Politics and Philosophy

Framtiden för bloggen.

2008-02-20T14:38:00.002Z

Det har stått ganska mycket still på den här bloggen ett tag, mycket på grund utav olika skäl. Förmodligen kommer stora förändringar att ske och ett nytt format som bättre passar in i vad som både fattas i rörelsen och vad som kan få en naturlig dynamik försöka hittas. Framförallt hoppas jag på att kunna göra ett bra, kollektivt arbete med en central inriktning på teori. Har ni några idéer eller önskemål eller andra kommentarer så kan man ju passa på nu så kan vi se vad som sker i framtiden.

Demokrat? Republikan? To-mah-to? Toh-ma-toh?

2008-02-05T22:25:00.000Z

Så är det alltså "Super Tuesday" i USA. Och här i Sverige visar olika människor prov på sin trasiga politiska kompass när de faktiskt håller på någon kandidat överhuvudtaget.

Överklassen organiserar sig på olika sätt för sina intressen. I Franco-Spanien och Nazityskland organiserade man sig igenom regelrätta diktaturer utan ens tillstymmelsen till inflytande. I Sverige organiserade den sig i en historisk klasskompromiss som den nu släppt. I USA krävs det ingen öppen diktatur, och inga kompromisser, där har man istället lyckats med att skapa en "demokrati" helt utan folkligt inflytande, och som i princip motarbetar varje försök till folkligt inflytande. Valet sker på en tisdag som inte är en helgdag. Båda partierna är så lika varandra att de nu mest tävlar i vem som kan vara mest reaktionär och sysslar med överbjudningspolitik i repression.

Den enda som kan vinna det amerikanska valet är överklassen. Det kvittar om Obama, Clinton eller ens jävla McCain vinner. Folk som ser någon parallel överhuvudtaget till det europeiska flerpartisystemet eller den svenska politiska verkligheten och som inte är på väg att dö av skräck av det fattar inte ett dyft av det som händer.

Men det här handlar inte om anti-amerikanism på något sätt överhuvudtaget. USA är ett skräckexempel för att det visar på hur klassherravälde kan se ut. Var det inte Marx som skrev att alla mindre avancerade stater kan se i de mer utvecklade kapitaliststaterna sin framtid? När vi tänker över hur EU utvecklas från det lilla folkliga inflytande som parlamentarism ger så kan vi nog inse varför vi måste bekämpa just Europas Förenta Stater.

Den amerikanska arbetarklassens försvinnande från valurnorna är inte ett dåligt tecken, det är en insikt djupare än den någon sociolog verkar ha mäktat sig. Amerikanska arbetare förstår att det inte finns kandidater som faktiskt gör någon skillnad, systemet förblir detsamma. Avsaknaden då av organisation skapar de så typiska spontana, väldiga utbrott som vi kan känna igen från USA. Slaget om Los Angeles, miljonfirandet under första maj, Stonewallupploppet, etc. Det är något som alltid sker i ett system präglat av kaos och instabilitet, men än mer så med de sinnessjuka klassklyftorna som existerar i USA.

Mitt enda hopp för den som vinner är att Clinton ska vinna, helt enkelt för att en gång för alla bevisa hur korrupt och oligarkiskt USA verkligen är. Betänk mandatperioderna George Bush d.ä, Bill Clinton, Bill Clinton, George Bush d.y., George Bush d.y, Hillary Clinton. Och sedan ställer ju Jeb upp till nästa val förmodligen. Finns det ingen gammal Kennedy man kan fiska upp och ställa på någon piedestal så vi kan få lite rullning i dynastierna? Hur som helst, det här är ännu mer meningslöst än ett vanligt val.

Super Tuesday Commentary

2008-02-05T14:00:00.000Z

Att tala politiskt

2008-02-01T13:38:00.000Z

När jag pratade med en kamrat häromdagen om en av den lokala unghögerns förmågor och hur han hade förolämpat honom igenom att kalla honom "febrig" ("det värsta en liberal kan höra, de vill ju alltid vara så rationella" tror jag han sa) så började jag tänka lite. På exempelvis hur dikter kan ha en mening för oss i vänstern, hur sånger kan bära med sig en berättelse och en känsla. Hur intimt sammankopplade symboler, flaggor, ord är. Och hur liberaler och den liberala analysen inte kan hantera det. Hur de måste anklaga oss för att låta känslorna och inte förnuftet styra oss.

En klassisk invändning mot det socialistiska projektet och rörelsen är väl just känsloargumentet. Visst, det är för jävligt, men ge oss bara lite tid. Det är hemskt med krig, men vi kan lösa det. Etc, etc. Men saken är den att om man säger så, så döljer man också vilka processer som egentligen är de som är relevanta. Man ska nog vara skeptisk till all tro på att människor i sin vardag hyser någon form av ofullständig, känslomässig åsikt och sedan kan träda ur den och in i det offentliga rummet för att tala i upplysningens och rationalitetens språk.

Nej, politik handlar om intressen och kamper. Den handlar om traditioner och praktiker. Jag tror mycket mer på att de MUFare, CUFare, etc. som jag känt som i sina avkopplade stunder hånar pöbeln och öppet menar att folk är för dumma för demokrati, och att de åsikterna är de mest reella och att de är också de mest intressanta att tala om snarare än något framförande i riksdagen eller i en bok när vi talar om uttryck för politiska övertygelser.

Inte för att jag menar att rationellt tänkande och överläggande inte har en betydelse, utan att den politiska fakta som vi letar efter är mer intressant i termer av en sjuksköterska som sitter och tittar på TV och lyssnar på något terrordåd som skett och säger "ja, så händer det när människor är desperata och inte har några pengar" än vad den är som en analytisk filosofs schematisering över det rätta och det goda.

Och av de skälen kan vi marxister också inkorporera såväl sången och dikten som abstrakta resonemang kring Kondratieff-vågor. Å ena sidan finns det basen och å andra sidan överbyggnaden, människors praktik tangerar och är de båda. Uttrycket för klasshatet i Internationalens toner är ett av uttrycken för klassens rörelse. En kvinnas uppgivna skri av ilska över att ha blivit behandlad svinaktigt en gång för mycket är en politisk handling lika väl som motionen i kommunfullmäktige.

Liberalers naiva idé om människan som var revolutionär sent 1700-tal, haltande på 1800-talet, efterbliven på 1900-talet är idag bara löjlig. Det är inte rationalitetsargument som förändrar världen, det är inte goda människors insikt, det är inte välmenande mecenater som kommer frälsa oss. När vi väl övergivit den teorin kanske vi kan komma vidare till en förståelse av verkligheten och människan där vi kan inkorporera även förståelsen av basala uttryck som exempelvis poesi i en social verklighets politik.

Att bygga en rörelse: Ungdomshuset.

2008-01-31T10:12:00.000Z

Den långa kampen om Ungdomshuset närmar sig sitt slut. Köpenhamns kommun och Ungdomshusetaktivisterna debatterar vilka olika platser som ska bilda det nya Ungeren. Ungdomshuset har visat hur man ska bygga en rörelse, och samtidigt falsifierat en rad teorier om hur man ska bygga en rörelse/Partiet/facket.

För det första, handlingens propaganda. När människor ser att någonting händer, speciellt någonting som är bra och som knyter an till aktuella konflikter (i Danmark är hela Ungdomshuset/Christiania konflikten intimt knuten till en dansk regering som gör allt för att förborgerliga landet och privatisera de allmänningar som finns). Ungdomshusetrörelsen har inte byggts igenom att man delat ut 20 000 flygblad, eller att man gjort ett bra pressmeddelande, eller att man har sprejat "Ungdomshus nu!" på väggar på Nörrebro. Det har man också gjort, men det är inte det som är det viktiga. Man kan inte agera i ett politiskt vakuum, och hur många flygblad man än delar ut så kommer man inte ett jävla snäpp närmare revolutionen för det. Det är endast i relation till aktuella konflikter som sådant blir effektivt eller ens intressant att göra.

Rörelsen har byggts efterhand i ett dialektiskt samspel med propaganda och gatuaktioner. Konfrontativa aktioner har hållits, från gatuslagen för ungefär ett år sedan till G13-ockupationen som var ickevåld. Många tyckte inte om det, och många blev ganska arga. Även nordiska vänsterister som borde veta bättre gick ut och fördömde kravaller och aktioner. De kanske kan fråga sig själva hur rätt de nu hade när man nästan vunnit i Köpenhamn, och själva står man och stampar. Och de kanske även ska fråga sig varför man alltid är så pigg på att fördöma sten och flaskkastande när hundratals blir frihetsberövande, fångar blir torterade (brända med cigaretter i cellar, mm.), slagna med batong och dylikt.

Det viktiga med Ungdomshuset är att man byggt en rörelse och radikaliserat en hel generation i Köpenhamn. Man kommer tala om detta i ett decennium framåt, minst. Som Göteborgskravallerna, fast på ett positivt sätt. Det visar att rörelser byggs inte ur ingenting, det kräver faktiska konfliktytor och sedan handlingar som är meningsfulla att delta i. Det är bara lite till på vägen nu med två milstolpar framför oss.

Den första är "BlokR, G13 - del II" som är en simpel idé. En ny, massiv, konfrontativ icke-våldsdemonstration med målet att stänga in Köpenhamns politiker och inte släppa ut dem ur Rådhuset förrän de gett dem ett nytt Ungdomshus! Den andra är första mars, då man helt enkelt hotar med att jämna Köpenhamns centrala distrikt med marken om man inte fått ett Ungdomshus till då, ett år efter rivningen. Dessutom följer en rad jubileer, bland annat den 50:e torsdagsdemon (det har alltså varit en demo i veckan i nästan ett år då, med minst 500 deltagare i varje!).

Massaktionen som politisk metod och teori har bland annat utvecklats av Luxemburg, och det här är väl ändå någonting av en textbook example på just det. Den politiska praxis som Ungdomshusaktivisterna har utvecklat för tusentals människor är viktigare än huset. Det visar också på möjligheten och betydelsen av konfrontativa taktiker. Efter att den värsta mediastormen har passerat kommer någonting bli kvar. Rörelsen kommer växa, om man gör bra saker, och det är endast i handlingen som man blir reellt farlig och reellt mäktig. Nu har ett gäng äckliga krustpunkare i Köpenhamn gått från att ha varit lite tomtiga i ett socialt center som varit lite på dekis till att vara statens fiende nr. 1 och effektivt ha mobiliserat en generation unga Köpenhamnare till motstånd mot nordens värsta regering - och till på köpet utmana kapitalets logik i och med försvaret och utvidgningen av allmänningar. Inte så pjåkigt för några "jävla anarkister", eller?

Men hur som helst. Åk till BlokR, stäng in politikerna. Åk till jubileumet och var med på den 50:e veckoliga demon i rad. Åk till 1:a mars. Och kom sedan hem med råg i ryggen och börja tänk på hur man kan bygga en massrörelse på gatan och vilka hus vi borde ockupera för vår egen skull. Betänk att vissa kommer alltid hata oss, men att det enda sättet vi kan kämpa är på gatorna och det är det som är vår klass utrymme och styrka.

Justice Vs. Power - Chomsky Vs. Foucault, Part 1

2008-01-25T16:05:00.001Z

Från 1971, debatt mellan Chomsky och Foucault. Inte kanske mina två favoriter, men man kan väl inte annat än hålla med Foucault?

Justice Vs. Power - Chomsky Vs. Foucault, Part 2

2008-01-25T16:04:00.001Z

Fritt fall på börsen

2008-01-21T22:32:00.000Z

Jag är inte speciellt duktig på ekonomi, men man måste väl kommentera börsraset? Förhoppningsvis kommer folk som är mer expert på det här området skriva någonting, exempelvis Vänsterekonomi. Även om jag inte är riktigt så säker på att det som den här artikeln hävdar, att USA är på väg in i en depression, är sant så är det uppenbart att saker och ting håller på att hända. Oljepriset fortsätter skjuta i höjden, precis som man trott. Marknader fortsätter avregleras. Finansspekulationer blir vanligare och vanligare. Klyftan mellan produktionen i pereferin och centrum intensifieras.

Det dåliga i det hela är att det är riktiga människor det här går ut över. Tyvärr är det ju bara ett fåtal börshajar som hoppar från fönster eller hänger sig. Snarare gör överklassen det Bush gör, sänker kostnader för företag och minskar skatter. Det är ungefär som att laga ett hål igenom att borra i det.

Det här är ingenting nytt, och vad man måste göra är ingenting nytt heller. Men det bör uppmärksammas och analyseras.

Video från Fosieblockaden.

2008-01-21T22:19:00.001Z

Video från SAC Syndikalisternas blockad i Fosie utanför Malmö. Jag kan inte riktigt beskriva det jag känner när jag ser den här videon. Kolla in hur poliserna ljuger, misshandlar, torterar, hånar, hetsar, etc, etc. Det här är inte ovanligt. Kolla gärna in del två också. Om ni orkar.

Skolan och betyg

2008-01-20T12:48:00.000Z

Precis som man hellre bör lyssna på vad folk på jobbet eller skolbänken säger än vad politiska kommentatorer tror så bör man ibland lyssna mer på låttexter än att läsa artiklar ur tjocka böcker. I alla fall om de är så träffande som Blå Tågets "Staten och Kapitalet" som förmodligen innehåller mer användbara och sanna saker än vad tusen rapporter från statens forskningsråd gör.

Skolans uppgift är som sig bör
att skola arbetskraften
om kvastarna ska sopa bra
får man inte slarva med skaften
spärrar och kvoter och testprogram
är ett system för att sålla
agnarna från vetet och för var o en
till hans rätta fålla

Och nu ska jag göra någonting som är ganska okamratligt. För ett tag sedan skrev Röda Raketer en post om skolan och att betyg är någonting önskvärt. Jag höll inte med, men fortsatte inte debatten. Istället ska jag skriva lite om hur man kanske bör tänka kring skola och lärande.

För det första kanske man ska tänka över lite granna vad man egentligen tror kommer hända när man stoppar in unga människor in i kolossala stenbyggnader i eviga lektionstimmar i tron att de ska lära sig någonting. Skolan har många funktioner, men det viktigaste paret är repression (och/eller socialisering) och utlärande av nödvändiga kunskaper. Precis som i resten av samhället har vi lyckats tillkämpa oss lite extra här och där, lite grädde på arbetarklassens mos. Därför har vi "religionskunskap" och inte kristendomsundervisning. Därför har vi allmänna kunskapsutlärningar i samhällsvetenskaper för alla, inte bara för de som ska gå vidare till akademiska karriärer.

Förtryck av alla de slag, må de så vara regelrätta ockupationer, poliskontroller i demonstrationer eller kapitalismens klassamhäle kräver uppsplittring för att vara effektivt. I skolan genomförs det framförallt igenom betyg som är ett medel för intern kamp. Det händer någonting med en människa när man interpellerar den, i sociologin pratar man om stigmatisering. Vilket överhuvudtaget inte är ett flumbegrepp eller meningslöst utan precist och vetenskapligt. Bra mycket mer så än vad betyg är, men mer om det längre ner.

Människor reagerar på olika sätt till en interpellation. Det är en vägmarkör där man slussas in på en väg eller den andra. De flesta gör motstånd på olika sätt, ett fåtal kollaborerar. Skolkande, vandalism, etc. är symptom för både motstånd och alienation. Ibland kan det leda till någonting bra, om det görs kollektivt i alla fall. Oftast är de bara tecknen på hur fel allting har gått. Ett system som överhuvudtaget inte kan förstå vad alienation verkligen är kräver högre repression istället, vilket skapar kameror i korridorer, SÄPO-agenter i klassrum och Björklundar i parlament. Och alla dessa är också fler former av interpellering som faktiskt gör någonting med både elever och lärare. Skolan blir ett fängelse.

Men vidare så slås jag gång efter annan av själva naiviteten i betyg. Tror man verkligen att matematisk kunskap är samma som sociologisk? Kan vi säga att ett halvårs filosofistudier ger samma sak som ett halvårs studier av fabriksarbete? Kan vi sedan mäta dessa efter givna kriterier? Filosofer är vanligtvis mest patetiska och ignorerade, tyvärr så tillåts ibland vissa av deras dumma idéer ut i verkligheten. Fulpositivismen i betygssystemet är i det rena tänkandet blåögt, dess implementering dryper däremot av förtryck.

Vidare har de 'intellektuella' förläst sig. Kunskap produceras och reproduceras på komplexa sätt igenom praxis, dialektiken mellan teori och praktik. I skolor sitter man och läser i timtal, eller lyssnar på lärares högläsning ur minnet. Varför är det då fallet att man lär sig mer om att tjuvröka än om medeltiden i skolan? Maoismen förblir den politiska ideologi som har den mest realistiska och progressiva kunskaps- och lärandeteorin. Learning by doing praktiserades av kinesiska röda armén på sent 20-tal.

För att då ge en känga åt mitt eget parti (från vänster, vilket man alltid bör tänka igenom när man kritiserar) så är en sak man kanske missat lite är den ideologiska aspekten av skolväsendet. Allt lärande är ideologiskt i den mån att den har hållhakar i utomvetenskapliga metafysiska system. Jag menar inte, och har aldrig menat, att all kunskap är subjektiv (vilket ändå vore obegripligt). Det är självklart att Svenskt Näringsliv inte ska få sponsra skolliteratur, men är det som lärs ut idag o-ideologiskt? Nej. Det är först när jag själv läst och lärt mig som jag insett hur många lögner och hur mycket liberalt tjafs som mina lärare lärt ut till mig. Den första lögnen är den kristna värdegrunden i skolan, den största är marknadsekonomin.

Det kan dock inte existera o-ideologiska skolor, i alla fall inte i ett kapitalistiskt samhälle. Det sättet som vi lär ut på nu är en katastrof. Givetvis en katastrof framförallt driven av materiella orsaker som storlek på klasser pga. lärarbrister, nerskärning i offentlig sektor och dylikt - men essentiellt också en fråga om strukturer. Borgarklassen, vars politiska mål är "normaliseringen" av den nordiska modellen skivar snabbt och elegant bort de reproduktiva funktioner som arbetarrörelsen tillförskansat sig. I skolfrågan är det alltför tydligt. Det måste finnas ett socialistiskt alternativ - på riktigt. Och ett alternativ som även i viss grad kan förverkligas i ett klassamhälle och som går bortom kamper för skolmat, mot betyg eller mot för stora klasser. Fast de kamperna är jätteviktiga, och jag menar verkligen det. Men en skola som sannerligen är en skola kan inte förstås som ett fängelsestraff - att utlevas i en grå anstalt fylld av medfångar och plitar där man räknar timmarna tills man kan gå hem och man är fri för evigt.

NEO och repression.

2008-01-20T10:44:00.000Z

NEO är ju som känt en totalt meningslös men tidvis lite skojig tidskrift av Sveriges övervintrade nyliberaler. Det finns ju inte så många kvar av den typen längre, mest kanske på grund av att det inte är rumsrent att vara nyliberal efter dess totala misslyckande i världen. Jag blev tipsad om en artikel om "ABF och extremvänstern" (varning för PDF-fil!) efter att en av min egen organisations arrangemang blev omnämnt.

Det är ändå intressant att se hur man anfaller ABF och försöker få dem att backa från arrangemang med olika grupperingar, exempelvis Arbetarmakt, RKU eller SUF (tre organisationer som man drar stora växlar på i artikeln). Men jag tror att NEO missuppfattar någonting ganska radikalt här. ABF är jävligt viktiga för arbetarrörelsen, och har framförallt varit det tidigare. Det finns många uppriktiga och samarbetsvilliga ombudsmän och styrelser inom ABF, men SAP är ju knappast kända för att vara snälla och goda bara sådär. SAP:s politik inom ABF:s arbete med olika grupper handlar nog mer om att dra in dem i någon form av socialdemokratisk lång marsch igenom institutionerna.

I Tyskland och Danmark använder man tyngre repression, i Sverige mjuk. Om man skulle lyckas avskilja "extremvänstern" från ABF så kommer den inte försvinna. Den kommer bara förändras och kampen kommer skärpas. Inte för att vi inte ska slåss för att behålla ABF för just arbetarrörelsen - men jag tror det är viktigt att höja blicken från gång till gång.

En annan intressant sak i artikeln är att Malmö-snuten, dessa goa grabbar i blått eller grått eller vad det nu är, har anonymt hemligt tipsat Malmö stad om hur hemska och ONDA de på Glassfabriken är. Tack polisväsendet i Malmö! Den informationen är väl ungefär lika tillförlitlig som den den amerikanska armén brukar ge ut.

Vart vandrar Vänsterpartiet?

2008-01-18T10:47:00.000Z

America Vera-Zavala skriver i Flamman om Vänsterpartiet på ett ganska rimligt sätt. Man kan nog vara skeptisk till att hålla diskussionen i Flamman och inte i ett mer internt organ. Men å andra sidan så är väl inte V en demokratiskt centralistisk organisation - på gott och ont.

I allmänhet kan man väl kanske både hålla med och inte göra det. Vad begrepp som spännande och visionär och så betyder vet jag inte egentligen. Däremot så stämmer det ju att politiken och kanske den allmänna taktiken måste läggas om. Ministerposter är meningslösa. Kommunfullmäktigemandat är meningslösa. Landstingsmotioner har ingen betydelse...

...så länge som de inte är del av en större rörelse, det vill säga. Jag är inte totalt emot parlament eller att sitta i dem, däremot vet jag att det blir rimligt att vara i dem först när man burits dit på det utomparlamentariskas axlar. Och där finns det många goda impulser i Vänsterpartiet idag som helt enkelt handlar om att vara där människor är mest och att vara socialister i vardagen. Det är inte allt vad jag velat, men tills vidare är det helt okay.

Någonstans tror jag dock att Vänsterpartiet måste välja väg på ett djupare plan än vad det har gjort i dess postkommunistiska era. Det gäller organisatoriskt lika mycket som det gäller politiskt. Kanske vore det bättre att bejaka tendensfrihet, bredhet och större strömningar som även kunde suga upp eller ansluta delar av vänsteretablissemanget i någon form av givande och tagande (på de sätt som den radikala vänstern i Enhedslistan eller liknande partier tvingats göra). Kanske vore det bättre att reorganisera sig enligt striktare och bättre former - även om det skulle betyda att göra sig av med delar av partietablissemanget och trycka på högre disciplin. Som det är nu är i alla fall situationen ohållbar. Enskilda medlemmar kan inte tillåtas plats att förstöra för hela partiet på DN Debatt som gjorts gång efter annan.

Slutligen så behövs nog en radikal brytning för att skaka loss partiet ur dess dvala och lösgöra dess handlingskraft. Dags att sluta upp med att gosa med SAP och MP. Vi har ingenting gemensamt med de partierna förutom att vi båda sitter i opposition. Jag skäms över att vi har varit med och sålt ut statliga bolag tillsammans med sossesvinen. Nej, evig opposition är bättre än att bli en del av ett högeretablissemang i parlamenten.

Ibland på olika möten eller i konversationer så märker man att olika typer av låtsasparlament dyker upp, och genast så lyser det upp i välvilliga men oförstående kamraters ögon: där måste vi vara! I kårer, ungdomsting eller vad det nu kan vara. Men det är så galet fel. Politik handlar inte om parlament och om röster, inte överhuvudtaget. Det kan vara okay saker att ta del av eller utnyttja - men oftast är de bara meningslösa låtsasgrupper utan makt eller intresse, och vårt deltagande i dem är till och med mer meningslöst än att sitta i kommunfullmäktige. Folk måste sluta vara så kära i parlament och valrörelser och fatta att det är på gator och torg som någonting överhuvudtaget kan förändras.

Rasism och revolution

2008-01-16T12:18:00.000Z

Är man rasist bara för att man älskar sitt land? ...är ju en av de där fraserna som signalerar att någon är just rasist. Rasism är mycket mer än bara missförstånd, dumhet eller att vara outbildad - men det har just att göra med att lägga in essentiella känslor och uppfattningar i nationer, etniciteter eller dylikt. Rasism förmodligen ganska lite med någon av de sakerna att göra. Men, vi lever ju i en tid då vänstern är någon form av liberaler plus. Liberté, fraternité, egalité! Då blir det också naturligt att bli antirasister i någon form av lattéstuk. Det blir också naturligt att tro att det är den där dumma arbetarklassen som inte riktigt fattar, och som vi måste upplysa, som är rasistisk.

Missförstå mig rätt nu, jag menar inte att individer ur arbetarklassen eller tom. skikt ur den inte skulle kunna vara rasistiska. Men rasism är inte ett arbetarfenomen. Det har inte uppstått ur arbetarklassen, och det är kanske inte ens där dess primära bas ligger.

Nej, rasism fungerar på ett helt annat sätt än att det har att göra med fördomar. Det man kallar för essentialism är självklart en viktig del av det hela, dvs. tron att det finns inneboende egenskaper hos en viss grupp. T.ex. att romer är tjuvaktiga eller att danskar är fulla hela tiden. I centrum av världssystemet har vi överlag tendensen att tycka att uppror, upplopp, kamp och strid inte är moraliskt berättigat här ("här" och "där" är ord man ska akta sig för lika mycket som "svartskalle" eller något liknande). Vi stänger ute de som kämpar, eftersom vi ju har en massa fina demokratiska spelregler här. Annat gäller i Venezuela, Indien, Kina eller något annat ociviliserat land i pereferin. Att säga att men så kan man inte göra här! är essentiellt (hah!) att säga att jag är inte rasist, men...

Och tyvärr är det någonting som centrums vänster är så bra på. Idolisera någon frihetsrörelse långt, långt borta och sedan få spel så fort någon sätter eld på en soptunna på möllan i Malmö. Vilket i sig också hör samman med en av de andra galna hörnstenarna i vår verklighet - att se oss själva som monolitiska enheter gentemot resten av världen. Att tro att vi i centrum har samma intressen som de härskande eliterna. Att tro att vi ska solidarisera oss med norrmännen som blev sprängda i luften av afghaner nu i dagarna istället för med afghanerna. Nä, för helvete! Död åt de norska ockupanterna. Och för övrigt - jag hoppas Nordic Battlegroup kommer tillbaka i bodybags tillsammans med specialstyrkan så att sveriges eliter inte någonsin funderar på att sända trupp någonstans överhuvudtaget igen.

Rasism har ju just blivit en moralisk slagdänga som kanske just på grund av sina liberala rötter (i den betydelse vi oftast använder det iaf) kunnat användas för att göra olika moraliska fördömanden. Det måste vi sluta med, i alla fall när vi försöker prata om det på ett rimligt sätt. Istället måste vi komma ihåg att solidarisera oss på riktigt med alla i samma situation som oss. För det är vi, vi och pereferins arbetande majoritet. Internationell solidaritet handlar inte om att ha en Che Guevara plansch (jo, jag har en) eller att idolisera frihetsrörelser runtomkring i världen (och jo, jag gör det) utan om att kämpa tillsammans internationellt och inse att vi inte har någonting gemensamt med överklassen i centrum. Att bombplanen över Afghanistan och Irak, dödsskvadronerna i El Salvador och Colombia, muren i Palestina och USA är bomber över Stockholm, planerade mord i Göteborg och en mur rakt igenom Malmö.

Men vidare så finns det andra, oerhört viktiga beståndsdelar av hur vi ska tänka på rasism. Varifrån kommer organisering och klassmedvetande? Inifrån eller utifrån? Ska vi gå och upplysa massorna? Nej, jag blir mer och mer tveksam till det. Klassmedvetande uppkommer i situationens strider och kamper. Då smälter även rasism och sexism bort (eller tar ett steg tillbaka i alla fall). Vidare så är nationsbegreppet något som även blir allt mer relevant när man pratar om rasism och revolution. Att bygga sin politiska verksamhet kring en nation kan vara effektivt eller bara nödvändigt, men nationer är inte goda eller bra eller fina. Alla nationer är exkluderande, och utan att fastna i något postmodernt och meningslöst så betyder det ju konkreta saker som till exempel vem som är medborgare, valuta och utrikespolitik.

Nationer uppkommer i och med de borgerliga revolutionerna och är väl en frisk fläkt till en början som hjälper till att skapa de opersonliga regler som borgarklassens revolutionära situation påtvingar. Vilket är jätte, jättebra. Men i och med myterna som skapas kring nationerna, vilken typ de än må vara, så skapas också nidbilden av den Andre. I den delen av imperialismen som vi befinner oss i har nog motsättningarna mellan länder i centrum trätt tillbaka och istället så skapas varierande sjuka uppfattningar och praktiker om framförallt muslimer.

De liberaler som idag jagar muslimer på ledarplats är samma som för femtio år sedan kollaborerade med nazister. Och jag menar inte det på ett demoniserande sätt. Utan jag menar helt enkelt att den situation de befinner sig i, som borgarklassens ideologer, tvingar dem bortom deras ideal och in i någonting som de kanske egentligen inte är fullt medvetna om. Kampanjandet för låglönesektorer i Europa byggs upp kring billig, framförallt muslimsk, arbetskraft (som för övrigt kommer hit mest för att EU:s och USA:s överklass redan gjort det omöjligt för dem att leva där de en gång var) så då måste man splittra arbetarklassen. Man måste skaffa sig bättre repressionsverktyg i en tid då man öppnar för massiva folkliga protester och uppror gentemot förstörelsen av olika sociala skyddsnät, och då måste man skylla på fem snubbar med skägg som då och då gör en video och har en taskig releasefest med en bomb i någon amerikansk ambassad.

Har jag fått med allt nu? Antirasism utan klassförakt, check. Håna reformister, check. Hata nationer, check. Kalla alla som gillar västvärlden för rasister, check. Revolutionshetsande, check.

Anton Nilsson i radio.

2008-01-10T15:37:00.000Z

Tack vare en kamrat har jag lyckats hitta den här inspelningen av Anton Nilsson från 60-talet någon gång. Det är sjukt häftigt! Anton Nilsson, som sprängde Amalthea, blev dömd till döden och fick en massiv, massiv solidaritetsrörelse för sig och de andra ungsocialisterna åkte sedan till Sovjetunionen och berättade om revolutionen och de gestalter han träffade som Lenin eller Trotskij. Lyssna!

Länktips

2008-01-08T11:09:00.001Z

Mitt huvud är tungt som en sten och jag mår illa, men jag skulle vilja passa på att tipsa om bloggen Horisont som jag läst av och till. Den senaste posten om Socialistisk Debatts senaste nummer är speciellt intressant.

"Vi får inte sprida uppfattningen att välfärdskapitalismen kan vara (långsiktigt) stabil; faktum är att det thatcherska samhället inte är något alternativ. Brister i välfärdskapitalismen beror inte på faktorer som är exerna i förhållande till densamma.(Som Petter säger: "Marx viktigaste poäng [är] inte [...] att 'en annan värld är möjlig' utan att denna värld är omöjlig".)
Vi får inte tro att en arbetarresning som sätter socialismen på agendan med nödvändighet är fjärran. Med skiftningar i den ekonomiska konjunkturen kan arbetarklassen snabbt radikaliseras.
Vi får inte förstå kampen för reformer idag och kampen för revolution imorgon som två skilda kamper. Allt som stärker arbetarklassen på bekostnad av kapitalet är klasskamp."

Äntligen någon som fattat. Och när jag ändå håller på att göra en länkpost får jag rekommendera Fiendeland igen. Vi behöver fler projekt som Fiendeland! Vi behöver fler kaders som Fiendeland.

Demokratisk centralism.

2008-01-06T13:05:00.001Z

En kamrat bad mig skriva om den demokratiska centralismen, leninismens sätt att organisera sig. Och det är väl mer än nödvändigt att göra i dessa dagar då vi har den fantastiska situationen att det existerar två läger som båda hyser samma åsikt men avskyr varandra. För det första, den största gruppen med varierande frihetliga, vänsterkommunister, oorganiserade folkrörelsemänniskor, socialdemokrater, etc, etc. och den andra och minsta: avantgardister i olika mindre vänstergrupperingar (trotskister, M-L:are, osv.). Båda anser att de leninistiska organisationsprinciperna är monolitiska, ultracentralistiska, basen lyder toppen och så vidare. Den ena sidan hatar det och den andra romantiserar det.

Ingenting kan ju vara mera galet. Nog för att demokratisk centralism är ja, centralistiskt, och nog för att varierande historiska uttryck har varit monolitiska och diktatoriska. Men leninism är inte helt simpelt den blinda lydnaden. Ernst Mandel har skrivit en pamflett som ni kan hitta här. Den kommer vara utgångspunkten för den här diskussionen. Läs gärna den.

Mandels text innehåller mycket konstigt, till exempel scheman för hur klassmedvetande utvecklas i olika revolutionära skikt. Den är också i allmänhet anti-spontanistisk, men lyckas ändå hålla en balanserad diskussion och inte helt avskriva spontanta klasstrider eller icke-revolutionära massrörelser. Det är dock en ganska bra text i många avseenden, men den kanske hade kunnat må bra av att tillföra organisatoriska noter på ett mer konkret plan. Beslutsvägar, stadgar och liknande.

Demokratisk centralism är då ett sätt att möjliggöra revolutionen. Skepsis gentemot spontana klasstrider och dess möjlighet till revolution gör att man behöver ett organiserat avantgarde som lägger ner hela sin tid på att förbereda revolutionen, sprida revolutionära idéer och så vidare. För att det ska fungera krävs det planering, erfarenhet, ledning och disciplin. Vissa har lyckats göra det till en dygd att tro att man inte ska tänka själv utan hoppa när ledningen vill det. Men det är inte fallet. Leninismens motto består ju i "enighet i handling, öppenhet i diskussion." Man utarbetar en linje efter konkreta situationer och förutsägelser, väljer en ledning som sedan förverkligar linjen. Jag har tidigare beskrivit den extrema öppenhet i det ryska socialdemokratiska partiet med två fientliga fraktioner som bekämpade varandra och kallade varandra för varierande elaka saker: mensjevikerna och bolsjevikerna. Och det är helt okay, till och med kanske nödvändigt. Så länge som man respekterar demokratiska beslut. Om tjugo röstar mot en då kan inte heller den siste bojkotta beslutet.

Men självklart är och var problemet med en centraliserad ledning (demokratisk centralism begagnar ju sig av arméliknelser och termer) att den kan få ett eget liv, bli reformistisk, undertrycka basen och så vidare. Det är ett massivt problem som, så vitt jag vet, inte har fått en riktig lösning.

Men vidare så finns det mycket viktigare delar av demokratisk centralism än exempelvis lydnad. Synen på kadern är nog mycket viktigare. Erfarenhet, centrala yrkesrevolutionärer som befriats från lönearbete, disciplin och en stor fond av kunskap är några av kaderns dygder. I en historisk ironi så är de svenska frihetliga mycket närmare det här än de svenska leninisterna! Endast de som är mycket aktiva är medlemmar av partiet. Och här någonstans så tror jag man kanske kan ha en lite annan ingångsväg än vad Mandel har till leninistisk partiorganisering. Jag hyser mycket mer tilltro till revolutionära, spontana rörelser och arbetarklassens medvetandenivå än vad både han och många i den här traditionen har. Det Marx beskriver i sina böcker och texter är inte handlingarna av en medveten förtrupp utan av klassresningar som sker av naturliga skäl - faktumet att det kapitalistiska samhället driver fram oerhörda konflikter.

Där måste man också fråga sig hur man får kunskap och återkomma till den diskussionen. Kan man läsa sig till hur man gör revolution? Kan man bygga en barrikad av böcker? Mja. Jag är tveksam, men jag tror inte att det är ett hinder för den här typen av organisering. Istället för att kanske ställa upp tomma, ahistoriska regler för hur arbetarklassens kamp ska se ut kan man kanske helt enkelt säga att med centrala kaders med mycket erfarenhet av både praktisk och teoretisk natur så kommer vi kunna göra revolution mycket, mycket snabbare än de många vilda utbrott av klasskamp som vi har sett och fortsätter se. Den praktiska inlärningen av kampmetoder är mer eller mindre försvunnen för vår tradition idag och därför är alla kaders också bara boklärda och experter på att dela flygblad. Inte för att det är dåligt, men det är ju överhuvudtaget inte nog.

Sedan måste man ju också tänka på konkreta situationer och använda marxismen. Kommer vi kunna organisera ett parti som är likt bolsjevikernas 1917? Tja. Kanske. Vill vi det? Det är något helt annorlunda. Vi kan ta med oss lärdomar därifrån, men vi måste också komma ihåg att vi har andra situationer idag där andra organisationsformer i stort eller smått måste prövas. De autonoma marxisterna i Italien ansåg ju att leninismen var en jättebra idé under tiden för ryska revolutionen och en bit framåt, men idag så måste vi kanske organisera klassen på ett annat sätt. Därmed finner vi också det dialektiska sambandet mellan vad folk tror är totala motsatser: demokratisk centralism och autonoma kampgrupper. I själva verket är de djupare förbundna, och i sverige så är den autonoma/frihetliga rörelsen mycket närmare traditionella kommunistiska metoder än vad de själva säkert vill tro.

Och där kanske ännu en poäng kan göras. SAC:s politiska strejk i november 2006. Om jag någonsin sett någon agera som ett avantgarde så var det väl ändå dem! Snöbollen som sattes i rullning var syndikalisternas förtjänst. Så kan man agera som en förtrupp igenom att utlösa en handling och medföljande propaganda och få ett oerhört stort genomslag med hjälp utav relativt sätt få, men oerhört duktiga medlemmar.

För att på något sätt börja avrunda så är en annan viktig sak att framhålla, vilket Mandel missar, demokratisk centralism som anti-repression. Återigen finner vi likheterna till autonom organisering. Kadernamnet (partinamnet) som var standard har nästan försvunnit i våra dagar, tillsammans med alla dessa hemliga papper, medlemslistor och annat. Det är inte så konstigt. Behovet av anti-repression finns inte för partier som är helt uppbundna i den borgerliga staten eller är i sig totalt meningslösa.

Organiseringen i mindre grupper ("celler") finns inte heller. Kanske vore inte det heller intressant - återigen tycker jag inte att man ska tomt upprepa gamla situationers varje princip. Men som ett grundläggande medel för att arbeta är nog mindre grupper på 2-5 personer idealistiskt, uppbundet i mer centrala demokratiska former såklart. Arbetsplikten också, även om själva namnet är avskräckande. Men det är nästan givet när man har en kamporganisation med kaders. Om man inte gör någonting så är man inte heller medlem. Man kan tycka vad man vill om det, men det är en grundbult i demokratisk centralism.

Som sagt så hyser jag en viss skepsis till vissa yttringar av den kommunistiska rörelsen och hur den organiserats, exempelvis hur Mandel skriver. Jag tycker han nedvärderar arbetarklassen och negligerar praktiken som ett sätt att få kunskap. Dessutom tvivlar jag på att ren kunskap verkligen är vägen till frälsning och sättet på vilken man får korrekt insikt i revolutionens skeenden. Men det är en modell som måste studeras och som har oerhört mycket revolutionär potential, hur mycket skit som än kastas på den av både dess motståndare och dess anhängare i deras knäppa tolkning av leninismen.

Köpi eviction trailer.

2008-01-04T12:55:00.001Z

Lite lång, lite våldsromantisk men helt underbar. I retrospekt kan man ju säga att Ungdomshuset vann och startade en hel rörelse igenom vad som skedde där. Vad kan inte då hända i europas hjärta?

Kunskap och organisering.

2008-01-02T19:07:00.000Z

Som ni kanske har förstått vid det här laget så upptar sig den här bloggen mycket kring frågor om kunskapsteori. Det fina med det området är att det är där någonstans man finner skärningspunkten mellan ontologi, praktik och information. Vad är det som existerar egentligen? Hur får vi reda på det? Kan vi det?

En fråga som ofta dyker upp är: varför ska vi bry oss om den eller den teorin? Anti-intellektualism dyker av i vänstern titt som tätt, men även utanför den kretsen så blir kunskap någonting av en onödig lyx. Det är väl säkert bra och fint, men här i den verkliga verkligheten så är det rätt meningslöst. Och i stor utsträckning kan jag kanske hålla med. Men när vi börjar tänka kring det hela lite vidare, vilket vi kommer tvingas till, så kommer vi stöta på teoretiska frågor, och därmed även bli tvungna att bli teoretiker.

Vi, som människor, bildar koder och förståelsemönster utefter kollektiva principer. Vårt språk, vår förståelse av varandra och av verkligheten vore otänkbara om vi inte var en del av kollektiv som uppfostrar oss. Och jag tänker inte lägga an med någon borgerlig pessimism om kollektivens begränsande och bestraffande funktioner - snarare är vi givna epistemologiska verktyg med begränsningar men som är totalt och fullt nödvändiga för att kunna leva och agera i en verklighet som präglas av kaos och föränderlighet. Till skillnad från andra marxister tror jag inte att det ligger en dimma över verkligheten som tvingar oss att se den som något annat än vad den är, utan snarare att vi är tvungna att ha en ideologi - dvs. ett komplex av symboler, förförståelser, etc. - för att kunna navigera i verkligheten, ha ett språk, osv. Dock så är det förstås inte så att de ideologiska bitarna och strukturerna som exempelvis sexism, rasism und so weiter är nödvändiga eller bra på något sätt överhuvudtaget.

Och här någonstans kanske man kan börja förstå vikten av både teori, organisering - men framförallt - praktik. I en lustig dialektisk vals finner vi att praktiken är grundstommen för varje kritik. Problemet i leninismen och i just Lenins "Historiematerialism och Empirokriticism" är att han anammar en absurt empiristisk och simpel återspeglingsteori, som tack och lov överskridits av exempelvis Lukács (men även Mao). Det vill säga, Lenins teori om verkligheten är att våra tankar - enkelt uttryckt i alla fall - återspeglar sakernas tillstånd. Det är givetvis helt tokigt.

Här någonstans kanske vi också kan finna en radikalt annorlunda syn på kunskap och studier än vad vi finner hos liberala tänkare - hur briljanta de än var en gång i tiden. Världen som en karta, där vi upptäcker det ena med det tredje ger oss en idé att vi endast med tankens kraft, och eventuellt observation tillagt till det skulle kunna förklara verkligheten. Det är med liknande idéer som den moderna naturvetenskapen är uppbyggd på till exempel. Men så är det inte, snarare är de begrepp och traditioner som vi följer någonting som öppnar dörrar för oss. Som visar vad som är signifikant och vad som inte är det. Althusser talar en del om hur Marx är mer än en fulländare av en borgerlig nationalekonomisk tradition från Smith och Ricardo och att han istället gör en revolutionär brytning. Ricardo öppnar dörren på glänt när han påvisar intressemotsättningen mellan arbetare och ägare av produktionsmedlen, men Marx utför en teoretisk revolution där han visar på sambandens natur. Att det som är viktigt i nationalekonomin kanske inte är statens inkomster och utgifter, utbud/efterfrågankurvor, etc. utan snarare arbetsskador, uppdelningen av mervärdet och kriser i produktionen.

Men inte heller är det så att allting flyger fritt i luften i idévä.. förlåt, jag menar begreppsvärlden. Varierande filosofer från så olika skolor som poststrukturalister men även in på analytiska filosofiska varianter har utvecklat den typen av idéer. Och där någonstans kanske Lenins invändning i Empirokriticism kommer till användning, att filosofi ofta spårar ut i idealistiska banor ur såväl rationalistiska som empiristiska grunder. Men, för att återvända till sakerna själva så är det i praktiken som the proof of the pudding är i. Det är inte så att man kan likställa fysikens materiabegrepp med teologins återuppståndelse eller dylikt.

Där någonstans finner vi behovet av revolutionär praktik för oss som socialister. En rörelse som skärs bort från klasskampen förlorar också sin potential - hur många revolutionära begrepp den än skrivit ner. Vi har en tendens att uppvärdera kongresser och val och det ena med det tredje samtidigt som vi utvecklar en fobisk rädsla för att göra någonting överhuvudtaget - vilket leder oss rakt in i en reformistisk återvändsgränd som vi borde glömt bort 1917 (senast!). Det jag menar helt enkelt är att om man som organisation för socialister aldrig agerar i klasskampen så blir man direkt reaktionära, och det jag menar är att hela organisationens mål måste vara upprätthållandet och utvecklandet av kampen. Idag är våra mål och medel totalt värdelösa. Byråkratin upprätthålls för byråkratins skull. Utökade riksdagsmandat och en större offentlig sektor blir målen.

Alla organisationer som inte utvecklar klasskampen men har som mål att organisera arbetarklassen blir reaktionära. Inte för att jag tror att folk inte menar väl, men om det mot förmodan skulle bli så att arbetarungdomen flockas till Ung Vänster tror jag inte någonting överhuvudtaget förändras. Kanske, i light of recent events, kommer saker till och med bli sämre. Organisering för organiseringens skull är meningslös. Kampen fortsätter konstant, och klassen förblir där den är. Det kan inget arbetarparti i världen förändra. Men att leda, utveckla och förbättra kampen - det är möjligt.

Men för att det ska se så måste det också finnas marxister som har praktisk kunskap och inte bara har slått upp Marx alla böcker. Borgarna tycker säkert det är gött om vi bara sitter i våra hörn och studerar Lenin, eller om vi existerar i vårt internpolitiska spel som exempelvis SSU. Varför är det så att rörelsen bara kommit ihåg alla dåliga idéer som kommit ur den revolutionära traditionen?

So it goes.

2007-12-28T08:34:00.000Z

Så Benazir Bhutto är död. Andra har skrivit bra om det. Det enda jag vill poängtera är detta i virvelvinden av sinnessjuka analyser som slår över oss: det handlar om politik och makt, inte om religion. Dessutom, och än viktigare, så betyder inte hennes mord mycket i det stora hela. Pakistan har haft en livaktig arbetarrörelse med vissa paraleller till hur det ser ut i Egypten och Iran. De och de halvproletariserade massorna i Pakistan är de som kan göra reell skillnad i det långa loppet, inte den inhemska borgerligheten som Bhutto som vi som bäst kan hoppas på att återvända till 'business as usual'.

Dessutom, kom ihåg att USA är kompisar med den härskande klicken i Pakistan. Glöm alla absurda Clash of Civilizations teorier som kommer hagla över oss, och glöm alla liberala Great Person-tjafsande. Visst är det en tragedi att hon är död, och visst kommer det betyda någonting att hon har gjort det. Men det är verkligen inte hela världen. Allt snack om förkämpe för demokratin, etc, etc. är ju säkert bra och kanske sant i någon mån - hon verkar ju ändå rätt okay och jag är som sagt alltid ledsen när någon kolar - men det är inte hon och det är inte Pakistans borgerlighet som kan göra långsiktiga förändringar. Kanske är det till och med så nu att den klicken av deras härskande klass som stödde Bhutto och hennes parti kommer fega ut nu och lämna fältet öppet för ett folkligt ledarskap.

Det jag har väntat på var Tariq Alis kommentar, som inte säger så mycket som jag vill men som ändå är väl värd att läsa. För mer och bättre information rekommenderar jag hans bok, Clash of Fundamentalisms.

Sänk busspriserna i Lund och Skåne!

2007-12-21T12:05:00.001Z

Kampanj från ungsyndikalisterna i Lund. Briljant i hur lätt, effektivt och bara rätt det är.

Soc Debatt: Magnus Granberg om strejkvågor.

2007-12-19T14:43:00.000Z

Socialistisk Debatt är faktiskt en oväntat bra teoretisk (eller pseudoteoretisk) tidskrift. Ofta lite väl kantig kanske, med märkliga inslag här och där. Senaste numret heter, som kanske bekant, "Istället för socialism?" och fick mig först att bli skeptisk och tänka mig att det var ett rättfärdigande av V:s reformism. Men jag blev glatt överraskad! Istället finner jag ett gäng bra artiklar om miljö och socialism, arbetarhistoria och annat gött.

Speciellt Magnus Granbergs text om strejkvågor är intressant. Det gör mig både lite skamsen att en sådan grym artikel skrivs av en SSU:are, men det gör mig samtidigt glad att det fortfarande finns lite liv i socialismen i Socialdemokraterna. Artikeln bör sammanfattas på ett bättre sätt än här, men det är väl värt att förstå vad han pratar om i avslutningen:

Den viktigaste historiska lärdomen är kanske att klasstrider utvecklas på ett explosivt sätt, och medför ökningar i klassmedvetande som för blott en kort tid sedan framstod som ytterligt orealistiska. Detta medvetande stimuleras av kollektiva aktioner. Strejken blottar arbetarklassens styrka och kapitalägarnas svaghet. Den gör klart att arbetarna kan få hela det ekonomiska livet att avstanna. I strejkvågor aktiveras arbetarna och ett radikalt framtidsperspektiv etableras. Plötsligt tycks samhället befinna sig vid ett vägskäl där produktionens organisering och arbetsköparnas makt sätts i fråga. Klasskampen som verkade ha försvunnit flammar åter upp - ideologier som dödförklarats återuppstår.

Yes!

Än viktigare att poängtera är görandets vikt, praktikens vikt, för klassmedvetandet. I massaktionen faller reifikationen sönder. Det som är tungt för en är lätt för tusen. Plötsligt uppenbarar sig samhällets sanna maktfaktorer. Uppvisningen av makt och kunskapen om att det går att göra igen förändrar maktfaktorer på ett radikalt sätt. Då kan man räta på ryggen, se chefen i ögonen och säga emot. Har man en gång gjort en sak blir nästa gång så mycket lättare.

En annan viktig poäng är tillförsikten. Kapitalismen är ett motsägelsefullt system som driver fram kriser på såväl stora som mindre nivåer. Det kommer fler strejker, fler strider. Det är också det vi måste inse när saker och ting som Vaxholmsfallet sker. Det må vara ett steg tillbaka, men den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken höll också tillbaka klasstriderna. Borgarklassens nyliberalism skördar sina frukter i Latinamerika nu. Paris kommer bli Stockholm imorgon. Det är också då vi har en chans att komma närmare socialismen - för socialism kan aldrig komma igenom parlamentsbeslut.

Petter skriver också på ett bra sätt om det här. Nu ska jag hurra lite till över hur grym den här texten är, medan ni andra beställer boken.

Sörj inte, organisera.

2007-12-19T14:11:00.000Z

Andra har skrivit bra om Vaxholmsfallet. Det enda jag vill tillägga är: det är inte hela världen. Den svenska modellen är inte det finaste och grymmaste som finns. Som någon vis person skrev i Flamman för ett tag sedan så kanske det är dags att låta expropriatörerna bli exproprierade nu när klassamarbetets period är över. Det finns en politik bortom välfärldsstaten, men då vi måste organisera ett motstånd som både syftar till att gå bortom sosserism och som kan syssla med aktiv klasskamp. Förbered er för att det kommer att bli värre, men att vi får större svängrum.

Klasshat.

2007-12-18T10:50:00.001Z

Det är en av de där dagarna. När hatet bubblar upp och hotar att kväva en. I en värld behärskad av överklassen blir hat och ilska någonting dåligt, någonting hotande. Gentemot socialdemokratiskt klassamarbete där man med redlighet och skötsamhet skulle hålla sig inom spelets alla regler, och mot liberalernas 'toleraaaaaans' relativiseras hatet mot det bestående till någonting otäckt, extremt eller på annat sätt skadligt. Och det är otäckt, extremt och skadligt. För överklassen.

Jag har sagt det innan och jag säger det igen: att någonsin prata om extremism, lugn, kärlek, solidaritet, etc. med det hittillsvarande samhället i åtanke är att pressa ner och trycka bort klassmedvetandet. Låt aldrig någon tänka bort hur jävligt det är på jobbet, låt ingen få dig att känna dig mindre förbannad över tidens förtryck. Jag saxar in ett par ord från fiendeland:

Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift av mitt eget blod
och väckte det trälarna opp,
jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till ett brusande hejdlöst hopp.

Noter om ideologi.

2007-12-16T19:56:00.000Z

Björnrecensioner skriver om ideologi på ett bra sätt. Det är viktigt att förstå att när jag refererar till ideologi - som jag har vana att göra för jämnan - så menar jag inte det vi typiskt refererar till som en ideologi, socialism, liberalism, etc. utan de komplex av föreställningar, metafysik och samband som människor skapar och återskapar. Från fördomar till filosofier.

Klass med stass? Blondinbellas bravader.

2007-12-16T19:35:00.000Z

Jag vet inte om ni har missat blondinbellas existens? Blondinbella är kanske den viktigaste figuren för hela den kommunistiska rörelsen idag. Hennes vikt i klasskampen kan jämföras med Trotskijs 1905. Hade bara massorna fått reda på hennes existens och hört hennes ord är jag övertygad om att revolutionen skulle bryta ut! Massorna skulle kasta sina reformistiska ledare åt sidan, storma Rosenbad, upprätta arbetarmakt över varje företag och varje fabrik i det avlånga landet. Ja, kanske det skulle sprida sig bortom bara lilla Sverige också. I solidaritet och gemensam, fokuserad kamp hade revolten spritt sig till Paris, Rom och än vidare!

Givetvis är det inte för att blondinbella är en inspiration utan för att hon är det vidrigaste överklassvinet som krupit fram ur Internets mörka vrår. Nästan en karikatyr av den inkompetenta och mentalt hämmade svenska överklassen. MUF-aktiv, pälsälskare, jubelidiot. Blondinbella har allt. Och nu har hon även varit på Café 44! Läs hennes betraktelser!

Jag har alltid tyckt att det är intressant med nya upplevelser, träffa nya människor. Men det här var bara obehagligt, folk stod och hoppade på varandra som om de gick på en uppåtdrog. Vissa var rakade, hade bombarjackor och kängor på fötterna. Jag mådde faktiskt illa när jag såg dem. Människorna där hatar min livstil och jag kunde se de på dem. Vi förstod direkt att vi levde i helt olika världar och jag var på deras hemmaplan. Pärlörhängen, märkeskläder eller en liten päls runt nacken väckte bara ett hat hos dem. Ett hat jag inte känt så pass tydligt förut.

Ett fel: vi hatar din klass.

Liberal intolerans mot klasshatet

2007-12-15T14:54:00.001Z

Kampen gentemot den borgerliga ideologin är konstant. De diskurser, interpellationer, ideologiska statsapparater, reifierade strukturer, etc, etc. som byggs upp i ett komplext och konstant motsägelsefullt nätverk angriper våra liv och medvetanden i de kollektiv som vi är del av. De flesta av oss, hur väl vi än förstår strukturernas diktatur, och hur pass duktiga marxistiska ideologikritiker vi än är, är ändå konstant påverkade och - och detta är viktigt - producerar och reproducerar ideologi.

Även vänstern är i högsta grad ideologisk, mer en avart av liberalismen än en brytning med det borgerliga samhället som vissa massrörelser lyckades med. Inte för att klassmedvetandet är dött och begravt, förlorat i nyliberalismens sköna nya värld. Men vänstern - och kanske finns här en skillnad till arbetarrörelsen - bygger upp sig självt kring franska revolutionens egalité i en meningslös dikotomi till liberalernas liberté, där Mona Sahlin är den tråkiga och värdelösa aufhebung av de båda.

Med de här tramsiga och stora orden tänker jag helt enkelt komma till sak efter många om och men. Ofta, speciellt på senare tid, har jag träffat människor som av ett eller annat skäl tyckt att vårt raison de etré är toleransen, samarbetet, solidariteten. Det är en av de mest missuppfattade sakerna i vår politiska verklighet, och den mest skadliga. Att vara socialist handlar aldrig om att vara snäll mot barn och djur. Det har ingenting att göra med någon människokärlek att göra. Att vara socialist handlar om att inse sin plats i samhällsstrukturen och därmed ha ett klassmedvetande.

Liberalismens intolerans ligger i dess kvävande filt av tolerans - men en tolerans som bara är till för att marginalisera och tysta. 'Tolerans' som bygger på den härskande klassens hegemoni. En tolerans som säger till oss på botten att vara snälla och goda. En tolerans som vänder vänstern mot de som känner innerligt, synnerligt klasshat. Förklädda liberaler vandrar i arbetarrörelsens mötesrum och salar. All revolutionär verksamhet, alla konfliktperspektiv kvävs. Och med detta kvävs varje strävande som vi har. När man inte längre får kämpa, när man inte längre får inse motsättningarnas natur har man också avväpnat klassen.

Fördömande mot demonstrationer som efter polisterror utbryter i kravaller. Avsky mot det venezolanska folkets socialiserande av företag. Och värst av allt, det giftiga: "varför kan vi inte bara alla komma överens?" För helvete! När mellisvänstern moraliserar från sitt jävla fönster bortom verkligheten, blinda för förtryckarens men inte den förtrycktes våld och strid, när de kämpar med näbb och klor för att behålla oss som en idealiserad, romantisk rörelse utan någonting kontroversiellt eller någonting med konkret uppror i - då vet vi nog var de hör hemma.

Klassamhället förstås av de på toppen och de på botten. De enda som inte gör det är de i mitten som vandrar omkring, indränkta i en filt av liberal tolerans och vackra ord bortom det tvång, våld och förtryck som är vardagen. Jag tänker åter på Leon Larsson när jag skriver de här raderna och känner klasshatet pulsera. Men för att gå framåt så tycker jag att nästa gång någon försöker relativisera eller släta över era högst rättfärdiga känslor av avsky och hat mot det bestående samhället så kan ni ju komma ihåg vad Rage sjöng: "Whoever told you that is your enemy!"

Kampen och klassen.

2007-12-11T11:09:00.000Z

Lukács skrev 1922 om reifikationen som en struktur för ideologi, en utvecklande av Marx överbyggnadsteori. Förstelningen av våra sinnen gör att vi uppfattar samhällstillståndet som naturligt. Den borgerliga staten som existerande bortom tid och rum, riksdag, polisväsende, etc. som opersonliga byråkratiska entiteter utan koppling till klassamhället i stort. Det är nog ingen överdrift att säga att det främste problemet för den svenska vänstern idag är just den legalismen då vi tack och lov nedkämpat den värsta kristna idiotläran.

En sak som man ofta kan märka är människors förmåga att bli mer radikala ju längre bort saker och ting förflyttar sig i tid och rum. Den kubanska, ryska eller venezolanska revolutionen höljs med ett romantiskt skimmer. Saker och ting i närområdet blir mötta av instinktiva ideologiska reflexer. Det är svårt att bryta igenom reifikationen, i den mån som vi själva som personer eller i grupper överhuvudtaget kan göra det, men det är nödvändigt för en revolutionär rörelse.

Reifikation framträder även på andra sätt som också skapar ideologiska problem. Ett av dem är moralism av olika typer. Att göra dittan eller datten, att köpa fair trade och sluta handla från McDonalds. Meningslösa moraliska handlingar som uppträder som den typen av falsk radikalism som miljörörelsen, vissa feminismer och hela rättvis handel- och mänskliga rättigheter rörelsen erbjuder. Inte för att de här impulserna inte är bra. Det är fantastiskt och naturligt att människor vill göra någonting annat, men som alltid finns det två sidor av myntet. Det som uppträder progressivt i vissa grupper blir reaktionärt i andra.

Inte för att jag tänker hävda den ena eller andra av två dåliga lösningar som man kan tänka sig här: organisering för organiseringens skull eller tunga studier som vägen till frälsning. Reifikation bryter man sig ur igenom både konkreta handlingar. Studier är viktiga, men de är inte nödvändiga. Massaktioner i klasskampen kan vara tusen gång mer radikaliserande än att slå upp alla Marx böcker (som man slår upp fönsterluckor).

Det här med organisering är också en viktig sak att poängtera. En teori som jag är ganska skeptisk till är hela idén med hur man ska bygga upp en rörelse igenom ihärdig propaganda som sedan ska leda till - när man är tillräckligt många - revolutionära handlingar. Då har man nog hamnat ganska fel från början. Klasskampen fortsätter vare sig vänstern vill det eller inte. Det är viktigt att organisera människor, men man måste erbjuda dem någonting och man måste erbjuda arbetarrörelsen någonting i och med organiseringen. All organisering som sker på bekostnad av klasskampen, när man försöker hålla tillbaka den igenom moraliserande eller igenom "taktik" är skitsnack och blir direkt kontraproduktivt. Arbetarklassen är mer avancerad än dess arbetarpartier.

Nej, rörelser byggs i kampen, och de måste byggas i kampen. Hela idén med att bygga rörelsen först och sedan slunga sig in i klasskampen faller när man tänker på den låga grad erfarenhet man kommer ha i jämförelse med en teori om organisering i dialektik med klasstriderna. Utan erfarenhet blir man handlingsförlamad och den borgerliga ideologin fortsätter hålla i sig. Kadrer skapas igenom erfarenhet och inte av tomma studier. Revolutionära rörelser skapas i kampen och inte i ABF.

Det finns många sätt att ha fel på. Ett av dem är exemplet från allt för många människor som borde veta bättre, förmågan att spontant avsky kampen som inte är lika romantiskt perfekt som man drömmer om. Givetvis sker det inte i ett tomrum, utan ideologiproduktion har mycket att göra med det. Man kan se det i brittiska "vänster"intellektuella med sin avsky för "islamofascismen" som gör motstånd i Irak, man kan se det i varierande svenska bloggare som inte gillar "barsnliga våldsverkare" i varierande demonstrationer eller så kan man höra det på andra platser här i samhället där man alltid säger "varför var de tvungna att göra så?" eller uttrycker sitt missnöje igenom den typen av spontana, moralistiska termer som i allt bara är ett uttryckt för ideologi.

Men man kanske kan avsluta på ett lite mer positivt sätt än vad mitt gnällande har gett oss anledning till. Tänk på hur förbannat skraja överklassen alltid är för oss. Tänk på den rena skräck och panik och hat som sprider sig ut från ledarsidor, artiklar och dagligt tal. Tänk på hur jävla rädda de är. Göteborgskravallernas absurda domar, Svenska Dagbladets ledare om Salem häromdagen, Attac:s puckade uttalanden om G8 mötet. Alla är de tecken på någonting, och inte är det på vår maktlöshet. Arbetarklassen har makten här i världen, och de är livrädda för att vi ska förstå det.

:)

NMR: 1200 mot Nazimarschen i Salem.

2007-12-10T11:43:00.000Z

Nätverket mot Rasism har skrivit ett grymt pressmeddelande om händelserna i Salem. Det måste läsas. Alla som är intresserade kan också ta sig en titt på de hysteriska mediautbrotten. Det är alltid lika roligt och patetiskt att se borgerlig press flippa ut. "Militäriskt", "stadsgerilla", "vänsterextremister".

Demokrati är inte bara hurrarop och ryggdunkande, utan även att visa dissensus, uttrycka missnöje och genomföra protester: att även kunna håna, häckla och säga vad man tycker om nazisterna öga mot öga. Det är först då, när folk har civilkurage och visar vad de tycker om nazism, istället för att bemöta det med tystnad, som det blir jobbigt att framföra rasistiska argument. Det är ju just i tystnaden som dessa nazistiska marscher kunnat växa. Då polisen tydligen inte anser att de rättigheterna gäller för alla medborgare, att skilda åsikter aldrig ska konfronteras med varandra, utbröt en som vanligt överdriven och hysterisk polisinsats.

För övrigt anser jag att vissa skribenter på vänsterkanten kanske ska ta sig en funderare över sakernas tillstånd innan de, megafonartat, spyr upp DN:s argument.

Arbetarrörelsen och demokratin.

2007-12-04T15:57:00.000Z

Demokrati är ju ett av de mest hypade begreppen i vår tid. Inte för att demokrati är dåligt, utan för att det inte betyder någonting. Det är ett av de orden som liksom rättvisa eller frihet är totalt meningslösa men som apellerar till folk. De är, kort sagt, ideologiska termer. Men det kan vara värt att tänka mer kring demokrati, eftersom det uppenbarligen finns reella referenser till demokrati. Exempelvis skillnader mellan Ryssland, Sverige och Venezuela. Det finns också olika former av demokratiska arrangemang, främst då plattare strukturer gentemot representativa.

Arbetarrörelsen är igenom sin position i samhället och produktionsapparaten en demokratisk gruppering. Den är inte det för att den är god, eller för att den är bra eller något sådant utan den är det för att den måste vara det. Majoritetsrörelser som inte är demokratiska är dömda till undergång. Det är ingen slump att rösträttskamperna är de stora striderna som både det unga Vänsterpartiet och det äldre Socialdemokratiska partiet kämpade kring och till slut fick igenom.

Av och till på senare tid så har jag hört röster som argumenterat på olika sätt kring demokratin. En populär idé är att demokrati är någonting som tar tid, någonting som i sig är ineffektivt. Det är nyliberal propaganda. Kvantitet, demokrati och offentlighet länkas samman och förklaras ineffektiva. Effektivitet är professionalism, det privata och elitstyrda. Nej, det är helt enkelt så att demokrati är någonting som kräver disciplin. Endast med disciplinen att följa beslut, även om man tycker de är fel, och endast med disciplinen att uppta god mötesordning och ett väloljat maskineri kan man någonsin ha en rimlig demokrati i den typen av medlemsstyrda organisationer som vi tenderar att organisera oss i.

De rika blir allt rikare.

2007-12-04T12:02:00.000Z

Gode gud. Fy fan vad trött jag är på det här. Kan vi inte bara expropriera dem och have it done with?

Trotskij om Venezuela.

2007-11-28T15:11:00.001Z

Det finns två håll kritik kan komma ifrån. Höger och vänster. I Venezuela-debatten verkar all kritik vara från höger, vilket gör att en svensk vänster famlar runt och ibland anammar just den. Man ska vara kritisk, men samtidigt kan man vara kritisk mot kritiken. Varför är vi så besatta av att leta fel? Men, det här handlar mer om teori än vad det handlar om en regelrätt kritik. Venezuela har ju inte direkt följt "spelets regler" kring revolutioner, Chavez kommer till makten mer eller mindre utan en rörelse, han blir öppet socialistisk under tiden han är vid makten, det existerar inget avantgarde som leder massorna. Men inte heller existerar det på riktigt det anarkister föredrar, det vill säga lokalt förankrade utomparlamentariska kamper som tänder bloss av motstånd överallt. Konstitutionsstriderna är ju knappast mot staten som sådan utan igenom staten.

Dock så existerar det ju självklart både partier som försöker agera avantgardistiskt, och det existerar lokal direktdemokrati som sammanstöter med polis och ordningsmakt. Men jag har tidigare varit kritisk mot utvecklingen i Venezuela. Man kan inte bara kalla statligt/offentligt ägande, plus mer demokrati och höga oljepriser för socialism. Vad händer efter storföretagen är förstatligade, kooperativen tagit över produktionen och folket är beväpnat? Ja, inte är det mer socialism än svenskt 60-tal.

Men det är ju lite granna en politisk lag att överklassen gör allting för att överleva. Och Chavez handlingar hotar existensen av dem som klass och med utvecklingen på senare tid kan det mycket väl bryta ut en reell revolution. Vi socialister är ju inte för våld för våldets skull, eller för att göra revolution bara för att. Våld och revolution är reaktioner, än om de är preemptiva, på det våldsutövande som borgerligheten konstant utlöser för att skydda sina privilegier.

Kanske kan vi då ändå ha nytta av några av de gamla klassikerna. Inte bara för att, inte för att saker och ting måste ske som de sa. Det finns mycket att hämta i det som de italienska autonomisterna sa: "Vi måste ta reda på vad som hänt i klasskampen sedan Marx och Engels." Vi måste använda klassiska teorier och uppdatera dem, och förbättra dem, men att kasta allting över ända för saks skull i någon idiotisk idé om "nya tider" är inte bara anti-intellektuellt utan även bara rent jävla korkat.

Trotskijs teori om den permanenta revolutionen, hur hypad den än må vara, kanske har någonting att säga oss. Även om det inte blir socialism i Venezuela så kanske fröet till det har såtts, till en reell folkmakt. Kanske kommer inte det klasslösa samhället på grund utav den bolivarianska revolutionen, men kanske har maktbalansen och erfarenheterna från den förskjutits så långt att den drivs framåt av sin egen inneboende kraft. Arbetarklassen får blodad tand, helt enkelt, och fortsätter kampen. Det är i alla fall vad man kan hoppas.

Ungdomshuset blir!

2007-11-27T14:51:00.000Z

Nu har Köpenhamns borgare börjat backa. Det var inte en dag för sent. Alltså: det är bestämt att ett nytt Ungdomshus ska inrättas. Nu kommer vi dock få se hur Köpenhamns kommun försöker ge miljön ett mindre, sämre beläget och i allmänhet kassare ställe än gamla Ungeren. Men jag ska passa på att säga en sak nu när vi har kommit såhär långt: Ungdomshusets aktivister är hjältar. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att de skulle kunna ha demonstrationer varje vecka med flera hundra (tusentals ibland). Ockupationer, spelningar, festivaler. Allianser mellan kommunister och anarkister. Radikaliserandet av en hel generationer köpenhamnare.

Det politiska medvetandet går hand i hand med kampcyklerna. Hänger man bara i mötesrum och sysslar man bara med förhandlingar, då går radikalismen ner. Masskamp är vägen till politisk framgång och mognad bland folkflertalet. Ungdomshuset har gång efter annan bevisat sin mogenhet, disciplin och fantastiska kreativitet. Det här är ju också ett solklart bevis på hur dålig teorin om att bara göra accepterade, hellagliga saker är. Efterhand normaliserar man sina handlingar om man är tillräckligt många och håller på tillräckligt länge, sticker man aldrig ut huvudet och agerar man aldrig så dör man sakta av.

I alla fall: det här är inte över än. Det kommer bli fler köpenhamnsturer. Om inte annat så blir det det när vi åker till det nya Ungdomshuset för att ha segerfesten.

La rage.

2007-11-24T14:00:00.001Z

Jag vill faktiskt ha sex.

2007-11-24T13:38:00.000Z

Jag har varit lite i en koma sedan jag läste utkastet till nytt partiprogram. Inte blev det värre av att jag plockade upp Socialdemokraternas program från '75 och läste bra mycket mer radikala saker än vad som står i V:s nuvarande program. Frågan är vad som egentligen Vänsterpartiets existensberättigande är när det endast är Socialdemokratins vänsterflygel?

Återigen känns det som att folk tror att lösningen på att politiken blir mer höger är att konformera. Det är ju totalt obegripligt varför man valt att skriva om sex timmars arbetsdag till en förkortning av densamma. Sex timmars arbetsdag är konkret, precist och kraftigt. Det är ett krav som en hel del fackförbund, socialdemokratiska fraktioner, etc. ställt sig bakom. Det säger allt det behöver och inget mer.

Det är dessutom ett grymt krav rent konkret. Det skulle förändra maktskillnaden kapital/arbete radikalt. Det skulle förbättra folkhälsa, maktrelationer på mindre och större arbetsplatser, det skulle skapa utrymme för kultur och bildning. Nu väljer man istället att flumma ihopa hela kravet och förminska det. Vilket är att gå högerut. Man kan lika gärna skita i att ens ha kvar en förminskning av arbetsdagen.

Är det någonting partiet behöver så är det väl krav som är så pass radikala, så pass visionära, så pass konkreta som kampen för sex timmars arbetsdag är. Det är den perfekta kampanjen, den bästa parollen vi har. Det är totalt obegripligt varför man väljer att göra såhär. Jag hoppas att kongressen kommer ha mer vett än programgruppen.

Imperialism och motstånd.

2007-11-22T19:11:00.000Z

Nu börjar det hetta till på riktigt. Det verkar som om USA:s "troop surge" (läs: fullskaliga ockupation) har för ett ögonblick satt locket på det irakiska motståndet. Men det är bara tillfälligt. Gerillans hela strategi är att den försvinner in i folket, vilket bara är möjligt om den är en organisk del av den, och när sedan repressionen följer skapar den än fler gerillakämpar. Sedan fortsätter det så. Det är lugnet före stormen i Falluja och Baghdad nu. Av tiotusentals förnedrade, av miljoner svältande och av varje anhörig med en död i sin familj skapades fröet till aktivt motstånd.

I Afghanistan, som ett tag var landet som fungerade som en fin modell för ockupanterna har nu talibanerna möjlighet att inta Kabul nästa år. Fantastiskt. Jag hatar talibanerna för att de är reaktionära svin, men man kan förstå och respektera att det afghaner stödjer dem när de bekämpar de som förstört och ockuperat deras hem. Vad händer med USA och NATO när strider bryter ut i de större afghanska städerna? Vad gör man då? Och vad sker med antikrigsrörelsen i Sverige då? Personligen hoppas jag att alla svenska officerare sprängs i luften. Synd bara att det inte kommer bli svenska generaler som försöker stoppa tillbaka sina tarmar i magen, utan någon stackare från Västerås som inte har någonting med ockupationen i sig att göra.

Slutligen kan vi kanske syssla med den mest elementära formen av politik. Konsten att dra ett streck på en karta. Mellan Irak och Afghanistan finner vi Iran. I våras skrev jag om min skräck för ett anfall på iran, som då verkade förstundande. Ingenting kom. Kanske håller man helt enkelt på att värma upp, ungefär som man gjorde inför kriget mot Irak. Förhoppningsvis kommer aldrig ett krig där, men om det kommer, då kommer det utlösa krafter som vi inte har förmåga att förutse. Irakkriget, som var bättre uppbyggt och understött än ett eventuellt krig mot Iran, förde rekordmånga människor ut på gatorna i rekordmånga länder. Vad kommer ett krig mot Iran göra?

Irak hade ingen riktig opposition kvar. Den sista, kommunistiska, krossades av Saddam med USA:s hjälp och ledde till IKP:s hat mot Baathisterna (som gör att de nu inte för väpnat motstånd utan faktiskt till och med deltar i låtsasparlamentet i Bagdad). I Iran finns en livaktig, militant arbetarrörelse. Den har vänstern starka band till, både ideologiskt och faktiskt politiskt igenom de många iranska vänstermänniskor som flydde reaktionärernas maktövertagande.

Anti-imperialism är, som jag brukar driva hårt för, en av de viktigaste frågorna för oss arbetare i centrum. Vi måste tänka på vad vi ska göra om kriget blossar upp i Teheran och vad vi ska göra då. Arbetarrörelsen, och speciellt de radikala delarna av den, har konsekvent hållit Sverige utanför krig. Det ska den fortsätta med. Och kanske kan vi i vårt spånande komma på några idéer till anti-imperialistiska aktioner som kommer slå direkt mot den imperialistiska hegemonin i väst.

Radikalism på högskolan.

2007-11-22T18:19:00.000Z

Efter några timmars hetsigt läsande har jag blivit klar med "Constituent Imagination: Militant Investigations. Collective Theorizations", en antologi utgiven av AK Press. Du kan hitta den här. Från epistemologi till snattartips, från Genoa till trädkojor så berör boken allt. Så länge det har att göra med den "högre" utbildningen och motstånd det vill säga. De kollektiv som lever i och runt universitet, både studenter och lärare, har alltid varit en explosiv kraft i samhället. Men frågan är hur vi kan utveckla våra strategier i vår egen situation, både som lärare och elever.

Boken anknyter överlag väldigt starkt till praxisteori, dvs. mellantinget mellan teori och praktik. Hur vår praktik ger vår teori, och tvärtom, hur de aldrig kan skiljas åt. Plötsligt är det möjligt att göra filosofi, prata klasskamp, höra feminism och leva kritik. Praxisteorins horisonter ligger långt borta. Vi behöver mer böcker som sätter eld på saker och ting, fler texter som visar oss vad vi ska göra och öppnar nya perspektiv och nya kamper. Även om Constituent Imagination innehåller texter som är konstiga, kantiga eller bara fel är det i helt rätt format och någonting vi behöver. Det är dags att kämpa istället, och kämpa överallt där vi kan.

Av speciellt intresse är diskussionerna kring alliansstrategier. Vilka vi bör alliera oss med och när, och hur. Även om jag ser en risk i att splittra upp kampen i ändlösa mindre projekt som alla förlorar sin revolutionära potential, och helst av allt centraliserar och dirigerar dem igenom partiliknande former, så är det skönt att se hur man kan tänka sig att en fackklubb på en kafeteria kan samarbeta med ett folkkök, som i sin tur organiserar med en gratisbio. Projekt tror jag är någonting vi saknar och bör utveckla i högre grad i vänstern, organisationer som gör reell skillnad och som kan organiskt kopplas ihop med andra delar av arbetarrörelsen.

Än viktigare för oss i vår situation är att ta det vi har lärt oss och slita det ur händerna på den härskande klassen. Att utveckla vår konkreta situation i samhället, som faktiskt ger oss möjlighet till både avancerade teorier och praktiker. Vår generella arbetsbörda är friare (men konstant lågintensiv) än andra arbetargrupper vilket gör det möjligt, och säkerligen är det historiska skälet till vår aktivism kombinerat med en förminskad eller bruten reifiering till studenters radikalism.

Hur som helst, försök få tag på boken. Den är grym!

Fascism och liberalism hand i hand.

2007-11-21T12:11:00.000Z

Jag hittade den här spännande krönikan som även Erik Svensson har bloggat kring. Och visst stämmer det. Liberalismen öppnar dörren för fascismen. Så länge vi har liberalism, det vill säga marknadsekonomi, så kommer vi också ha fascistiska strömningar av större eller mindre grad. Fascismen är det slutgiltiga sättet att bekämpa arbetarrörelsen, ideologin som sliter slöjan av samhället, demokratins tomma formler och den borgerliga ideologin. Total reaktion, imperialism och nonsens.

Tyvärr är fascism-teorier ingenting som dagens vänster är speciellt bra på. Ofta finner vi den påverkad av samma typ av klassföraktande rasism-teorier som skapats av liberaler. Det är bara dumma människor som blir nazister. Det är bara bonniga idioter som är rasister. Ingenting hade kunnat vara mer fel eller farligt än det.

Fascismen må vara ett förvirrande, obegripligt nätverk av dolkstötslegender, nationalromantik, värdekonservatism, revanschism, etc, etc. men det är inte i grunden annorlunda än den liberalism som säger att frihet är friheten att sälja sig på en marknad, att exploatering är naturligt, förtryck frihet och lögn sanning. Jag tänker vagt på David Humes anmärkningar om religionen, att religion alltid är nonsensartad och bisarr, att den aldrig bara kan vara ett gäng schyssta, common sense regler. I tron på transubstation, att Jesus dog och vaknade till liv igen, att vi måste gråta ut våra synder till hans ställföreträdare på jorden, att sexualitet är en synd ligger själva trons bevis. Den säger till oss att ingenting kunde vara så galet, så vansinnigt, själva handlingens och trons absurditet är dess eget bevis.

Liberalismen ger oss aldrig lösningar, som kapitalismen vars huvudsakliga ideologi den är har den, som trollkarlens lärling, öppnat dörren för socialismen. Dess frihetsideal, rättvisepatos och jämlikhetssträvanden är primitiva, ofullständiga, men leder så många till en brytning med liberalismen och ett omfamnande av socialistiska principer. Fascismen är det som dyker upp för att kontrollera och bryta ner den framstormande arbetarrörelsen och det är till den som borgarklassen drar sig tillbaka till, uppfyllda av sitt eget ofullständiga klassmedvetande.

Som Erik nämner har fascimen och liberalismen gemensamma nämnare idéhistoriskt, vilket självklart har ett djupare materiellt skäl. Ayn Rand, Nozick, m.fl. argumenterade alla från ett Nietzscheanskt håll, med grundande i liberala förgrundsgestalter som John Locke. Ingen av dem tyckte om demokrati, igenom att de förstod att det i viss mån innebar ett 'pöbelvälde'. Inte ens de futtiga framsteg som den liberala demokratin möjliggör är acceptabla för den mest reaktionära och elitistiska delen av borgerligheten.

Poesiutmaning.

2007-11-18T20:33:00.001Z

Det är med glädje jag ser att ännu en av mina kamrater har fallit för frestelsen och skapat en blog, och inte vilken blog som helst, utan en blog om arbetarrörelsens poesi. Fiendeland har alltså utmanat mig att skriva om en arbetardikt som berört, men jag är ju lite dålig på att göra som folk säger. Istället tänker jag kommentera ett par rader som dyker upp gång på gång under tiden som politiskt aktiv. De maler i huvudet och ger en aldrig ro.

150.000.000 är författare till dessa rader.
Rimmen - en löpeld från kvarter till kvarter.
Rytmen - maskingevärsknatter.
150.000.000 vräker genom mina läppar
fram dessa ordkaskader
Detta verk är tryckt på gatstenspapper
av en rotationspress av tusen fötter
- 150.000.000, Majakovskij.

Under snabbt, inspirerande skrivande kommer Majakovskijs dikt tillbaka. Men den belyser också någonting mer än bara jaget. Den kollektiva skapelsen, formulerandet av det som funnits osagt. Det aktiva, levande. Bort från den döda, kontemplativa borgerliga världen som är så nöjd med att sörpla sitt té eller vin, prata om världens problem som någonting som händer där borta. Konstnären, likt alla andra, är en del av det kollektiva, och allt fjärmande från det är ett fjärmande från folkflertalet och ett graviterande mot borgarskapets ideologiska moln. Jag tänker på Majakovskij när man med pennan i munnen skriver febrilt på ett uttalande, ett flygblad eller på den här bloggen.

Min sång, den är ingen sång om nöd och oförätter,
om hårda gisselslag och seklers tyranni,
I blod jag diktat den i smärtans långa nätter
Och sjunger den i sorg, i hat och raseri

Min sång den är ingen sång om den, som tåligt lider
Och ingen glädjesång och älskogslåt
Nej, den förkunnar blott om storm och hårda tider,
om kamp på ödslig hed, om död på blodigt stråt

Min sång skall tona vildt kring gatorna och torgen
Så vildt som torgens tjut och åskans tunga dån
Den är en sång om kval, om smärtorna och sorgen
Ett hämndens skri den är av nödens svultna son.

Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning
En känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är
Och i min själ har helvetet sin boning
Det är en avgrundseld, som sargar och förtär

-Leon Larsson, Hatets Sång.

Leon Larssons verk har verkligen gått upp och ner, och även hatets sång sviktar. Men den sista delen är det bästa han har skrivit. Det är historiens vingslag från den unga, svenska arbetarrörelsen. Men saker och ting har förblivit essentiellt samma. Även idag stryker vi omkring, letar efter förströelse eller uppror. Ändlösa timmar på caféer, i föreläsningssalar, i pubbar. Liksom den tidens unga socialister har inte vi heller några pengar, utan turas om att dela. Men kamratskapet har också en annan sida, och baksidan av vagabondlivets medalj är alienation och hat. När vänstern går ut på att vara snäll och god, och samhället är tvärt om, så värmer Larssons dikt. Den säger allting om hatet till chefer, till ens situation, till föreläsare som sätter sig på en, till polismakt och (borgerliga) politiker.

Av och till dyker andra fragment av dikter upp. Jag tänker på Majakovskij igen när han skriver "Även jag - har fått AgitPropen nerkörd i halsen" när man känner hegemonin i partiorganisationerna kväva en. Eller de rena, berusande raderna i "Vi kommer!": "Vikommervikommervikommer! Nu viker snöstormens vitgardister!" med en sprudlande glädje som man kan känna igen när varje poliskedja faller bakåt.

Slum, imperialism, solidaritet.

2007-11-17T14:17:00.001Z

Jag har nyss läst ut Mike Davis bok "Slum: Världens Storstäder" ("Planet of Slums" på engelska). Ett fantastiskt verk som tar ett par timmar att läsa igenom. Väl värt att notera är att korta, tematiska kapitel är alltid att föredra framför långa, ogenomträngliga 100-sidors kapitel. Sådana böcker behövs, för det är svårt att bryta ur vissa av våra föreställningar. Att det är nya tider nu, att klasstriderna inte existerar. Men en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen, i Sydamerika har nyliberalismen drivit fram en extrem polarisering mellan klasser na som har upprätthållts av fascister i blodbad, men också fött fram Hugo Chavez. I "kommunistiska" Kina river KKP hela innerstäder för att gentrifiera områden, vräker massorna ut i farliga, slumförorter. I Colombia behärskas sopptippsbyar av högermiliser som rutinartat mördar, våldtar och terroriserar befolkningen.

Klasstriderna fortsätter, men skillnaden mellan periferi och centrum har skärpts. I centrum rör det på sig, men i pereferin brinner det. Från Iran där arbetarrörelsen är trängd mellan USA och regimen till Caracas - sydamerikas farligaste stad - där polisstationer ockuperas av förstädernas befolkning, ända bort till Dubai där papperslösa kravallar mot en hopplös situation. Om vi inte kämpar här, avlastar deras situation, då kommer även deras motstånd bli svagare. Då förlorar vi alla kollektivt.

Den internationella solidariteten blir alltså allt viktigare. För att belysa att konflikten sker igenom nationsgränser, sker mot nationsgränser. Att Fort Europa, kontrollsamhället och nyliberalismen hänger samman. Det finns många goda impulser för att bekämpa detta, men tyvärr verkar avsaknaden av kampmetoder förslöande på vårt anti-imperialistiska patos. Vi hatar alla USA:s ockupation av Irak, och vi avskyr alla den unkna gamla nationalstaten. Men det krävs mer än så, det krävs praktiska solidaritetshandlingar. Där vore den svenska vapenhandeln ett bra mål. Även Lunds Revingehed, och mot Nordic Battlegroup vore något att sikta på. Frågan är hur.

Anti-imperialistiska aktioner är internationell solidaritet. Vi måste göra någonting, för varje vapen vi levererar till den amerikanska armén är ett vapen som kommer användas för att kväsa motstånd någonstans. Och det är ju så att det irakiska nationella motståndet (och som Lenin sa: det är skillnad på ett förtryckt och ett förtryckande folks nationalitet) är det som tillåter revolutionen att spridas i sydamerika. På så sätt är alla kamper länkade här i världen, från stängslet mot Mexiko i USA, till Sydafrikas ekonomiska apartheid, till Rosengårds kodade avskiljdhet till högersossarnas lekstuga Malmö.

Tråkigt och meningslöst från borgerligt håll.

2007-11-15T11:23:00.000Z

En av de saker jag alltid förundras över när det kommer till diskussioner om politik är hur snabbt Sovjet dras fram av högern. Det kan handla i princip om vad som helst. "200 000 jobb i offentlig sektor" blir till planekonomi, skolpolitik till gulag och minsta omnämnandet av en socialistisk gruppering blir ihopkastat med den värsta Stalintid.

Det är inte bara makalöst inkompetent, det är också absurt tråkigt. Att svenska liberaler är så fixerade vid Sovjet gagnar knappast dem på det stora hela, men det kan göra allting ganska märkligt och drygt i det kortare perspektivet. Hugo Chavez, t.ex., den svenska vänsterns hjälte som i det mesta är en ganska märklig figur som dock på olika sätt har bekämpat storkapitalet och den imperialistiska världsordningen.

Han lyckas man kalla för diktator, efter att han gått igenom mer än tolv folkomröstningar. Man säger att han använder våld, när oppositionen försökt utföra statskupp efter statskupp. Att integrera Venezuela i samma tidszon blir att han är "galen!". Det hela är förstås oerhört meningslöst och tradigt, men det gör att man lite granna känner sig som äldre tiders statssocialister när de försvarade den ena eller den andra tragiska frihetskampen.

Men Hugo Chavez är inte Mao Tsetung, och det som sker i Venezuela är inte en revolution. I alla fall inte som det som skedde i Frankrike sent 1700-tal var en revolution, eller det som skedde ca. hundra år senare i Ryssland var en revolution. Borgerlighetens fanatiska hetsande är känt sedan innan, det är bara ett desperat försök att skrämma människor i stort. Ibland fungerar det, men det är inte direkt som att det är gjort med precision. Den svenska borgerligheten brukar ju knappast vara kapabel till något intellektuellt alster av högre grad än en högstadieuppsats om Nozick (som för övrigt är det yttersta exemplet på hur långt analytisk filosofi degenererat).

Därför är deras ideologi nu primitiv antikommunism. Det är det som kommer spys ut i skolorna av Björklund. Och det kommer bli än värre att vara kommunist i det här landet. Men vi måste göra oss av med vissa vanföreställningar. Det är inte Sovjets fel, eller Hugo Chavez fel, som gör att borgarna hetsar mot oss. De hetsar mot oss för att de är överklass, och vi är arbetarklassen. Sovjet - som urartade till statskapitalism i min mening - kunde ha varit ett paradis, och de skulle ändå hitta på och driva fram kampanjer mot det och alla progressiva grupperingar.

I min mening är det bästa försvaret mot det här bara att säga till alla de idioter som vi diskuterar med på forum, på stan, etc. att de helt enkelt borde skärpa sig.

Tack kd!

2007-11-14T14:53:00.000Z

Jag trodde aldrig det skulle hända, men kd har faktiskt lyckas göra någonting bra. De har gett mig en ursäkt att hetsa mot kärnfamiljen, religion, monarkin och kanske än mer! Som ni kanske vet så har ett gäng kristdemokrater gått ut idag och bekämpat kd:s omsvängning i abortfrågan. Jinge kommenterar det bra om ni behöver lite mer kött på benen.

Men det intressanta i sammanhanget är egentligen hur borgaralliansens egna struktur tvingar dem till att göra sådana här saker, som att exempelvis driva upp en stor konflikt i ett av de minsta och svagaste borgerliga partierna. Liknande saker sker i Folkpartiet mellan socialliberaler och brunskjortorna, i Centern mellan stureplanarna och bönderna, och kanske snart i M mellan den pseudokonservativa ledningen och det nyliberala ungdomsförbundet.

Det här kommer också fortsätta och utveckla sig. Och det är ju roligt. Speciellt kd verkar ha en riktig kris, och förhoppningsvis kommer det sänka hela deras parti. För kristdemokraterna är vidriga och dumma i huvudet på ett sätt som är helt unikt för borgare (som mest brukar vara hjärnskadade). Reaktionära värderingar som kärleken till "familjen", vilket hänger ihopa med en implicit heterosexualitet, kvinnans fjättrande vid hemmet, en etniskt homogen nation, etc. är alla skadliga saker. Både för arbetarklassen i stort och för de individer som blir klämda däremellan.

Kärnfamiljen som en ideologisk matris har blivit utredd av Althusser, som menar att det är en grundstomme i det västerländska samhället. Även om hela hans analys är färgad av Frankrike på 60-talet kan man finna mycket i den. Vi feminister brukar ju säga att det personliga är politiskt, och så snart man börjar titta närmare på fenomenet kan vi finna en egendomlig arbetsdelning, av framförallt oavlönat arbete för kvinnor i hemmet. Den dikotomiska uppdelningen av män och kvinnor organiseras igenom familjen, som också fungerar som ett extra socialt skyddsnät och avlastar kapitalismen från reproduktiva tjänster som borde vara avlönade - alltså hushållsarbete.

Det är också här som den reaktionära ideologin går in hårdast för att skydda "traditionella värden" - traditionella värden som har orsakat tusentals, hundratusentals, miljoners, lidande, förtryck och exploatering. Homosexuella, kvinnor - men även pigor, drängar, tjänstehjon etc. som borgarklassens familjematris auxiljärer. Att föra in saker i "civilsamhället" som liberaler och konservativa älskar är att kasta en slöja över det för att dölja sakernas sanna tillstånd. Vilket givetvis är nödvändigt för att deras samhälle ska överleva.

Kd försöker vrida tillbaka klockan, men möter överallt kvinnors framstormning på arbetsmarknaden och den feministiska rörelsens framsteg. Men kriget är inte vunnet, även om vissa slag är. Anfallet mot invandrare och asylsökande kan gå över i ett anfall på kvinnors rättighet och mota tillbaka dem, splittra upp dem i sina hem. Och alla vet att det är svårare att göra motstånd ensam.

Därför vore det återigen skönt om kristdemokraterna, som ju i allt är de mest efterblivna och moralistiska elementen av samhället försvann. För evigt. Med dem kan gå kungahuset - en vidrig kvarleva av en mörk tid (och vi borde hedra äldre tiders socialister med att expropriera dem), heterosexismen, rasism och kristendom. Hydrans fyra huvuden, irrationalistiska strömningar från vilket man kan dra vilka slutsatser som helst - egentligen det enda försvaret för en borgerlig världsordning.

Och. för att tillägga någonting om abort tänker jag bara säga som Peter Singer - vi borde ha en fullständigt fri abort, även upp till sista stund. Är det smärtfritt, är det kvinnans val, då är det också någonting som borde finnas. Vad är egentligen ett kluster av celler utan känslor eller förnuft? Ingenting. Vad är egentligen kvinnors emancipation? Allting.

Salem 2007 trailer

2007-11-14T14:35:00.001Z

See you there.

Bildkommentar till danska valet.

2007-11-14T07:23:00.000Z

Hegel sa någonstans att historien upprepar sig...

Han glömde tillägga, första gången som en tragedi, andra gången som en komedi.

Cirkeln sluts.

2007-11-10T13:19:00.000Z

Säkerhetspolisen, som säkert får både dig och mig att känna sig mer säker, vill i praktiken förbjuda "olovlig kårverksamhet" och spionera på syndikalisterna i SUF och SAC. Det här är ganska otroligt. För vad är det som det här betyder? Det betyder INTE att de där jobbiga anarkisterna som bara förstör kommer få det lite hett om öronen som de förtjänar. Det betyder att man förbjuder en viss organisationstyp med samhällsomstörtande mål och praktiker. På ren svenska: det är ett anfall mot alla dissidenter.

I vår heliga och perfekta västerländska lagstiftning ingår det ju som en grundprincip att man är oskyldig till motsatsen bevisats och att man får organisera sig fritt och hemligt. Att a priori förbjuda revolutionära organisationer, och förfölja andra, luktar Sverige under andra världskriget när SKP var nära på att förbjudas.

Som vi vet så kommer man först mot de mest radikala, vad man än tycker om dem (eller ja, själva poängen är ju att man INTE gillar dem och därför inte solidariserar sig med dem när de blir angripna) och arbetar sig sedan inåt. Första AFA, sedan SAC, sedan V. Givetvis skäms jag lite över att mina egna organisationer inte är på listan över de som borde förbjudas, men tack och lov vet vi ju att polismakter kan det där med egenmäktigt förfarande och säkerligen buggar loss. Och inte då till Ung Vänsters pinsamma dansbandsalster.

Svar på tal.

2007-11-09T14:33:00.000Z

Eftersom jag mest ägnat de senaste dagarna åt att hylla den ryska revolutionen, hetsa mot parlamentarism och ta ställning för ultravänstern så tänkte jag att jag ska vara lite mer balanserad och snäll, och inte bara måla in mig i ett sektigt kommunisthörn i bloggosfären. Jag bitchade ju förra veckan om Miljöpartiets totalidiotiska debattartikel i Arbetaren. Nu har Vänsterpartiets Wiwi-Anne Johansson skrivit ett svar med bländande retorisk elegans till det. Läs!

Enhedslistan använder Zlatan.

2007-11-08T12:32:00.001Z

Jag må vara totalt ointresserad av fotboll, men va fan. Det här är faktiskt jättebra.

Men vad i helvete? Om SAC och papperslösa.

2007-11-08T12:08:00.001Z

Fackorganisering osolidariskt? Är det inte det som DN brukar skriva? Varför skriver då Lisa Rasmusson det i förra veckans Flamman? Jag har väntat med att svara tills SAC själva svarade. Det enda tradiga är att Ung Vänsters ledning av något totalidiotiskt skäl anfallit SAC också. Är det här på grund utav att man tror på den gamla idiotidén att om man anfaller vänstern, då kommer man verka mer rakryggad och moraliskt korrekt? Tror man på det, då är man helt fel ute. Högern hatar oss. Det enda de tycker om med oss är när vi bråkar internt. Frågan är vad det här egentligen handlar om. Hur kan man skita i de papperslösa? Handlar det här bara om det gamla vanliga sekteristiska syndikalisthatet? Eller är det ett försök att flytta oss högerut i allmänhet igenom att anknyta till LO:s sämsta idéer? För det här låter otäckt likt den största idioten i svensk arbetarrörelse (förlåt, efter Nuder) Erland Olaussons konstanta quislinguttalanden.

90-årsdagen av revolutionen.

2007-11-07T16:01:00.000Z

Kamrater, det är en dag att vara stolt över. För nittio år sedan började ryska revolutionen. Som följd av det kastades det imperialistiska kriget över ända, som rösträtten blev verklighet i dess första riktiga former i Sverige. Revolutionen spred sig över hela världen blixtsnabbt, och nyheten av den skrämde överklassen och gav arbetarna hopp.

I sovjeternas Ryssland infördes världens mest radikala konstitution som gav fri- och yttranderättigheter långt över de flesta borgerliga stater på den tiden, frigjorde kvinnor och etniska minoriteter, upprättade lagar och ett klart rättssystem. Ett hisnande steg framåt för det annars så reaktionära Ryssland. Kontrollen över landet hade råden, sovjeterna, och deras högsta organ - kongressen. Bolsjevikerna var kärnan i revolutionen, och stöddes av olika vänsterflyglar bland mensjevikerna, socialrevolutionärerna och andra grupperingar. Revolutionens kraft var så tilldragande att Max Weber i Tyskland, en direkt anti-marxistisk liberal sociolog kämpade för den tyska revolutionens sak, och Bertrand Russell, sonen till en engelsk premiärminister på 1800-talet skrev en entusiastisk pamflett om socialismen som framtiden. Överallt dök panik och glädje upp, rädsla och mod, tillförsikt och instinktiv aggression.

Det oerhörda i att ett folk med obscent låg läskunnighetsnivå, som genomgått tre år av svält, krig och död, under en av världens mest repressiva regeringar lyckades kämpa sig till frihet är helt enkelt bortom förstånd. Soldater deserterade, även på väg för att kväsa upproret. Kronstadts matroser stod i första ledet. Kvinnor syntes på barrikaden, arbetarna ockuperade sina fabriker. Kerenskijregeringens inkompetens och fortsatta stöd till imperialismen sopades bort av folket.

Att de fasor som senare skedde faktiskt tog plats skedde pga. det scenario av vilda krafter som släpps lös under en revolution. Intervention av elva fientliga stater, strider på tretton fronter. Vilda härjningar, våldsdöd, laglöshet och konstanta kamper drev det unga Sovjet till ruinens brant. För att införa socialism krävs ett visst materiellt välstånd: det är ingen tom fras som vissa hävdar som en del i marxisters överdrivna ekonomism. Snarare så måste allas behov kunna tillgodoses och produktionen överlämnas för behovsproduktion snarare än profit, något som är omöjligt i tidigare stadier av utveckling.

Så var det då rätt att göra uppror? Ja, det är klart att det var. Överallt kring världen följde de allra bästa av oss in i de kommunistiska, revolutionära partierna som en direkt följd av ledarskapet i de gamla partiernas svek och för att följa det ryska exemplet. I Ryssland härskade sovjeterna, men förräderiet från mensjevikerna och socialrevolutionärerna, som bland annat mördar bolsjevikledare och kollaborerar med imperialisterna som invaderar Sovjet driver fram en diktatur som endast skulle vara tillfällig. Inte för att bolsjevikerna var guds bästa barn, men då skulle de aldrig lyckats heller. Kommunisterna i Ryssland företrädde folkflertalets intressen, alla andra sopades bort efterhand av folket. Björnbrum beskriver detta väl. Intressant att se är hur underliggande ideologiska och klara teoretiska ståndpunkter, som reformismen hos mensjevikerna, gör att de till sist blir kontrarevolutionärer. De bästa av dem, med bland annat Kollontaj och kanske även Trotskij, lierade sig med bolsjevikerna när de insåg detta.

Klart är att revolutioner ställer allt på huvudet, och allt på sin spets. Den röda fanan vajade från den första arbetarstaten 1917. När Sovjet till slut degenererade är jag inte intresserad av just nu. Endast det revolutionära arvet. Här i Sverige hade vi hungerkravaller, hot om revolution, delar av Norrland som defekterar till Sovjetunionen (Pajalasovjeten). Vi hade också krigshets, frivilliga i Finlands inbördeskrig (ett inbördeskrig som vanns av tyska stödtrupper). Det var nära på den tiden, men Branting och hans gäng höll tillbaka. Tyvärr.

Det kommer alltid finnas hets mot folket, och speciellt mot oss kommunister. På den tiden spydde man galla över sovjet på olika sätt. Lenin var en tysk spion. Det hela var en judisk konspiration (Karl Radek och Leo Trotskij var judar). Det öppnade vägen för tysk aggression. Än idag lägger man ut dimridåer och försöker ljuga om det ena eller det andra. Trotskijs militarism. Bolsjevikernas odemokratiska metoder. Massdödandet.

Till det säger vi: Trotskij var försvarsnihilist och tar upp geväret endast för att skydda revolutionen. Bolsjevikernas demokrati var nästan överdriven: ryska socialdemokratiska partiet är så tendensfritt att man hade mer eller mindre två partier i ett (mensjevikerna och bolsjevikerna). Och de miljoner som strök med dog när tyskland och tio andra stater rycker in i sovjetunionen, totalt förstör dess handelsförbindelser, mördar urskiljningslöst (de kontrarevolutionära kossackerna genomför bland annat ett antal 'pogromer' på judiska byar, en populär sak i tsaristiska ryssland, i korthet går det ut på att utplåna hela samhällen). Visst försvarar sig kommunisterna, det är varje revolutionärs plikt. Men det skedde inget mer än vad som sker i krig. Och krig, det är något vi kan räkna med så länge vi har kapitalism.

Slutligen finns det ingen revolutionens metafysik, ingen tragisk historia om att hjältemodiga resningar alltid slutar i terror. Pseudohegelianskt babbel från högerhåll är jag ointresserad av. Det var rätt att göra revolution i Ryssland 1917, och det är det idag. Notera endast klarheten i Lenins, Trotskijs, etc. framställning över nödvändigheten i en revolution. Den klarheten kan vi behöva än idag, och sedan ett målmedvetet arbete för att ta oss dit. Tills vidare kan vi väl bara räta på ryggarna och säga som man gjorde då: all makt åt sovjeterna! Länge leve revolutionen!

90 år sedan ryska revolutionen!

2007-11-07T06:12:00.000Z

Jag ska skriva ett längre stycke om revolutionen när jag kommit hem. Tills vidare kan jag väl bara hänvisa till Röda Raketer, och säga: länge leve revolutionen!

Häpnandsväckande.

2007-11-06T16:21:00.001Z

Kolla in det här. Undrar om det var så att Svenskt Näringslivsrapporten som handlade om fuskande svenskar helt enkelt utgjordes av slumpmässigt utvalda rika människor i Rosenbad? Notera också detta.

Lite noter om ideologi.

2007-11-06T12:07:00.000Z

En av de problem som existerar kring ideologikritik och ideologi som ett teoretiskt begrepp är att det är så svårt att fixera det. Ett stort problem som många postmodernister verkar hänge sig åt, glada i hågen, är att ta "kategorierna" för givna. Men ju mer jag läser, desto mer inser jag hur lite folk vet egentligen. Jag menar inte det på något allmänt klassföraktande sätt, utan snarare att det helt enkelt är så att de flesta debattörer på ledarsidor, studenter, politiker etc. egentligen inte har så mycket koll som de själva utger sig för att ha (och som de kanske borde).

Det jag ville diskutera på något sätt var just hur kontinuerliga ideologiska föreställningar är. Är de verkligen så stela och leder de verkligen alltid på ett eller annat sätt till en viss praktik som ex. postmodernister verkar hävda? Det här är egentligen var min kritik mot idén att anammande av den ena eller den andra åsikten tar en vidare till en tredje ståndpunkt, eller att ideologin alltid existerar i - om än förtäckt och omedveten - fullkomlig form i subjektet. För att vara lite mer konkret: leder ex. ideologiska storheter som "rättvisa" eller "demokrati" alltid till reformistiska, revisionistiska, re-etc, etc. tankar och praktiker?

Lenin exempelvis gjorde ju en viss poäng av det i hans kamp mot idealisterna som kontrarevolutionärer och skadliga för arbetarrörelsen. Det verkar ju lite märkligt idag hur han hetsar mot machisterna, precis som hur Althusser rasar mot humanisterna i PCF. Båda skedde av det enkla skälet att de ansåg att deras åsikter skulle leda dem till varierande dåliga avvikelser. Samtidigt är jag lite skeptisk, på något sätt verkar det som om man tar för givet att människor har en klarare koppling mellan teori-praktik än vad de egentligen har.

Den här kritiken verkar ju dock rimma illa med Lukács som i det mesta har en framgångsrik teori. Kanske ska vi helt enkelt anamma en större mängd kaos i de ideologiska uppfattningarna som människor har, kampen mellan ideologin och klassmedvetandet, reifikationen och revolutionen. Hur som helst, mer om det här ämnet dyker säkert upp efter hand.

Teori på olika sätt.

2007-11-05T15:36:00.000Z

Av och till så möter man lite konstiga inställningar till teorin. Mellan exempelvis både de som bara studerar Marx och aldrig gör någonting av det, och av de som aldrig gör det. Konkret kan man ju bara hålla med om det Lars Werner skrev i V:s interntidning för ett tag sedan. Det största problemet med partiet idag är att inget systematiskt studiearbete bedrivs. Samma problem föreligger på sätt och vis i ungdomsförbundet och studentförbundet också. I Ung Vänster så har man en tidvis förenklad analys, och i VSF så har man en bristfällig organisatorisk teori och praktik.

Studier är livsviktiga, för att överallt så möts vi av borgerlig ideologi. I ett samhälle där kapitalismen approprierar mer och mer av vårt livsutrymme, ända ut till informationen som svävar i etern mellan våra datorer, dränks vi av borgerlig ideologi. Den tenderar att yttra sig i vänstern i såväl som allmän snällhet eller punkig "skit i allt" ideologi. Inom vår del av rörelsen är väl legalismen det värsta och förkärleken för statliga lösningar det värsta. Man kan nästan se hur folk naturligt graviterar mot reformism igenom olika fördomar och med ankaret av borgerlig ideologi som drar ner dem.

Ofta kan man läsa på propagandabloggar om orättvisa, osolidariska system och så vidare. Det är ju all well and good. Och det är givetvis nödvändigt och bra att skriva så också. Men ofta tror jag att vi tar våra paroller för vår teori. Rättvisa, solidaritet, frihet, etc. är rätt meningslösa begrepp. Så länge vi opererar inom dem så kommer vi fortsätta vara sossar som bäst. Jag menar förstås inte att vi ska skriva insändare med namn som 'profitkvotens fallande tendens inom ett postvälfärdssamhälle'. Däremot så måste vi inleda ett bättre studiearbete, både av klassiker och av moderna teoretiker. Och sedan omvandla den till handling, annars är det totalt meningslöst. Men även texter eller andra tidsdokument som inte känns direkt betydelsefulla är viktiga. Detta för att bryta reifikationen som konstant sätter in, förstelnandet av vårt tillstånd. Om vi lär oss om äldre tider och teorier blir det lättare för oss att inse att allt inte är givet och att förändringar är möjliga.

Och detta måste göras kollektivt. Både för att det är pedagogiskt, och för att vi måste vara på samma nivå. Kanske kan fler projekt lik det här startas, jag är alltför medveten om hur mycket som saknas i den här bloggen. Frågan är om man kan starta ett interaktivt teoretiskt centrum online på något sätt? Tills vidare får vi dock se till att bygga starkare rörelser och studera mer och bättre.

RESPECT splits.

2007-11-04T11:19:00.000Z

Another rare post in English. It's worth noting that British left party, RESPECT, is going through a split. George Galloway is splitting away from the main body, or the main body is splitting away from the Socialist Workers Party. Be that how it may, it's no less catastrophic for the British workers and for us as anti-imperialists.

MP - idioti i Arbetaren.

2007-11-02T15:08:00.000Z

Men för guds skull.

Harry Cleaver och den autonoma marxismen

2007-10-31T18:36:00.000Z

Jag har nyss läst ut Harry Cleavers "Att läsa kapitalet politiskt" som under kort tid blivit ultravänsterns bibel. Det är en ganska intressant bok men gjorde mig samtidigt lite besviken. Egentligen inkluderar den samma del moralism och analyser som man blivit bekant med i populariserade versioner av Cleaver eller den autonoma marxismen.

En hel del bra saker finns förstås i den, speciellt för att ge mer liv i den lite avdankade vänsterrörelsen. Ett huvudsakligt problem som jag tycker är väldigt framträdande är vår bild av staten, revolutionen och samhället. Att våra förändringar måste ske igenom opinionbildande som driver fram samhällsförändringar, speciellt tolkade igenom en parlamentarisk ram. Detta kommer på sikt leda till förändrade styrkeförhållanden och kanske en övergång till socialism - den gamla eurokommunistiska idén om den fredliga vägen till socialism (läs: reformism).

Den autonoma marxismen ger oss möjligheter till att förstå och utveckla de sätt på vilken klassen organiserar sig för att underlätta sin existens och kämpa emot. Igenom maskning, att planka eller andra metoder. Det ger en mikronivå till klasskonflikter som är till gagn för alla på ett direkt och omedelbart sätt. Direkt aktion - hur pass mystifierat och mytifierat det än må vara - ger en dimension som på allvar kan hjälpa konkreta människor och kollektiv. Detta snarare än det långsiktiga, abstrakta och nerslöade parlamentariska eller opinionsbildande. Ibland pratar vi om att när studenter, eller arbetare eller vilka det nu är blir förbannade ska de tänka på oss (om det nu är Vänsterpartiet, VSF eller vilka det än må vara), och att vilja ansluta sig eller stödja oss. Men varför skulle de vilja det? "Argh, jag är så förbannad! Nu jävlar ska jag sätta mig i en nämnd!"

Jag beundrar ändå den autonoma marxismen för att ge oss de verktygen som vi behöver för att förstå, uppmuntra och underbygga alla de tricks, knep, metoder och annat som arbetarklassen använder sig av. Men däremot så är jag mindre övertygad om att det alltid är så lysande. Betänk situationer där en grupp arbetare ordnar billig, eller gratis, trafik till och från arbetet igenom exempelvis att de övertalar en välvilligt inställd busschaufför som är på väg hem från nattsträckan till bussterminalen att köra dem alla. Det är ju bra. Eller tänk över studenter som ordnar upp egna föreläsningar och seminarier för att göra det enklare att klara tentor och tänka kritiskt. Det är också bra.

Det är dock sådant här som man kan tänka sig att olika institutioner borde tillgodose oss. Vi kanske spenderar en timme eller mer till arbetet varje dag, en timme som vi bara kastar bort av vårt dygn, som vårt företag borde betala för oss. Vi åker bil eller buss till jobbet. Vi skaffar oss körkort, språkkunskaper eller annan extrakompetens. Saker som ibland betalas av arbetsköpare, men som är sektorer som arbetarklassen kan tillkämpa sig makt över. Om man organiserar sådana saker utanför kapitalet, då finns också risken att man i förlängningen gör kapitalets arbete. Dvs. om man reproducerar sig bortom kapitalet, då har man bara gjort kapitalets jobb.

Det är andra liknande problem som jag också finner med Cleaver, men egentligen mer med andra autonoma marxister. Idén om att socialism, eller "utsidan" kan existera i en liten grupp, situation eller plats. Socialism är ett sätt att producera, det är inte att laga mat tillsammans på jobbet. Man kan riskera att uppsplittra kampen och avleda den till meningslösa, för kapitalet harmlösa, kamper.

Med det sagt så är det ju ofta autonoma, syndikalister eller dylika som är de mest kapabla socialisterna när det kommer till klasskamp. Det är också bra att de grupperna mer och mer tagit upp Marx istället för Bakunin eller Kropotkin. Jag är dock mer övertygad om att man kan hitta mer gångbara texter från autonoma marxister än Cleaver, tillbaka till italien och Tronti. Där har vi även en klar länk till den kommunistiska, revolutionära rörelsen som många i min del av vänstern kanske känner sig mer till hemma med.

Slutgiltigt vill jag göra observationen att Engels verkar vara den alla ger sig på i fall de inte riktigt gillar några av Marx konkreta ställningstaganden. Engels, som vi alla vet, hjälpte till att organisera det unga tyska socialdemokratiska partiet och förde marxismen in i folkflertalets medvetanden. Jag har ju innan kritiserat existensen av hur man kan gå från den ena tillfälligheten till den andra, men jag börjar vika mer och mer inför idén om att vissa uppfattningar kan leda oss till vissa andra ställningstaganden. Man ska nog vara extra varsam när attackerna på Engels börjar, han som aldrig var en lika stor figur som Marx och som därför kanske kan vara en bra språngbräda att påbörja olika revisioner av marxismen med.

Vidare så får man också känslan att rörelser som inte haft politiska genombrott också mycket lättare kan ge sig själva en änglalik skrud. Anarkister och vänsterkommunister av olika slag har lejondelen av den blodiga, tragiska historian som hela arbetarrörelsen äger och mycket lite av våra konkreta genombrott. Rosa Luxemburg är kanske en hjälte för att hon misslyckades med sin revolution. Lenin en djävul för att han lyckades.

Men för att inte sluta med att hetsa vänsterut så måste jag faktiskt påpeka det stora behovet av att studera den italienska autonoma marxismen och ta tag i direkta aktioner för att bekämpa kapitalismen. Ingen annan teoretisk rörelse tillåter oss att göra det som automarxismen. Gå nu och läs Cleavers bok.

Internationell solidaritet

2007-10-29T12:24:00.000Z

Den kommunistiska vänstern har den finaste traditionen av internationell solidaritet, och ju mer jag tänker på det desto klarare blir det hur viktigt just det arvet är. Det sträcker sig från Zimmerwald till Internationella Arbetarhjälpen, till de Internationella Brigaderna och ändlöst vidare. Full av tragiska, men inte desto mindre heroiska, exempel som borgarklassen aldrig lyckats ställa upp efter deras klass cementerande av makten på 1800-talet.

Men internationell solidaritet betyder mer än att tycka synd om mörkhyade människor, och det betyder mer än att knyta näven i fickan när man hör talas om otaliga förbrytelser utomlands. Det betyder att förstå att vi lever i en imperialistisk världsordning där västerländska arbetares samhällsstandard till stor grad betalas igenom stölden av mervärde från pereferin och att därefter handla.

Tesen om socialfascismen kan vi ju diskutera, men en sak som är klar är ju att vi faktiskt skor oss på pereferin. Men att vi knappast tjänar mest på det hela. Snarare är det arbetare som dör i krig, och det är igenom imperialism som skiktningar i klassen skapas och som alla får det sämre igenom. Att slå sönder imperialismen måste vara mer än fina ord, det måste vara handling.

Det är här också som rasismen inträder. Fanns det ens välspridda föreställningar om hur muslimer var innan "clash of civilizations"-ideologin pumpades ut av otaliga medier under "kriget mot terrorismen"? Orientalismen har en lång historia, men det var knappast i människors tankar i den grad som det är idag. Rasism är ju inte missförstånd, eller rädslan för det okända, utan det är essentialistiska tankar som tillskrivs olika grupper. Muslimer är si, judar är så, svenskar är på detta sättet, amerikaner är på det. Konstant upprätthålls och utvecklas det igenom imperialism och kolonialism. En annan viktig faktor är att västerländska akademiker skapar det från början och sedan prånglas det ut i massmedia för att minska nationella oroligheter och skapa stöd för olika interventioner utomlands. Intressant att notera är hur pass det stämmer med Gramscis idé om stora och små intellektuella.

Idén om att rasism handlar så mycket om rädslan för det okända, och att välutbildade människor inte kan vara rasister innehåller mer än en gnutta klassförakt. Du kan se det upprepat, precis som idéer om kvinnor, i olika serier där otvättade, orakade truckers, lagerarbetare, etc. är de som ger uttryck för rasism eller sexism men där de rena och smarta huvudpersonerna aldrig skulle vara rasister. Det är inte heller då konstigt att liberala antirasistiska appeller så ofta bemöts med frågan "men, vad har det med mig att göra?"

Vi kommer nog aldrig kunna bemöta rasismen utan att förstå imperialismen, och vi kommer aldrig kunna bekämpa den utan att samtidigt bekämpa imperialism. Liberal feelgood är lika tandlöst som alltid. Kanske, i ett större perspektiv, kan vi föra kampen som förs på liv och död i pereferin in i centrum. Annars fortsätter splittringen, exploateringen och all den gamla skiten om och om igen. Det jag försöker säga, alltså, är egentligen mest det som sas i Vietnamkampanjerna "Vietnam är nära!"

Inför Salem

2007-10-29T12:10:00.000Z

These Exiled Years lämnar en rimlig kommentar till den reaktionära utvecklingen i borgarklassen:

Så, låt mig åter igen konstatera faktum, Jan Carle är (med all sannolikhet) ingen nazist. Men varför är han inte det? Är det verkligen av någon stark antifascistisk övertygelse? Eller skulle Jan Carles antikommunism i ett annat samhälle med ett annat politiskt klimat drivit honom i faderns fotspår? Alldeles nyligen bevisade ju borgarna i Farsta hur den rabiata antikommunismen ännu i dag leder till sympatier för fascister.

Vi ser en konstant förbruning i Europa, nu senast med Schweiz. Frågan är om vänstern är kapabel till att stoppa den utvecklingen som det ser ut idag. När Mona Sahlins Socialdemokrater har omvandlats helt till liberaler så finns ingenting att sätta emot. Mp skiter helt i folk som vanligt. Vänsterpartiet förblir kvar, men även där finns stora problem i vägen - organisatoriska såväl som ideologiska.

Men det är endast vi som kan stoppa fascismen. Det gör vi inte igenom parlament och voteringar (även om de kan hjälpa) utan igenom masskamp. Att någonsin lita på borgerliga allierade blir, i en situation som these Exiled Years beskriver, totalt meningslöst för att inte säga katastrofalt. Det gick ju, som vi vet, rätt åt helvete med folkfronterna.

I det här kanske vi också måste inse någonstans vilken form utav stat vi bor i (fem poäng till den som gissar rätt) och på allvar ta ett helhetsgrepp på situationen vi har framför oss. Fascism, det ser vi inte bara i de tragikomiska "nationella" grupperingarna utan i Heiligendamms järnstaket, i de brittiska tidningarnas hetsjakt på muslimer, i Folkpartiets kadaverdisciplin. Det är kanske dags att sluta gråta och liksom vi vill "göra expropriatöterna exproprierade" också slå tillbaka.

En bra sak man kan göra redan idag är exempelvis att donera pengar till Nätverket Mot Rasisms Salem-mobilisering vilket man kan göra igenom motkraft. Än bättre är att inte sörja, utan organisera.

New SDS

2007-10-24T13:09:00.000Z

A short reminder of the resurgence of the new Students for a Democratic Society. Their news bulletin is posted online in a PDF-format and can easily be read. It's interesting to notice the clear paralel with their online news and that of the Left Student's in Sweden. Read!

Yelah är elaka mot mig :/

2007-10-23T09:28:00.000Z

Hållbar Exploatering

2007-10-20T09:35:00.000Z

I all ärlighet brukar jag tycka att miljöfrågor är rätt tradiga. Eller tja, inte för att jag inte bryr mig om miljön och så vidare, det är bara det att det har varit så få rimliga debattörer. Mest är det Miljöpartister eller (andra) allsköns gröna liberaler, med en komisk sidoshow av totalgalna nyliberaler som Stäel von Holstein. Men som med allting annat kanske man måste vrida och vända på det. Bort ifrån livsstilistiska val, bort från källsorteringen och utsläppsrätterna, bort från Krav-märkt och annan konsumera-dig-till-rättvisa "lösning" som vi presenteras med dag efter dag.

Just begreppet "hållbar utveckling" är ganska spännande, speciellt om man tänker lite på det. Ska det bara vara hållbart? Och vad är egentligen hållbart, och vad är det egentligen för utveckling? Ska vi fortsätta på den här nivån, med massmorden i Bangladesh och massförstörelse i New Orleans? Liberaler möter ju inte verkligheten så ofta, och de brukar vara fantastiska med att ha ett selektivt urval i vad de kan känna indignation över i termer av förtryck och död.

Saken är den att det är kört. I kapitalismen. Det kommer gå åt helvete. Utan socialiserade produktionsmedel och med produktion för behov istället för profit så kommer allt gå åt helvete. Som någon sa till mig igår: "It's fucking civilizational collapse!" Vad händer när oljan tar slut? Vad händer när haven stiger en meter eller mer?

Alltså, det finns ju inte en enda på förhand utstakad väg som det här kan gå på. Och det är möjligt att vi kan bromsa in. Men det är just det på något sätt som liberalerna vill ha: "hållbar utveckling". Fortsätt exploatera miljarder, förstöra naturen. Så länge som det är hållbart. Det är precis samma argumentation som de brukar köra, och det är precis samma argumentation som man kan vänta sig i historiens slut. Om det här är så bra det blir, då är det väl bara att fortsätta på det? Tänk, för ett ögonblick, vilken sinnessjuk idé det är. Vilken kallblodighet, vilken fanatism, vilken ovilja att möta verkligheten. This is as good as it gets.

Det är ju därför också som vi socialister vill övergå den kapitalistiska "lösningen", för att den är till för att fortsätta med en hållbar exploatering av natur och människa. Och för att den inte är en möjlighet. Mp och de Gröna i världen har ingen lösning, mest liberala pseudolösningar. Som kapitalets vänster kommer de kanske bromsa in, men de kan aldrig lösa problemen. Det kan bara socialister göra.

(Läs för övrigt Biology and Politics för rimlig vänstermiljöpolitik)

Marxism: vetenskap eller ideologi?

2007-10-16T09:47:00.000Z

För tillfället håller jag på att läsa om ett par böcker, en av dem är Louis Althussers "Att läsa Kapitalet" (1 och 2). Althusser är väl värd att läsa, lika mycket för att lära sig av hans misstag som av hans geni (som alltid). Althusser är en av de tre stora marxistiska filosoferna på 1900-talet, tillsammans med Lukács och Sartre. Där Lukács är en renodlad filosof ur den tyska skolan, fullblodad hegelian, upplärd tillsammans med Weber och Simmel - dessa två sociologiska giganter födda ur tysklands filosofi (med allt vad det innebär) och där Sartre för alltid är en briljant, allsidig men alltför borgerlig filosof är Althusser precis, exakt. Han bekämpar den unge Marx och humanisterna eftersom han gör en skarp åtskillnad mellan vetenskap och ideologi, där ideologi betecknar ett "falskt medvetande" och verkar anamma just Lukács reifikationstanke: att kategorier som rättvisa, demokrati, stat, etc. är förstelnade tankeformer som döljer sakernas sanna natur och från villken alla borgerliga tankar utgår från.

Althusser har vidare misstänkt lika uppfattningar som en av mina andra favoriter från 60-talet, Kuhn, vars vetenskapsteori i korthet går ut på att de begreppskollektiv (paradigm) man använder sig av är bestämmande för en vetenskap och att periodiska kriser och revolutioner avlöser varandra i vetenskapsteorin, vilket då också betyder att begreppen inte fullt motsvarar sina objekt (en grundstomme i positivistiskt tänkande).

Men det jag skulle komma till, efter denna långrandiga inledning, var vad marxismen är. Frågan är givetvis intimt sammanhängande med vetenskapsteorin i sin helhet, men om vi för ett ögonblick sätter det åt sidan så kan vi kanske fundera över denna enkla fråga: kan marxismen ge oss goda förutsägelser? Alltså, kan vi, med historiematerialismens begrepp och analyser, förutse händelseförlopp? Jag menar givetvis inte att vi kommer kunna lära oss allt om allting innan det händer, helt a priori, det finns det ingen samhällsvetenskap som kan (eller naturvetenskap för den delen). Utan kan vi göra en analys och sedan agera utefter den.

Ett sätt att svara på kan ju eventuellt vara att det beror på vilken typ av marxism. Det finns marxistiska kulturhistoriker, nationalekonomer, statsvetare och även - förstås - filosofer. Det svaret tror jag är mindre bra. Marxismen är en holistisk vetenskap där ingenting kan urskiljas ur sin helhet, bara vissa saker betonas mer eller mindre. Det är också dess styrka i stor utsträckning, andra vetenskaper lever kvar i sina (reifierade!) positivistiska banor hämtade från August Comte's 1800-tal. Liksom den borgerliga ekonomin har även vetenskapen vuxit ur sina barnkläder och kräver en (vad annars?) revolution.

Ett annat sätt att svara på det är att man inte kan det, och att marxismen helt enkelt är någon form utav fin idé eller någonting i den stilen. Om man tror på det, då är man inte marxist överhuvudtaget. Besläktat med den tanken är att Marx blev falsifierad (i sin helhet) av det ena eller det tredje. Sådana tankar stöter man på i kurslitteratur gång efter annan, vilket bara är ett banalt utslag för många borgerliga akademikers galna kommunistskräck. Det är också deras egen grav, förstås. Min egen bana till marxismen började i och med att jag märkte att utfallen mot marxismen motsade varandra - de var för rabiata, för motsägelsefulla, för konstiga, för mycket utslag av desperation.

Den sista av typen felaktiga uppfattningar som jag kommer på för närvarande är marxismen som en bakåttittande vetenskap. Dvs. man konstruerar (eller "ser", beroende på hur postmodern man är) orsakssammanhang bakifrån. Vi förstår varför Henry V:s lösdrivarelagar fanns, men det fanns inte då möjlighet att förutse dem. Man kan kanske även tänka på hur vi marxister ibland blir anklagade för att kunna "förutsäga allt" med marxismen. Så är det ju inte förstås, ibland ziggar världen istället för att zagga. Ibland har vi fel. Meningslös revisionism i stil med Balibars tokiga "försvar" av proletariseringsteorin kan vi nog skita i. Hellre att ha fel och fortsätta eller förfina teorin än att syssla med att lappa ihop trasiga byggen.

Alltså, slutligen, jo - marxismen kan användas som en förutseende vetenskap. Vi kan veta framförallt att någonting kommer ske, men inte nödvändigtvis uttrycken för det. Akademiker ska disciplineras i Bologna-processen, och där det sker sker också motstånd. Vi vet inte precis hur det kommer te sig, men vi kan veta att någonting kommer hända. Vi kan veta att det kommer fortsätta ske uppror i Rosengård om inte bostadssegregationen, alienationen och arbetslösheten löses. Jag menar inte att vi kan veta någonting a priori, vilket för övrigt mest är ett meningslöst begrepp, utan vi behöver stora mängder underlag för det vi studerar. Men det är möjligt, och det bör vara en guide till politisk taktik och strategi.

Offentlighet och Kvinnokamp

2007-10-16T09:33:00.000Z

Det har hänt två intressanta saker i huvudstaden som relaterar till feminism. För det första, den glädjande nyheten att två har blivit dömda i Stureplansvåldtäkterna. För det andra så skriver Ilona Sz Waldau från V Stockholm om striden mot "porrbilarna" med en klar och bra analys.

Nu är det givetvis så att det personliga är politiskt, att det som händer i hemmets skyddade vrå och i familjens helgade samkväm är sinnessjukt politiska och fyllda av mikropolitiska-ideologiska konflikter. En kamp måste föras där, sida vid sida med kampen om de "självklara" offentliga rummen, som exempelvis Stureplan. Det hänger ihopa med segregation och områden som stämplas som dittan eller datten, och om kvinnors (och därmed mäns) frigörelse.

Vidare tycker jag det också har visat sig hur klart reaktionär stora delar av överklassen är, för allt deras kramande av bögar och deras promiskuösitet. Det är en dålig, skadlig myt att det just är arbetarklassen som bär på alla sexualkonservativa värderingar. De enda som i stor grad är direkt fientliga till feminismen, som jag har upplevt det, är från överklassen.

Med det säger jag givetvis inte att arbetarna är alla jämställda och så, det säger jag inte alls. Men arbetarklassen är de som har makten att förändra samhället i grund, till den milda grad att kvinnors frigörelse inte är möjlig utan den. Där kan aldrig mellanskikten, överklassen, etc. som kollektiv göra skillnad.

Kata Dahlström och vår tid

2007-10-15T15:03:00.000Z

Så har man läst ut två böcker om en av arbetarrörelsens märkligaste pionjärer och gestalter. Kata Dahlström. Född ur överklassen och först senare i livet vandrande ifrån liberalismen till socialismen. Kata var en tröttlös agitator som, exempelvis, på ett år (1917) höll 170 agitationsmöten, att jämföra med "Zäta" Höglunds -som gjorde näst flest i Sverige det året - 100.

Det är befriande att läsa om den framstormande arbetarrörelsens långa och svåra historia. I den finner man upprinnelsen och förklaringen till så mycket som sker idag. Man finner hopp och mod, man kan jämföra sin egen tid och man kan även känna en viss framgång. Utan rösträtt, i fattigdom och svält, med religionen och spriten som konstant nedtryckande arbetarna. Med kvinnor som fängslades dubbelt av sina män och födde barn efter barn, förnekade p-piller och aborter. Vi har kommit en lång, lång väg sedan dess.

Men ingenting har någonsin givits till oss. Det är på grund utav människor som Kata, ett ensamt ansikte i havet av folket, som vi har någonting överhuvudtaget. För att vi har vridit alla vapen vi kunnat ifrån borgarna och för att vi har kämpat med dem tills fingrarn frusit på oss, tills modit svikit och allt som funnits kvar är våra kamrater.

Jag är lite road av att läsa om Katas buddhistiska världsåskådning, en ideologisk avart som blixtbelyser de märkliga ideologiska uppfattningar man möter än idag. Men bäst av allt är väl att hon, trots sin religiositet, behöll kampen och fortsatte den. Ibland, när saker och ting i rörelsen blir tunga, tänker jag för ett ögonblick på hur det måste vara att vara politiskt aktiv i de många, svåra år som vi kämpat oss igenom. Hur Kata åker land och rike runt, sover på kalla loft i Norrland, blir hånad och bespottad av en dagspress som i inget väsentligt förändrat, hur hon kämpar på kongresser och hur hon spenderar hela två månader för att åka till Kommunistiska Internationalens andra världskongress, dit och tillbaka på någon rostig norsk skorv över kalla hav.

Framåt måste vi!
Igenom nöden och eländet måste vi!
Därborta vid synranden lyser socialismens fyrbåk oss vägen!
Dit bort vill vi vandra, vi alla som nu längta efter våra drömmars land, socialismen - och dit skall vi tåga om vi blott själva vill. Men då måste vi lära oss tänka kommunistiskt och omsätta våra tankar i handling och glad offervilja, i kamp för idealen taga på oss de bördor den sociala världsrevolutionen kan komma att lägga på våra skuldror.

Leve den sociala revolutionen!

- Kata Dahlström

Skåne Social Forum i helgen i Lund.

2007-10-15T12:39:00.000Z

Nu i helgen går Skåne Social Forum (SSF) av stapeln i Lund. Programmet bjuder på många intressanta överraskningar, och framförallt mycket mindre flum än vad jag förväntade mig. Förra året så ska forumet ha gjort succé, och förhoppningsvis kommer det gå än bättre den här gången. För studenter och akademiker så är förhoppningsvis VSF:s arrangemang speciellt intressanta. Jag tänker skamlöst rekommendera "mitt" seminarium "Motstånd på Högskolan" tillsammans med Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Osäkrade Studenter och Folkets Akademi (Smålands) om konfliktlinjer och kampmetoder i den högre utbildningen. Kom till Lilla Teatern 14.00 till 15.45!

Även VSF:s förbundsordförande Carolina Lindkvist kommer hålla ett föredrag som heter "Arbetarklassen och den högre utbildningen" mellan 16 och 17.45, även det på Lilla Teatern. Mig kan man träffa på European Social Forums eller Vänsterns Studentförbunds bokbord om man exempelvis vill kasta saker på mig eller dylikt.

Makt och sanning i det dolda.

2007-10-14T15:20:00.000Z

En sak som är högst problematisk med postmoderna eller postmodernt influerade analyser är faktumet att man ofta utgår från att det finns en färdig, rät åsikt som - hur outtalad den än är - existerar i någons medvetande. Det är ironiskt att postmodernismen av alla ideologier är en av de läror som är mest influerade av en tro på järnhårda lagar.

Givetvis så är det vi ofta talar om ideologier, det vill säga de reflexiva åsiktssammanhang som vi som kollektiv anammar. Hur vi förstår oss själva som män och kvinnor, hur vi ser sammanhang i verkligheten och hur vi väljer att agera. Vi ser hur det hänger ihopa att se staten som neutral och vara legalist och därigenom reformist, vi ser sammanhangen med hur anarkismens tro på statens omedelbara avskaffande och dess följares normativa påståenden om makt, moral och stat.

Men kanske måste vi problematisera de här sammanhangen mer. Att hävda att dittan eller datten leder till det ena eller det tredje är inte alls speciellt säkert. Nog för att jag tror att det finns intressanta sammanhang, men de är nog mer ihopalänkade på ett historiskt sätt snarare än tvingande igenom sin egna interna logik.

Det jag skulle komma fram till, hur som helst, var fördummandets och mystifikationens demokratiska problem. Eller förlåt, katastrof. För vad är det som är värre än en befallning? Jo, en befallning som låtsas vara någonting annat. I samhällets järnhårda tvingande lagar, så influerade av könsroller och status, är det dolda den perfekta slöjan för makten (med ett litet m). Detta är varför konsensus är ett så fruktansvärt sätt att besluta på, för att man döljer mer än vad man visar. Detta är varför vi måste konstant sträva efter att höja medvetandenivån hos alla i våra organisationer, varför vi måste deklarera och göra klart våra åsikter på det mest transparenta sätt möjligt. Detta är varför demokratisk centralism är mer demokratisk än en konsensus-baserad platt struktur.

Inte för att jag vill fetishera någonting specifikt. Men vi måste bekämpa mystifikationen som den uppträder i de dialektiska motsats - men besläktade - paren av dumliberalism och postmodernism. Postmodernismens kritik faller tillbaka på passivitet, bakom varje kritik av allt döljer sig en implicit omfamning av den rådande ordningen. Dumliberalismens framfart med dess patetiska hetsande mot facken ("maffiametoder"), dess omkramande av folkmorden i Irak och Afghanistan och dess totala ovilja att ens låtsas vara någonting annat än en nonsensideologi som kan betyda vad som helst är sjukt problematiska.

Filosofi från proletär klasståndpunkt? - Är det möjligt?

2007-10-11T15:26:00.000Z

Filosofin laborerar med begrepp som dess huvudsakliga vetenskapliga komponent. Utvecklandet och användandet av begrepp öppnar nya möjligheter för oss att förstå och förändra vår verklighet. Det är ingen slump att det först är med kapitalismen som Marx och med honom den vetenskapliga socialismen dyker upp. De historiska begrepp och de utvecklingar som uppkom var möjliga endast igenom den praxis som ett kapitalistiskt samhälle möjliggjorde. Igenom Mill, fysiokraterna och Ricardo, igenom Hegel och igenom Saint-Simon byggs ett väldigt arbete och revolutionerande i Kuhnainsk stil upp.

Men paragrafen ovan är så typisk för problemet. Fackbegrepp används av alla yrkesgrupper och alla subkulturer, men de är också exkluderande. Speciellt är den akademiska världen där den fungerar som en social markör någonting som exkluderar (den icke-akademiska) arbetarklassen. En vetenskap som filosofin, blir den då automatiskt någonting av en borgerlig vetenskap? Är det ens möjligt - om vårt mål är utvecklande, förfinandet och användandet av våra begrepp - att skapa en filosofi som är fullt greppbar, utvecklingsbar och fruktbar för proletariatet?

Jag har inga entydiga svar. Gramsci skulle säga "ja", med förbehållet att det finns "stora" intellektuella som Marx eller Lenin som bildar det stora ramverket, ger oss förståelsen för samband och för vilka handlingar som är bra, nödvändiga eller dåliga. Sedan så ärver vi mindre intellektuella dessa filosofier och utvecklar, översätter och använder dem. Men är det verkligen filosoferande? Finns det alltså en motsättning mellan att tala med folk på folkets språk och vetenskapligt tänkande?

Jag vill inte hamna i den klassföraktande ståndpunkten att vi måste förenkla allting för att de stackars dumma jobbarna ska förstå, så är det inte alls. Hårda studier och bildningsideal är en del av vårt arv, och någonting som många arbetare ägnat sig åt. Men det finns ju en uppenbar brytning mellan de specialiserade termer som uppkommer och problemet med hur svårt det blir att tillägna sig för de flesta som inte är utbildade fackfilosofer (filosofer i ordets bredaste bemärkelse). För den här bloggen, och alla liknande projekt, är detta en ytterst knivig situation.

Kan borgarna någonting alls egentligen?

2007-10-10T09:42:00.000Z

Björbrum skrev ganska bra om saken för bara lite sedan (men nu kan jag inte längre hitta länken). Vad har hänt med bildningsidealet? Vad har hänt med bildningen? Det är inte längre någonting som borgarna håller på med, i alla fall. Personligen tror jag det är så enkelt att den humanistiska bildningen bara var en social kod som nu är utbytt mot andra, ett sätt att konstituera sig själv som klass. Det är uppenbart, så sjukt uppenbart, hur högskolan inte handlar om att lära sig så mycket som det handlar om hur man ska bilda kontakter för ett liv i eliten. Nu kodas utstyrsel (som alltid igenom ekonomin), institutioner, handledare, etc.

Men jag måste återigen fråga mig, vad kan egentligen borgarna? Jag slås alltid av hur lite folk egentligen kan. Jag menar inte förstår, för så mycket begär jag inte av dem. Men de kan faktiskt oerhört lite. Vilket är resultatet av en absurt uppbyggd högre utbildning, utan inre koordination eller systematisering. Inte för att Bologna kommer göra det hela bättre. Hela synen på kunskap och på utbildning härrör ur en hopplöst förvirrad vetenskapsteoretisk idé härstammad från August Comtes 1800-tal.

Någon sa någonting i stil med att det är alltid rebellerna som kan lagen mer än vad laglydiga medborgare gör, helt enkelt för att de måste. Det verkar som att de enda som har en närmast encyklopedisk kunskap idag är människor från arbetarklassen, helt enkelt för att de måste, för att de måste tillägna sig den kunskapen i kampen. Inte för att alla måste, inte heller för att det borgerliga bildningsidealet är a priori bra. Men nu är vi här. I en situation där inte ens universitetsstuderande verkligen har en aning om vad exempelvis "socialism" är, när man träffar Masters studerande som inte känner till någonting om Tysklands grundande eller dylikt.

Kanske är vi vid en sådan punkt i historien att Lukács gamla idé om att det bara är arbetarklassen som besitter en punkt i samhället varifrån de kan lyfta alla de gamla fördomarna och kasta dem över ända, för att deras klassmedvetande tvingar dem till att "...and man is at last compelled to face, with sober senses, his real conditions of life, and his relations with his kind".

Jag är övertygad om att marxismen som vetenskap är den enda som kan ge oss en sann uppsättning och riktigt korresponderande kunskap. Men jag tror också att alla andra kan göra ett bättre eller mindre bra jobb. Men just nu verkar det som att borgarklassen mest ägnar sig åt menlös propaganda, primitiv antikommunism och rasistisk islamofobi. Ifrån Timbros höjder till den dummaste MUFarens hjärna verkar endast idiotin härska i de borgerliga leden.

Modernitet som Propaganda.

2007-10-10T08:30:00.000Z

Nyligen så har vi ju uppmärksammat hur Miljöpartiets Peter Eriksson anfallit Vänsterpartiet. Detta för att partiet är så hemskt "omodernt" och "bakåtsträvande". Jo, i jämförelse med den moderna värld som de andra partierna föreställer sig är Vänsterpartiet allt detta. I ett ideologiskt ramverk där "modernitet" och "nödvändighet" är två ord som gång på gång dyker upp, både i postmodernismens falska radikalism och i nyliberalismens hårda angrepp på arbetarrörelsen blir alla som inte vill böja sig för den rådande ordningen omoderna. Det är nästan ett modeinspirerat ideologiskt ord: "Arbetsrätt? Det är bara så 1920-tal!"

På samma sätt som nationalism var en ideologisk hammare för direkt arbetarklassfientliga åtgärder är nu modernitet det. När tyska socialdemokrater slog ner Spartakus-upproret lutade de sig tillbaka inte bara på klassförakt mot pöbeln men utan säkerheten för den tyska nationen. Numera talar man om modernitet och nödvändighet i ekonomin som tvång, överideologiska storheter som bara är, som hur mycket man än tycker om "folket" eller vad man nu pratar om får en att göra det ena eller det tredje. Det är lika mycket bluff och båg som nationalismen var då.

Mp, som den menlösa, ideologilösa samling dårar de är, faller lätt in i den här fällan. Även för marxister eller andra socialister kan det vara svårt att hålla sig på rätt kurs. I Socialdemokratin har högerflygeln klart kristalliserats i en liberal falang som tagit makten över partiet och helt enkelt gillar läget. Gillar nödvändigheten av låga skatter, en modern arbetsrätt, osv. Jag tror knappt det finns hopp för SAP, och för Mp - som ljudlöst glidit högerut i ett decennium eller mer - har det nog alltid varit kört. Att prata om modernitet är totalt poänglöst, eftersom det betyder lika lite som "rättvisa". Det är endast och förblir endast ideologiska dimridåer.

Men jag tror att det är bra att Peter Eriksson gjorde såhär. Då blir det en klar linje mellan oss och dem. Här i Skåne regerar Mp tillsammans med borgarna i sin "regnbågsallians". Många som röstar på Miljöpartiet gör det för att de anser att de är vänster, de känner att de inte kan rösta på V pga. att de tycker vi är stalinistiska, eller på sossarna på grund utav att de är konstanta svikare. De röstarna, vilket inkluderar unga och kvinnor, kommer ansluta sig i hög grad till Vänsterpartiet, alternativt Socialdemokraterna nu. De är inte intresserade av att föra en liberal politik i någon högre mån.

Att slå ner på Mp blir då en strategisk fråga. För att driva dem vänsterut, men också framförallt för att vi ska bli starkare förankrad vänsterut i allmänhet. Och det kommer gå. Men vi måste inse att vi, som det enda parti som inte anser att "modernitet" betyder rättslöshet, kontroll av fackföreningar, klassklyftor och miljöförstöring, står ensamma. Men det är bara en ensamhet i den parlamentariska verkligheten, en fiktion som existerar i löpsedlar och i Henrik Brors, Per T. Ahlmark och andra liberala idioters huvuden. Vi måste stå fast, för vårt stöd förblir starkt inom de bredare folklagren. Vi har inte vunnit dem permanent, eller ens kanske temporärt, men de idéer som man hyser står närmast oss - och vi är också de enda som kan artikulera och driva de frågorna nu.

En enda sak har man rätt i från högerhåll, men givetvis inte helt. Det är att vi måste formulera och driva en vision. Mer än bara försvaret av offentlig sektor och välfärldsstaten. Grundläggande måste också vara att bygga ett större och starkare parti längre vänsterut, gemensamt med V:s andra organisationer (Ung Vänster, VSF, etc). De flesta kommer endast i kontakt med Vänsterpartiet igenom de fåtal funktionärer de träffar, men för att nå ut behöver vi ett bättre, mer medvetet och ett bredare arbete på basnivå. Det är positivt att jag har fått intrycket av att de här ambitionerna finns från central nivå.

Ett par bra länkar som berör det här kan ni finna här, här och här.

Tankar om Che Guevara

2007-10-09T14:49:00.000Z

Jag har inte skrivit på länge, och inte skrivit någonting längre heller när det väl begett sig. Minst av allt tänkte jag skriva om Che. Men nu känner jag mig manad!

Att prata om Ernesto "Che" Guevara blir ofta märkligt. Antingen hamnar man i ett läger där man hyller honom, eller så tycker man han är en massmördare. Men jag är inte intresserad av någon meningslös "balanserad", eller "gyllene medelväg" heller. Få saker är mer ideologiska än tron att man emellan två extremer kan hitta det rätta eller det goda. Allt måste undersökas.

Men Che då, vad finns att säga om honom såhär 40 år efter hans död i den bolivianska djungeln? Kanske inte mer eller mindre krävs än att säga att Che var en revolutionär: en levande marxistisk ideolog. Få saker är mer inspirerande än hans kamp gentemot imperialismen och mot förtrycket. Var Che godheten själv? Nej, men det kvittar. Che - liksom alla andra vänsterns hjältar - ska inte ses okritiskt. I slutändan är han till och med ointressant, bara ett av alla de ansikten som möter oss när vi undersöker vår långa, hårda historia. Det är positivt att så många har Che Guevara på tröjor, planscher och än mer. Mindre positivt att hans revolutionära, explosiva arv i så liten grad har uppskattats och förstått. Men bakom avskyn av "kulturvänsterns" anammande av Che's klassiska bild döljer sig allt för ofta klassföraktet.

Idag lever Che's och Fidel's revolution vidare i Venezuela och i det Bolivia där han dog. Den sprider sig till Ecuador, sträcker sina fingrar in i Oaxaca i Mexiko, den hörs i Brasilien och i Chile. Som militärteoretiker har han blivit anammad av till och med de imperialister han så avskydde. Som symbol bärs han av miljoner. Det finns mycket att lära av Che idag, saker som bara kan bli lärda av att läsa hans böcker, tal och skrifter. Behovet av anti-imperialism, av revolution och av kraven på den individuella kadern består lika starkt idag som då Che blev mördad.

Aktion G13 - avslutande ord

2007-10-06T22:15:00.000Z

Succesfuld aktion nu afsluttet
Efter at have besat Grøndalsvænge Allé 13 i nogle timer erklærer Aktion G13 nu aktionen for afsluttet. Troels fra G13 siger:
- Dagen idag var en kæmpe succes. Vi har som ungdomshusbevægelse vist hvor stærke vi er når vi står sammen, og vi opfyldte vores mål om at besætte stedet. Vi har holdt os til det vi har planlagt, på trods af massiv brutalitet fra politiets side.
- Ritt Bjerregaard står med et stort forklaringsproblem. Hun har meldt ud at hun ønsker dialog, hvilket vi har accepteret, men når hun ikke gør noget for at forhindre politiets voldsomme angreb på en ikke-voldelig demonstration, synes vi det er meget tvetydige signaler hun sender. Det er kommunens hus og det er Ritts ansvar..

Selvom aktionen er afsluttet kan pressegruppen stadig kontaktes på 50 28 22 50

Det här är det enda jag tänker skriva idag. Lite behöver läggas till, förutom att finger-taktiken inte är så välanpassad till stadsmiljö, att vi inte lyckades hålla huset men att vi har vunnit en kraftig strategisk och organisatorisk seger. Vi har i stort, som pressmeddelandet anger, gjort det vi skulle göra.

Ungdomshuset.

2007-10-06T08:16:00.000Z

motkraftIdag är det tanken att G13, ett massivt konfrontativt ickevålds projekt ska gå av stapeln i Köpenhamn. Vi kan redan tänka oss vad som kommer skrivas. Därför vill jag uppmana alla att läsa och skita i DN/Sydsvenskan/borgarblaska #52. Nu har vi bara att hoppas att det här går bra.

Danskarna visar vägen.

2007-10-03T14:27:00.000Z

Inte dåligt. Inte dåligt alls. Det är för fan så här det ska se ut!

Läs mer! Och glöm inte, på lördag är det Aktion G13

When you wish upon a star...

2007-10-03T10:28:00.000Z

Haha! Tack för födelsedagspresenten, regeringen!

Hur i hela helvete lyckas de?! Nu hoppas jag bara på att det här var en av de där tidiga gåvorna man fick som barn för att hålla sig lugn under dan.

Min (politiska) önskelista:

- Odells avgång
- Politisk strejk
- Fredrik Federley får hjärnblödning
- Stureplan brinner ner
- Revolution

Don't Believe the Hype

2007-10-01T12:40:00.000Z

Alltså, jag vill inte vara någon form av olyckskorp eller någonting, men septemberalliansens (preliminära) utvärdering är inte direkt lyckad. Mest för att den inte är uppriktig. Faktum är att man misslyckades med sina objektiv. Det är väl ändå på något sätt hur man måste förstå ett misslyckande? Man fick inte ut tillräckligt med personer, i Malmö var det katastrof och man samlade inte ihop så mycket pengar man ville. Man fick inte ens den öppna brytning med LO-ledningen man önskade.

Men det kan ändras, och det är bra att man går vidare. Jag gillar septemberalliansen. Jag gillar samarbete. Men det här hänger ihopa med att man inte har ett positivt program, eller ens en tillräckligt djup kritik i de breda folklagren. Arbetarklassen stödjer sosseriet som mest är emot borgarna, men som faktiskt inte vill ha någonting nytt (eller egentligen något jätteannorlunda).

Man får känslan hela tiden av ett missnöje, en irritation. Borgerligheten måste falla tillbaka, det är sant, och motståndet är viktigt. Men för att det ska flamma upp i riktiga demonstrationer, strejker, etc. måste mycket mer till. Och tyvärr kommer det bero på S i mycket stor utsträckning. Men kanske hinner vi längre vänsterut först och kan sätta dagordningen. Sedan att de inte kommer acceptera den helt ut är verkligen sin sak, men vi kan göra ett försök till ett positivt, radikalt program.

Jaga ut Odell!

2007-09-30T14:30:00.001Z

Man kan kanske tro att jag mest ägnar mig åt att hetsa mot lag och ordning. Och det är ju ganska rätt och riktigt. Men jag skulle vilja lyfta fram någonting jag tycker är alldeles utmärkt, Ulla Anderssons krav på att Odell ska avgå efter att det visat sig just hur djupt ner i den ekonomiska syltburken som hans feta hand är. Nu jävlar är det väl bara dags att hiva ut äcklet ur Rosenbad!

Dags för lite jävla maffiametoder.

2007-09-28T10:19:00.001Z

Jag blir så in i helvete FÖRBANNAD! Inte nog med att satans google öppnar all ens relevanta info till CIA och andra "säkerhets"organisationer, utan de har även satans reklam som dyker upp på gmail! Som till på köpet kommer det från de här jävla svartfötterna! Kolla in det här.

Är det någon som kommer ihåg när RF åkte ut för att spexa till det med vem-det-nu-var? Jag uppmanar inte till maffiametoder, men ibland kanske ett hästhuvud (gjort i papier-maché kanske? - låt oss tänka på den stackars pållen) i sängen hos de här förbannade äcklen hade varit en bra idé. Det eller att ge dem en offer they can't refuse.

T.h: Anton Nilsson: Do-it-yourself fackförhandlingens mästare

Staten och Revolutionen

2007-09-27T19:27:00.000Z

Thanks to the prevalence of social-chauvinism and opportunuism, this remarkable criticism of parliamentarism made in 1871 also belongs now to the "forgotten words" of Marxism. The Cabinet Ministers and professional parliamentarians, the traitors to the proletariat and the "practical" Socialists of our day, have left all criticism of parliamentarism to anarchists, and, on this wonderfully intelligent ground, they denounce all criticism of parliamentarism as "anarchism"!!

Skrevs det här idag? Man kan nästan tro det. För det är precis exakt lika aktuellt idag som det någonsin var förr när dess författare, Vladimir Iljitj Uljanov - Lenin - skrev det. Staten och Revolutionen, Lenins främsta verk, är en "glömd" text idag. Den tar itu med staten som ett instrument för en klass att härska över en annan på ett fantastiskt sätt, ett sätt som varje kommunist bör studera och studera igen.

I en tid då man sätter sin tilltro till statligt ägande som arbetarklassens räddning gäller det att överkomma och vidarearbeta andra, bättre sätt, att utkämpa klasskampen på ett fruktbart sätt. Socialistisk ekonomi, den är demokratisk - inte statskapitalistisk. Och det är där också stöten måste sättas in, för direkt arbetarägande av produktionsmedeln. Det bästa vore om parlamentariker, fackföreningar, etc. hade kunnat driva på för ökade möjligheter till expropriaton - om än stegvis - av arbetsplatser för att kunna driva på och utveckla klasskampen och skapa människans makt över egendomen, inte egendomens makt över människan.

Klasshat i vardagen.

2007-09-26T13:38:00.001Z

Ha. Ha.

Medialisering 3: den dolda historien.

2007-09-26T13:17:00.000Z

All hittillsvarande historia är historien om klasskamp, sa Karl Marx. Om modern media kan man säga att "att hittillsvarande historia är historian om allting annat förutom klasskamp". Det är svårt att känna igen sig i verkligheten som beskrivs för oss. Om andra världskriget berättar man för oss att det var ett krig mellan Onda och Goda. Det var ett krig mellan USA och Tyskland. Rösträtt var något som gavs till folket av den nådiga överheten. Om Sverige har man kvar en gnutta av arbetarhistoria, dovt ihågkommet men helst sopat under mattan av liberala lärare.

Sanningen är faktiskt en helt annan, och den står att finna i en kritisk historia. Det är en historia om två stora klasser som har ett klart antagonistiskt förhållande till varandra. I vissa fall har den minskat på grund utav materiella mutor i form av imperialism (England, USA), eller mindre vinster i fördelningen av mervärdet och fler löften om sådana (Sverige). Det är en historia som handlar om kvinnor som försöker tillkämpa sig halva makten och hela lönen, en historia om förtryckta och förtryckande grupper.

Likväl som i historieskrivningen, där miljoner antifascisters våldsamma och desperata motstånd till slut gav segern åt progressiva krafter och ett hegemoniskt övertag åt de som stod i främsta rummet i kampen - kommunisterna så är det i media. Man skriver om Burma på ett helt absurt sätt - om regimer mot munkar. Det goda mot det onda. Istället ser historien mer ut som den här.

Man kan läsa om vad Carolina Gynning har gjort i helgen, men man håller käften om arbetarkampen i Egypten - en radikal, stark rörelse som nu utvecklas i och med en fabriksockupation. Nej kamrater, det är inte lätt att veta någonting idag. För våra upplevelser av alienation, av våld och repression, våra upplevelser av klassklyftor, hat och förlust relegeras till incidenter, oviktiga skeenden i den vackra, nya värld som liberalismen målat upp. Men sanningen är ju att liberalismen är falsk, en skönmålande och bankrupt ideologi utan vare sig djup eller trovärdighet. Sanningen är ju att det relevanta i historien, som aldrig blir omodernt, är strejker, ockupationer, demonstrationer och dylikt. Filosofi är det vi behöver för att på riktigt kunna bryta oss igenom de ideologiska lager som försöker berätta för oss vilka vi är, vad som är viktigt, hur historien ser ut. Det är ett vapen för att bryta sig in i tingen själva.

Medialisering 2: the Return

2007-09-26T09:28:00.000Z

Jag har en fantastisk förmåga att alltid glömma bort vad jag egentligen ville skriva om. Och när jag skrev in förra post om vikten av att skaffa oss en riktig media i Sverige från vänsterkanten glömde jag ta upp några av de viktigare sakerna.

För någon dag sedan rapporterade svenskar i en undersökning av ena eller andra slaget att de trodde att journalister hade mest makt över politiken, än mer så än politiker. Det är väldigt klarsynt. Men journalister har inte bara makt, de är också fångade i en egen logik. Logiken av att producera välspridda artiklar så snabbt och vitt som möjligt. Det som fanns för en vecka sedan är inte intressant längre, det är dött och gammalt. Just glömskan har blivit en av de viktigaste delarna i den moderna mediapolitiken. Vi kan vagt komma ihåg de lögner som spreds under olika tillfällen i Irak, men kan vi verkligen komma ihåg var och en av dem? När WTC trillade över ända så är mitt starkaste minne av hur en svensk rapporter står och säger igenom rutan (var det Lars Adaktusson? Den borgerlige token?) att "de döda kommer räknas i hundratusentals". Har det ens hänt att han sa det? Ibland vet jag inte. Allt jag vet är att en svensk journalist aldrig skulle stå vid palenstinska flyktingläger och säga det, att de inte står vid gränsen till libanon när bomberna började falla för lite mer än ett år sedan och sa så.

Förutom glömskan är den hisnande farten allting har en grundläggande pelare. Att försöka skilja ut vad som är relevant och vad som är intressant görs igenom ideologiska filter och igenom ekonomiska förväntningar. Det är det som tvingar fram spexartade aktioner snarare än hårt organisatoriskt och folkbildande arbete. Amnesty International står på torget i Lund och har någon aktion snarare än att bilda fungerande lokalföreningar och hålla längre utbildningar. Alliansen sätter sig ner i Mauds trädgård och dricker kaffe. Wanja lämnar över hundratusentals namnunderskrifter och passar på att pika regeringen när A-kassefrågan kom på tal.

Jag menar alltså inte att det här nödvändigtvis är dåligt, och inte heller att jag anammar en o-historisk postmodern förklaring och tror att det här precis har dykt upp. De röda bilarna som den svenska arbetarrörelsen ställde upp, eller arbetartåget igenom Stockholm som svar på bondetåget var liknande händelser. Men saken är den att på grund utav att man försöker få mediatid till vilket pris som helst så glömmer man lätt bort det hårda arbete som all politik som är värd något innebär och urholkar rörelsen och gör politiken till ett skådespel. Politik, det är något som händer bakom en TV-skärm med glatt klädda proffsaktivister. Det handlar om spin doctors, om teater. En overklig verklighet som förfrämligar människor från politiken.

Vad kan man göra då? Ja, man ska ju inte sluta med att göra aktioner och att försöka vända sig till media. Men man ska inte tro att det är den enda, eller ens den främsta vägen. Att organisera människor, att väcka deras medvetande om sakernas tillstånd, att bygga en rörelse och att leda den någonstans är grundpelare i vad man måste göra. På ett grundläggande plan så måste man bryta med reifikationen och de kategorier som är uppställda av det borgerliga samhället, kategorier som endast böjs eller förändras i och med ett förändrat samhälle.

I människors erfarenheter finns alltid nyckeln till deras egen frigörelse och deras eget medvetandegörande, men det är endast möjligt i relationen med andra för jämförelsen och gemenskapens skull som tillåter en ny världsbild och en brytning med den borgerliga ideologin. Det är givetvis inte helt kört att skriva till DN eller den lokala tidningen, det är inte det jag menar, men man bör ha i minnet vilken form utav inflytande man kan ha på borgerlighetens press i medialogikens järngrepp.

Flamman räcker inte till mot medialiseringen.

2007-09-24T10:14:00.000Z

Det viktigaste hela den breda vänstern i Sverige, från AFA till SAP, har framför sig är mediasituationen. Jag har svårt att tänka mig organisatoriska och strategiska problem som har en större vikt än vår katastrofala mediasituation.

Några har skrivit av och till i mitt konstanta kampanjande för att flytta oss själva till vänster och framåt mot en revolutionär politik och organisation att vi kommer bli övergivna av arbetarklassen, att den aldrig kan mobiliseras för ditten eller datten. Förutom att vara en väldigt problematisk syn på arbetarklassen som en legalistisk och skötsam grupp så förvirrar man päron med äpplen.

Vänsterpartiet och andra organisationer på vänsterflygeln kommer aldrig bli uppskattade av vissa grupper i samhället, specifikt av borgarklassen och dess auxiljärer. Vänsterpartiet Skånes ordförande sa någonting mycket rimligt (jag parafraserar): att media börjar hata oss igen är ett tecken på att vi gör någonting rätt. När V kollaborerade som värst med sosseriet och när vi var som mest höger älskade media oss förstås.

Och även om vår reformistiska politik på något otroligt sätt skulle utmynna i en kritisk situation i klasskampen så skulle vi få hela den samlade borgarklassen emot oss. De skulle blästra oss offentligt, och vi skulle vara helt oförberedda mot den reaktionen. Även om vi hade världens bästa mediastrategi och lyckades spela dem som en lyra så skulle det inte betyda någonting i slutändan. Även om folk älskar oss i kommunfullmäktige, eller om vi ses som ansvarsfulla landstingspolitiker så är inte det intressant alls. Det kommer inte gagna oss överhuvudtaget när vi väl uppnår en situation där klasskampen stiger och vi är på offensiven. Arbetarklassens avsky mot exempelvis upplopp, förvirrandet av autonoma med nazister (extremerna möts-teorin) och att de inte söker sig vänsterut är huvudsakligen skapelser av media, samt sveket från arbetarrörelsens partier och deras bristande solidaritet med kamrater i rörelsen och avsaknad av radikal politik i de egna leden.

Inte för att jag menar att det är meningslöst att ha en mediastrategi, eller att jag menar att vi ska skita i landstingen eller någonting (däremot är ansvarsfullhet som begrepp sjukt ideologiskt och reaktionärt). Vad jag menar är att vi måste bygga upp media och press. Bloggar är bra, hemsidor är bra, tidningar är bättre. Kanske måste vi också hitta nya saker vi kan göra rent medialt, men vi måste skapa massmedia för arbetarklassen. Utan det tror jag att vi är körda.

Flamman är en okay tidning, som tyvärr har helt absurda reaktioner på exempelvis G8-mötet och liknande situationer. Arbetaren är också rätt bra, men har samma problem. Dock är de veckotidningar, och har en högst marginell utgåva. Vänsterpartiet kan inte skapa en egen dagstidning, kanske är det inte heller intressant att göra. Det är ett strategiskt problem, och därför en strategisk möjlighet, att bygga media för hela den breda vänstern.

Polkagrisar?

2007-09-21T15:51:00.000Z

När jag slösurfade runt på varierande vänstersidor hittade jag följande briljanta site - Polkagrisar! En spännande blandning djup teori, basic mervärdessnack och en god dos klasshat kopplat till konkret arbetsplatskamp! Hurra!

Det är viktigt att lita till folket. Att vissa saker sker - även om vi inte vet deras form - att konkret kamp sker hela tiden. Att aldrig fördöma maskande, att inte titta snett på folks klasshat, att aldrig bli moralistisk över vad folk egentligen pysslar med när de visar missnöje och kämpar i sin konkreta situation.

En grundläggande tilltro till folk(et) och deras kamp är nödvändig för att kunna organisera sig på ett rimligt vis utanför sekterism eller utvattnad moralism inuti klassen. Sedan ska man självklart inse att allt som arbetarklassen gör är inte gott i sig, och allt borgarklassen gör är inte ont (bara nästan allt).

Liberalextremism

2007-09-19T16:40:00.000Z

Lite mer pausmusik med en bra artikel från Yelah om extremvänstern. I slutändan tycker jag man bara kan citera Ali Esbatis bästa post på ett tag:

ni kan dra åt helvete, era principlösa hycklare. I kampen för yttrandefriheten är ni inte mycket att räkna med.

(Liberalism är ju, som känt, en extremistisk ideologi som konsekvent vägrar bemöta verkligheten utan endast gömmer sig bakom floskler om demokrati, rätt och frihet - begrepp som kan bestämmas och förändras lite som man vill.)

I vitögat

2007-09-19T13:25:00.000Z

Vi har ett par saker att lära oss av det som skedde den 18:e september, ett år efter högerns valvinst. Nog är det så att alla avskyr borgarna, och att vår sida leder. Men vi måste se ett par saker klart och tydligt. Det första är septemberalliansens misslyckande. Från att ha försökt samla in 30.000 kr. och ha 100.000 demonstranter på gatorna så har man bara fått ihopa några hundra kronor och några tusen demonstranter. Dock så är det så att man har fått publicitet och att det ändå gick rätt hyggligt i Stockholm. Göteborg däremot var ett misslyckande så vitt jag förstod, och i Malmö - landets tredje största stad - hölls en av årets mest pinsamma manifestationer med ett trettio-tal medlemmar från Ung Vänster och SSU. Det var fan skamligt.
Det andra vi måste lära oss är att vi inte kan lita på socialdemokratin för fem öre. Morgan Johansson må vara en vänstersosse, men kolla in det här:

Socialdemokraterna har misslyckats med sin skolpolitik, säger Morgan Johansson, som var folkhälsominister i den socialdemokratiska förra regeringen. Han anser att kravet att alla som går gymnasiet ska få högskolebehörighet, slog fel.

I samma gamla typiska högeranda som alltid så inser man att systemet är fel, och sedan gör man lite mer fel i hoppet om att det ska bli rätt.

Vad är det då vi måste göra? Ja, för det första måste vi ha en lång och utvecklande diskussion om det i vänstern. I våra organisationer och över dem. Men vi kommer aldrig få till någonting vettigt om vi, a) hänger fast vid socialdemokratins kjolstyg och b) har så svaga organisationer som vi har. 18-septembermisslyckandet - för det är vad det var - borde få oss att inse behovet av starka nationella (och internationella) organisationer, och Morgan Johanssons idiotiska utspel borde få oss att inse att vi bör ställa oss mer antagonistiskt gentemot sosseriet än vad vi är. Dags att solidarisera oss vänsterut, och dags att skärpa klasskampen.

Pausmusik: Jävla Sverige

2007-09-17T21:30:00.001Z

Vad mer behöver sägas?

Bostadsbubblan

2007-09-17T13:37:00.000Z

To hell in a handbasket säger jänkarna ibland. Det är fan mer än sant om man kollar på vad som håller på att hända med ekonomin. Läs Björnbrum och Jinge! Alla fattar ju att det inte håller att avreglera marknader som man gör och att kapitalismen i sig är instabil. Kanske bör vi på något sätt tacka nyliberalerna för att de har slagit undan stöttorna som liberaler och socialdemokrater har satt upp för att stabilisera ett så instabilt och knäppt system som kapitalismen?

Men en sak måste sägas: ingenting ges av sig självt. Revolutionen kan lika gärna utmynna i en reaktionär utveckling. Kolla på 80 och 90-talskriserna. Det gick åt helvete istället för att bli bättre. Vi måste gruppera oss kring ett utökat demokratiskt ägande och socialiserande av ekonomin. Inte bara statligt ägande, utan faktiska maktförskjutningar i ägandeformerna för att göra reella förändringar.

Black Panthers and Radical Liberalism.

2007-09-16T15:22:00.000Z

The present hegemony of society makes us often believe that everyone who isn't standing on a firmly socialist ground is harmful, a phony radicalist. However, perhaps that is both more wrong and more accurate than we realized in the past. The Black Panther Party for Self-Defence is an interesting case to examine. Both for their extreme radicalism, but also for their rhetoric and the rhetoric of their ideological predecessor - Malcolm X.

It's quite obvious when you study Malcolm X that he is in many ways a radical liberal - don't get me wrong, an extremely radical liberal, but a liberal in so many senses of the word. Making claims such as that when the government doesn't protect black people, they must protect themselves, that he has learned everything he knows about the right to rebellion from the Declaration of Independence and that black nationalism means simply that the black community should govern itself, Malcolm X simply states liberal ideas in a very powerful and developed manner. Certainly, liberalism must always breed this ideology out of itself. Capitalism is an unjust, racist and imperialist practice that no thinking being can ultimately approve of - and least of all anyone who subscribes to the hallowed principles of liberalism.

But how far does it last? Wasn't the rebellion of '68, and much of the civil rights movement in the USA that accompanied it simply liberalism that went a step further? Perhaps the failiure of so many of the leftist movements is both that it has not used the conscious ideological factors of injustice and hypocricy in it's popular slogans, but also that they have in themselves simply been a left wing of liberalism as a whole - in that it's deeper ideology (but perhaps not it's science) has relied too much on liberalism that there has never been an actual break with the system. It's pure speculation, of course, but it is certainly something worth investigating further.

Much like the young Marx, radical liberalism runs out of steam after a while and either passivity sets in, or a revolutionary break appears. The Black Panthers, with their interest in land, their own communities and their own nation on one hand and Mao Tsetung and with Che Guevara on the other embody all of this in an exciting manner. How far can we take liberal radicalism without it becoming revolutionary? The Panthers were certainly revolutionaries - are still revolutionaries. And perhaps what we can learn from them is how they organized, and something about the hope of resistance that exists in the United States as well. A society with extreme class and ethnic divisions will continously create revolutionary groups, many of them with the old mottos of the French Revolution - liberté, fraternité, egalité. However, without a socialist basis for the economy, it doesn't ultimately matter what skin colour or what gender the capitalists have.

Organisation, Reifikation, Solidaritet

2007-09-16T14:58:00.000Z

Jag skrev för någon dag sedan om Lukács med ett utdrag ur hans magnus opus, Historia och Klassmedvetande. Tillåt mig att citera den mest relevanta delen igen:

'hela summan av proletariatets existerande och redan utlösta verksamma makt förverkligas under varje fas och varje ögonblick av kampen och kommer till uttryck i partiets stridsställning, att socialdemokratins taktik i beslutsamhet och skärpa aldrig befinner sig under det faktiska kraftförhållandets nivå utan snarare föregriper detta förhållande'

Det här förblir hela vänsterns problem. Vi måste dock ge en eloge till autonoma och syndikalister för att bevara och utveckla kampens praktik igenom kampanjer som planka.nu, pseudogräsrotsmedia som Yelah och Motkraft. Problemet med de grupperingarna är andra än vi som är organiserade enligt partipolitiska modeller, men det är någonting annat än vad jag kommer beröra här (för övrigt finns det ingen organisationsform utan problem och motsättningar).

Reifikation som begrepp beskriver alienation och varufetishism som uppstår av den ideologiska praktiken som uppstår i klassamhället. Förstelnade kategorier i vårt medvetande om hur saker och ting är eller borde vara. Att faktumet att majoriteten av oss - den stora majoriteten tom. - säljer sin arbetskraft, säljer sitt liv, inser många att det är något fel med. Men de accepterar ändå det. Klassmedvetande är det som bryter igenom de förtinglade relationer vi har till vår omgivning och igenom handling och teori kan vi överkomma gamla, förstelnade ideologiska formationer.

Detta gäller i hög grad för feminism - faktumet att kvinnor inte är lägre stående, att heterosexualitet inte är något självklart, att det vi tillskriver män och kvinnor bara är godtyckligt är viktigt. Reifikationsmodellen kan förklara för oss till stor del varför så många av de rörelser som inte är sträng socialistiska ändå graviterar gentemot oss i vänstern - djurrättare, feminister, miljörörelsen - för när man en gång kommit igenom förhärskande idéer om hur världen borde se ut så inser man snart hur klassamhället också existerar, och tvärtom dessutom.

Vänstern måste öka medvetenheten i arbetarklassen, det är en av dess främsta uppgifter. Att få folk att dra paralleler mellan att de hatar chefen till hela systemet, från klasshatet mot kriget till imperialismen som sådan, från insikten om diskriminering till könsstrukturer som sådana. Att bryta med det gamla och utveckla en ny, frisk syn på samhället som i sig är revolutionär eftersom insikten av det kontingenta och klassorättvisorna i sig skapar en reaktion till handling är imperativt för oss.

Våra problem just nu är att vi måste tillhandahålla arbetarklassens revolutionära praktik och medvetande utan att hålla tillbaka den vilket vi gör igenom övertron på parlamentarismen och de kampmetoder som i allt väsentligt syftar till att bakbinda rörelsen. Gentemot borgerlighetens ideologiska artilleri tar vi med oss pennknivar.

Parlament fungerar som flaskhalsar och stoppar för radikala rörelser - de må vara väldigt effektiva propagandamedel ibland, men de är någonting näst intill reaktionärt idag. Massaktion sker aldrig i parlament, däremot kan de stegras och intensifieras igenom paroller resta ditåt och förda där.

Solidaritet är också ett i allt väsentligt begrepp när man talar om reifikation. Insikten om att systemet verkligen inte fungerar, att det är direkt skadligt, är traumatiserande för många. Solidariteten med andra i samma situation är av oerhörd vikt, men för att solidaritet ska betyda någonting måste det vara förmer än den Socialdemokratiska hycklarkärleken till andra (som för övrigt är lika meningslös som kristendomens kärleksbudskap). Det måste vara insikten i samma situation mellan homosexuella, mellan kvinnor, mellan arbetare (och jo, arbetare är både bögar och brudar ofta) och mellan rasifierade grupper - samt framförallt emellan dem. Solidaritet som värde uttrycks i kampen. Och den måste vara sådan att den går in i Rosengård när man gör uppror mot de snutar som trakasserar och förstör för en där, in i Paris förstäder där man går ett steg längre och ner i Palestina där man skjuter raketer på ockupanterna. Det måste vara i hemmet där kvinnor blir slagna och i fyllecellen där trasproletariatet blir hånat av någon stöddig polis. Solidariteten är såsom reifikationen betingad med handling, inte avståndstagande från fullt normala utslag i klasskampen. Ska man fördöma någon är det mot ordningsmakten, aldrig de som kämpar emot den. Sedan självklart kan det handla om mer eller mindre klara föreställningar eller till och med ha vissa reaktionära yttringar - men i det stora hela är det ointressant i sökandet efter eskalerande metoder för att intensifiera och sprida klasskampen och bryta reifikationen igenom praktisk-kritisk verksamhet.

Arbetarklassen uppnår ett högre klassmedvetande i masskampen och igenom agitation, propaganda och studier. Det kapitalistiska samhället är sådant att det går igenom konstanta kriser, problem och motsättningar som alla måste utnyttjas till max för att stegra kampen och skapa större osäkerhet i en kapitalistisk stat. Att ta fram nya kampmetoder och bygga en radikal rörelse görs inte över en natt, men det kommer göras. Sedan är det upp till oss om vi vill agera reaktionärt eller revolutionärt.

Högskolan och överklassen

2007-09-14T09:55:00.000Z

Jag var och lyssnade på en diskussion på något partimöte igår om universiteten och så vidare. Det var intressant i allmänhet, men en sak undgick nog debatten. Faktumet att högskolor inte är till för att folk ska lära sig. Det är plågsamt uppenbart när man går ut på nationspubbar, när man pratar med många studenter, när man läser plågsamt dåliga artiklar i universitetstidningar.

Jag menar alltså inte att det man lär sig på universiteten inte är viktigt eller att det är irrelevant. Utan snarare att det finns två skäl till varför högskolor finns: 1) att utbilda arbetskraft och 2) att konstitutera en överklass. Den klassiska utbildningen - min utbildning f.ö. - har fasats ur, den är inte längre intressant som en social kod för överklassen. Innan kunde man alltid namedroppa lite greker, prata lite latin och få pöbeln att känna sig korkad (och därmed sig själv smart och speciell). Idag används istället andra termer, koder och nätverk för att se till att framtidens makthavare alla kan relatera till varandra.

Det är faktiskt det mest vidriga med högskolan. Kapitalism är ju, som vi alla vet, inte bara ett ineffektivt system utan även ett begåvat med en överklass som i strikt mening inte åstadkommer någonting (förutom ev. krig, våld, propaganda, etc.). Och man ser dagligen karriärister som inte överhuvudtaget är intresserade av att studera eller lära sig och som mest presterar tragiska, upprapade resultat i tentor och uppsatser. Att befria dessa människor från vad de uppenbarligen inte har någon fallenhet för är kanske inte socialisters främsta intresse - men det är på något sätt en välgörenhet som kommer av sig självt.

(Jag tänkte posta en länk till den serie som jag skrev om universitetens klasskaraktär, men eftersom blogspot är ett sådant meckigt program verkar det svårt. Någon som vet hur man gör för att få fram en specifik adress till en post?)

Lukács!

2007-09-13T19:01:00.000Z

Jag utlovade innan en post om George Lukács, denne märklige och fantastiske marxist. Förutom att ha levt ett halvt otroligt liv, från att ha varit leninismens filosof och urarta till att ha blivit ren och skär stalinist, till att återfå sitt revolutionära arv någonstans i Sovjets fängelser - inspärrad som dissident i greve Draculas slott - är Lukács en politisk gigant.

Det är tredje gången nu som jag läser Historia och Klassmedvetande, och varje gång har den någonting nytt att berätta och utveckla. En viss konflikt med Lenin kan skönjas i den när han - fullt riktigt - avfärdar den naiva empirismen, och de sätt han utvecklar och bygger upp Marx på är kanske oväntat eller till och med opassande. Men det blir aldrig dåligt, tvärtom blir crescendot av briljans bara starkare när de intellektuella vågorna slår i denna sällsamma utveckling av hegelianism och historiematerialism.

Jag tänker återkomma längre fram med en mer utförlig post om Lukács, men för närvarande räcker det med att citera ett längre stycke. Helt enkelt för att det bör läsas, för att det är nyttigt för den svenska vänstern att förstå. Speciellt den partiorganiserade:

Rosa Luxemburg insåg tidigt, att organisationen långt snarare är en konsekvens av den revolutionära processen, än en förutsättning för den, liksom proletariatet endast i och genom processen kan konstituteras till klass. I denna process, som partiet varken kan framkalla eller undvika, tilldeles det därför den framträdande rollen som bärare av proletariatets klassmedvetande, dvs medvetandet om dess historiska uppgift. Medan det skenbart och för den ytliga iaktagelsen mera aktiva och i varje fall mera 'realistiska' betraktelsesätt, som övervägande eller uteslutande tilldelar partiet organisatoriska uppgifter, drivs till en hållningslös, fatalistisk ståndpunkt beträffande revolutionens faktum, blir däremot Rosa Luxemburgs uppfattning en källa till sann revolutionär aktivitet. Om det faller på partiets lott att se till att 'hela summan av proletariatets existerande och redan utlösta verksamma makt förverkligas under varje fas och varje ögonblick av kampen och kommer till uttryck i partiets stridsställning, att socialdemokratins taktik i beslutsamhet och skärpa aldrig befinner sig under det faktiska kraftförhållandets nivå utan snarare föregriper detta förhållande'. då förvandlar partiet sin imperativa karaktär till verklig aktivitet under revolutionens kritiska ögonblick genom att låta sin inneboende sanning genomsyra den spontana massrörelsen, genom att höja den över den ekonomiska nödvändigheten av dess uppkomst till den medvetna handlingens frihet. Och denna förändring från krav till verklighet blir en hävstång för proletariatets sant klassmässiga och sant revolutionära organisation. Kunskapen blir till handling, teorin till paroll, och massan som handlar enligt parollerna växer sig allt starkare, allt mer medveten och beslutsam i den organiserade förtruppens led.

Flämt! (f.ö. min fetstil)

Det är liberalismen, del 2.

2007-09-11T14:03:00.000Z

Jag avskyr Birgitta Ohlsson. Och det är så typiskt liberalismen och det gamla Volkspartei.

Vi ser ju nu att yttrandefriheten och pressfriheten är väldigt hotade i världen för tillfället och då tror vi att det kan vara en bra symbolåtgärd. Vi ser detta i skuggan av Muhammedteckningarna och Lars Vilks rondellhund. Knappt hälften av världens befolkning lever i länder där man tycka, tänka och tro fritt. Det kan vara en borgerlig ideologisk markering i biståndet, säger Birgitta Ohlsson, utrikespolitisk talesman för folkpartiet.

Det är faktiskt precis vad det är. En borgerlig ideologisk markering. Att yttrandefrihet handlar inte om att statlig media smutskastar kommunister som blir hetsade i dagspressen gång efter annan, att det inte handlar om att kunna stödja grupper som bekämpar nykolonisatörerna i Palestina som PFLP eller Hamas. Att det inte handlar om att kunna protestera mot världens elit när de samlas i ett lyxhotell omgärdat av ett fort och en armé poliser som begår allehanda övergrepp utan att stämplas som terrorist själv. Nej, yttrandefrihet för liberaler idag betyder att stödja en reaktionär idiot som Vilks och hetsa mot muslimer, att kunna föreslå att "ladyn inte ska ha något val" på Stureplan och annat, lika vidrigt. Fy fan vad jag hatar liberaler.

Historiens vingslag - historiens klasstrider.

2007-09-10T14:15:00.000Z

Att inte känna till historien är att dömas till att upprepa den som vi väl vet. Men som marxist måste man nog lägga till: att känna den rätt, att leva den. Historia får vi ofta nerkört i halsen, men det är sällan en historia som någon kan känna en autentisk koppling till - av förklarliga skäl. Vad har jag med "Sverige" att göra? Ingenting. Historien som vi alla är inbegripna in är klassamhällets historia, en tragisk och dramatisk berättelse utlevd av riktiga människor på riktiga sätt. Inte fantasier om nationer, stora personligheter eller kulturer.

För tillfället läser jag en bok om blåblusgrupperna skapade av ungkommunisterna som agitations och propaganda grupper. Alla historier om den svenska kommunismen måste inbegripa dess relation till socialdemokratin, och där det förblir centralt med sveket från reformisterna. Hoppet om rösträtten, om den höjda lönen, om att alla tusen löften skulle leda till friheten.

Så blev det aldrig, och så kommer det aldrig bli med socialdemokrati. På sätt och vis är då kanske tesen om socialfascismen sann. Såhär säger en röst från den tiden:

Ni minns en saga ifrån Testamentet
om 1000 man som käka fisk och bröd.
Den konsten kan visst Kalixparlamentet
De arbetslösa leder ej nån nöd
Förlita er på bibeln - vad sedan tyst och svält,
så har vi sossar kollektivt beställt.
För Nederkalix, det är ju allas hem, Stråhles hem, Svanbergs hem.
Är du ungkarl och hungrig går du hem, till deras hem, ända hem.
Ta på krits - dä ä vårt recept
Men framförallt ska du rösta rätt.
Gör du dä får du följa med oss hem, med Rönnbäck hem, till sossehem

Att läsa om folkhemmet på det här sättet är något som känns igen från alla oppositionella på vänsterkanten, men på senare tid så har man börjat blicka tillbaka till en god, progressiv socialdemokrati. Och klart att jag hellre hade haft ett riktigt socialistiskt reformistiskt alternativ än den liberalism som Mona Sahlin står för. Men det gick åt helvete med reformismen, från 1914 framåt. Varje decennium har sitt bokslut över dess misslyckande.

När man då läser från en annan tid kan man ändå känna igen saker och ting från vår nuvarande regering som gör allt för att vrida tillbaka klockan. Med lösdriverilagar och arbetslöshetshets hör man ett svagt eko från den här visan om Statens Arbetslöshetskommission (AK) som sysslade med att tvinga ut folk till skitarbeten som att bygga vägar i inre norrland för dålig lön och hemska villkor:

I en sång, denna gång,
jag vill beskriva det tvång,
som jag led under min AK-tid.
O, tänk, vad jag led,
under dagen som skred,
sakta framåt på Kulbäckens
strand.

Jag var ung, jag var glad,
när jag reste åstad,
och jag drömde om flickor och
vin
Men den glädjen tog slut,
när vi till bäcken kom ut,
för att börja ett hårt slaveri.

När som byggisen går,
och vi förskotten får,
då lättnar det för oss alla här.
Men glädjen blir ej så lång,
ty det är ju tvång,
att vi kovan till handlaren bär

Vi må ha bytt ut statarlängorna mot villan, men det är samma som alltid. När klasstriderna fortsätter och vi trycks tillbaka än mer kanske det är dags att slå en blick tillbaka för att lära oss någonting av de som kom före oss för att kunna komma längre fram än de gjorde. Det är väl bara att förbereda sig på ett hårdare klimat, men vi kanske inte ska sörja över det som varit utan snarare ta tag i det som kommer nu. Utveckla vår organisation, bilda strategiska allianser vänsterut, utveckla studiearbete och framförallt vara en aktiv del av en kämpande massa.

Jag avslutar med ett dagboksinlägg från en ungkommunist från 1930-talet:

"Reflektioner vid nyårsskiftet 1931-1932:

Ett år är förgånget. Mitt första år sen jag blev kommunist. Det har varit ett år fyllt av arbete för vår rättvisa sak. Men det har varit en stor glädje, och det har varit en bra skola. Man har fått lära mycket, men vi har ännu mycket att lära. Och det ska vi göra i den fortsatta kampen. Vi minns Lenins ord: kämpa - lär!
I och med att mitt klassmedvetande vaknade fick jag en helt annan syn på tingen än förut. Det var som att vakna ur en djup sömn. Jag fick upp ögonen för verkligheten, och började tänka mer självständigt. Däreigenom växte mitt livsmod, kände mig friare och gladare och var mer företagsam. Missmod och gruvsamhet var borta. Nu ser jag kallt och klart på skeende efter min nya livsmåttsmålstock.
Året 1931 har jag lärt mycket i livets skola. Det nya året har säkert många nya lärdomar och erfarenheter i sitt sköte. Ordning, omtanke, ärlighet och friskt mod, bolsjevikisk självkritik och planmässighet. Med dessa riktlinjer för ögonen vill jag börja det nya året.

Intet Glemt - Intet Tilgivet!

2007-09-10T13:26:00.000Z

Det finns ingenting i den politiska verkligheten som imponerar mig så mycket som köpenhamns ungdomars outtröttliga kamp för att återfå ett Ungdomshus. Hela sommaren har man hållit kampanjen "summer of 69" med dessa eviga torsdagsdemos, tillfälliga ockupationer och aktioner över hela Köpenhamn. Överallt i Danmark och delar av södra Sverige kan man se "69" för det vägnumret där Ungeren låg spreyat. Skulle jag själv pallat med att hålla igång som de har gjort? Högst tveksamt!

Att vara såhär aktiva i och med den repression som den alltmer reaktionära danska staten har satt in med miljoner och åter miljoner i budget, terrorstyrkor, tårgas och våld är ingenting mindre än otroligt och fantastiskt.

Folklighet och öppenhet har varit ledord i kampanjen, vad än värdelösa blaskor som Sydsvenskan försöker ljuga ihopa. Nu så går det vidare i samma ledord med taktik från G8-mötet i Rostock. Aktion G13, som det heter, går av stapeln den 6:e oktober i Köpenhamn med defensiva massblockader som huvudsaklig taktik. Alla ska kunna delta och man har påbörjat ett massivt tränings- och mobiliseringsarbete för det.

Kom en och kom alla till Köpenhamn den 6:e. Att skapa fristäder, och att mobilisera folk i massaktioner är båda sinnessjukt viktiga händelser. Faktumet att man lyckats hålla en solidaritetsrörelse med ansenligt allmänt stöd levande så länge är fantastiskt. Att kampen dessutom är direkt politisk och riktad mot en av de värsta reaktionära regeringarna i Europa gör det inte sämre för det.

(Akta er bara för de politiska extremister i blått som bara är där för att spöa folk)

Det är ju liberalismen, dumhuvud!

2007-09-09T17:49:00.000Z

Av och till så har folk sagt att det är konstigt vad som har hänt med Folkpartiet. Jag har själv tänkt den tanken också men har släppt den på senare tid. Vad finns kvar av liberalismen i ett parti som mest ägnar sig åt kängtrampande, rasism och hårdare tag rent allmänt?

Svaret är: allt. Vi måste sluta romantisera liberalismen. All heder till de som en gång i tiden födde fram denna kapitalisternas uppåtstigande ideologi och den nästan barnsliga entusiasm deras klass då ägde. The Founding Fathers, Voltaire, encyklopedisterna och än fler gjorde fantastiska framsteg.

Men det som var friskt, universellt, abstrakt och lagbundet i liberalismen som kommer ur 1700-talet ruttnar inifrån när man väl en gång vunnit och kapitalismen redan börjat växa ur sin egen produktion. J.S. Mill, den store utilitaristen var en mästare på det alla moderna liberaler idag sysslar med - hycklande och rövslickeri åt makten. Han ägnade sig åt att krigshetsa mot Kina (ett land som han exploaterade igenom sin post hos East India Trading Company), försvarade demokratin mot pöbeln (igenom att anse att utbildningsnivå skulle ligga till grunden för antal röster man hade) och ansåg att yttranderätten var helig (men absolut inte heligare än rätten till egendom!).

Var J.S. Mill då något annat än en typisk liberal? Låt oss för en gångs skull ta dem på orden: nej, han var den typiske liberalen. Och hans efterföljare sysslar med samma absurda nonsensideologi som både tillåter och inte tillåter allting igenom lösryckta hänvisningar till människors individuella friheter (friheten att bli exploaterad av företag, friheten att bli hetsad i skolan, friheten att bli slagen av snuten).

Och om man förstår detta, så förstår man också Folkpartiet, Sydsvenskan och den allmänna utvecklingen i världen. Kapitalismen är sådan att den bara gagnar en liten grupp, och därmed måste den använda sig av varierande repressiva och ideologiska medel för att dölja detta. I tider av starkare klasstrider stärks behovet av repression, och tillsammans med imperialismen föds en rasistisk ideologi som utan vidare sammanflätas med liberalismen. Vi ska inte tro att det är någonting annat än en fullt naturlig del av liberalismen att utveckla fascistoida och högst reaktionära drag. Att vara liberal idag är att vara ett hycklande svin (eller dum i huvudet, eller båda).

När SKP skulle förbjudas

2007-09-07T14:47:00.000Z

Flamman bjuder på ett ovanligt bra reportage om SKP. Partihistoria är ju inte så jättekänt, vilket är synd. Vi har all rätt att vara stolta av vårt parti, från 1917 till 1941 till 2007. Läs denna om något långa så utomordentliga text om hur människor som kämpade för ett bättre liv blev förföljda och trakasserade, och också hur de kämpade tillbaka.

Hugo Chavez and Witchcraft

2007-09-06T12:41:00.001Z

For crying out loud. How ridiculous can it get? Is this all that the powers that be can come up with?

Ner med regeringen, all makt åt...

2007-09-05T15:18:00.001Z

...tengil, vår befriare? Nä, helst sovjeterna förstås. Men gärna också åt en vänsterkoalition. Och det innan reguljära val hållts. En viss legalism har infunnit sig i vänstern som förlamar idén på att framtvinga ett borgerligt nederlag i förtid. Nu tror jag ju inte att det kanske kommer ske igenom en revolution (tyvärr), men våra ansträngningar bör vara sådana att de syftar till att dra ner borgarna och stampa bort dem innan tre år till har gått. Kom ihåg gruvtolvanledaren som dök upp i landsmedia med knappen "Nyval nu!" Det är vår paroll!

Jag måste säga att jag är uppriktigt förvånad hur inkompetenta de är. Vad är det med den svenska borgarklassen? De kan inte skriva, de kan inte tänka, de kan inte ens hålla ihopa när de försöker stjäla vår gemensamma egendom. Ibland, när jag tänker på regeringen och på deras idoler i USA så blir jag liksom lite otrygg och orolig. Är det hela någon form utav ultrasmart plan? För tänk, det värsta vore väl om de "counted on it all along!" som hundratals schablonskurkar i hundratals dåliga filmer uttryck det.

Odenberg avgår!

2007-09-05T10:57:00.001Z

And another one bites the dust!

Spontanism och Organisation.

2007-09-05T09:41:00.000Z

Jag håller precis på att bli klar med "Storming Heaven - Class Composition and struggle in Italian Autonomist Marxism" och kunde inte hålla mig från att skriva någonting om den. Till skillnad från den mesta annan litteratur jag har plockat upp från den autonoma marxismen (med undantag av Harry Cleaver) är det inte ett verk som gastar om hur onda leninister är och hur Komintern var ett reaktionärt verktyg. Det är ju bra.

För den autonoma marxismen har precis som många andra marxistiska skolor (den analytiska, althusserianerna, etc.) mycket att lära oss samt många problem. Det gäller att skilja agnarna från vetet. Framförallt så är intresset för det reella och den faktiska, konkreta klassanalysen av oerhörd vikt. Marxister har varit för abstrakta, för innelåsta på sina universitet och i sina partistyrelser. Marxismen - om den är någonting alls - är en praktikens filosofi som engagerar sig i verkligheten.

De reella kamper som förs av arbetarklassen i sin strid mot kapitalismen kan inte ges utav ett enkelt schema och de upptäckter som gjorts av automarxismen är av stor vikt för att förstå plankande, maskande, fuskande och annat. Den spontana masskampen är ett faktum, och att bredda, intensifiera och utöva den är ett måste för varje revolutionär socialist.

Arbetarklassen skapar sina egna organisationer, som dock har en tendens att förslappas och bli reformistiska om inte de är i konjunktur med klasskampen. Om en organisation överger massorna och inte organiserar deras kamp - inte håller tillbaka den, inte förbjuder den, inte fördömer den - då kommer också organisationen att dö. Givetvis hänger inte detta endast fritt i luften, CPUSA kollapsade inte bara för att de var styrda av Stalin-Sovjet, SKP halverade inte sin röstbas åren efter andra världskriget bara för att de inte var i linje med arbetarklassen. En mängd faktorer föreligger.

Parlamentariskt arbete står på klasskampens axlar och är en del av klasskampen, men den är den hotande spjutspetsen från massorna. De kan utlösa kriser, situationer och utvecklingar som är gynnsamma eller dåliga, men de är blott toppen på isberget som bara ger en aning om vad som finns nedan i de breda folkmassorna.

Kommunister har i alla tider velat inbegripa sig i reella kamper och det är nog dags nu också. Att ge möjligheter och styrka åt de många som kämpar i sin vardag utan att vara riktigt medvetna om kopplingen mellan att hata chefen och motsättningen arbete-kapital. Klassmedvetandet föds i erfarenheten, och en organisation (parti, fack, etc.) som inte förmår att bredda klasskampen och är orädd för att gå i bräschen och tända en löpeld försitter klassmedvetandet och passiviserar klassen i stort.

Klassen måste ingjuta liv i organisationen, och organisationen artikulera och lära massorna igenom praktisk kamp för att knyta det specifika till det generella. Våra egna tama kampmetoder som att affischera eller dela flygblad är inte nog för att arbetarklassen ska förstå det som effektiva medel (med all rätt) för att utkämpa klasstrider. Massans spontanitet är det inget fel på, bara vår koppling till den och de ineffektiva och assymetriska sätt som vi bedriver våra kamper på.

Till klasskampen självt!

Politiserandets Dialektik

2007-09-03T22:51:00.000Z

Jag skrev för lite sedan om avpolitiserande som en ideologi som döljer de riktiga, faktiskt politiska faktumen. Ett par saker behöver läggas till den diskussionen. Exempelvis den inställning som hålls av den sociala forum-rörelsen där man bannar politiska partier. Har jag förstått det rätt så kommer det ifrån de stora problem man hade med stora politiska partier som helt enkelt brukade ta över evenemang, att man ville knyta an sig massorna och undvika korrumperade organisationer som omöjliggjorde syftet med forumen.

Det är bra, och det är förståeligt. Men nu har det förvandlats till en fetish. Många misstror politiska partier och politiker av goda skäl. Men exempelvis amerikanska arbetares avsky mot partier är av en annan sort än den sedvanliga småborgerliga skräcken för något som ens luktar allmänt ägande och demokrati. Den ena är ett utslag av klassmedvetenhet, den andra av skräcken mot en centralmakt som kan förbjuda en att göra dittan eller datten med sin kosing.

Det som sker när man förbjuder politiska grupperingar av det slaget är att de helt enkelt maskerar sig som någonting annat. Socialist Workers Party i Storbrittanien är väl ett slag: hela partiet är engagerat i forum av olika slag, men de använder sig av olika fronter för att kunna organisera sig där det inte är lämpligt att framstå som parti. Man döljer då sin reella natur, och blir inte ett dugg mindre 'politisk' för det - snarare sker samma sak som när nationalekonomer skriver på DN debatt som professorer snarare än medlemmar av Moderata Samlingspartiet.

Steget från politiska partier till deras ungdoms- och ev. studentförbund är givetvis inte lång, men hur ska man kalla dem för mer politiska än vad kanske grupperingar som ABF, Timbro eller Fältbiologerna är? När man stänger ute dem cementerar man dem som elitgrupperingar av makthavare och utelåser dem från att vara i och av folket.

Idag ser vi en utveckling av skepsis gentemot partipolitik och en önskan att ansluta sig mer till enfrågerörelser och dylikt. Det är inte nödvändigtvis dåligt och kan vara ett tecken på hälsosam skepsis, men det kan också fungera som den postmoderna fernissan på den nyliberala politiken. Allt vi ska göra är att justera småsaker i det ideologiska rummet som är känt som civilsamhället. Vissa saker är bäst lämpade åt andra, exempelvis tjänstemän, ekonomer eller politiker. De där borta.

Vi behöver vända saker och ting rätt med hjälp utav Marx och Hegel. Det mest ideologiska är det som hävdar att det inte är ideologiskt, att det är någonting bortom ideologierna. Historiens slut, ekonomins naturliga ekvilibrium. Makten långt borta ifrån oss. I partier och liknande förbund (fack, ungdomsförbund, etc.) har man demokrati, schismer, tendenser, fraktioner och än mer. I nätverk har man inte öppenheten utan stängdheten, tystnadens diktatur istället för bråkens demokrati.

Jag menar inte att alla nätverk är dåliga, det är de inte alls av nödvändighet. Men att tro att man kan undvika någonting jobbigt eller något 'politiskt' vare sig det är igenom skepsis mot partipolitik i riksdagen, mot en feministisk aktionsgrupp på sin skola eller dylikt är katastrofalt. Allt man lever i är politiskt. Rikta all skepsis mot tingens rådande ordning snarare än gentemot de som förkunnar sina åsikter, även om det är en historia i sig hur man ska se igenom propagandan där.