Civilisationskritik II, Individen, Ideologin, Reifikationen.

När jag letade efter material att skriva nästa del av Civilisationskritik fann jag någonting som jag blev både glad och lite ledsen för. Briljansen i analysen av universitets klasskaraktär av Harry Cleaver är bättre än någonting jag kan producera. Läs den. Med det sagt hoppas jag, dock, att mitt försök inte är helt dödfött även om det producerats bra kunskap även innan.

Here goes, then:
Där CK 1 handlade om en övergripande tolkning och positionering mot autonoma/postmoderna teorier som Kunskapsfabriken kommer CK 2 att handla om individen, detta mytologiserade väsen. Detta i kontakt med två huvudteman inom överbyggnadssteori: reifikationen (förtingligandet av relationer) och ideologin.

Som student på en högre utbildning är man en del i ett kollektiv samtidigt som man är oerhört individualiserad. Man har ett eget ansvar för sitt studerande, man har relationer till andra människor som präglas av skarp kontingens (tentamensperioder, stress, människor som flyttar, etc), man har bara ibland en längre kontakt med ens kurskamrater, t.ex. då i programform som tenderar till att vara relativt ovanligt.
I många fall ger detta en frihet, men ofta slår friheten över i ren alienation. Hög stress skapar alkoholism (ett mer än reellt problem för många studenter), narkomani, personliga problem, sömnsvårigheter, etc. Jag skrev innan i CK 1 att universitets klasskaraktär är mer uppenbar än på andra platser i samhället, men det jag skulle skrivit var att klassantagonismen blir tydligare.

I fabriken eller på kontoret finns det en chef, till honom finns det en lång eller kort lista av dignitärer (som inte bara är nödvändiga för effektiviteten, utan även ser till att bli ett hatat mellanskikt mellan den riktige kapitalisten och arbetarna och då skyddar den egentliga makten). På universitetet finns läraren, rektorn, etc. som på många sätt och vis har samma relation till eleven. Men det föreligger helt andra interaktionsmönster då man inte producerar på samma sätt. Ansvaret för produktionen av ideologi, förberedandet av arbetskraften, ligger på elevens självdisciplin. Studenten måste internalisera att det är sanningen som lärs ut, och den måste matas in. Läraren blir till auktoriteten som ytterst ser till att detta fungerar. Som Cleaver tar upp är själva klassrummet indelat på antagonistiskt sätt. Av rena pedagogiska syften borde det vara i varje students och lärares intressen att bryta ner denna rest av det tidiga moderna samhället där man skulle "lära sig veta hut" i skolan så man inte skulle slarva med skaften senare i arbetslivet.

Men det här för oss till själva poängen egentligen: vad är det vi lär oss? Jag vet inte hur många människor jag känner som är förvirrade politiskt (i bred bemärkelse). Vad är sant? Liberalismen, ger den oss frihet? Socialismen, vad är den? Det är nyttigt med förvirring, men det tyder också på en djupare process: reifikationens förändring. George Lukács skriver om att klassmedvetande bildas när refikationen släpper, i hans mening när man inser att samhället man lever i inte är det enda möjliga, att det finns en annan väg. Detta skulle leda fram till en revolutionär ståndpunkt, då man inser att det finns en blockerande kraft som förhindrar denna bättre värld. Lukács har rätt i mångt och mycket tror jag, hans analys är lite gammal men är i stort sett ganska så träffande.

I det "vanliga" samhället finns det en rättfärdigande ideologi: vi lever i en demokrati, parliamentariska val görs av fria agenter, marknaden ger oss frihet, etc. I Sverige har den övergripande västeuropeiska ideologin några andra inslag också, till exempel jämställdshetsideologin, etc. För den som har tid (eller uppgift, som oss) att förkovra sig inser man bristerna i ideologin. Det finns stora variationer, historien visar tusen möjligheter. Klassmedvetandet börjar växa.
Om ändå det vore så enkelt. Det finns problem i vägen. Till exempel den borgerliga ideologin, utvecklad på och runt universiteten i fyra hundra år. Återigen kommer vi kunna använda oss utav Lukács (och jag rekommenderar verkligen Historia och Klassmedvetande till alla): det är helt omöjligt för borgarskapet som klass att förstå eller anta totaliteten i den marxistiska vetenskapen. Det skulle förstöra dem som klass. Individuella borgare kan bli övertygade, det är självklart, men att de som kollektiv skulle göra det är befängt. De skulle inte kunna finnas om de var övertygade om marxismens premisser. Och vad kommer vi ihåg sedan innan? Jo. Borgarskapet och delar av mellanskiktet är framförallt de som läser på universiteten. Detta är viktigt för att förstå psykologin bakom mycket av det som sker i politiska rörelser i den högre utvecklingen och den individuelle socialistiske studentens situation.

De olika sakerna man lär sig på universitetet har olika klasskaraktär. Reaktionära rester, bisarra arbetsdelningar mellan institutioner, universitet och olika framgångsrika klasskamper på lokal nivå tjänar alla till att märka vissa ämnen, platser och tidpunkter. Lunds Universitets historiska fakultets bytande av termen "ryska revolutionen" till "statskuppen 1917 i ryssland" varannat år är väl ett typexempel. Man kan då undra: vilken sanning är det, egentligen? Vad är sanning? Althusser har ett intressant inlägg om det hela när han helt enkelt avfärdar alla strukturer som bygger på ideologi snarare än vetenskap. Roligt nog krossar detta hela den borgerliga ekonomin. Alltså, om dina premisser är ideologiska snarare än vetenskapliga (t.ex. människan som en fri, rationell varelse - en tabula rasa inför marknaden) är allt du kommer fram till helt enkelt fel, eller osant helt enkelt. Med det sagt behöver det inte vara osant att om vi ändrar X så ändras också Y; men betydelsen av X och Y förändras. Visst, människor köper mer av X vid tidpunkt Z på grund utav Y, men betydelsen kan förändras ifrån grundpremisser om den fria marknaden, agenter, etc. till klasskaraktär, miljöperspektiv, etc. som alla ger bättre, mer holistiska bilder än de vansinniga antaganden som förorenar hela vårt ekonomiska tänkande.

Det är aspektskiften av den här typen som kanske kan leda till riktig sanning, till uppenbarandet av vetenskap igenom det viktigaste intellektuella arvet vi har: den kritiska traditionen från tyskland. Att lära sig i skolan, att faktiskt lära sig någonting måste inkludera det kritiska tänkandet. Det har dykt upp i många olika former som alla är olika sidor av samma mynt: den analytiska traditionens satsanalys, Derridas dekonstruktion och Marx demaskering. Vad är det vi lär oss egentligen? Vi kan verkligen använda vårt intellekt när vi börjar ta upp holistiska perspektiv och fråga oss, konstant, vad det är som tas upp, varför det inte fungerar eller fungerar, eller vad det nu råkar vara. Aspektskiften förändrar helheten i vårt tankemönster. Som vänster får vi aldrig vara rädda för frågor, det är nästan banalt att påstå men det är viktigt att utveckla den individuella kritiken och kombinera den med en intellektuell praxis. Lärandet är ju inte individuellt: det är en social process. Ska man komma någonstans måste man bryta sig ur alienationen och kombinera sitt arbete med andra för medvetandegörande i äkta, härlig maostisk stil.

Klasskamp kan föras på den här nivån. Ensam är svag, som känt. När en föreläsare står och regurgiterar borgerlig ideologi måste man vara en grupp som gemensamt gör motstånd: och det aktivt. KF klagar i en post om att motståndet inte kan sticka upp, för då blir det krossat. Men, nej, det finns bättre praxis än att komma konstant försent för att flytta fram de lokala klasspositionerna. Det främsta vapnet i klassrummet förblir det kritiska tänkandet, den kollektiva gemenskapen. Om detta inte fungerar kan man tänka sig att utnyttja en av de roligaste paradoxerna i den borgerliga staten: maktdelningsprincipen. Förhärskande ideologi, skiljda klasspositioner, individer i institutioner, etc. möjliggör alla ett ökande tryck igenom existerande instanser. Det är ifrån studierektorer, andra lärare och andra mer öppna, men fortfarande tillåtna och offensiva, kampmetoder.

En av de viktigare sakerna man måste komma ihåg är att borgerlig ideologi inte är lätt att demaskera och att den inte alltid är speciellt harmlös. Ibland är inte ett knivskarpt intellekt det starkaste vapnet mot vansinne. Rasism, till exempel, är ju någonting som skapats framförallt av västerländska intellektuella. Ideologer finns det gott om, ideologi än mer. Det finns också gott om radikal ideologi som inte egentligen hotar de härskandes intressen på ett mer än ytligt sätt. Viss miljöideologi, rättstänkande, etc. (givetvis beroende på hur långt man drar det) är bräscher i muren som är jättebra på många sätt och vis om man kan utvidga det till en bättre förståelse. Tyvärr tjänar det ofta som ett direkt handikapp igenom att maskera andra, djupare orsaker. Ungefär som att ge pengar till välgörenhet. Man lättar på trycket internt, insikten att något är fel. Ens samvete blir lite renare. Detta är verkligen ett jätteproblem. Ett annat problem är fulare typer av ideologi: avfärdande av marxismen som politiserande, ändlöst tjatande om klass ("class, class, class, it's all you ever go on about!" som kvinnan sa i Monte Python) och så vidare. Eller feminism som bråkigt och skapat av ett gäng butchlesbiska fanatiker. Detta är reaktionära reflexer som tjänar till att avfärda problem på icke-rationell basis och som måste bekämpas.

För att på något sätt försöka summera vad som är ett väldigt arbete: individen i universitetet har stora möjligheter till offensiv kamp. Både på ett personligt-internt plan och på ett politiskt. Med en relativt stor andel fritid och med intellektuell verksamhet som främsta syfte är man begåvad med en relativt unik position. Lägg till det universitetens stora resurser och man har ett frirum i vilket man kan ägna sig åt praktisk-kritisk verksamhet i stor utsträckning. Existentiell marxism, så att säga. Dock måste det sägas att det föreligger djupa problem, specifikt i klasskonflikt på lokal nivå. Jag har försökt redogöra för ett par av dem, men jag har lite grann misslyckats med att förklara precis hur omfattande borgerlig ideologi verkligen är. Visst, man får aldrig försöka göra den till någonting oöverkomligt - en totalitet - men saken är att människor avskyr hål i sina förklaringsmodeller. De kommer själva försöka rättfärdiga världens skeenden ifrån vissa premisser. Det är i dessa tidpunkter som aspektskiften verkligen är möjliga, förvisso, men ideologiska reflexer tar ett bra tag att komma över och är nästan alla baserade helt internt. Dessutom är inte ideologi ett antal premisser, utan det är också ett nät av fördomar, slutsatser, praxis, etc. som inte så lätt avfärdas igenom enkel falsifiering. Människor fungerar helt enkelt inte så. Slutgiltigen är alienationsproblemet fortfarande lika rådande. På universiteten finns det gott om alienation: man är desillusionerad över sitt ämne, vad man lär sig och hur man lär sig. Man fyller tomrummet med alkohol eller vad det nu är. Alienation har en tendens att skapa defeatalism. Frågan är hur man gör för att bryta sig ur det? Jag har tyvärr inget bra svar. Jag tror helt enkelt det beror på personen i fråga.

Så. Det var sketchen till en diskussion om individen i universitetet. För övrigt min 75:e post här. Hooray! Nästa del i CK kommer snart.