Utkast till kårartikel.
När vi förlorade valet var det en kalldusch för många människor. På några veckor spred sig den katastrofala stämningen igenom hela Sverige när den illa ditklistrade masken föll från borgarklassens kollektiva ansikte. Ett systematiskt fuskande, ljugande och arrogans inför arbetande personer i deras egen närhet. Vi i vänstern visste redan det här, men ibland är det fruktansvärt att få sina farhågor så komplett besannade. En gång skrev Karl Marx att: ”All fixed, fast frozen relations, with their train of ancient and venerable prejudices and opinions, are swept away, all new-formed ones become antiquated before they can ossify. All that is solid melts into air, all that is holy is profaned, and man is at last compelled to face with sober senses his real condition of life and his relations with his kind.”
Det är med nyktra sinnen vi nu står inför den första framstötningen; mot a-kassan. Det är oerhört smart i en politik som liknar Margaret Thatchers allmänna anfall på fackföreningarna på 80-talet. Planen är att strypa dem sakta, sänka anslutningsgraden och hela den svenska modellen som är uppbyggd på starka parter på arbetsmarknaden. För oss studenter är det givetvis lika jävligt som vanligt, vi får inte ett öre. Vi har redan ett studiemedel under fattigdomsgränsen som dessutom gör oss livegna för större delen av våra liv. Lunds bostadssituation är katastrofal och blir knappast bättre, nu försvinner studerandevillkoret. Men misströsta inte. kamrater, det här är bara början. Vi har framför oss bland annat Centerns CPE-lagar som tänker riva upp lagen om arbetsskydd för ungdomar - ett bra sätt att slå upp en bräsch i vår arbetslagstiftning. Marknadsextremisterna i Liberala studenter har vädrat en möjlighet och gått ut för att införa avgifter för utländska studenter i högskolan; precis som deras äldre kollegor väljer de ut en grupp för att göra undantagsregler för dem som blir en öppning för radikala reformer i hela den svenska modellen.
Liksom överallt i samhället delar sig studentvärlden i två poler: de som har, och de som inte har. För oss som inte har, arbetarklassen (vare sig den är från gruvarbetarsöner från nordligaste Norrland eller mellanskiktare med högutbildade föräldrar) skärps klasskillnaderna. För alla dem som inbillade sig att moderaterna spelade på en snällare planhalva nu än innan, eller som trodde att välfärdsstaten kanske ändå behöver lite slimmande väntar en kalldusch om de inte redan fått den. Studenter har alltid varit en del av den radikala rörelsen, ända sedan 1800-talet har man tagit en del i klasskampen. Till vårt försvar har studentrörelsen oftast varit radikalt vänster. Lokalt har det sett lite sämre ut, i Sveriges blåaste studentkommun känner vi alla till hur det kan vara. Men det är dags att börja ändra på det. Det är inte dags att börja gå mot mitten, att famla efter nya lösningar eller att gömma sig i var sin partilokal var eller varannan vecka och snacka skit om de andra progressiva rörelserna.
Vad det är dags för är ett utvecklat nätverk och samarbete mellan alla grupper som på allvar kan ställa sig bakom ett minimiprogram. Som till exempel: rör inte a-kassan. Vi är många aktivister i Lund och Smålands Nation är en självklar utgångspunkt för den breda vänstern. Med de aktivister och expertis som olika grupper kan ta fram kommer vi kunna ta oss ut och kampanja hårt får studenters rättigheter och bygga en riktig studentrörelse. Vi har sett bevis på det på den hastiga organisationen för a-kassan där mer än 10.000 flygblad spreds, där vi målade ett stort antal banderoller, skrev insändare, etc. på en mycket kort och kaotisk tid. I slutändan handlar det om att skapa en bastion för radikala studenter i Lund: att kunna skaka fram seriösa protester och kanalisera dem så att det märks och känns för borgarna.
Vi står också snart utan kårobligatoriet; någonting som inte bör få någon radikal att gråta krokodiltårar. Studentfacklig aktivitet är nödvändig, men kårerna har gång på gång visat hur de har handikappat sig själva igenom sitt behov av att sitta i knäet på universitetet. Igenom dålig organisation och allmän handlingsförlamning har man omöjliggjort riktig förändring. Här har vi en möjlighet att fylla upp ett hål i studentvärlden: att tala för studenters sak. Tillsammans är vi många, vi har mycket material och en stark organisering (om än på olika sätt). Att kårerna som bäst kan be en lärare att inte vara så elak eller skriva ett remissvar har förhindrat och förlamat Lunds studenter. Det har rört sig lite ifrån dem under a-kassefrågan och några anda, men de är lama protester. De kan gott få ta hand om att skriva någonting till någon som kommer svara och tacka så mycket, och sedan konsekvent ignorera det. Istället kan vi gå i bräschen: förmågan att protestera högljutt, störa, propagera, bygga opinion är medel som är effektiva. Studenter kan komma att veta att vi är deras riktiga talesmän.
Så vad måste göras? Framförallt ett nätverksbyggande där god vilja och Smålands Nations lokaler och samarbete är helt nödvändiga. En öppenhet mot saker som sker och en omprövning om vad vi tycker om andra organisationer. Samarbete byggs bäst när vi har ett mål som vi alla vet att vi vill till. Vi måste satsa på de saker som borgarklassen kommer anfalla och mobilisera på universitetet. Inom några år bör vi ha en utvecklad praxis för hur vi tar arbetsdelningen, kontakter mellan organisationer, etc. Ett långsiktig mål måste vara att kunna skapa stora demonstrationer, att bli en kraft att räkna med i varje klasstrid som rör oss, ockupation av universitetsbyggnader och att ha hundratals studenter som vi tillsammans kan dra. Det är ambitiöst, men inte omöjligt. För dem som anser att vi bör se till vårt eget hus först, tja, jag kan ju knappast tro att det inte skulle gagna varje enskild organisation om vi verkligen kan dra mycket studenter och möta angrepp starkt. Personligen är jag djupt ointresserad av om tjejen till vänster om mig på demonstrationen, eller killen som håller andra änden på banderollen kallar sig för kommunist, anarkist eller socialdemokrat om han eller hon kämpar för exakt samma sak som jag gör.
Det är med nyktra sinnen vi nu står inför den första framstötningen; mot a-kassan. Det är oerhört smart i en politik som liknar Margaret Thatchers allmänna anfall på fackföreningarna på 80-talet. Planen är att strypa dem sakta, sänka anslutningsgraden och hela den svenska modellen som är uppbyggd på starka parter på arbetsmarknaden. För oss studenter är det givetvis lika jävligt som vanligt, vi får inte ett öre. Vi har redan ett studiemedel under fattigdomsgränsen som dessutom gör oss livegna för större delen av våra liv. Lunds bostadssituation är katastrofal och blir knappast bättre, nu försvinner studerandevillkoret. Men misströsta inte. kamrater, det här är bara början. Vi har framför oss bland annat Centerns CPE-lagar som tänker riva upp lagen om arbetsskydd för ungdomar - ett bra sätt att slå upp en bräsch i vår arbetslagstiftning. Marknadsextremisterna i Liberala studenter har vädrat en möjlighet och gått ut för att införa avgifter för utländska studenter i högskolan; precis som deras äldre kollegor väljer de ut en grupp för att göra undantagsregler för dem som blir en öppning för radikala reformer i hela den svenska modellen.
Liksom överallt i samhället delar sig studentvärlden i två poler: de som har, och de som inte har. För oss som inte har, arbetarklassen (vare sig den är från gruvarbetarsöner från nordligaste Norrland eller mellanskiktare med högutbildade föräldrar) skärps klasskillnaderna. För alla dem som inbillade sig att moderaterna spelade på en snällare planhalva nu än innan, eller som trodde att välfärdsstaten kanske ändå behöver lite slimmande väntar en kalldusch om de inte redan fått den. Studenter har alltid varit en del av den radikala rörelsen, ända sedan 1800-talet har man tagit en del i klasskampen. Till vårt försvar har studentrörelsen oftast varit radikalt vänster. Lokalt har det sett lite sämre ut, i Sveriges blåaste studentkommun känner vi alla till hur det kan vara. Men det är dags att börja ändra på det. Det är inte dags att börja gå mot mitten, att famla efter nya lösningar eller att gömma sig i var sin partilokal var eller varannan vecka och snacka skit om de andra progressiva rörelserna.
Vad det är dags för är ett utvecklat nätverk och samarbete mellan alla grupper som på allvar kan ställa sig bakom ett minimiprogram. Som till exempel: rör inte a-kassan. Vi är många aktivister i Lund och Smålands Nation är en självklar utgångspunkt för den breda vänstern. Med de aktivister och expertis som olika grupper kan ta fram kommer vi kunna ta oss ut och kampanja hårt får studenters rättigheter och bygga en riktig studentrörelse. Vi har sett bevis på det på den hastiga organisationen för a-kassan där mer än 10.000 flygblad spreds, där vi målade ett stort antal banderoller, skrev insändare, etc. på en mycket kort och kaotisk tid. I slutändan handlar det om att skapa en bastion för radikala studenter i Lund: att kunna skaka fram seriösa protester och kanalisera dem så att det märks och känns för borgarna.
Vi står också snart utan kårobligatoriet; någonting som inte bör få någon radikal att gråta krokodiltårar. Studentfacklig aktivitet är nödvändig, men kårerna har gång på gång visat hur de har handikappat sig själva igenom sitt behov av att sitta i knäet på universitetet. Igenom dålig organisation och allmän handlingsförlamning har man omöjliggjort riktig förändring. Här har vi en möjlighet att fylla upp ett hål i studentvärlden: att tala för studenters sak. Tillsammans är vi många, vi har mycket material och en stark organisering (om än på olika sätt). Att kårerna som bäst kan be en lärare att inte vara så elak eller skriva ett remissvar har förhindrat och förlamat Lunds studenter. Det har rört sig lite ifrån dem under a-kassefrågan och några anda, men de är lama protester. De kan gott få ta hand om att skriva någonting till någon som kommer svara och tacka så mycket, och sedan konsekvent ignorera det. Istället kan vi gå i bräschen: förmågan att protestera högljutt, störa, propagera, bygga opinion är medel som är effektiva. Studenter kan komma att veta att vi är deras riktiga talesmän.
Så vad måste göras? Framförallt ett nätverksbyggande där god vilja och Smålands Nations lokaler och samarbete är helt nödvändiga. En öppenhet mot saker som sker och en omprövning om vad vi tycker om andra organisationer. Samarbete byggs bäst när vi har ett mål som vi alla vet att vi vill till. Vi måste satsa på de saker som borgarklassen kommer anfalla och mobilisera på universitetet. Inom några år bör vi ha en utvecklad praxis för hur vi tar arbetsdelningen, kontakter mellan organisationer, etc. Ett långsiktig mål måste vara att kunna skapa stora demonstrationer, att bli en kraft att räkna med i varje klasstrid som rör oss, ockupation av universitetsbyggnader och att ha hundratals studenter som vi tillsammans kan dra. Det är ambitiöst, men inte omöjligt. För dem som anser att vi bör se till vårt eget hus först, tja, jag kan ju knappast tro att det inte skulle gagna varje enskild organisation om vi verkligen kan dra mycket studenter och möta angrepp starkt. Personligen är jag djupt ointresserad av om tjejen till vänster om mig på demonstrationen, eller killen som håller andra änden på banderollen kallar sig för kommunist, anarkist eller socialdemokrat om han eller hon kämpar för exakt samma sak som jag gör.
posted by Björn at 11:52 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home