Två sånger om kampen.

Efter en kväll av affischering tycker jag det är värt att citera Leon Larsson. Hatets Sånger förblir betydande för att förklara hur det kan kännas.

---

En visa:

Vi kämpa och strida
mot sorgernas slag,
Vi gråta och lida,
men ständigt vi bida
vår lycka en dag.

vi tänka och drömma,
om lyckliga år,
och sorgen vi gömma,
och ständigt vi glömma,
att ödet oss slår

I soldrömmar ljusa
vi bygga och bo.
Men dödsvindar susa,
de drömslotten grusa,
och härja vår tro

Och åren de tunga,
gå tysta sin gång
Men gamla och unga
De jubla och sjunga
om lyckan en gång

Och ständigt vi dåras
av ljus i det blå
Fast kinderna fåras
och ögonen tåras,
vi hoppas ändå,

Och pinade öden,
de bo vid vår härd
och sorgen och nöden,
oss följa, till döden

När ögonen brista,
vi hoppas ändå
fast endast en kista,
för färden den sista
är allt vad vi få

---

Hates Sång:

Min sång, den är en sång om nöd och oförrätter,
Om hårda gisselslag och seklers tyranni,
I blod jag diktat den i smärtans långa nätter,
Och sjunger den i sorg, i hat och raseri

Min sång är ingen sång om den, som tåligt lider
Och ingen glädjesång och ingen älskogslåt;
Nej, den förkunnar blott om storm och hårda tider,
Om kamp på ödslig hed, om död på blodig stråt.

Min sång skall tona vilt kring gatorna och torgen.
Så vilt som stormens tjut och åskans tunga dån.
Den är en sång om kval, om smärtorna och sorgen.
Ett hämdens skri den är av nödens svultna son.

Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning,
En känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är.
Och i min egen själ har helvetet sin boning,
Det är en avgrundseld, som sargar och förtär.

Klasshat, riktigt klasshat, är någonting man aldrig verkar komma bort ifrån när det väl har infunnit sig. Det är känsla som kan vara progressiv, som alla starka känslor. Men känslan av att verkligen inte höra hemma, och framförallt att någon lever på det som kunde göra hela världen till en rik, fredlig plats är oerhörd. Leons dikter är aktuella än idag. Jag hatar borgarklassen.