Parti, intellektuella, organisation.

I hoppet om att utveckla organisationsformer och med dem kampmetoder, taktiker och strategier för en ny tid måste vi återvända och kritiskt reflektera över det som en gång har varit. Den demokratiska centralismens principer har utvecklats och förändrats olika var man än ser, men två filosofer har på intressanta sätt utvecklat leninismen. Antonio Gramsci och George Lukács, en italienare och en ungrare. Båda två i fängelse, på ett eller annat sätt, och båda två skrivandes i kod. Båda leninister, aktiva revolutionärer, stor-intellektuella i Gramscis egen terminologi. Mer om Lukács kanske följer senare, här handlar det mest om Gramsci.

Régis Debray skriver såhär i New Left Review:

‘Since 1789, ideas alone have constituted the strength and salvation of the proletariat. It owes to them its every victory’, wrote Blanqui (one of those who passed the ideas of 1789 on to the Paris Commune). Abstract concepts were the abc of a militant’s apprenticeship. The notions of proletariat and bourgeoisie, like those of labour power, surplus value, relations of production, etc., that underlie them, are not apprehensible by the senses. Secondly, whether project or myth, the idea of the Revolution as ‘what should be’ is the denial and transcendence of the immediate, the overcoming of the present. Both as logical discourse and as moral undertaking, the socialist utopia demanded an inner break with the ‘stream of everyday life’, an act of faith that mobilized the powers of conceptual analysis to break the accepted social imagery down into elemental abstracts, like ‘exploitation’.

Writing collectivizes individual memory; reading individualizes collective memory. The back-and-forth between them fosters the sense for history by unearthing potentials within the present, creating backdrops and foregrounds; it is fundamental for the idea of socialism. When it is cold outside and the night is long, memory means that we are not alone. Alphabetical memory, as Hegel would put it. Contrasting ‘the inestimable educational value’ of learning to read and write with alphabetical characters, as opposed to hieroglyphics, he described how the very process of alphabetical writing helps to turn the mind’s attention from immediate ideas and sense impressions to ‘the more formal structure of the word and its abstract components’, in a way that ‘gives stability and independence to the interior realm of mental life’. [3]

All the revolutionary men of action I have met, from Che Guevara to Pham Van Dong by way of Castro (not the autocrat, but the one-time rebel), to say nothing of the walking encyclopaedias known as Trotskyists, were compulsive readers, as devoted to books as they were unreceptive to images. A Hegelian would explain this by saying that reading leads to critical detachment, and—given that there is ‘no science that is not hidden’, nor future without ‘rehearsal’ of the past—to utopian anticipation. Abstraction encourages action, as remembrance leads to innovation. The greatest modernizers inaugurate their career with a backward leap, and a renaissance proceeds through a return to the past, a recycling, and hence a revolution. Columbus discovered America in a library, through the perusal of arcane texts and cosmographies. The Ancien Régime in France was overthrown by admirers not of Montgolfier or Washington, but of Lycurgus and Cato. Chateaubriand and Hugo revolutionized literature by dint of Gothic ruins, Nietzsche vaulted over Jules Verne with the aid of the pre-Socratics, and Freud revisited Aeschylus.

The misfortune of revolutionaries is to have inherited a little more than most people. The written word is vital for these transmitters of collective memory, since their analytical tools are forged from its traditions. A legacy of ideas is not automatically transmissible; there are better or worse historical environments for conveying abstractions, just as there are better and worse conductors of electricity. The revolutionary act par excellence starts from a sense of nostalgia, the return to a forgotten text, a lost ideal. Behind the ‘re’ of reformation, republic or revolution—of rehearsing, recommencing, rereading—there is a hand flicking through the pages of a book, from the end back to the beginning. Whereas the finger that presses a button, fast-forwarding a tape or disc, will never pose a danger to the establishment.

Man var inte blind på de sätt som man spred propaganda och förde utbildning förr i tiden. Från revolutionens AgitProp tåg, till de svenska "röda bilarna", vidare framåt mot maoismens medvetandehöjande och alla de socialistiska sånger som har skrivits igenom åren.

Gramsci, som menade att intellektuella finns av två slag. Stor-intellektuella som ger upphov till mäktiga idéer, filosofier (ex. Marx) och små-intellektuella som förmedlade och i det lilla utvecklade och modifierade tankarna av de stor-intellektuella. I den här traditionen kan vi förstå hur journalister, författare och andra fungerar. Bakom varje ord och stycke döljer sig en filosofi.

Partiarbetaren är en små-intellektuell och partiet är en stor skola som hela tiden måste sträva efter att höja bildningsnivån på sina medlemmar. Partimedlemmen förmedlar filosofin organiskt - han är en organisk intellektuell. Att tänka på partiarbete på detta sätt kan vara en nyckel till att få en levande demokratisk centralism - med öppenhet i debatt och enhet i handling.

Vikten av färdigheter och kunskaper för den små-intellektuelle kan inte överskattas, inte heller kan det egna initiativet göra så heller. Disciplin är en förutsättning för demokrati, och definitivt för en revolution, men att omvandla abstrakta idéer till konkret propaganda är omöjligt utan självaktivitet från alla kadrer. Det vill säga, studiearbete och aktivism är nödvändiga för att båda ska fungera bra. Och det är hög tid att vi tar oss vidare in på youtube, facebook, att vi gör filmer och musik, att flygblad och artiklar skrivs som innan men med ny stil. Att vi överallt uttrycker folkflertalets intressen och artikulerar de på sätt som är effektiva.

Debatten om organisationsformerna måste röra sig igenom Gramsci, igenom Lenin, igenom historien. Inte för att blint hylla dem, utan för att förändra och förstå. Men det är nödvändigt att diskutera hur man organiserar sig, och det är nödvändigt att ha en mogen diskussion utan vare sig partifetischism eller primitiv antileninism som utstöts av varierande platta-strukturerrörelser.