Trotskij om Venezuela.

Det finns två håll kritik kan komma ifrån. Höger och vänster. I Venezuela-debatten verkar all kritik vara från höger, vilket gör att en svensk vänster famlar runt och ibland anammar just den. Man ska vara kritisk, men samtidigt kan man vara kritisk mot kritiken. Varför är vi så besatta av att leta fel? Men, det här handlar mer om teori än vad det handlar om en regelrätt kritik. Venezuela har ju inte direkt följt "spelets regler" kring revolutioner, Chavez kommer till makten mer eller mindre utan en rörelse, han blir öppet socialistisk under tiden han är vid makten, det existerar inget avantgarde som leder massorna. Men inte heller existerar det på riktigt det anarkister föredrar, det vill säga lokalt förankrade utomparlamentariska kamper som tänder bloss av motstånd överallt. Konstitutionsstriderna är ju knappast mot staten som sådan utan igenom staten.

Dock så existerar det ju självklart både partier som försöker agera avantgardistiskt, och det existerar lokal direktdemokrati som sammanstöter med polis och ordningsmakt. Men jag har tidigare varit kritisk mot utvecklingen i Venezuela. Man kan inte bara kalla statligt/offentligt ägande, plus mer demokrati och höga oljepriser för socialism. Vad händer efter storföretagen är förstatligade, kooperativen tagit över produktionen och folket är beväpnat? Ja, inte är det mer socialism än svenskt 60-tal.

Men det är ju lite granna en politisk lag att överklassen gör allting för att överleva. Och Chavez handlingar hotar existensen av dem som klass och med utvecklingen på senare tid kan det mycket väl bryta ut en reell revolution. Vi socialister är ju inte för våld för våldets skull, eller för att göra revolution bara för att. Våld och revolution är reaktioner, än om de är preemptiva, på det våldsutövande som borgerligheten konstant utlöser för att skydda sina privilegier.

Kanske kan vi då ändå ha nytta av några av de gamla klassikerna. Inte bara för att, inte för att saker och ting måste ske som de sa. Det finns mycket att hämta i det som de italienska autonomisterna sa: "Vi måste ta reda på vad som hänt i klasskampen sedan Marx och Engels." Vi måste använda klassiska teorier och uppdatera dem, och förbättra dem, men att kasta allting över ända för saks skull i någon idiotisk idé om "nya tider" är inte bara anti-intellektuellt utan även bara rent jävla korkat.

Trotskijs teori om den permanenta revolutionen, hur hypad den än må vara, kanske har någonting att säga oss. Även om det inte blir socialism i Venezuela så kanske fröet till det har såtts, till en reell folkmakt. Kanske kommer inte det klasslösa samhället på grund utav den bolivarianska revolutionen, men kanske har maktbalansen och erfarenheterna från den förskjutits så långt att den drivs framåt av sin egen inneboende kraft. Arbetarklassen får blodad tand, helt enkelt, och fortsätter kampen. Det är i alla fall vad man kan hoppas.

Isaac Deutscher, Stalin och Trotskismen

Jag läste nyss ut Isaac Deutschers bok "Stalin: en Politisk Biografi". Boken är intressant och rekommenderas, men det verkar som att alla flippar ut så fort det börjar handla om Sovjet eller om Stalin och deras forna reson och sunda förnuft försvinner i ett ögonblick. Deutschers bok läses som nästan tre separata verk där den första ägnas åt att beskriva Stalin som en skicklig administratör och kompromisspolitiker utan självständighet eller teoretisk förmåga. Förtjänsten i den första tredjedelen av boken är relativt stor då den ger inblick i de stora svårigheter som Rysslands Socialdemokratiska Parti stod för, både internt politiskt och med stats-förföljelserna. Dock så börjar man redan här märka hur Deutscher är kluven i fråga om Stalin.

För det är först senare som Deutscher lägger korten på bordet. För honom finns två Stalin, och två Sovjetunionen. I den senare delen av mitten och i de sista kapitlen är det uppenbart att han skapar ett motsattspar mellan den "nationalistiske orientalen" och den "proletäre internationalisten". På samma sätt delar han Ryssland i två själar, de ortodoxa leninisterna gentemot förklädda kontrarevolutionärer.

Visst, det är ett spår man kan köra, och kanske stämmer det också. Sovjetunionen bör i mångt och mycket förstås ungefär som den reformistiska Socialdemokratin: progressiva på många sätt och vis, men inte socialister. Klassförrädariet hos båda grupperna är uppenbart och blir smärtsamt likt om man ser kring folkfrontsperioden. Man kan även rikta kritik mot den uppenbara orientalism som kryper fram, Deutscher säger rakt ut att det orientaliska barbariet tog överhanden i Sovjet. Utan vidare accepterar han framstegsmyter och rasistiska karikatyrer som så omsorgsfullt vårdats av västerländska imperialister under lång tid.

Men Deutscher gör fler misstag, misstag som jag inte vill kalla empiriska då jag inte är någon expert på Stalin. Misstagen är snarare motsägelser i den berättelse han försöker berätta för oss om Stalin. Under ett ögonblick menar han att Stalin var inkompetent som strateg och att hans stora arbete för att annektera östpolen, baltiska staterna, etc. för att på så sätt skapa en buffert gentemot Hitler var värdelöst och berodde på förlegade taktiska analyser. Nästa sekund menar han att Stalins "försvar på djupet" med praktiserandet av den brända jordens taktik gentemot Wehrmacht var briljant. Liknande kontradiktioner fyller hela boken och ger den dess schizofrena känsla. Vidare framhåller han vidrigheten i kollektiviseringen under 30-talet med svält, upplopp, mord, etc. och försöker senare berätta för oss hur Stalins metoder var nödvändiga och till och med bra för att kunna skapa den nödvändiga ryggraden som Ryssland använde sig av under "det stora patriotiska kriget".

Hyllningarna till Trotskij infinner sig överallt. Det är kanske inte så dåligt. Diskussionerna om Trotskij som frälsaren av socialismen under 20-talet ska vi lämna därhän för tillfället. Men trotskisterna levererar i alla fall en avancerad teoretisk förståelse av vad som skedde i Sovjet och varför Stalin dök upp. Man kan inte hävda att Deutscher gör det. För oss framstår Koba som helt obegriplig. Varför han gör någonting eller varför han förändras (de tre olika delarna av boken visar oss tre olika Stalin - först en välmenande men ganska blek bolsjevik, sedan en slug taktiker och sist en paranoid massmördare). De förklaringar som ges är antingen motstridiga, eller så grundar de sig på förklaringsmodeller som lika gärna kunde hämtats ur vilken text av Svante Nordin som helst.

Första delen av boken är då den mest hållbara och intressanta i termer av partistrider, kampmetoder, underjordiska taktiker och uppbyggandet av revolutionen i Ryssland. Den andra delen är bara märklig och svår att få grepp om, och den sista klampas igenom mycket snabbt. Känslan av att den skrivits under olika förhållanden under olika tidsperioder bryter sig igenom texten.

Som en sista notis är bilden av Lenin också märklig. Den levande Lenin utsätts av stark kritik av Deutscher och meningslös smutskastning, men när han väl begravts i berättelsen hyllas han som en hjälte. Den stora bristen av fotnötter (ca. 10 st per 50 sidor) är ännu ett problem. Större delen av boken verkar uppbyggd kring spekulation. Återigen ter sig den trotskistiska skolans Sovjethållning den enda rimliga.