? Kanske är A eventuellt försoffad och så vidare, men det är inget försvar att bara säga det. Man kan inte gå från A:s situation att vara passiviserad till att säga att han förtjänar det, speciellt inte om det handlar om en region med hög arbetslöshet tillkommen igenom en kris i industrin. Om det vidare är så att A igenom sin prekära situation i livet – han råkade födas i fel familj – inte har tillgång till att utöva eller uppöva några dygder verkar det än mer märkligt.

Är inte moralisk kannibalism ett mer passande uttryck för den vampyriske B som äger egendom och vägrar anställningar av kollektiv 1 och som dessutom vägrar progressiv beskattning av den egendom han själv och statsmakten ser till befinner sig i hans egna händer, oräknat konsekvenserna?

Det här handlar heller inte om att hjälpa någon, eller tvinga någon till allmosor – helt enkelt för att det är godtyckligt att acceptera egendom och marknadens utfall. Den moraliska kannibalen B gör monopol på egendom och utplånar kollektivets skapandekraft. Samtidigt är det kollektivet som arbetar för honom. Ett enkelt möjliga världar scenario visar oss slutgiltigt att inget företag kan komma någonstans med endast en VD, inga maskiner snurrar, inga kunder blir betjänade.

Lika gärna som vi kan säga att en rättighet är negativ ur ett perspektiv så kan vi säga att den är positiv ur en annan. Rättigheten till privategendom. Dess negativa form är endast rättigheten till förfall för majoriteten.

Nej, ingenting är gratis, och ingenting kommer av sig själv. Egendom är uppkommet ur ett ständigt manipulerande och arbetande med den verklighet vi har men fortsätter ifrån de människor som skapar det till de som en juridisk praxis uppkommen ur en konkret historisk situation och i en ekonomisk kontext som i sig blir upphöjd till allmän lag i nyliberalismens spegelvända fantasi.

Repression, statsterrorism, öppenhet.

Nu inför G8-mobiliseringarna kan ett nutidsfenomen skådas i sin märkliga prakt. Vi har sett det förut i den Orwellianska hetsen mot krigsmotståndare i framförallt de anglosaxiska länderna. Vi har sett det under Ungdomshusetkravallerna, och i Paris innan dess. Samhällen stängs ner, polisen hetsar och brukar övervåld. Gränser stängs och media ljuger, förvrider och smutskastar demonstranter.

Man kan läsa lite om det här på Motkraft, men det är väl värt att tänka på det här i ett större perspektiv. Under G8-mötet i Rostock, Tyskland har man byggt ett regelrätt fort kring mötet, befäst det med 16000 poliser och soldater. Militära skepp och luftunderstöd i form av helikoptrar har kallats in. Man befäster makten över det minst demokratiska i samhället - ekonomin - med batonger, vattenkanoner och tårgas. En feodal ordning reser sig mitt i demokratin.

De antiterrorlagar som finns brukas som inhemsk terror mot den egna befolkningen. Vi vet alla vad vi kommer att läsa om Köpi i Berlin, om Ungdomshusetprotesterna som fortsätter i Köpenhamn och framförallt - om G8. Vi kommer ha varit de som provocerade, de som anföll, de som brukade våld först. Och när det inte händer, och när man inte kan ljuga ihopa det: då skrivs ingenting. Inte en rad.

Det värsta man kan tänka sig i det här fallet är att fortsätta luta sig på den liberala pressen och på polisväsendet. Någon gång i vår långa historia måste man väl ändå säga: aldrig mer, igen. Hos Linus läser jag om tillbakastötandet av arbetarklassens organisationer. Med rätta kan man säga att stora delar av arbetarrörelsen, framförallt SAP, har blivit passiviserad eller rent av övergått till rent klassförräderi. Men man kan också säga såhär: det är dags för en revolutionär brytning, att dra en linje någonstans. Vi kan aldrig vinna om vi förlitar oss på någon del av borgarklassens ideologiska eller repressiva funktioner. De är, av dess egen natur, vår klass fiender.

Men vidare, för att anknyta till den här bloggens namn och syfte, vi marscherar i stormsteg mot en "planet of prisons". Den liberala staten skakar av sig sin öppna funktion, stänger sig mer och mer samtidigt som det hetsas mot den Andre - populärt är denne oftast en skäggbestyckad arab. I dessa dagar av vulgärpopperianism är det väl värt att komma ihåg vad Popper verkligen sa - och vad han fruktade.

Men som alla andra gånger kommer det vara en liten minoritet liberaler som står på "vår" sida, precis som under alla andra stora konflikter mot fascistifiering - Spanien, Tyskland, McCarthyanismen i dess många olika skepnader. De är ointressanta. Äldre tiders liberaler - om de, gud förbjude - fortfarande finns, kommer leta upp dem för att rättfärdiga vad som skedde nu och rädda sin ära (om de inte som vanligt helt enkelt agerar historierevisionister och "glömmer" stora händelseförlopp).

Som Marx sa, bara arbetarklassen har förmågan att vara en sant revolutionär kraft. I och med dess ställning igenom en allt snabbare proletarisering av sig själv och närstående skikt, blir den allt mer benägen till en motstånd mot staten som sådan. I ljuset av tredje vägens totala misslyckande när nu Blair avgår finner vi återigen arbetarklassen och dess motstånd på samma sätt som vi finner upplösandet av historiens slut på Baghdads gränder, i mynningen på en kalashnikov.

First of May: a conclusion.

So it seems as if we have a succesful first of may, the international day of labour, behind us in Sweden. It appears that the small success we had in Lund with growing demonstrations instead of falling was superceded in victory for the huge success for much of the Left elsewhere, particularly in the large cities such as Malmö, Gothenburg and Stockholm.

I do, however, have some more reports from around the world. See here, here and here. If you have any others, please, put them in the comments field. Last, but not least, our northernmost comrades have something to teach us in the south.

First of may, since it is our day, opens our perspectives, straightens our backs and allows us - for a moment - to glimpse a world where we do not just have bread, but roses, too. To follow up my interest in the US and Iraqi Communist Parties/Labour movement, see this and this.

My will is easy to decide...

My will is easy to decide,
For there is nothing to divide,
My kin don’t need to fuss and moan
Moss does not cling to a rolling stone.
My body? Ah, If I could choose,
I would to ashes it reduce,
And let the merry breezes blow
My dust to where some flowers grow.
Perhaps some fading flower then
Would come to life and bloom again.
This is my last and final will,
Good luck to all of you, Joe Hill

Joe Hill went on to make that famous claim that "Don't waste any time mourning - organize!" As so many other adages, maxims and sayings from the working class, it feels more appropriate now than perhaps for a long time before.

As for organization there seems to be two extreme lines that are both problematic, one is ultra-puritan, hiding behind vulgar Leninism or ultra mass line, and the other is an upturn-everything social network from below style. Neither seems very appropriate. First of all, Lenin's "What is to be Done?" is a text that above all handles the Russian situation in 1903 (and forward, it could be argued) and while it contains important lessons, it is not appropriate for any movement at any time. Neither is, I believe, Gramscis idea of mobile against immobile warfare (where open class warfare was in the Russian revolution, and during more peaceful, parliamentary instances, we should act like Social Democrats and attempt to become hegemonic). Attempting to fight on the battlefield that someone else chooses is a remarkably bad idea: in the epoch of television and the decline of Left media in general, we find that we are facing an uphill battle (at best). What we require is militancy. More on this later.

To go on to Gramsci, however, he does have an excellent point. To borrow an analogy from another Marxist, the Party is like a great school. The activists and members of the Party are taught and educated communally to form a collective vision and learn to articulate it and become allround activists. Some are better suited to teaching, some are agitators, some are politicians, some are activists of one stripe or the other. The teaching of cadres to lead and educate the working class, to explain, and to have in turn situations explained to them is essential to build an organization strong enough to take on the entire burgeoise, complete with it's state, it's media, it's repressive functions. Every activist, every cadre, needs a basic education in political work and theory to be able to communicate it to people outside the Party and to keep on a living democratic tradition as well as the necessary discipline required.

One of the most important things Lenin says is that there is no political (that is to say, social) arena that is closed to us. It is a matter of tactics, not morality. As I have argued before, however, I believe that there is always a moral dimension, but hardly one that is of the type of the tribal taboos of Christian morality with it's do's and don't's, far away from any meaningful substance.

Perhaps the most problematic in the context of much of the post-Soviet Left is that we do not dare to move towards the revolution. It is an important choice for us to always have the revolution as our ultimate goal, and as we can remember, whoever wills the end also wills the means.

Thus militant struggle needs to be resumed (or even just started), fronts built, cadres educated and a choice must be made somewhere to go from hesitating to advancing. No revolutionary movement without a revolutionary theory. To paraphrase a more contemporary political figure: "We have refugees to hide, municipal meetings to be bored through, pamphlets handed out in their thousands... we don't just want bread, but roses, too".

To conclude this Leninist litany with a few defensive remarks:

Morality is included in the revolutionary struggle itself, as all human activities are political, so are they also moral. The categories have become reificated and meaningless. What is political is social. The burgeoise of the past have heaped derision, surprise and worse (and continue to do so) against the revolutionary proletariat, and particularly it's organized form, for it's lack of morality. Perhaps it's lack of burgeoise morality, the truth is that it is a far more profound moral choice to be a political activist, a revolutionary than it was ever to be burgeoise. Certainly, bad things happen and have happened in the class struggle, even from the proletariat, and it needs to be avoided. But capitalism, sexism and racism are structures and systems that simply cannot be accepted by anyone calling themselves the least bit ethical. As Lukács understood: when we at last face, with sober senses, our fellow men we will be compelled to act.

Furthermore, ultra-puritanism is contra-productive. With the Left splintered and everything changing, we need new tactics and new alliances. That is not to say to throw everything overboard, but rather, that the far Left must unite. Syndicalist, parts of the anarchist movement that is still involved in the class struggle, communist, trotskyist, socialist.. even Social Democratic. Perhaps the most pathetical political theatre is that of the inexperienced political activist staging again arguments and quarrels from fifty, or a hundred years ago that were held in a context that was then meaningful and today is more ridiculous. Again, Lenin, from his best work, the State and the Revolution - no alliance, no tactic, is wrong unless it works against the long-time strategy or the short-time tactic. A warning remark to a text that is certainly making more than a few people wince, or believe that I am some sort of Stalinist apologist - the class struggle is by necessity a democratic such, that by it's own necessity organizes the proletariat on perfectly equal terms and cannot ever lift the burden of political struggle without equal rights for all, incarnated in actual praxis, rather than the abstract of liberal human rights - an index that is completely subject to change and political hegemony.

First of May.

And so we celebrate another first of may, a growing, still hesitating, working class and feminist movement regrouping, reorganizing and defending what we have gained in the past. All over the world our comrades celebrate. Today is an excellent day to act, to organize yourself or others somewhere in the vast international working class.

There is much to write about the first of may, but the only thing that truly needs to be said right now is our pride over what we have accomplished, over what we are, over our previous victories and those that will follow. Venceremos!