Det etisk-politiska.

Ett utkast till en artikel till Dackekuriren. Det handlar om det etisk-politiska och marxistisk värdeteori. Lite kladdigt, behöver skrivas om helt. Men det är ett ställe att plita ner lite tankar:



"Vi kommunister saluför ingen moral" brukar man säga. Det är sant, vi saluför ingen moral. Ingen "pie in the sky" som Joe Hill en gång sjöng. Men det är skillnad på att utlova en himmel eller peka ut en enda rätt och riktig väg, baserad på ett abstrakt "du skall icke" och att faktiskt ha eller inte ha en moral.

Det finns ingen jag känner inom hela vänsterrörelsen, från anarkister till socialdemokrater, från betongkommunister till radikalfeminister som inte har ett etiskt patos: det George Lukács kallade det etisk-politiska. Djurrättare, antifascister och reformistiska kommunalråd har alla gemensamt detta förhållningssätt. Någonting är fel, på tok i världen. Det måste förändras. Om inte detta är en etiskt (ett mer sekulariserat, bättre ord för vår förklaring än vad moral är) så vet jag inte vad det skulle vara.

Det etisk-politiska manifesterar sig i den brinnande solidariteten människor emellan och känslan av orättvisa. I vanliga fall brukar man i vänstern förklara detta med Trotskijs gamla uppfattning om att:

"Whoever does not care to return to Moses, Christ or Mohammed; whoever is not satisfied with eclectic hodge-podges must acknowledge that morality is a product of social development; that there is nothing invariable about it; that it serves social interests; that these interests are contradictory; that morality more than any other form of ideology has a class character."

Men det föreligger en djupare analys än bara så, en analys som jag i och för sig tror att Trotskij förstod sig på i mångt och mycket. Men det finns ett problem med den här typen av emotivism (uppfattningen att etiska utsagor bara är känsloyttringar i samma stil som "aj!" eller "usch!"): det förändrar ingenting. Marxister har alltid förstått att människan är en social varelse; helt oförståeliga och oigenkännliga utan band till andra människor. Vi har alltid förhånat borgare som sedan upplysningen framåt inbillat sig att människan är en atom, självständig från alla band, lössläppt i världen. Vi har haft rätt då, vi har rätt nu.

Frågan är då, om vi inser att människor är bundna utav sociala band, varför har vi då ignorerat en av de mest uppenbara komponenterna i mänskligt samspel, etiken? Liksom språk, sociala koder, etc. är nödvändiga för att kunna upprätthålla samspelet finns det en etisk dimension som går in i, och utöver alla dessa. Skälet till att vi inte har tagit upp frågan innan är inte på grund utav någon speciell blindhet i varken Marx, Lenin, Trotskij eller någon annan. Det är på grund utav att etik förr i tiden var filosofers abstrakta slöja kastad över överklassen, och prästers fanatiska propagandisering för arbetarna. De tjänade var för sig att försköna och försvåra varje självuppfattning.

En del saker har ändrats. Nu för tiden har det gått så långt att naken egoism är möjlig att framhålla som det allra bästa (Nozick, Ayn Rand) och finaste i hela världen. Nu för tiden har vi också slagit religionen mer eller mindre till marken. Det vi kan tjäna på en undersökning är en mer grundläggande förståelse för vissa mekanismer som kan stärka, förfina och förstärka den socialistiska, feministiska och antirasistiska kampen.

I kapitalismen upphävs alla band mellan människor och man förlorar makten över sitt liv till saker utom ens kontroll. Arbetet förfrämligar oss från våra likar istället för att binda ihopa oss; könsroller låser oss i falska masker som omöjliggör vårt självutvecklande. Vid insikten om detta, och med insikten om dess kontingens istället för dess nödvändighet växer en ilska. Ibland slår den över i förtvivlan, ibland inte. Det etiska-politiska förhållningssättet växer ur kampen man börjar föra. Vanliga etiska teorier är belagda med en mängd problem, men i en klass/könskampsteori som inser det ekonomisk-socialas prioritet finner vi en utväg ifrån värdelösa, ahistoriska teorier om vad man får, eller inte får göra. Det är varken kantianismens generella ofruktbarhet eller utilitarismens oanvändbarhet (det är lite ironiskt att just utilitarismen kan användas - och har använts - för att rättfärdiga vad som helst, och är då inte speciellt utilitarian). Snarare är det mer likt dygde-etik där uppövandet av mänskliga dygder och utövandet av dem är viktigare. Liksom många undviker att äta kött, att köpa kläder gjorda i Indien eller avokados ifrån Israel är det dygde-etiska en politisk-etisk hållning. Det politiska betyder helt enkelt att det är en relation till andra människor, det etiska handlar om att det finns saker som är mer eller mindre rätt ifrån vår klasståndpunkt.

Kapitalismen har erövrat världen, skapat ändlösa krig om resurser, den har stampat fram och slagit ut hela folk, den har ljugit, stulit och förrått. Det brinnande hat man kan känna mot den, och som alla vänsteraktivister kommer känna igan, är en etisk uppfattning. Det är en uppfattning som är mer sann än det abstrakta tänkandets etiska axiom.