Nationalekonomiska dogmer.

Ali Esbati har redan skrivit på ett bra och övertygande sätt om det här vidriga clippet. Det enda jag egentligen vill tillföra, förutom att sprida ett litet clip som kan informera lite om överklassens sätt att rättfärdiga sig själva, är hur den här professorn försöker rättfärdiga det här för sig själv (och Janne Josefsson). Det finns inga värderingar i det, man ska sänka arbetslösheten (varför? Om nu ingen faktiskt får det bättre egentligen?), etc, etc.

Det mest patetiska bland akademiker är när de verkligen går ut för att försöka stärka överklassens positioner och deras ställning i samhället. Det som gör det så löjeväckande är att de flesta av dem egentligen inte tjänar på det: vilken del av bytet får Fukuyama eller Huntington för deras ideologiserande inför Irakkriget och imperialistisk världsdominans? Vilka av legioner nyliberala filosofer ser ett rött öre av de vinster de försöker säkra? Det är patetiskt och äckligt. För alla med någon form av akademiska pretentioner borde valet vara klart, egentligen. Det står mellan socialism eller intellektuellt barbari av typen ovan.