Repression, statsterrorism, öppenhet.

Nu inför G8-mobiliseringarna kan ett nutidsfenomen skådas i sin märkliga prakt. Vi har sett det förut i den Orwellianska hetsen mot krigsmotståndare i framförallt de anglosaxiska länderna. Vi har sett det under Ungdomshusetkravallerna, och i Paris innan dess. Samhällen stängs ner, polisen hetsar och brukar övervåld. Gränser stängs och media ljuger, förvrider och smutskastar demonstranter.

Man kan läsa lite om det här på Motkraft, men det är väl värt att tänka på det här i ett större perspektiv. Under G8-mötet i Rostock, Tyskland har man byggt ett regelrätt fort kring mötet, befäst det med 16000 poliser och soldater. Militära skepp och luftunderstöd i form av helikoptrar har kallats in. Man befäster makten över det minst demokratiska i samhället - ekonomin - med batonger, vattenkanoner och tårgas. En feodal ordning reser sig mitt i demokratin.

De antiterrorlagar som finns brukas som inhemsk terror mot den egna befolkningen. Vi vet alla vad vi kommer att läsa om Köpi i Berlin, om Ungdomshusetprotesterna som fortsätter i Köpenhamn och framförallt - om G8. Vi kommer ha varit de som provocerade, de som anföll, de som brukade våld först. Och när det inte händer, och när man inte kan ljuga ihopa det: då skrivs ingenting. Inte en rad.

Det värsta man kan tänka sig i det här fallet är att fortsätta luta sig på den liberala pressen och på polisväsendet. Någon gång i vår långa historia måste man väl ändå säga: aldrig mer, igen. Hos Linus läser jag om tillbakastötandet av arbetarklassens organisationer. Med rätta kan man säga att stora delar av arbetarrörelsen, framförallt SAP, har blivit passiviserad eller rent av övergått till rent klassförräderi. Men man kan också säga såhär: det är dags för en revolutionär brytning, att dra en linje någonstans. Vi kan aldrig vinna om vi förlitar oss på någon del av borgarklassens ideologiska eller repressiva funktioner. De är, av dess egen natur, vår klass fiender.

Men vidare, för att anknyta till den här bloggens namn och syfte, vi marscherar i stormsteg mot en "planet of prisons". Den liberala staten skakar av sig sin öppna funktion, stänger sig mer och mer samtidigt som det hetsas mot den Andre - populärt är denne oftast en skäggbestyckad arab. I dessa dagar av vulgärpopperianism är det väl värt att komma ihåg vad Popper verkligen sa - och vad han fruktade.

Men som alla andra gånger kommer det vara en liten minoritet liberaler som står på "vår" sida, precis som under alla andra stora konflikter mot fascistifiering - Spanien, Tyskland, McCarthyanismen i dess många olika skepnader. De är ointressanta. Äldre tiders liberaler - om de, gud förbjude - fortfarande finns, kommer leta upp dem för att rättfärdiga vad som skedde nu och rädda sin ära (om de inte som vanligt helt enkelt agerar historierevisionister och "glömmer" stora händelseförlopp).

Som Marx sa, bara arbetarklassen har förmågan att vara en sant revolutionär kraft. I och med dess ställning igenom en allt snabbare proletarisering av sig själv och närstående skikt, blir den allt mer benägen till en motstånd mot staten som sådan. I ljuset av tredje vägens totala misslyckande när nu Blair avgår finner vi återigen arbetarklassen och dess motstånd på samma sätt som vi finner upplösandet av historiens slut på Baghdads gränder, i mynningen på en kalashnikov.