Det Politiska.

Av och till finner jag mig själv, snopet nog, på andra sidan gentemot det vänsterkonsensus som växer fram på en eller annan fråga. Ett exempel är att tillåta omval i vissa kommuner, explicit för att hålla ute Sverigedemokraterna. De bästa delarna av folkstyre från de ryska och franska revolutionerna innehåll ju möjligheter att direkt återkalla de folkvalda, och möjligheter till omval vore ett rimligt steg på vägen. Idag avskyr majoriteten av svenskarna regeringen: det är inte alls oresonligt att man skulle kunna hålla omval. Klart att problem uppstår, men det är någonting man kan lösa på det ena eller andra sättet (sedan att total demokrati är omöjligt i kapitalismen är väl klart).

En av de saker som gör att man instinktivt tar ett steg tillbaka är när man talar om att politisera någonting, exempelvis forskning, kårer eller annat. Vi marxister är extremister: när det kommer till monism. Det vill säga att en grundläggande idé i den marxistiska idétraditionen är att "naturen ej hårdhänt har dragit, gränsen som skilja fattig och rik" utan att det både är möjligt att förändra hela samhället, att det kommer förändras till slut och att det föreligger politiska viljor som försöker dölja sakernas reella tillstånd.

Från feminismen går man vidare och säger att det privata är politiskt. Det finns ingenting mer ideologiskt än pratet om exempelvis vetenskaplighet, tvång eller annat som sköljer över oss från ledarsidor, ekonominyheter och olika akademiska studier. Att tala om att man inte ska politisera högskolan är ett systemfel exempelvis, för högskolan är politisk. Det vi lär oss avgörs av de klasstrider och de traditioner som ett visst lärosäte, institution eller tom. kurs ingår i och utkämpar. Faktumet att man lyssnar mer på ekonomer än sociologer, att jurister får mer pengar än humanister och att universitet huvudsakligen är till för att skapa sociala markörer, tekniska skickligheter (i vissa fall) och nätverk för att konstituera en överklass med en 'vi' känsla är alla politiska.

Att män huvudsakligen dominerar universiteten och professorsstolar, att de är överrepresenterade i de 'hårda' vetenskaperna och att vetenskap uppblåses till att vara mer än vad det är är alla politiska situationer. Att tala om att man inte vill politisera är rent nonsens, frågan är hur man ska organisera det politiska, vilka kamper som är primära och vilka maktstrukturer som finns eller inte finns.

Tron på civilsamhället är en liberal teori som fungerar som ad hoc lösning för både det ena och det andra problemet, ett sterilt försök att blåsa liv i en värdelös ideologi, samvetet som bultar för den stackars fattige och tillåter en att ge några riksdaler till honom eller henne innan man går in på operan. Återigen, det vi som marxister och feminister måste göra är att klubba ner civilsamhället och dra det ut i ljuset för att avslöja klassamhällets ruttenhet, könsrollernas strukturer och "...(man) is at last comeplled to face with sober senses, his real conditions of life, and his relations with his kind"