I historien är det alltid så att det finns kluster av människor, det bildas nexus av viktiga personer som var och en på något sätt lyckas sprida sig utåt, skapa ringar på vattnet i de mest osammanhängande områden. Ludwig Wittgenstein gick i skola hos Hitler, Marx dotter avskydde Oscar Wilde och umgicks glatt med Shaw, Sokrates-Platon-Aristoteles bildade den starkaste filosofiska ätten i världshistorien, och Filosofen i sin tur lärde upp Alexander den Store. Swedenborg och Karl XII, Lenin och Branting, Turing och Cambridgespionerna.

Det får mig att undra vad som kommer komma härnäst - kanske är det bara mina ytliga dramatiska drömmar. Men kanske är det något mer? Ibland undrar jag om inte konstitutionen av människorna runt mig nödvändiggör ett ihågkommande. Ibland verkar det helt otroligt att någonting annat kan ske. Jag är viss på det här området på ett totalt ologiskt sätt - men min intution säger mig det, och när jag testar tesen är den fast som berggrunden.

För de människor jag känner och umgås med är nästan helt och hållet helt otroliga - människor som verkligen kan sägas vara unika. Jag slås verkligen av deras förmåga. Vilket är också det som gör att jag känner sådan ilska vid deras oförmåga. Det och min egna ondskefulla läggning som visar sig då och då.

Ibland känns det hela schizofrent - det går upp och ner i en kavalkad av känslor. De värsta nederlagen och de högsta höjderna. Jag kan knappt kontrollera mig själv, utan söker ut den värsta hedonismen som man kan tänka sig. Total förudmjukelse och sorg verkar som ett bättre alternativ än stillestånd i själen.

På senaste tid har jag märkt vilken fruktansvärd kausalitet det finns i hela mitt liv, och kombinationen av mina åsikter, känslor, läggning och naturliga böjelser blir klar. Det är en ganska sorgsen process, att inse vissa saker om en själv. Men det är sant - och det är det som räknas. Den enda gången då man är riktigt fri är när man paradoxalt nog agerar utefter total altruism.