Jag är livrädd.

I denna uppochnervända världen har plötsligt absurditeten krupit in i våra TV-soffor igen. Mona Sahlin kommer bli ny partiledare för Socialdemokraterna med ganska stor säkerhet. Detta sker när den överväldigande majoriteten av Arbetarekommunerna vill gå åt vänster. Jag är inte en expert på Mona, men jag kommer ihåg borgare som just lyft henne som en favorit och att hon i allmänhet är högerns kandidat. Det är självklart så att den försiktiga entusiasm eller - snarare - hopp om Sahlin som förs fram hos till exempel Wigforss eller hans kamrat i Malmö, Markus Blomberg inte är dömt. Men det är lite av en Socialdemokratisk tradition att partiledningen är höger och basen vänster; och att de förra ignorerar de senare.

Jag tyckte ändå om Sahlins intervju i ekot. Framförallt tycker jag om vad det här kan betyda för folkrörelsen. Något sker i politiken. Motstånd formas.

Men, min rädsla är återigen ganska stor. Socialdemokraterna har pratat lite löst hittills om "nya metoder" och om att inte återställa det Moderaterna har gjort hittills. Det är fullt möjligt att de ämnar trängas inne i "mitten" med M utan intresse av annat än status quo.