Demokratisk centralism.

En kamrat bad mig skriva om den demokratiska centralismen, leninismens sätt att organisera sig. Och det är väl mer än nödvändigt att göra i dessa dagar då vi har den fantastiska situationen att det existerar två läger som båda hyser samma åsikt men avskyr varandra. För det första, den största gruppen med varierande frihetliga, vänsterkommunister, oorganiserade folkrörelsemänniskor, socialdemokrater, etc, etc. och den andra och minsta: avantgardister i olika mindre vänstergrupperingar (trotskister, M-L:are, osv.). Båda anser att de leninistiska organisationsprinciperna är monolitiska, ultracentralistiska, basen lyder toppen och så vidare. Den ena sidan hatar det och den andra romantiserar det.

Ingenting kan ju vara mera galet. Nog för att demokratisk centralism är ja, centralistiskt, och nog för att varierande historiska uttryck har varit monolitiska och diktatoriska. Men leninism är inte helt simpelt den blinda lydnaden. Ernst Mandel har skrivit en pamflett som ni kan hitta här. Den kommer vara utgångspunkten för den här diskussionen. Läs gärna den.

Mandels text innehåller mycket konstigt, till exempel scheman för hur klassmedvetande utvecklas i olika revolutionära skikt. Den är också i allmänhet anti-spontanistisk, men lyckas ändå hålla en balanserad diskussion och inte helt avskriva spontanta klasstrider eller icke-revolutionära massrörelser. Det är dock en ganska bra text i många avseenden, men den kanske hade kunnat må bra av att tillföra organisatoriska noter på ett mer konkret plan. Beslutsvägar, stadgar och liknande.

Demokratisk centralism är då ett sätt att möjliggöra revolutionen. Skepsis gentemot spontana klasstrider och dess möjlighet till revolution gör att man behöver ett organiserat avantgarde som lägger ner hela sin tid på att förbereda revolutionen, sprida revolutionära idéer och så vidare. För att det ska fungera krävs det planering, erfarenhet, ledning och disciplin. Vissa har lyckats göra det till en dygd att tro att man inte ska tänka själv utan hoppa när ledningen vill det. Men det är inte fallet. Leninismens motto består ju i "enighet i handling, öppenhet i diskussion." Man utarbetar en linje efter konkreta situationer och förutsägelser, väljer en ledning som sedan förverkligar linjen. Jag har tidigare beskrivit den extrema öppenhet i det ryska socialdemokratiska partiet med två fientliga fraktioner som bekämpade varandra och kallade varandra för varierande elaka saker: mensjevikerna och bolsjevikerna. Och det är helt okay, till och med kanske nödvändigt. Så länge som man respekterar demokratiska beslut. Om tjugo röstar mot en då kan inte heller den siste bojkotta beslutet.

Men självklart är och var problemet med en centraliserad ledning (demokratisk centralism begagnar ju sig av arméliknelser och termer) att den kan få ett eget liv, bli reformistisk, undertrycka basen och så vidare. Det är ett massivt problem som, så vitt jag vet, inte har fått en riktig lösning.

Men vidare så finns det mycket viktigare delar av demokratisk centralism än exempelvis lydnad. Synen på kadern är nog mycket viktigare. Erfarenhet, centrala yrkesrevolutionärer som befriats från lönearbete, disciplin och en stor fond av kunskap är några av kaderns dygder. I en historisk ironi så är de svenska frihetliga mycket närmare det här än de svenska leninisterna! Endast de som är mycket aktiva är medlemmar av partiet. Och här någonstans så tror jag man kanske kan ha en lite annan ingångsväg än vad Mandel har till leninistisk partiorganisering. Jag hyser mycket mer tilltro till revolutionära, spontana rörelser och arbetarklassens medvetandenivå än vad både han och många i den här traditionen har. Det Marx beskriver i sina böcker och texter är inte handlingarna av en medveten förtrupp utan av klassresningar som sker av naturliga skäl - faktumet att det kapitalistiska samhället driver fram oerhörda konflikter.

Där måste man också fråga sig hur man får kunskap och återkomma till den diskussionen. Kan man läsa sig till hur man gör revolution? Kan man bygga en barrikad av böcker? Mja. Jag är tveksam, men jag tror inte att det är ett hinder för den här typen av organisering. Istället för att kanske ställa upp tomma, ahistoriska regler för hur arbetarklassens kamp ska se ut kan man kanske helt enkelt säga att med centrala kaders med mycket erfarenhet av både praktisk och teoretisk natur så kommer vi kunna göra revolution mycket, mycket snabbare än de många vilda utbrott av klasskamp som vi har sett och fortsätter se. Den praktiska inlärningen av kampmetoder är mer eller mindre försvunnen för vår tradition idag och därför är alla kaders också bara boklärda och experter på att dela flygblad. Inte för att det är dåligt, men det är ju överhuvudtaget inte nog.

Sedan måste man ju också tänka på konkreta situationer och använda marxismen. Kommer vi kunna organisera ett parti som är likt bolsjevikernas 1917? Tja. Kanske. Vill vi det? Det är något helt annorlunda. Vi kan ta med oss lärdomar därifrån, men vi måste också komma ihåg att vi har andra situationer idag där andra organisationsformer i stort eller smått måste prövas. De autonoma marxisterna i Italien ansåg ju att leninismen var en jättebra idé under tiden för ryska revolutionen och en bit framåt, men idag så måste vi kanske organisera klassen på ett annat sätt. Därmed finner vi också det dialektiska sambandet mellan vad folk tror är totala motsatser: demokratisk centralism och autonoma kampgrupper. I själva verket är de djupare förbundna, och i sverige så är den autonoma/frihetliga rörelsen mycket närmare traditionella kommunistiska metoder än vad de själva säkert vill tro.

Och där kanske ännu en poäng kan göras. SAC:s politiska strejk i november 2006. Om jag någonsin sett någon agera som ett avantgarde så var det väl ändå dem! Snöbollen som sattes i rullning var syndikalisternas förtjänst. Så kan man agera som en förtrupp igenom att utlösa en handling och medföljande propaganda och få ett oerhört stort genomslag med hjälp utav relativt sätt få, men oerhört duktiga medlemmar.

För att på något sätt börja avrunda så är en annan viktig sak att framhålla, vilket Mandel missar, demokratisk centralism som anti-repression. Återigen finner vi likheterna till autonom organisering. Kadernamnet (partinamnet) som var standard har nästan försvunnit i våra dagar, tillsammans med alla dessa hemliga papper, medlemslistor och annat. Det är inte så konstigt. Behovet av anti-repression finns inte för partier som är helt uppbundna i den borgerliga staten eller är i sig totalt meningslösa.

Organiseringen i mindre grupper ("celler") finns inte heller. Kanske vore inte det heller intressant - återigen tycker jag inte att man ska tomt upprepa gamla situationers varje princip. Men som ett grundläggande medel för att arbeta är nog mindre grupper på 2-5 personer idealistiskt, uppbundet i mer centrala demokratiska former såklart. Arbetsplikten också, även om själva namnet är avskräckande. Men det är nästan givet när man har en kamporganisation med kaders. Om man inte gör någonting så är man inte heller medlem. Man kan tycka vad man vill om det, men det är en grundbult i demokratisk centralism.

Som sagt så hyser jag en viss skepsis till vissa yttringar av den kommunistiska rörelsen och hur den organiserats, exempelvis hur Mandel skriver. Jag tycker han nedvärderar arbetarklassen och negligerar praktiken som ett sätt att få kunskap. Dessutom tvivlar jag på att ren kunskap verkligen är vägen till frälsning och sättet på vilken man får korrekt insikt i revolutionens skeenden. Men det är en modell som måste studeras och som har oerhört mycket revolutionär potential, hur mycket skit som än kastas på den av både dess motståndare och dess anhängare i deras knäppa tolkning av leninismen.

Kunskap och organisering.

Som ni kanske har förstått vid det här laget så upptar sig den här bloggen mycket kring frågor om kunskapsteori. Det fina med det området är att det är där någonstans man finner skärningspunkten mellan ontologi, praktik och information. Vad är det som existerar egentligen? Hur får vi reda på det? Kan vi det?

En fråga som ofta dyker upp är: varför ska vi bry oss om den eller den teorin? Anti-intellektualism dyker av i vänstern titt som tätt, men även utanför den kretsen så blir kunskap någonting av en onödig lyx. Det är väl säkert bra och fint, men här i den verkliga verkligheten så är det rätt meningslöst. Och i stor utsträckning kan jag kanske hålla med. Men när vi börjar tänka kring det hela lite vidare, vilket vi kommer tvingas till, så kommer vi stöta på teoretiska frågor, och därmed även bli tvungna att bli teoretiker.

Vi, som människor, bildar koder och förståelsemönster utefter kollektiva principer. Vårt språk, vår förståelse av varandra och av verkligheten vore otänkbara om vi inte var en del av kollektiv som uppfostrar oss. Och jag tänker inte lägga an med någon borgerlig pessimism om kollektivens begränsande och bestraffande funktioner - snarare är vi givna epistemologiska verktyg med begränsningar men som är totalt och fullt nödvändiga för att kunna leva och agera i en verklighet som präglas av kaos och föränderlighet. Till skillnad från andra marxister tror jag inte att det ligger en dimma över verkligheten som tvingar oss att se den som något annat än vad den är, utan snarare att vi är tvungna att ha en ideologi - dvs. ett komplex av symboler, förförståelser, etc. - för att kunna navigera i verkligheten, ha ett språk, osv. Dock så är det förstås inte så att de ideologiska bitarna och strukturerna som exempelvis sexism, rasism und so weiter är nödvändiga eller bra på något sätt överhuvudtaget.

Och här någonstans kanske man kan börja förstå vikten av både teori, organisering - men framförallt - praktik. I en lustig dialektisk vals finner vi att praktiken är grundstommen för varje kritik. Problemet i leninismen och i just Lenins "Historiematerialism och Empirokriticism" är att han anammar en absurt empiristisk och simpel återspeglingsteori, som tack och lov överskridits av exempelvis Lukács (men även Mao). Det vill säga, Lenins teori om verkligheten är att våra tankar - enkelt uttryckt i alla fall - återspeglar sakernas tillstånd. Det är givetvis helt tokigt.

Här någonstans kanske vi också kan finna en radikalt annorlunda syn på kunskap och studier än vad vi finner hos liberala tänkare - hur briljanta de än var en gång i tiden. Världen som en karta, där vi upptäcker det ena med det tredje ger oss en idé att vi endast med tankens kraft, och eventuellt observation tillagt till det skulle kunna förklara verkligheten. Det är med liknande idéer som den moderna naturvetenskapen är uppbyggd på till exempel. Men så är det inte, snarare är de begrepp och traditioner som vi följer någonting som öppnar dörrar för oss. Som visar vad som är signifikant och vad som inte är det. Althusser talar en del om hur Marx är mer än en fulländare av en borgerlig nationalekonomisk tradition från Smith och Ricardo och att han istället gör en revolutionär brytning. Ricardo öppnar dörren på glänt när han påvisar intressemotsättningen mellan arbetare och ägare av produktionsmedlen, men Marx utför en teoretisk revolution där han visar på sambandens natur. Att det som är viktigt i nationalekonomin kanske inte är statens inkomster och utgifter, utbud/efterfrågankurvor, etc. utan snarare arbetsskador, uppdelningen av mervärdet och kriser i produktionen.

Men inte heller är det så att allting flyger fritt i luften i idévä.. förlåt, jag menar begreppsvärlden. Varierande filosofer från så olika skolor som poststrukturalister men även in på analytiska filosofiska varianter har utvecklat den typen av idéer. Och där någonstans kanske Lenins invändning i Empirokriticism kommer till användning, att filosofi ofta spårar ut i idealistiska banor ur såväl rationalistiska som empiristiska grunder. Men, för att återvända till sakerna själva så är det i praktiken som the proof of the pudding är i. Det är inte så att man kan likställa fysikens materiabegrepp med teologins återuppståndelse eller dylikt.

Där någonstans finner vi behovet av revolutionär praktik för oss som socialister. En rörelse som skärs bort från klasskampen förlorar också sin potential - hur många revolutionära begrepp den än skrivit ner. Vi har en tendens att uppvärdera kongresser och val och det ena med det tredje samtidigt som vi utvecklar en fobisk rädsla för att göra någonting överhuvudtaget - vilket leder oss rakt in i en reformistisk återvändsgränd som vi borde glömt bort 1917 (senast!). Det jag menar helt enkelt är att om man som organisation för socialister aldrig agerar i klasskampen så blir man direkt reaktionära, och det jag menar är att hela organisationens mål måste vara upprätthållandet och utvecklandet av kampen. Idag är våra mål och medel totalt värdelösa. Byråkratin upprätthålls för byråkratins skull. Utökade riksdagsmandat och en större offentlig sektor blir målen.

Alla organisationer som inte utvecklar klasskampen men har som mål att organisera arbetarklassen blir reaktionära. Inte för att jag tror att folk inte menar väl, men om det mot förmodan skulle bli så att arbetarungdomen flockas till Ung Vänster tror jag inte någonting överhuvudtaget förändras. Kanske, i light of recent events, kommer saker till och med bli sämre. Organisering för organiseringens skull är meningslös. Kampen fortsätter konstant, och klassen förblir där den är. Det kan inget arbetarparti i världen förändra. Men att leda, utveckla och förbättra kampen - det är möjligt.

Men för att det ska se så måste det också finnas marxister som har praktisk kunskap och inte bara har slått upp Marx alla böcker. Borgarna tycker säkert det är gött om vi bara sitter i våra hörn och studerar Lenin, eller om vi existerar i vårt internpolitiska spel som exempelvis SSU. Varför är det så att rörelsen bara kommit ihåg alla dåliga idéer som kommit ur den revolutionära traditionen?

90 år sedan ryska revolutionen!

Jag ska skriva ett längre stycke om revolutionen när jag kommit hem. Tills vidare kan jag väl bara hänvisa till Röda Raketer, och säga: länge leve revolutionen!

Staten och Revolutionen

Thanks to the prevalence of social-chauvinism and opportunuism, this remarkable criticism of parliamentarism made in 1871 also belongs now to the "forgotten words" of Marxism. The Cabinet Ministers and professional parliamentarians, the traitors to the proletariat and the "practical" Socialists of our day, have left all criticism of parliamentarism to anarchists, and, on this wonderfully intelligent ground, they denounce all criticism of parliamentarism as "anarchism"!!

Skrevs det här idag? Man kan nästan tro det. För det är precis exakt lika aktuellt idag som det någonsin var förr när dess författare, Vladimir Iljitj Uljanov - Lenin - skrev det. Staten och Revolutionen, Lenins främsta verk, är en "glömd" text idag. Den tar itu med staten som ett instrument för en klass att härska över en annan på ett fantastiskt sätt, ett sätt som varje kommunist bör studera och studera igen.

I en tid då man sätter sin tilltro till statligt ägande som arbetarklassens räddning gäller det att överkomma och vidarearbeta andra, bättre sätt, att utkämpa klasskampen på ett fruktbart sätt. Socialistisk ekonomi, den är demokratisk - inte statskapitalistisk. Och det är där också stöten måste sättas in, för direkt arbetarägande av produktionsmedeln. Det bästa vore om parlamentariker, fackföreningar, etc. hade kunnat driva på för ökade möjligheter till expropriaton - om än stegvis - av arbetsplatser för att kunna driva på och utveckla klasskampen och skapa människans makt över egendomen, inte egendomens makt över människan.

Lukács!

Jag utlovade innan en post om George Lukács, denne märklige och fantastiske marxist. Förutom att ha levt ett halvt otroligt liv, från att ha varit leninismens filosof och urarta till att ha blivit ren och skär stalinist, till att återfå sitt revolutionära arv någonstans i Sovjets fängelser - inspärrad som dissident i greve Draculas slott - är Lukács en politisk gigant.

Det är tredje gången nu som jag läser Historia och Klassmedvetande, och varje gång har den någonting nytt att berätta och utveckla. En viss konflikt med Lenin kan skönjas i den när han - fullt riktigt - avfärdar den naiva empirismen, och de sätt han utvecklar och bygger upp Marx på är kanske oväntat eller till och med opassande. Men det blir aldrig dåligt, tvärtom blir crescendot av briljans bara starkare när de intellektuella vågorna slår i denna sällsamma utveckling av hegelianism och historiematerialism.

Jag tänker återkomma längre fram med en mer utförlig post om Lukács, men för närvarande räcker det med att citera ett längre stycke. Helt enkelt för att det bör läsas, för att det är nyttigt för den svenska vänstern att förstå. Speciellt den partiorganiserade:

Rosa Luxemburg insåg tidigt, att organisationen långt snarare är en konsekvens av den revolutionära processen, än en förutsättning för den, liksom proletariatet endast i och genom processen kan konstituteras till klass. I denna process, som partiet varken kan framkalla eller undvika, tilldeles det därför den framträdande rollen som bärare av proletariatets klassmedvetande, dvs medvetandet om dess historiska uppgift. Medan det skenbart och för den ytliga iaktagelsen mera aktiva och i varje fall mera 'realistiska' betraktelsesätt, som övervägande eller uteslutande tilldelar partiet organisatoriska uppgifter, drivs till en hållningslös, fatalistisk ståndpunkt beträffande revolutionens faktum, blir däremot Rosa Luxemburgs uppfattning en källa till sann revolutionär aktivitet. Om det faller på partiets lott att se till att 'hela summan av proletariatets existerande och redan utlösta verksamma makt förverkligas under varje fas och varje ögonblick av kampen och kommer till uttryck i partiets stridsställning, att socialdemokratins taktik i beslutsamhet och skärpa aldrig befinner sig under det faktiska kraftförhållandets nivå utan snarare föregriper detta förhållande'. då förvandlar partiet sin imperativa karaktär till verklig aktivitet under revolutionens kritiska ögonblick genom att låta sin inneboende sanning genomsyra den spontana massrörelsen, genom att höja den över den ekonomiska nödvändigheten av dess uppkomst till den medvetna handlingens frihet. Och denna förändring från krav till verklighet blir en hävstång för proletariatets sant klassmässiga och sant revolutionära organisation. Kunskapen blir till handling, teorin till paroll, och massan som handlar enligt parollerna växer sig allt starkare, allt mer medveten och beslutsam i den organiserade förtruppens led.

Flämt! (f.ö. min fetstil)

Parti, intellektuella, organisation.

I hoppet om att utveckla organisationsformer och med dem kampmetoder, taktiker och strategier för en ny tid måste vi återvända och kritiskt reflektera över det som en gång har varit. Den demokratiska centralismens principer har utvecklats och förändrats olika var man än ser, men två filosofer har på intressanta sätt utvecklat leninismen. Antonio Gramsci och George Lukács, en italienare och en ungrare. Båda två i fängelse, på ett eller annat sätt, och båda två skrivandes i kod. Båda leninister, aktiva revolutionärer, stor-intellektuella i Gramscis egen terminologi. Mer om Lukács kanske följer senare, här handlar det mest om Gramsci.

Régis Debray skriver såhär i New Left Review:

‘Since 1789, ideas alone have constituted the strength and salvation of the proletariat. It owes to them its every victory’, wrote Blanqui (one of those who passed the ideas of 1789 on to the Paris Commune). Abstract concepts were the abc of a militant’s apprenticeship. The notions of proletariat and bourgeoisie, like those of labour power, surplus value, relations of production, etc., that underlie them, are not apprehensible by the senses. Secondly, whether project or myth, the idea of the Revolution as ‘what should be’ is the denial and transcendence of the immediate, the overcoming of the present. Both as logical discourse and as moral undertaking, the socialist utopia demanded an inner break with the ‘stream of everyday life’, an act of faith that mobilized the powers of conceptual analysis to break the accepted social imagery down into elemental abstracts, like ‘exploitation’.

Writing collectivizes individual memory; reading individualizes collective memory. The back-and-forth between them fosters the sense for history by unearthing potentials within the present, creating backdrops and foregrounds; it is fundamental for the idea of socialism. When it is cold outside and the night is long, memory means that we are not alone. Alphabetical memory, as Hegel would put it. Contrasting ‘the inestimable educational value’ of learning to read and write with alphabetical characters, as opposed to hieroglyphics, he described how the very process of alphabetical writing helps to turn the mind’s attention from immediate ideas and sense impressions to ‘the more formal structure of the word and its abstract components’, in a way that ‘gives stability and independence to the interior realm of mental life’. [3]

All the revolutionary men of action I have met, from Che Guevara to Pham Van Dong by way of Castro (not the autocrat, but the one-time rebel), to say nothing of the walking encyclopaedias known as Trotskyists, were compulsive readers, as devoted to books as they were unreceptive to images. A Hegelian would explain this by saying that reading leads to critical detachment, and—given that there is ‘no science that is not hidden’, nor future without ‘rehearsal’ of the past—to utopian anticipation. Abstraction encourages action, as remembrance leads to innovation. The greatest modernizers inaugurate their career with a backward leap, and a renaissance proceeds through a return to the past, a recycling, and hence a revolution. Columbus discovered America in a library, through the perusal of arcane texts and cosmographies. The Ancien Régime in France was overthrown by admirers not of Montgolfier or Washington, but of Lycurgus and Cato. Chateaubriand and Hugo revolutionized literature by dint of Gothic ruins, Nietzsche vaulted over Jules Verne with the aid of the pre-Socratics, and Freud revisited Aeschylus.

The misfortune of revolutionaries is to have inherited a little more than most people. The written word is vital for these transmitters of collective memory, since their analytical tools are forged from its traditions. A legacy of ideas is not automatically transmissible; there are better or worse historical environments for conveying abstractions, just as there are better and worse conductors of electricity. The revolutionary act par excellence starts from a sense of nostalgia, the return to a forgotten text, a lost ideal. Behind the ‘re’ of reformation, republic or revolution—of rehearsing, recommencing, rereading—there is a hand flicking through the pages of a book, from the end back to the beginning. Whereas the finger that presses a button, fast-forwarding a tape or disc, will never pose a danger to the establishment.

Man var inte blind på de sätt som man spred propaganda och förde utbildning förr i tiden. Från revolutionens AgitProp tåg, till de svenska "röda bilarna", vidare framåt mot maoismens medvetandehöjande och alla de socialistiska sånger som har skrivits igenom åren.

Gramsci, som menade att intellektuella finns av två slag. Stor-intellektuella som ger upphov till mäktiga idéer, filosofier (ex. Marx) och små-intellektuella som förmedlade och i det lilla utvecklade och modifierade tankarna av de stor-intellektuella. I den här traditionen kan vi förstå hur journalister, författare och andra fungerar. Bakom varje ord och stycke döljer sig en filosofi.

Partiarbetaren är en små-intellektuell och partiet är en stor skola som hela tiden måste sträva efter att höja bildningsnivån på sina medlemmar. Partimedlemmen förmedlar filosofin organiskt - han är en organisk intellektuell. Att tänka på partiarbete på detta sätt kan vara en nyckel till att få en levande demokratisk centralism - med öppenhet i debatt och enhet i handling.

Vikten av färdigheter och kunskaper för den små-intellektuelle kan inte överskattas, inte heller kan det egna initiativet göra så heller. Disciplin är en förutsättning för demokrati, och definitivt för en revolution, men att omvandla abstrakta idéer till konkret propaganda är omöjligt utan självaktivitet från alla kadrer. Det vill säga, studiearbete och aktivism är nödvändiga för att båda ska fungera bra. Och det är hög tid att vi tar oss vidare in på youtube, facebook, att vi gör filmer och musik, att flygblad och artiklar skrivs som innan men med ny stil. Att vi överallt uttrycker folkflertalets intressen och artikulerar de på sätt som är effektiva.

Debatten om organisationsformerna måste röra sig igenom Gramsci, igenom Lenin, igenom historien. Inte för att blint hylla dem, utan för att förändra och förstå. Men det är nödvändigt att diskutera hur man organiserar sig, och det är nödvändigt att ha en mogen diskussion utan vare sig partifetischism eller primitiv antileninism som utstöts av varierande platta-strukturerrörelser.

The Revolutionary's Dilemma.

Analytical philosophy is a creation by a specific part of the international burgeoise. It's roots can be found in Germany and Britain, with some American influence. While the last few decades have seen little progress in the major fields of analytical philosophy there are considerable gains and methods that have been discovered and that is too little employed by Marxists; far preferring the obscurantism of the continent to the sober senses of Britons.

Both major schools of philosophy are creations by the burgeoise or the petty burgeoise. The alienation that postmodernism describes is transcribed all over it's own narrative ironically enough. The blindness of analytical philosophy remains the same as the outdated liberalism that birthed it. However, in academia as in art theft is the better part of virtue. One of the many handy methods that was founded by analytical philosophy and which has since spread to other disciplines (political science for example) is the prisoner's dilemma.

I came to realize a while ago what an interesting tool it is to gauge perspectives in revolutionary changes, larger strategical ones as well as situations in demonstrations, debates or similar gatherings. Quite simply, the idea is that if a certain minority changes the odds through some action of theirs then the gain and resultant loss of some set of actions - say, a revolution - changes drastically. That is, it is dangerous to stick your head out, but if others do so first then you will be losing advantages that would be gained otherwise. A dedicated minority might then, at the right opportunity and at the right time, shift an entire prisoner's dilemma situation to one side or the other through concerted action.

Is this perhaps then an argument for Leninist vanguardism? I believe it may be. To organize group A, B and C to take it upon themselves and act so as to create a tenser situation probably needs a good deal of discipline and organization.

A word of warning towards the Dilemma is of course that fault that is so often found in analytical philosophy. It's primitive empiricism. Choices are not so clear as the Dilemma makes them out to be, ideological factors may entirely obscure most choices and their results.

My will is easy to decide...

My will is easy to decide,
For there is nothing to divide,
My kin don’t need to fuss and moan
Moss does not cling to a rolling stone.
My body? Ah, If I could choose,
I would to ashes it reduce,
And let the merry breezes blow
My dust to where some flowers grow.
Perhaps some fading flower then
Would come to life and bloom again.
This is my last and final will,
Good luck to all of you, Joe Hill

Joe Hill went on to make that famous claim that "Don't waste any time mourning - organize!" As so many other adages, maxims and sayings from the working class, it feels more appropriate now than perhaps for a long time before.

As for organization there seems to be two extreme lines that are both problematic, one is ultra-puritan, hiding behind vulgar Leninism or ultra mass line, and the other is an upturn-everything social network from below style. Neither seems very appropriate. First of all, Lenin's "What is to be Done?" is a text that above all handles the Russian situation in 1903 (and forward, it could be argued) and while it contains important lessons, it is not appropriate for any movement at any time. Neither is, I believe, Gramscis idea of mobile against immobile warfare (where open class warfare was in the Russian revolution, and during more peaceful, parliamentary instances, we should act like Social Democrats and attempt to become hegemonic). Attempting to fight on the battlefield that someone else chooses is a remarkably bad idea: in the epoch of television and the decline of Left media in general, we find that we are facing an uphill battle (at best). What we require is militancy. More on this later.

To go on to Gramsci, however, he does have an excellent point. To borrow an analogy from another Marxist, the Party is like a great school. The activists and members of the Party are taught and educated communally to form a collective vision and learn to articulate it and become allround activists. Some are better suited to teaching, some are agitators, some are politicians, some are activists of one stripe or the other. The teaching of cadres to lead and educate the working class, to explain, and to have in turn situations explained to them is essential to build an organization strong enough to take on the entire burgeoise, complete with it's state, it's media, it's repressive functions. Every activist, every cadre, needs a basic education in political work and theory to be able to communicate it to people outside the Party and to keep on a living democratic tradition as well as the necessary discipline required.

One of the most important things Lenin says is that there is no political (that is to say, social) arena that is closed to us. It is a matter of tactics, not morality. As I have argued before, however, I believe that there is always a moral dimension, but hardly one that is of the type of the tribal taboos of Christian morality with it's do's and don't's, far away from any meaningful substance.

Perhaps the most problematic in the context of much of the post-Soviet Left is that we do not dare to move towards the revolution. It is an important choice for us to always have the revolution as our ultimate goal, and as we can remember, whoever wills the end also wills the means.

Thus militant struggle needs to be resumed (or even just started), fronts built, cadres educated and a choice must be made somewhere to go from hesitating to advancing. No revolutionary movement without a revolutionary theory. To paraphrase a more contemporary political figure: "We have refugees to hide, municipal meetings to be bored through, pamphlets handed out in their thousands... we don't just want bread, but roses, too".

To conclude this Leninist litany with a few defensive remarks:

Morality is included in the revolutionary struggle itself, as all human activities are political, so are they also moral. The categories have become reificated and meaningless. What is political is social. The burgeoise of the past have heaped derision, surprise and worse (and continue to do so) against the revolutionary proletariat, and particularly it's organized form, for it's lack of morality. Perhaps it's lack of burgeoise morality, the truth is that it is a far more profound moral choice to be a political activist, a revolutionary than it was ever to be burgeoise. Certainly, bad things happen and have happened in the class struggle, even from the proletariat, and it needs to be avoided. But capitalism, sexism and racism are structures and systems that simply cannot be accepted by anyone calling themselves the least bit ethical. As Lukács understood: when we at last face, with sober senses, our fellow men we will be compelled to act.

Furthermore, ultra-puritanism is contra-productive. With the Left splintered and everything changing, we need new tactics and new alliances. That is not to say to throw everything overboard, but rather, that the far Left must unite. Syndicalist, parts of the anarchist movement that is still involved in the class struggle, communist, trotskyist, socialist.. even Social Democratic. Perhaps the most pathetical political theatre is that of the inexperienced political activist staging again arguments and quarrels from fifty, or a hundred years ago that were held in a context that was then meaningful and today is more ridiculous. Again, Lenin, from his best work, the State and the Revolution - no alliance, no tactic, is wrong unless it works against the long-time strategy or the short-time tactic. A warning remark to a text that is certainly making more than a few people wince, or believe that I am some sort of Stalinist apologist - the class struggle is by necessity a democratic such, that by it's own necessity organizes the proletariat on perfectly equal terms and cannot ever lift the burden of political struggle without equal rights for all, incarnated in actual praxis, rather than the abstract of liberal human rights - an index that is completely subject to change and political hegemony.