Framtiden för bloggen.

Det har stått ganska mycket still på den här bloggen ett tag, mycket på grund utav olika skäl. Förmodligen kommer stora förändringar att ske och ett nytt format som bättre passar in i vad som både fattas i rörelsen och vad som kan få en naturlig dynamik försöka hittas. Framförallt hoppas jag på att kunna göra ett bra, kollektivt arbete med en central inriktning på teori. Har ni några idéer eller önskemål eller andra kommentarer så kan man ju passa på nu så kan vi se vad som sker i framtiden.

Demokrat? Republikan? To-mah-to? Toh-ma-toh?

Så är det alltså "Super Tuesday" i USA. Och här i Sverige visar olika människor prov på sin trasiga politiska kompass när de faktiskt håller på någon kandidat överhuvudtaget.

Överklassen organiserar sig på olika sätt för sina intressen. I Franco-Spanien och Nazityskland organiserade man sig igenom regelrätta diktaturer utan ens tillstymmelsen till inflytande. I Sverige organiserade den sig i en historisk klasskompromiss som den nu släppt. I USA krävs det ingen öppen diktatur, och inga kompromisser, där har man istället lyckats med att skapa en "demokrati" helt utan folkligt inflytande, och som i princip motarbetar varje försök till folkligt inflytande. Valet sker på en tisdag som inte är en helgdag. Båda partierna är så lika varandra att de nu mest tävlar i vem som kan vara mest reaktionär och sysslar med överbjudningspolitik i repression.

Den enda som kan vinna det amerikanska valet är överklassen. Det kvittar om Obama, Clinton eller ens jävla McCain vinner. Folk som ser någon parallel överhuvudtaget till det europeiska flerpartisystemet eller den svenska politiska verkligheten och som inte är på väg att dö av skräck av det fattar inte ett dyft av det som händer.

Men det här handlar inte om anti-amerikanism på något sätt överhuvudtaget. USA är ett skräckexempel för att det visar på hur klassherravälde kan se ut. Var det inte Marx som skrev att alla mindre avancerade stater kan se i de mer utvecklade kapitaliststaterna sin framtid? När vi tänker över hur EU utvecklas från det lilla folkliga inflytande som parlamentarism ger så kan vi nog inse varför vi måste bekämpa just Europas Förenta Stater.

Den amerikanska arbetarklassens försvinnande från valurnorna är inte ett dåligt tecken, det är en insikt djupare än den någon sociolog verkar ha mäktat sig. Amerikanska arbetare förstår att det inte finns kandidater som faktiskt gör någon skillnad, systemet förblir detsamma. Avsaknaden då av organisation skapar de så typiska spontana, väldiga utbrott som vi kan känna igen från USA. Slaget om Los Angeles, miljonfirandet under första maj, Stonewallupploppet, etc. Det är något som alltid sker i ett system präglat av kaos och instabilitet, men än mer så med de sinnessjuka klassklyftorna som existerar i USA.

Mitt enda hopp för den som vinner är att Clinton ska vinna, helt enkelt för att en gång för alla bevisa hur korrupt och oligarkiskt USA verkligen är. Betänk mandatperioderna George Bush d.ä, Bill Clinton, Bill Clinton, George Bush d.y., George Bush d.y, Hillary Clinton. Och sedan ställer ju Jeb upp till nästa val förmodligen. Finns det ingen gammal Kennedy man kan fiska upp och ställa på någon piedestal så vi kan få lite rullning i dynastierna? Hur som helst, det här är ännu mer meningslöst än ett vanligt val.

Super Tuesday Commentary

Att tala politiskt

När jag pratade med en kamrat häromdagen om en av den lokala unghögerns förmågor och hur han hade förolämpat honom igenom att kalla honom "febrig" ("det värsta en liberal kan höra, de vill ju alltid vara så rationella" tror jag han sa) så började jag tänka lite. På exempelvis hur dikter kan ha en mening för oss i vänstern, hur sånger kan bära med sig en berättelse och en känsla. Hur intimt sammankopplade symboler, flaggor, ord är. Och hur liberaler och den liberala analysen inte kan hantera det. Hur de måste anklaga oss för att låta känslorna och inte förnuftet styra oss.

En klassisk invändning mot det socialistiska projektet och rörelsen är väl just känsloargumentet. Visst, det är för jävligt, men ge oss bara lite tid. Det är hemskt med krig, men vi kan lösa det. Etc, etc. Men saken är den att om man säger så, så döljer man också vilka processer som egentligen är de som är relevanta. Man ska nog vara skeptisk till all tro på att människor i sin vardag hyser någon form av ofullständig, känslomässig åsikt och sedan kan träda ur den och in i det offentliga rummet för att tala i upplysningens och rationalitetens språk.

Nej, politik handlar om intressen och kamper. Den handlar om traditioner och praktiker. Jag tror mycket mer på att de MUFare, CUFare, etc. som jag känt som i sina avkopplade stunder hånar pöbeln och öppet menar att folk är för dumma för demokrati, och att de åsikterna är de mest reella och att de är också de mest intressanta att tala om snarare än något framförande i riksdagen eller i en bok när vi talar om uttryck för politiska övertygelser.

Inte för att jag menar att rationellt tänkande och överläggande inte har en betydelse, utan att den politiska fakta som vi letar efter är mer intressant i termer av en sjuksköterska som sitter och tittar på TV och lyssnar på något terrordåd som skett och säger "ja, så händer det när människor är desperata och inte har några pengar" än vad den är som en analytisk filosofs schematisering över det rätta och det goda.

Och av de skälen kan vi marxister också inkorporera såväl sången och dikten som abstrakta resonemang kring Kondratieff-vågor. Å ena sidan finns det basen och å andra sidan överbyggnaden, människors praktik tangerar och är de båda. Uttrycket för klasshatet i Internationalens toner är ett av uttrycken för klassens rörelse. En kvinnas uppgivna skri av ilska över att ha blivit behandlad svinaktigt en gång för mycket är en politisk handling lika väl som motionen i kommunfullmäktige.

Liberalers naiva idé om människan som var revolutionär sent 1700-tal, haltande på 1800-talet, efterbliven på 1900-talet är idag bara löjlig. Det är inte rationalitetsargument som förändrar världen, det är inte goda människors insikt, det är inte välmenande mecenater som kommer frälsa oss. När vi väl övergivit den teorin kanske vi kan komma vidare till en förståelse av verkligheten och människan där vi kan inkorporera även förståelsen av basala uttryck som exempelvis poesi i en social verklighets politik.