Civilisationskritik I

Idag börjar serien "Civilisationskritik" på den här bloggen med en liten mjukstart. Serien CK är någonting jag har tänkt på under en längre period, framförallt efter att ha läst Kunskapsfabriken som både blog och hemsida. Kunskapsfabriken är intressant på många sätt och vis; lite igenom att den är en intressant kampanj och lite som ideologikritik. SUF har i mångt och mycket varit oerhört skickliga med att skapa frontorganisationer där säkerligen Osynliga Partiet är i första ledet. Tyvärr är jag inte helt övertygad om att Kunskapsfabriken är lika lyckad som analys som det är som kampanj eller kampmetod.

Civilisationskritik är inte ett anfall mot Kunskapfabriken, men det är en kritik av den autonoma rörelsens teori ifrån en mer klassisk marxistisk analys. Vad som exakt kan ske - vad som exakt blir producerat - får vi se lite grann efterhand. Samma sak med hur många delar det blir. Men CK är alltså en analys av klassamhälle, ideologiproduktion, propaganda och metod i universitetet (framförallt Lunds).

Så vad är den bärande stommen i den här kritiken då? Jo, några grundpelare har presenterats här i alla fall. Ideologiproduktion, marxism, klasskamp, klass. Det är någonting som alla som läser den här bloggen inte lär vara så förvånade över. Jag hoppas givetvis också kunna knyta ihopa rasifierings- och feministisk teori i arbetet, men jag måste erkänna en personlig teoretisk svaghet i de ämnena vilket gör att jag drar mig för att göra någon form utav djupgående analys.

Först och främst måste det sägas: "the ideas of the ruling class are in every epoch the ruling ideas". I klassisk marxistisk analys finns det två klasser: proletariatet och kapitalisterna, eller borgarskapet. Emellan dessa två polariserade, till varandra antagonistiska, klasser finns det olika skikt. Det främsta sådana skiktet är vad man i dagligt tal kallar för "medelklassen" (en oerhört dålig term) men som jag brukar kalla för, surprise surprise, mellanskiktet. De tenderar till att ha vissa tvetydiga klassintressen, men är på inget sätt den viktigaste kraften i samhället (som vissa socialdemokrater eller högermänniskor vill få oss att tro). De är arbetare oftast, småborgare ibland och gullas med allmänt i offentlig debatt och ignoreras oftast i realpolitiken.

Det är i denna grund som vi måste finna någon form utav bas av vår analys av det klassamhälle och den ideologi som formas på universiteten. Man brukar hävda att det är medelskiktet som kommer för att bli utbildade för sitt liv på de högre lärosätena, och att på något sätt är själva definitionen av medelskiktet intimt sammanbundet med universitetsutbildning. Det här är helt befängt: den första illusionen som vi står inför är dikotomin mellan grovarbete och "mentalt" arbete: det är uppfattningen att arbetarklassen dog ut med industriarbetaren eller varven, att det finns någonting "renare" (läs: objektivt) med högskolor och mentalt arbete. Mekaniker skapar saker i huvudet; bilder och analyser i sitt sinne innan de går till verket. Rallare läser av kartor och säkerhetsparagrafer när de river upp räls. Kontorsarbetaren slår utan att tänka in några siffror på tangentbordet.

Deras arbete kan inte skiljas åt igenom en "mental" och en "fysisk" del; framförallt kan man inte säga att mentalt arbete på något sätt skulle vara objektivt. Det är betingat utav ens klassposition, bakgrund, kön, kultur, alienation, etc. Jag upprepar mig, men jag gör det för att bryta ner en blockerande faktor som är förhärskande i svensk arbetsideologi. Kontorsarbetare, vårdbiträden, lärare, översättare, poliser, grovarbetare, etc, etc. utför alla arbete som inte egentligen kan skiljas åt igenom immateriellt eller materiellt arbete. Det som gör människan människa, som ger henne en särställning i världen, är att hon kan producera. Produktion är en medveten, repetitiv process som bearbetar någonting i världen. Djur har inte denna medvetenhet i samma grad som människor. Det är dock inte intressant att försöka upprätta en skiljelinje här även om vi kunde, som Peter Singer lär oss.

Vad når vi då fram till igenom en analys såsom den här? Bland annat så öppnar det upp för en historisk översikt över den klasskamp som förts - och förs fortfarande - i skolor av alla de slag. Det ger oss också den nödvändiga polarisation som vi behöver för att analysera universitetsvärlden snarare än att bara dra in en fiktiv medelklass som någon form utav försonare mellan den bråkiga arbetarklassen och den giriga överklassen. Medelskiktet, såsom den existerar på universiteten, präglas utav schizofrenin och olika gruppers dragning mellan arbetare och kapitalister. Vissa lierar sig med högern: säkra om deras anställning i företag som kommer att berika dem för resten av deras liv. Andra bryter igenom ideologin och uppnår ett starkare klassmedvetande. Åter andra skapar ideologiska luftslott eller tar ställning igenom ideologins dimmor för den ena eller den andra sidan. Vi finner igen tvetydigheten som uppstår utan skarpare klassmedvetande, men med förståelsen av att någonting sker i världen. Dessa människor är som djur som står paralyserade, fullständigt stilla, inför jordbävningen.

Klasskriget pågår alltså där vapnen är logik, ideologi, citat, referat, osv. Den traditionella radikalismen bland studenter verkar enkel att tolka som ett utslag av svackning i reifikationen. Att man börjar inse att allting inte är med nödvändighet givet. Säga vad man vill om universiteten och studenter, men det är inte speciellt ofta de är reaktionärer. Snarare finner vi liberaler och socialister: libertarianer och kommunister. Det är inte för att studenter är unga och har mycket fritid, inte så många bekymmer och en del att bråka om, som vissa verkar förutsätta. Det är typiskt reaktionärt babbel att påstå liknande.

Men för att komma till en avslutande poäng: våra kamrater i Kunskapfabriken gör ett grundläggande fel i deras analys som hotar hela strukturen. De väljer att använda begreppet "medelklass":

"Nu är inte alla från arbetarklassen. Många, speciellt bland medelklassarna, drivs av ett yrkeskall. De tar studieuppgifterna på stort allvar och följer slaviskt och okritiskt ledningens anvisningar. Deras bristande förmåga att förstå sina kamraters måndagsångest är inte bara ett problem under utbildningen, utan den kommer att fortsätta förstöra för oss andra när vi väl börjar jobba."

Att analysera det här stycket och mycket av det som står i KF är problematiskt: kanske menar man inte på ett sätt, kanske menar man inte på ett annat. Problemet som uppstår i analysen skulle jag dock vilja vidga innan vi påbörjar en riktig ideologikritik av vänsterismen här:

"I den enigheten finns motstånd. En strategi är att delvis alliera sig med slackergänget: bara läsa litteraturen översiktligt och ge varandra tips på de delar som underlättar vid examination. Klassrumskulturen tillåter det och inte ens slavarna har som vana att moralisera. På så vis frigör vi tid åt oss själva, men det förutsätter ju också att vi använder den till något vettigt."

Känns det här igen? Jag önskar jag hade mer tid att skriva om de här posterna och att citera från dem, men jag tror det är bäst att ni går till ursprungen ifrån Kunskapsfabrikens blog (länkad till ovan). Men ett citat till, i alla fall:

"Frågan är också om det lönar sig att göra konflikten öppen, åtminstone när styrkeläget ser ut som det gör nu. Kanske underlättar det bara universitetsledningens möjligheter att slå ner det motstånd som finns? Vi kan ju faktiskt redan styra en del av kunskapsutvecklingen själv, genom att gå bortom skolans kontrollerade undervisning. Jag lämnar den frågeställningen öppen och frågar efter liknande erfarenheter istället…"

Alltså. Notera att man talar om skolan, man talar om ledningen, man talar vidare i posterna om reaktionära lärare. Att maska, att bilda strategier för motstånd. Man pratar om medelklassens oförståelse för arbetarna som har kommit till universitetet. Man talar också om vissa egenskaper som dessa två grupper äger: som till exempel att medelklassen beter sig som arbetsmyror. Man sållar bort en marxistisk analys för att istället byta ut Marx mot Foucault. Kanske är det här meningen. Jag menar dock att inget motstånd kan förstås utan samhälliga faktorer runtomkring (det menade nog inte Foucault eller, kanske inte heller KF). Problemet här är att man inte kan leda det till någonting. En strategi för motstånd. Men sedan då? Att jag maskar med mitt tentapluggande för tillfället gör väl ingen skillnad för vare sig över- eller underklass? Att jag inte lyssnar på mina självupptagna lärare är inget egenvärde. Makt-motstånd dikotomin leder oss aldrig någonstans.

Dessutom gör det att man sållar bort det viktigaste vi faktiskt har: analysen. Ideologikritiken. Varför gör vissa lärare så, och vissa andra så? Är det på grund utav kategorin Makten? Nej, nej, det är det inte. Jag tror KF skapar sitt eget problem när de bygger in variabeln "medelklassen" i sin analys, och sedan drar in Makten. Våra handlingar blir endast rationella om vi siktar efter någon form utav värde eller slutmål, som Weber lär oss, och om Motstånd är ett egenvärde kommer vi endast myllra omkring. Jag tror att det jag säger i mångt och mycket inte är någonting avskyvärt för postmodernister, men för alla oss andra och för faktumet att vi kan analysera och att vi kan bygga ett reellt motstånd för att uppnå ett mål (framskjutna klasspositioner, ideologidemaskering, t.ex) är viktigt nog för att vi ska använda oss utav den marxistiska klingan istället för den postmoderna masken.

Det här är alltså bara början av en vidare sketch till kritik av universitetet. Jag måste understryka att jag inte vänder mig emot KF som sådant; det är utmärkt och det behövs sådana kampanjer. Men ideologin i KF är mindre lyckad, tyvärr.