Trotskij om Venezuela.

Det finns två håll kritik kan komma ifrån. Höger och vänster. I Venezuela-debatten verkar all kritik vara från höger, vilket gör att en svensk vänster famlar runt och ibland anammar just den. Man ska vara kritisk, men samtidigt kan man vara kritisk mot kritiken. Varför är vi så besatta av att leta fel? Men, det här handlar mer om teori än vad det handlar om en regelrätt kritik. Venezuela har ju inte direkt följt "spelets regler" kring revolutioner, Chavez kommer till makten mer eller mindre utan en rörelse, han blir öppet socialistisk under tiden han är vid makten, det existerar inget avantgarde som leder massorna. Men inte heller existerar det på riktigt det anarkister föredrar, det vill säga lokalt förankrade utomparlamentariska kamper som tänder bloss av motstånd överallt. Konstitutionsstriderna är ju knappast mot staten som sådan utan igenom staten.

Dock så existerar det ju självklart både partier som försöker agera avantgardistiskt, och det existerar lokal direktdemokrati som sammanstöter med polis och ordningsmakt. Men jag har tidigare varit kritisk mot utvecklingen i Venezuela. Man kan inte bara kalla statligt/offentligt ägande, plus mer demokrati och höga oljepriser för socialism. Vad händer efter storföretagen är förstatligade, kooperativen tagit över produktionen och folket är beväpnat? Ja, inte är det mer socialism än svenskt 60-tal.

Men det är ju lite granna en politisk lag att överklassen gör allting för att överleva. Och Chavez handlingar hotar existensen av dem som klass och med utvecklingen på senare tid kan det mycket väl bryta ut en reell revolution. Vi socialister är ju inte för våld för våldets skull, eller för att göra revolution bara för att. Våld och revolution är reaktioner, än om de är preemptiva, på det våldsutövande som borgerligheten konstant utlöser för att skydda sina privilegier.

Kanske kan vi då ändå ha nytta av några av de gamla klassikerna. Inte bara för att, inte för att saker och ting måste ske som de sa. Det finns mycket att hämta i det som de italienska autonomisterna sa: "Vi måste ta reda på vad som hänt i klasskampen sedan Marx och Engels." Vi måste använda klassiska teorier och uppdatera dem, och förbättra dem, men att kasta allting över ända för saks skull i någon idiotisk idé om "nya tider" är inte bara anti-intellektuellt utan även bara rent jävla korkat.

Trotskijs teori om den permanenta revolutionen, hur hypad den än må vara, kanske har någonting att säga oss. Även om det inte blir socialism i Venezuela så kanske fröet till det har såtts, till en reell folkmakt. Kanske kommer inte det klasslösa samhället på grund utav den bolivarianska revolutionen, men kanske har maktbalansen och erfarenheterna från den förskjutits så långt att den drivs framåt av sin egen inneboende kraft. Arbetarklassen får blodad tand, helt enkelt, och fortsätter kampen. Det är i alla fall vad man kan hoppas.

Ungdomshuset blir!

Nu har Köpenhamns borgare börjat backa. Det var inte en dag för sent. Alltså: det är bestämt att ett nytt Ungdomshus ska inrättas. Nu kommer vi dock få se hur Köpenhamns kommun försöker ge miljön ett mindre, sämre beläget och i allmänhet kassare ställe än gamla Ungeren. Men jag ska passa på att säga en sak nu när vi har kommit såhär långt: Ungdomshusets aktivister är hjältar. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att de skulle kunna ha demonstrationer varje vecka med flera hundra (tusentals ibland). Ockupationer, spelningar, festivaler. Allianser mellan kommunister och anarkister. Radikaliserandet av en hel generationer köpenhamnare.

Det politiska medvetandet går hand i hand med kampcyklerna. Hänger man bara i mötesrum och sysslar man bara med förhandlingar, då går radikalismen ner. Masskamp är vägen till politisk framgång och mognad bland folkflertalet. Ungdomshuset har gång efter annan bevisat sin mogenhet, disciplin och fantastiska kreativitet. Det här är ju också ett solklart bevis på hur dålig teorin om att bara göra accepterade, hellagliga saker är. Efterhand normaliserar man sina handlingar om man är tillräckligt många och håller på tillräckligt länge, sticker man aldrig ut huvudet och agerar man aldrig så dör man sakta av.

I alla fall: det här är inte över än. Det kommer bli fler köpenhamnsturer. Om inte annat så blir det det när vi åker till det nya Ungdomshuset för att ha segerfesten.

La rage.

Jag vill faktiskt ha sex.

Jag har varit lite i en koma sedan jag läste utkastet till nytt partiprogram. Inte blev det värre av att jag plockade upp Socialdemokraternas program från '75 och läste bra mycket mer radikala saker än vad som står i V:s nuvarande program. Frågan är vad som egentligen Vänsterpartiets existensberättigande är när det endast är Socialdemokratins vänsterflygel?

Återigen känns det som att folk tror att lösningen på att politiken blir mer höger är att konformera. Det är ju totalt obegripligt varför man valt att skriva om sex timmars arbetsdag till en förkortning av densamma. Sex timmars arbetsdag är konkret, precist och kraftigt. Det är ett krav som en hel del fackförbund, socialdemokratiska fraktioner, etc. ställt sig bakom. Det säger allt det behöver och inget mer.

Det är dessutom ett grymt krav rent konkret. Det skulle förändra maktskillnaden kapital/arbete radikalt. Det skulle förbättra folkhälsa, maktrelationer på mindre och större arbetsplatser, det skulle skapa utrymme för kultur och bildning. Nu väljer man istället att flumma ihopa hela kravet och förminska det. Vilket är att gå högerut. Man kan lika gärna skita i att ens ha kvar en förminskning av arbetsdagen.

Är det någonting partiet behöver så är det väl krav som är så pass radikala, så pass visionära, så pass konkreta som kampen för sex timmars arbetsdag är. Det är den perfekta kampanjen, den bästa parollen vi har. Det är totalt obegripligt varför man väljer att göra såhär. Jag hoppas att kongressen kommer ha mer vett än programgruppen.

Imperialism och motstånd.

Nu börjar det hetta till på riktigt. Det verkar som om USA:s "troop surge" (läs: fullskaliga ockupation) har för ett ögonblick satt locket på det irakiska motståndet. Men det är bara tillfälligt. Gerillans hela strategi är att den försvinner in i folket, vilket bara är möjligt om den är en organisk del av den, och när sedan repressionen följer skapar den än fler gerillakämpar. Sedan fortsätter det så. Det är lugnet före stormen i Falluja och Baghdad nu. Av tiotusentals förnedrade, av miljoner svältande och av varje anhörig med en död i sin familj skapades fröet till aktivt motstånd.

I Afghanistan, som ett tag var landet som fungerade som en fin modell för ockupanterna har nu talibanerna möjlighet att inta Kabul nästa år. Fantastiskt. Jag hatar talibanerna för att de är reaktionära svin, men man kan förstå och respektera att det afghaner stödjer dem när de bekämpar de som förstört och ockuperat deras hem. Vad händer med USA och NATO när strider bryter ut i de större afghanska städerna? Vad gör man då? Och vad sker med antikrigsrörelsen i Sverige då? Personligen hoppas jag att alla svenska officerare sprängs i luften. Synd bara att det inte kommer bli svenska generaler som försöker stoppa tillbaka sina tarmar i magen, utan någon stackare från Västerås som inte har någonting med ockupationen i sig att göra.

Slutligen kan vi kanske syssla med den mest elementära formen av politik. Konsten att dra ett streck på en karta. Mellan Irak och Afghanistan finner vi Iran. I våras skrev jag om min skräck för ett anfall på iran, som då verkade förstundande. Ingenting kom. Kanske håller man helt enkelt på att värma upp, ungefär som man gjorde inför kriget mot Irak. Förhoppningsvis kommer aldrig ett krig där, men om det kommer, då kommer det utlösa krafter som vi inte har förmåga att förutse. Irakkriget, som var bättre uppbyggt och understött än ett eventuellt krig mot Iran, förde rekordmånga människor ut på gatorna i rekordmånga länder. Vad kommer ett krig mot Iran göra?

Irak hade ingen riktig opposition kvar. Den sista, kommunistiska, krossades av Saddam med USA:s hjälp och ledde till IKP:s hat mot Baathisterna (som gör att de nu inte för väpnat motstånd utan faktiskt till och med deltar i låtsasparlamentet i Bagdad). I Iran finns en livaktig, militant arbetarrörelse. Den har vänstern starka band till, både ideologiskt och faktiskt politiskt igenom de många iranska vänstermänniskor som flydde reaktionärernas maktövertagande.

Anti-imperialism är, som jag brukar driva hårt för, en av de viktigaste frågorna för oss arbetare i centrum. Vi måste tänka på vad vi ska göra om kriget blossar upp i Teheran och vad vi ska göra då. Arbetarrörelsen, och speciellt de radikala delarna av den, har konsekvent hållit Sverige utanför krig. Det ska den fortsätta med. Och kanske kan vi i vårt spånande komma på några idéer till anti-imperialistiska aktioner som kommer slå direkt mot den imperialistiska hegemonin i väst.

Radikalism på högskolan.

Efter några timmars hetsigt läsande har jag blivit klar med "Constituent Imagination: Militant Investigations. Collective Theorizations", en antologi utgiven av AK Press. Du kan hitta den här. Från epistemologi till snattartips, från Genoa till trädkojor så berör boken allt. Så länge det har att göra med den "högre" utbildningen och motstånd det vill säga. De kollektiv som lever i och runt universitet, både studenter och lärare, har alltid varit en explosiv kraft i samhället. Men frågan är hur vi kan utveckla våra strategier i vår egen situation, både som lärare och elever.

Boken anknyter överlag väldigt starkt till praxisteori, dvs. mellantinget mellan teori och praktik. Hur vår praktik ger vår teori, och tvärtom, hur de aldrig kan skiljas åt. Plötsligt är det möjligt att göra filosofi, prata klasskamp, höra feminism och leva kritik. Praxisteorins horisonter ligger långt borta. Vi behöver mer böcker som sätter eld på saker och ting, fler texter som visar oss vad vi ska göra och öppnar nya perspektiv och nya kamper. Även om Constituent Imagination innehåller texter som är konstiga, kantiga eller bara fel är det i helt rätt format och någonting vi behöver. Det är dags att kämpa istället, och kämpa överallt där vi kan.

Av speciellt intresse är diskussionerna kring alliansstrategier. Vilka vi bör alliera oss med och när, och hur. Även om jag ser en risk i att splittra upp kampen i ändlösa mindre projekt som alla förlorar sin revolutionära potential, och helst av allt centraliserar och dirigerar dem igenom partiliknande former, så är det skönt att se hur man kan tänka sig att en fackklubb på en kafeteria kan samarbeta med ett folkkök, som i sin tur organiserar med en gratisbio. Projekt tror jag är någonting vi saknar och bör utveckla i högre grad i vänstern, organisationer som gör reell skillnad och som kan organiskt kopplas ihop med andra delar av arbetarrörelsen.

Än viktigare för oss i vår situation är att ta det vi har lärt oss och slita det ur händerna på den härskande klassen. Att utveckla vår konkreta situation i samhället, som faktiskt ger oss möjlighet till både avancerade teorier och praktiker. Vår generella arbetsbörda är friare (men konstant lågintensiv) än andra arbetargrupper vilket gör det möjligt, och säkerligen är det historiska skälet till vår aktivism kombinerat med en förminskad eller bruten reifiering till studenters radikalism.

Hur som helst, försök få tag på boken. Den är grym!

Fascism och liberalism hand i hand.

Jag hittade den här spännande krönikan som även Erik Svensson har bloggat kring. Och visst stämmer det. Liberalismen öppnar dörren för fascismen. Så länge vi har liberalism, det vill säga marknadsekonomi, så kommer vi också ha fascistiska strömningar av större eller mindre grad. Fascismen är det slutgiltiga sättet att bekämpa arbetarrörelsen, ideologin som sliter slöjan av samhället, demokratins tomma formler och den borgerliga ideologin. Total reaktion, imperialism och nonsens.

Tyvärr är fascism-teorier ingenting som dagens vänster är speciellt bra på. Ofta finner vi den påverkad av samma typ av klassföraktande rasism-teorier som skapats av liberaler. Det är bara dumma människor som blir nazister. Det är bara bonniga idioter som är rasister. Ingenting hade kunnat vara mer fel eller farligt än det.

Fascismen må vara ett förvirrande, obegripligt nätverk av dolkstötslegender, nationalromantik, värdekonservatism, revanschism, etc, etc. men det är inte i grunden annorlunda än den liberalism som säger att frihet är friheten att sälja sig på en marknad, att exploatering är naturligt, förtryck frihet och lögn sanning. Jag tänker vagt på David Humes anmärkningar om religionen, att religion alltid är nonsensartad och bisarr, att den aldrig bara kan vara ett gäng schyssta, common sense regler. I tron på transubstation, att Jesus dog och vaknade till liv igen, att vi måste gråta ut våra synder till hans ställföreträdare på jorden, att sexualitet är en synd ligger själva trons bevis. Den säger till oss att ingenting kunde vara så galet, så vansinnigt, själva handlingens och trons absurditet är dess eget bevis.

Liberalismen ger oss aldrig lösningar, som kapitalismen vars huvudsakliga ideologi den är har den, som trollkarlens lärling, öppnat dörren för socialismen. Dess frihetsideal, rättvisepatos och jämlikhetssträvanden är primitiva, ofullständiga, men leder så många till en brytning med liberalismen och ett omfamnande av socialistiska principer. Fascismen är det som dyker upp för att kontrollera och bryta ner den framstormande arbetarrörelsen och det är till den som borgarklassen drar sig tillbaka till, uppfyllda av sitt eget ofullständiga klassmedvetande.

Som Erik nämner har fascimen och liberalismen gemensamma nämnare idéhistoriskt, vilket självklart har ett djupare materiellt skäl. Ayn Rand, Nozick, m.fl. argumenterade alla från ett Nietzscheanskt håll, med grundande i liberala förgrundsgestalter som John Locke. Ingen av dem tyckte om demokrati, igenom att de förstod att det i viss mån innebar ett 'pöbelvälde'. Inte ens de futtiga framsteg som den liberala demokratin möjliggör är acceptabla för den mest reaktionära och elitistiska delen av borgerligheten.

Poesiutmaning.

Det är med glädje jag ser att ännu en av mina kamrater har fallit för frestelsen och skapat en blog, och inte vilken blog som helst, utan en blog om arbetarrörelsens poesi. Fiendeland har alltså utmanat mig att skriva om en arbetardikt som berört, men jag är ju lite dålig på att göra som folk säger. Istället tänker jag kommentera ett par rader som dyker upp gång på gång under tiden som politiskt aktiv. De maler i huvudet och ger en aldrig ro.

150.000.000 är författare till dessa rader.
Rimmen - en löpeld från kvarter till kvarter.
Rytmen - maskingevärsknatter.
150.000.000 vräker genom mina läppar
fram dessa ordkaskader
Detta verk är tryckt på gatstenspapper
av en rotationspress av tusen fötter
- 150.000.000, Majakovskij.

Under snabbt, inspirerande skrivande kommer Majakovskijs dikt tillbaka. Men den belyser också någonting mer än bara jaget. Den kollektiva skapelsen, formulerandet av det som funnits osagt. Det aktiva, levande. Bort från den döda, kontemplativa borgerliga världen som är så nöjd med att sörpla sitt té eller vin, prata om världens problem som någonting som händer där borta. Konstnären, likt alla andra, är en del av det kollektiva, och allt fjärmande från det är ett fjärmande från folkflertalet och ett graviterande mot borgarskapets ideologiska moln. Jag tänker på Majakovskij när man med pennan i munnen skriver febrilt på ett uttalande, ett flygblad eller på den här bloggen.


Min sång, den är ingen sång om nöd och oförätter,
om hårda gisselslag och seklers tyranni,
I blod jag diktat den i smärtans långa nätter
Och sjunger den i sorg, i hat och raseri

Min sång den är ingen sång om den, som tåligt lider
Och ingen glädjesång och älskogslåt
Nej, den förkunnar blott om storm och hårda tider,
om kamp på ödslig hed, om död på blodigt stråt

Min sång skall tona vildt kring gatorna och torgen
Så vildt som torgens tjut och åskans tunga dån
Den är en sång om kval, om smärtorna och sorgen
Ett hämndens skri den är av nödens svultna son.

Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning
En känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är
Och i min själ har helvetet sin boning
Det är en avgrundseld, som sargar och förtär

-Leon Larsson, Hatets Sång.

Leon Larssons verk har verkligen gått upp och ner, och även hatets sång sviktar. Men den sista delen är det bästa han har skrivit. Det är historiens vingslag från den unga, svenska arbetarrörelsen. Men saker och ting har förblivit essentiellt samma. Även idag stryker vi omkring, letar efter förströelse eller uppror. Ändlösa timmar på caféer, i föreläsningssalar, i pubbar. Liksom den tidens unga socialister har inte vi heller några pengar, utan turas om att dela. Men kamratskapet har också en annan sida, och baksidan av vagabondlivets medalj är alienation och hat. När vänstern går ut på att vara snäll och god, och samhället är tvärt om, så värmer Larssons dikt. Den säger allting om hatet till chefer, till ens situation, till föreläsare som sätter sig på en, till polismakt och (borgerliga) politiker.

Av och till dyker andra fragment av dikter upp. Jag tänker på Majakovskij igen när han skriver "Även jag - har fått AgitPropen nerkörd i halsen" när man känner hegemonin i partiorganisationerna kväva en. Eller de rena, berusande raderna i "Vi kommer!": "Vikommervikommervikommer! Nu viker snöstormens vitgardister!" med en sprudlande glädje som man kan känna igen när varje poliskedja faller bakåt.

Slum, imperialism, solidaritet.

Jag har nyss läst ut Mike Davis bok "Slum: Världens Storstäder" ("Planet of Slums" på engelska). Ett fantastiskt verk som tar ett par timmar att läsa igenom. Väl värt att notera är att korta, tematiska kapitel är alltid att föredra framför långa, ogenomträngliga 100-sidors kapitel. Sådana böcker behövs, för det är svårt att bryta ur vissa av våra föreställningar. Att det är nya tider nu, att klasstriderna inte existerar. Men en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen, i Sydamerika har nyliberalismen drivit fram en extrem polarisering mellan klasser na som har upprätthållts av fascister i blodbad, men också fött fram Hugo Chavez. I "kommunistiska" Kina river KKP hela innerstäder för att gentrifiera områden, vräker massorna ut i farliga, slumförorter. I Colombia behärskas sopptippsbyar av högermiliser som rutinartat mördar, våldtar och terroriserar befolkningen.

Klasstriderna fortsätter, men skillnaden mellan periferi och centrum har skärpts. I centrum rör det på sig, men i pereferin brinner det. Från Iran där arbetarrörelsen är trängd mellan USA och regimen till Caracas - sydamerikas farligaste stad - där polisstationer ockuperas av förstädernas befolkning, ända bort till Dubai där papperslösa kravallar mot en hopplös situation. Om vi inte kämpar här, avlastar deras situation, då kommer även deras motstånd bli svagare. Då förlorar vi alla kollektivt.

Den internationella solidariteten blir alltså allt viktigare. För att belysa att konflikten sker igenom nationsgränser, sker mot nationsgränser. Att Fort Europa, kontrollsamhället och nyliberalismen hänger samman. Det finns många goda impulser för att bekämpa detta, men tyvärr verkar avsaknaden av kampmetoder förslöande på vårt anti-imperialistiska patos. Vi hatar alla USA:s ockupation av Irak, och vi avskyr alla den unkna gamla nationalstaten. Men det krävs mer än så, det krävs praktiska solidaritetshandlingar. Där vore den svenska vapenhandeln ett bra mål. Även Lunds Revingehed, och mot Nordic Battlegroup vore något att sikta på. Frågan är hur.

Anti-imperialistiska aktioner är internationell solidaritet. Vi måste göra någonting, för varje vapen vi levererar till den amerikanska armén är ett vapen som kommer användas för att kväsa motstånd någonstans. Och det är ju så att det irakiska nationella motståndet (och som Lenin sa: det är skillnad på ett förtryckt och ett förtryckande folks nationalitet) är det som tillåter revolutionen att spridas i sydamerika. På så sätt är alla kamper länkade här i världen, från stängslet mot Mexiko i USA, till Sydafrikas ekonomiska apartheid, till Rosengårds kodade avskiljdhet till högersossarnas lekstuga Malmö.

Tråkigt och meningslöst från borgerligt håll.

En av de saker jag alltid förundras över när det kommer till diskussioner om politik är hur snabbt Sovjet dras fram av högern. Det kan handla i princip om vad som helst. "200 000 jobb i offentlig sektor" blir till planekonomi, skolpolitik till gulag och minsta omnämnandet av en socialistisk gruppering blir ihopkastat med den värsta Stalintid.

Det är inte bara makalöst inkompetent, det är också absurt tråkigt. Att svenska liberaler är så fixerade vid Sovjet gagnar knappast dem på det stora hela, men det kan göra allting ganska märkligt och drygt i det kortare perspektivet. Hugo Chavez, t.ex., den svenska vänsterns hjälte som i det mesta är en ganska märklig figur som dock på olika sätt har bekämpat storkapitalet och den imperialistiska världsordningen.

Han lyckas man kalla för diktator, efter att han gått igenom mer än tolv folkomröstningar. Man säger att han använder våld, när oppositionen försökt utföra statskupp efter statskupp. Att integrera Venezuela i samma tidszon blir att han är "galen!". Det hela är förstås oerhört meningslöst och tradigt, men det gör att man lite granna känner sig som äldre tiders statssocialister när de försvarade den ena eller den andra tragiska frihetskampen.

Men Hugo Chavez är inte Mao Tsetung, och det som sker i Venezuela är inte en revolution. I alla fall inte som det som skedde i Frankrike sent 1700-tal var en revolution, eller det som skedde ca. hundra år senare i Ryssland var en revolution. Borgerlighetens fanatiska hetsande är känt sedan innan, det är bara ett desperat försök att skrämma människor i stort. Ibland fungerar det, men det är inte direkt som att det är gjort med precision. Den svenska borgerligheten brukar ju knappast vara kapabel till något intellektuellt alster av högre grad än en högstadieuppsats om Nozick (som för övrigt är det yttersta exemplet på hur långt analytisk filosofi degenererat).

Därför är deras ideologi nu primitiv antikommunism. Det är det som kommer spys ut i skolorna av Björklund. Och det kommer bli än värre att vara kommunist i det här landet. Men vi måste göra oss av med vissa vanföreställningar. Det är inte Sovjets fel, eller Hugo Chavez fel, som gör att borgarna hetsar mot oss. De hetsar mot oss för att de är överklass, och vi är arbetarklassen. Sovjet - som urartade till statskapitalism i min mening - kunde ha varit ett paradis, och de skulle ändå hitta på och driva fram kampanjer mot det och alla progressiva grupperingar.

I min mening är det bästa försvaret mot det här bara att säga till alla de idioter som vi diskuterar med på forum, på stan, etc. att de helt enkelt borde skärpa sig.

Tack kd!

Jag trodde aldrig det skulle hända, men kd har faktiskt lyckas göra någonting bra. De har gett mig en ursäkt att hetsa mot kärnfamiljen, religion, monarkin och kanske än mer! Som ni kanske vet så har ett gäng kristdemokrater gått ut idag och bekämpat kd:s omsvängning i abortfrågan. Jinge kommenterar det bra om ni behöver lite mer kött på benen.

Men det intressanta i sammanhanget är egentligen hur borgaralliansens egna struktur tvingar dem till att göra sådana här saker, som att exempelvis driva upp en stor konflikt i ett av de minsta och svagaste borgerliga partierna. Liknande saker sker i Folkpartiet mellan socialliberaler och brunskjortorna, i Centern mellan stureplanarna och bönderna, och kanske snart i M mellan den pseudokonservativa ledningen och det nyliberala ungdomsförbundet.

Det här kommer också fortsätta och utveckla sig. Och det är ju roligt. Speciellt kd verkar ha en riktig kris, och förhoppningsvis kommer det sänka hela deras parti. För kristdemokraterna är vidriga och dumma i huvudet på ett sätt som är helt unikt för borgare (som mest brukar vara hjärnskadade). Reaktionära värderingar som kärleken till "familjen", vilket hänger ihopa med en implicit heterosexualitet, kvinnans fjättrande vid hemmet, en etniskt homogen nation, etc. är alla skadliga saker. Både för arbetarklassen i stort och för de individer som blir klämda däremellan.

Kärnfamiljen som en ideologisk matris har blivit utredd av Althusser, som menar att det är en grundstomme i det västerländska samhället. Även om hela hans analys är färgad av Frankrike på 60-talet kan man finna mycket i den. Vi feminister brukar ju säga att det personliga är politiskt, och så snart man börjar titta närmare på fenomenet kan vi finna en egendomlig arbetsdelning, av framförallt oavlönat arbete för kvinnor i hemmet. Den dikotomiska uppdelningen av män och kvinnor organiseras igenom familjen, som också fungerar som ett extra socialt skyddsnät och avlastar kapitalismen från reproduktiva tjänster som borde vara avlönade - alltså hushållsarbete.

Det är också här som den reaktionära ideologin går in hårdast för att skydda "traditionella värden" - traditionella värden som har orsakat tusentals, hundratusentals, miljoners, lidande, förtryck och exploatering. Homosexuella, kvinnor - men även pigor, drängar, tjänstehjon etc. som borgarklassens familjematris auxiljärer. Att föra in saker i "civilsamhället" som liberaler och konservativa älskar är att kasta en slöja över det för att dölja sakernas sanna tillstånd. Vilket givetvis är nödvändigt för att deras samhälle ska överleva.

Kd försöker vrida tillbaka klockan, men möter överallt kvinnors framstormning på arbetsmarknaden och den feministiska rörelsens framsteg. Men kriget är inte vunnet, även om vissa slag är. Anfallet mot invandrare och asylsökande kan gå över i ett anfall på kvinnors rättighet och mota tillbaka dem, splittra upp dem i sina hem. Och alla vet att det är svårare att göra motstånd ensam.

Därför vore det återigen skönt om kristdemokraterna, som ju i allt är de mest efterblivna och moralistiska elementen av samhället försvann. För evigt. Med dem kan gå kungahuset - en vidrig kvarleva av en mörk tid (och vi borde hedra äldre tiders socialister med att expropriera dem), heterosexismen, rasism och kristendom. Hydrans fyra huvuden, irrationalistiska strömningar från vilket man kan dra vilka slutsatser som helst - egentligen det enda försvaret för en borgerlig världsordning.

Och. för att tillägga någonting om abort tänker jag bara säga som Peter Singer - vi borde ha en fullständigt fri abort, även upp till sista stund. Är det smärtfritt, är det kvinnans val, då är det också någonting som borde finnas. Vad är egentligen ett kluster av celler utan känslor eller förnuft? Ingenting. Vad är egentligen kvinnors emancipation? Allting.

Salem 2007 trailer

See you there.

Bildkommentar till danska valet.

Hegel sa någonstans att historien upprepar sig...















Han glömde tillägga, första gången som en tragedi, andra gången som en komedi.

Cirkeln sluts.

Säkerhetspolisen, som säkert får både dig och mig att känna sig mer säker, vill i praktiken förbjuda "olovlig kårverksamhet" och spionera på syndikalisterna i SUF och SAC. Det här är ganska otroligt. För vad är det som det här betyder? Det betyder INTE att de där jobbiga anarkisterna som bara förstör kommer få det lite hett om öronen som de förtjänar. Det betyder att man förbjuder en viss organisationstyp med samhällsomstörtande mål och praktiker. På ren svenska: det är ett anfall mot alla dissidenter.

I vår heliga och perfekta västerländska lagstiftning ingår det ju som en grundprincip att man är oskyldig till motsatsen bevisats och att man får organisera sig fritt och hemligt. Att a priori förbjuda revolutionära organisationer, och förfölja andra, luktar Sverige under andra världskriget när SKP var nära på att förbjudas.

Som vi vet så kommer man först mot de mest radikala, vad man än tycker om dem (eller ja, själva poängen är ju att man INTE gillar dem och därför inte solidariserar sig med dem när de blir angripna) och arbetar sig sedan inåt. Första AFA, sedan SAC, sedan V. Givetvis skäms jag lite över att mina egna organisationer inte är på listan över de som borde förbjudas, men tack och lov vet vi ju att polismakter kan det där med egenmäktigt förfarande och säkerligen buggar loss. Och inte då till Ung Vänsters pinsamma dansbandsalster.

Svar på tal.

Eftersom jag mest ägnat de senaste dagarna åt att hylla den ryska revolutionen, hetsa mot parlamentarism och ta ställning för ultravänstern så tänkte jag att jag ska vara lite mer balanserad och snäll, och inte bara måla in mig i ett sektigt kommunisthörn i bloggosfären. Jag bitchade ju förra veckan om Miljöpartiets totalidiotiska debattartikel i Arbetaren. Nu har Vänsterpartiets Wiwi-Anne Johansson skrivit ett svar med bländande retorisk elegans till det. Läs!

Enhedslistan använder Zlatan.

Jag må vara totalt ointresserad av fotboll, men va fan. Det här är faktiskt jättebra.

Men vad i helvete? Om SAC och papperslösa.

Fackorganisering osolidariskt? Är det inte det som DN brukar skriva? Varför skriver då Lisa Rasmusson det i förra veckans Flamman? Jag har väntat med att svara tills SAC själva svarade. Det enda tradiga är att Ung Vänsters ledning av något totalidiotiskt skäl anfallit SAC också. Är det här på grund utav att man tror på den gamla idiotidén att om man anfaller vänstern, då kommer man verka mer rakryggad och moraliskt korrekt? Tror man på det, då är man helt fel ute. Högern hatar oss. Det enda de tycker om med oss är när vi bråkar internt. Frågan är vad det här egentligen handlar om. Hur kan man skita i de papperslösa? Handlar det här bara om det gamla vanliga sekteristiska syndikalisthatet? Eller är det ett försök att flytta oss högerut i allmänhet igenom att anknyta till LO:s sämsta idéer? För det här låter otäckt likt den största idioten i svensk arbetarrörelse (förlåt, efter Nuder) Erland Olaussons konstanta quislinguttalanden.

90-årsdagen av revolutionen.

Kamrater, det är en dag att vara stolt över. För nittio år sedan började ryska revolutionen. Som följd av det kastades det imperialistiska kriget över ända, som rösträtten blev verklighet i dess första riktiga former i Sverige. Revolutionen spred sig över hela världen blixtsnabbt, och nyheten av den skrämde överklassen och gav arbetarna hopp.

I sovjeternas Ryssland infördes världens mest radikala konstitution som gav fri- och yttranderättigheter långt över de flesta borgerliga stater på den tiden, frigjorde kvinnor och etniska minoriteter, upprättade lagar och ett klart rättssystem. Ett hisnande steg framåt för det annars så reaktionära Ryssland. Kontrollen över landet hade råden, sovjeterna, och deras högsta organ - kongressen. Bolsjevikerna var kärnan i revolutionen, och stöddes av olika vänsterflyglar bland mensjevikerna, socialrevolutionärerna och andra grupperingar. Revolutionens kraft var så tilldragande att Max Weber i Tyskland, en direkt anti-marxistisk liberal sociolog kämpade för den tyska revolutionens sak, och Bertrand Russell, sonen till en engelsk premiärminister på 1800-talet skrev en entusiastisk pamflett om socialismen som framtiden. Överallt dök panik och glädje upp, rädsla och mod, tillförsikt och instinktiv aggression.

Det oerhörda i att ett folk med obscent låg läskunnighetsnivå, som genomgått tre år av svält, krig och död, under en av världens mest repressiva regeringar lyckades kämpa sig till frihet är helt enkelt bortom förstånd. Soldater deserterade, även på väg för att kväsa upproret. Kronstadts matroser stod i första ledet. Kvinnor syntes på barrikaden, arbetarna ockuperade sina fabriker. Kerenskijregeringens inkompetens och fortsatta stöd till imperialismen sopades bort av folket.

Att de fasor som senare skedde faktiskt tog plats skedde pga. det scenario av vilda krafter som släpps lös under en revolution. Intervention av elva fientliga stater, strider på tretton fronter. Vilda härjningar, våldsdöd, laglöshet och konstanta kamper drev det unga Sovjet till ruinens brant. För att införa socialism krävs ett visst materiellt välstånd: det är ingen tom fras som vissa hävdar som en del i marxisters överdrivna ekonomism. Snarare så måste allas behov kunna tillgodoses och produktionen överlämnas för behovsproduktion snarare än profit, något som är omöjligt i tidigare stadier av utveckling.

Så var det då rätt att göra uppror? Ja, det är klart att det var. Överallt kring världen följde de allra bästa av oss in i de kommunistiska, revolutionära partierna som en direkt följd av ledarskapet i de gamla partiernas svek och för att följa det ryska exemplet. I Ryssland härskade sovjeterna, men förräderiet från mensjevikerna och socialrevolutionärerna, som bland annat mördar bolsjevikledare och kollaborerar med imperialisterna som invaderar Sovjet driver fram en diktatur som endast skulle vara tillfällig. Inte för att bolsjevikerna var guds bästa barn, men då skulle de aldrig lyckats heller. Kommunisterna i Ryssland företrädde folkflertalets intressen, alla andra sopades bort efterhand av folket. Björnbrum beskriver detta väl. Intressant att se är hur underliggande ideologiska och klara teoretiska ståndpunkter, som reformismen hos mensjevikerna, gör att de till sist blir kontrarevolutionärer. De bästa av dem, med bland annat Kollontaj och kanske även Trotskij, lierade sig med bolsjevikerna när de insåg detta.

Klart är att revolutioner ställer allt på huvudet, och allt på sin spets. Den röda fanan vajade från den första arbetarstaten 1917. När Sovjet till slut degenererade är jag inte intresserad av just nu. Endast det revolutionära arvet. Här i Sverige hade vi hungerkravaller, hot om revolution, delar av Norrland som defekterar till Sovjetunionen (Pajalasovjeten). Vi hade också krigshets, frivilliga i Finlands inbördeskrig (ett inbördeskrig som vanns av tyska stödtrupper). Det var nära på den tiden, men Branting och hans gäng höll tillbaka. Tyvärr.

Det kommer alltid finnas hets mot folket, och speciellt mot oss kommunister. På den tiden spydde man galla över sovjet på olika sätt. Lenin var en tysk spion. Det hela var en judisk konspiration (Karl Radek och Leo Trotskij var judar). Det öppnade vägen för tysk aggression. Än idag lägger man ut dimridåer och försöker ljuga om det ena eller det andra. Trotskijs militarism. Bolsjevikernas odemokratiska metoder. Massdödandet.

Till det säger vi: Trotskij var försvarsnihilist och tar upp geväret endast för att skydda revolutionen. Bolsjevikernas demokrati var nästan överdriven: ryska socialdemokratiska partiet är så tendensfritt att man hade mer eller mindre två partier i ett (mensjevikerna och bolsjevikerna). Och de miljoner som strök med dog när tyskland och tio andra stater rycker in i sovjetunionen, totalt förstör dess handelsförbindelser, mördar urskiljningslöst (de kontrarevolutionära kossackerna genomför bland annat ett antal 'pogromer' på judiska byar, en populär sak i tsaristiska ryssland, i korthet går det ut på att utplåna hela samhällen). Visst försvarar sig kommunisterna, det är varje revolutionärs plikt. Men det skedde inget mer än vad som sker i krig. Och krig, det är något vi kan räkna med så länge vi har kapitalism.

Slutligen finns det ingen revolutionens metafysik, ingen tragisk historia om att hjältemodiga resningar alltid slutar i terror. Pseudohegelianskt babbel från högerhåll är jag ointresserad av. Det var rätt att göra revolution i Ryssland 1917, och det är det idag. Notera endast klarheten i Lenins, Trotskijs, etc. framställning över nödvändigheten i en revolution. Den klarheten kan vi behöva än idag, och sedan ett målmedvetet arbete för att ta oss dit. Tills vidare kan vi väl bara räta på ryggarna och säga som man gjorde då: all makt åt sovjeterna! Länge leve revolutionen!

90 år sedan ryska revolutionen!

Jag ska skriva ett längre stycke om revolutionen när jag kommit hem. Tills vidare kan jag väl bara hänvisa till Röda Raketer, och säga: länge leve revolutionen!

Häpnandsväckande.

Kolla in det här. Undrar om det var så att Svenskt Näringslivsrapporten som handlade om fuskande svenskar helt enkelt utgjordes av slumpmässigt utvalda rika människor i Rosenbad? Notera också detta.

Lite noter om ideologi.

En av de problem som existerar kring ideologikritik och ideologi som ett teoretiskt begrepp är att det är så svårt att fixera det. Ett stort problem som många postmodernister verkar hänge sig åt, glada i hågen, är att ta "kategorierna" för givna. Men ju mer jag läser, desto mer inser jag hur lite folk vet egentligen. Jag menar inte det på något allmänt klassföraktande sätt, utan snarare att det helt enkelt är så att de flesta debattörer på ledarsidor, studenter, politiker etc. egentligen inte har så mycket koll som de själva utger sig för att ha (och som de kanske borde).

Det jag ville diskutera på något sätt var just hur kontinuerliga ideologiska föreställningar är. Är de verkligen så stela och leder de verkligen alltid på ett eller annat sätt till en viss praktik som ex. postmodernister verkar hävda? Det här är egentligen var min kritik mot idén att anammande av den ena eller den andra åsikten tar en vidare till en tredje ståndpunkt, eller att ideologin alltid existerar i - om än förtäckt och omedveten - fullkomlig form i subjektet. För att vara lite mer konkret: leder ex. ideologiska storheter som "rättvisa" eller "demokrati" alltid till reformistiska, revisionistiska, re-etc, etc. tankar och praktiker?

Lenin exempelvis gjorde ju en viss poäng av det i hans kamp mot idealisterna som kontrarevolutionärer och skadliga för arbetarrörelsen. Det verkar ju lite märkligt idag hur han hetsar mot machisterna, precis som hur Althusser rasar mot humanisterna i PCF. Båda skedde av det enkla skälet att de ansåg att deras åsikter skulle leda dem till varierande dåliga avvikelser. Samtidigt är jag lite skeptisk, på något sätt verkar det som om man tar för givet att människor har en klarare koppling mellan teori-praktik än vad de egentligen har.

Den här kritiken verkar ju dock rimma illa med Lukács som i det mesta har en framgångsrik teori. Kanske ska vi helt enkelt anamma en större mängd kaos i de ideologiska uppfattningarna som människor har, kampen mellan ideologin och klassmedvetandet, reifikationen och revolutionen. Hur som helst, mer om det här ämnet dyker säkert upp efter hand.

Teori på olika sätt.

Av och till så möter man lite konstiga inställningar till teorin. Mellan exempelvis både de som bara studerar Marx och aldrig gör någonting av det, och av de som aldrig gör det. Konkret kan man ju bara hålla med om det Lars Werner skrev i V:s interntidning för ett tag sedan. Det största problemet med partiet idag är att inget systematiskt studiearbete bedrivs. Samma problem föreligger på sätt och vis i ungdomsförbundet och studentförbundet också. I Ung Vänster så har man en tidvis förenklad analys, och i VSF så har man en bristfällig organisatorisk teori och praktik.

Studier är livsviktiga, för att överallt så möts vi av borgerlig ideologi. I ett samhälle där kapitalismen approprierar mer och mer av vårt livsutrymme, ända ut till informationen som svävar i etern mellan våra datorer, dränks vi av borgerlig ideologi. Den tenderar att yttra sig i vänstern i såväl som allmän snällhet eller punkig "skit i allt" ideologi. Inom vår del av rörelsen är väl legalismen det värsta och förkärleken för statliga lösningar det värsta. Man kan nästan se hur folk naturligt graviterar mot reformism igenom olika fördomar och med ankaret av borgerlig ideologi som drar ner dem.

Ofta kan man läsa på propagandabloggar om orättvisa, osolidariska system och så vidare. Det är ju all well and good. Och det är givetvis nödvändigt och bra att skriva så också. Men ofta tror jag att vi tar våra paroller för vår teori. Rättvisa, solidaritet, frihet, etc. är rätt meningslösa begrepp. Så länge vi opererar inom dem så kommer vi fortsätta vara sossar som bäst. Jag menar förstås inte att vi ska skriva insändare med namn som 'profitkvotens fallande tendens inom ett postvälfärdssamhälle'. Däremot så måste vi inleda ett bättre studiearbete, både av klassiker och av moderna teoretiker. Och sedan omvandla den till handling, annars är det totalt meningslöst. Men även texter eller andra tidsdokument som inte känns direkt betydelsefulla är viktiga. Detta för att bryta reifikationen som konstant sätter in, förstelnandet av vårt tillstånd. Om vi lär oss om äldre tider och teorier blir det lättare för oss att inse att allt inte är givet och att förändringar är möjliga.

Och detta måste göras kollektivt. Både för att det är pedagogiskt, och för att vi måste vara på samma nivå. Kanske kan fler projekt lik det här startas, jag är alltför medveten om hur mycket som saknas i den här bloggen. Frågan är om man kan starta ett interaktivt teoretiskt centrum online på något sätt? Tills vidare får vi dock se till att bygga starkare rörelser och studera mer och bättre.

RESPECT splits.

Another rare post in English. It's worth noting that British left party, RESPECT, is going through a split. George Galloway is splitting away from the main body, or the main body is splitting away from the Socialist Workers Party. Be that how it may, it's no less catastrophic for the British workers and for us as anti-imperialists.

MP - idioti i Arbetaren.

Men för guds skull.