Enhetens taktiska paradox:

// Heinz och Kunz kämpade och strida
Heinz socialdemokrat och Kunze kommunist
De stred i samma kamp på var sin sida
Och kom i samma fängelse till sist
Där grälade de jämt och ständigt om enhet
Med skarpa argument och mycket vett
För ingen ville släppa till sin renhet
Och ger mig sig en tum går det snett
Ända upp i galgen fördes kampen
De bytte hårda ord på alla sätt
Din jävla reformist, jag har principer!
Din sketna kommunist som ingenting begriper!
Tills repet sträcktes och gav båda rätt

Så tog det allt för lång tid tills vi lärde
Att det finns argument med tyngre värde
I galgen väger stora tankar lätt //
- den Tyska Balladen, Fria Proteatern


Enhetens taktiska paradox finns i spänningen mellan vad man kan tänka sig ge upp: det vill säga, om man kan tänka sig att stödja en annan grupp som kommer komma närmare sina mål och som sedan har en chans att överta ens egen plats. Problemet föreligger också på ett principiellt plan: ett samarbete tyder på någon form av acceptans av en annans ideologi och taktik. Till sist finns det också ett rent taktiskt värde, där frågan är hur relationen kommer utvecklas: till exempel till en situation där Vänsterpartiet är i mångt och mycket ett stödparti till Socialdemokraterna.

Men texten ovan då, vad handlar den om? Jo, den handlar om samma tragedi som vänstergrupper alltid utsätter sig ifrån. Det finns en skarp, skoningslös kritik, förmodligen som ett resultat av en kamp om hela samhället. Det finns inte plats, känns det som, för viss taktik, vissa principer, etc.

Det är säkert sant. Men i mångt och mycket har vi blivit lamslagna. Vilka är det vi ska ha solidaritet med om inte andra människor i vänstern, vad de än kallar sig? Det är knappast så att vi kommer ha socialism imorgon och en kamp om maoism eller trotskistiska permanenta revolutioner.

Det är litet naivt att vädja till enhet bara som sådant. Det finns skäl varför vi inte har enhet i vänstern. De är inte alla dåliga, och alla argument är inte hemska. Men saken är, vi har lamslagit oss själva väldigt länge. Vi kan inte gå med på allas teoretiska fundament, men vi vet alla åt vilket håll vi vill gå. Den rätta metoden att tänka på sitt parti eller organisation är att det bara är en enda del av arbetarrörelsen, den organiserar en del av klasskampen. Det ger oss ett mindre parti-centriskt perspektiv. Våra fördomar bör sträcka sig till borgarna som är våra fiender - inte till våra allierade.