Arbetarrörelsen och demokratin.

Demokrati är ju ett av de mest hypade begreppen i vår tid. Inte för att demokrati är dåligt, utan för att det inte betyder någonting. Det är ett av de orden som liksom rättvisa eller frihet är totalt meningslösa men som apellerar till folk. De är, kort sagt, ideologiska termer. Men det kan vara värt att tänka mer kring demokrati, eftersom det uppenbarligen finns reella referenser till demokrati. Exempelvis skillnader mellan Ryssland, Sverige och Venezuela. Det finns också olika former av demokratiska arrangemang, främst då plattare strukturer gentemot representativa.

Arbetarrörelsen är igenom sin position i samhället och produktionsapparaten en demokratisk gruppering. Den är inte det för att den är god, eller för att den är bra eller något sådant utan den är det för att den måste vara det. Majoritetsrörelser som inte är demokratiska är dömda till undergång. Det är ingen slump att rösträttskamperna är de stora striderna som både det unga Vänsterpartiet och det äldre Socialdemokratiska partiet kämpade kring och till slut fick igenom.

Av och till på senare tid så har jag hört röster som argumenterat på olika sätt kring demokratin. En populär idé är att demokrati är någonting som tar tid, någonting som i sig är ineffektivt. Det är nyliberal propaganda. Kvantitet, demokrati och offentlighet länkas samman och förklaras ineffektiva. Effektivitet är professionalism, det privata och elitstyrda. Nej, det är helt enkelt så att demokrati är någonting som kräver disciplin. Endast med disciplinen att följa beslut, även om man tycker de är fel, och endast med disciplinen att uppta god mötesordning och ett väloljat maskineri kan man någonsin ha en rimlig demokrati i den typen av medlemsstyrda organisationer som vi tenderar att organisera oss i.

Makt och sanning i det dolda.

En sak som är högst problematisk med postmoderna eller postmodernt influerade analyser är faktumet att man ofta utgår från att det finns en färdig, rät åsikt som - hur outtalad den än är - existerar i någons medvetande. Det är ironiskt att postmodernismen av alla ideologier är en av de läror som är mest influerade av en tro på järnhårda lagar.

Givetvis så är det vi ofta talar om ideologier, det vill säga de reflexiva åsiktssammanhang som vi som kollektiv anammar. Hur vi förstår oss själva som män och kvinnor, hur vi ser sammanhang i verkligheten och hur vi väljer att agera. Vi ser hur det hänger ihopa att se staten som neutral och vara legalist och därigenom reformist, vi ser sammanhangen med hur anarkismens tro på statens omedelbara avskaffande och dess följares normativa påståenden om makt, moral och stat.

Men kanske måste vi problematisera de här sammanhangen mer. Att hävda att dittan eller datten leder till det ena eller det tredje är inte alls speciellt säkert. Nog för att jag tror att det finns intressanta sammanhang, men de är nog mer ihopalänkade på ett historiskt sätt snarare än tvingande igenom sin egna interna logik.

Det jag skulle komma fram till, hur som helst, var fördummandets och mystifikationens demokratiska problem. Eller förlåt, katastrof. För vad är det som är värre än en befallning? Jo, en befallning som låtsas vara någonting annat. I samhällets järnhårda tvingande lagar, så influerade av könsroller och status, är det dolda den perfekta slöjan för makten (med ett litet m). Detta är varför konsensus är ett så fruktansvärt sätt att besluta på, för att man döljer mer än vad man visar. Detta är varför vi måste konstant sträva efter att höja medvetandenivån hos alla i våra organisationer, varför vi måste deklarera och göra klart våra åsikter på det mest transparenta sätt möjligt. Detta är varför demokratisk centralism är mer demokratisk än en konsensus-baserad platt struktur.

Inte för att jag vill fetishera någonting specifikt. Men vi måste bekämpa mystifikationen som den uppträder i de dialektiska motsats - men besläktade - paren av dumliberalism och postmodernism. Postmodernismens kritik faller tillbaka på passivitet, bakom varje kritik av allt döljer sig en implicit omfamning av den rådande ordningen. Dumliberalismens framfart med dess patetiska hetsande mot facken ("maffiametoder"), dess omkramande av folkmorden i Irak och Afghanistan och dess totala ovilja att ens låtsas vara någonting annat än en nonsensideologi som kan betyda vad som helst är sjukt problematiska.

Repression, statsterrorism, öppenhet.

Nu inför G8-mobiliseringarna kan ett nutidsfenomen skådas i sin märkliga prakt. Vi har sett det förut i den Orwellianska hetsen mot krigsmotståndare i framförallt de anglosaxiska länderna. Vi har sett det under Ungdomshusetkravallerna, och i Paris innan dess. Samhällen stängs ner, polisen hetsar och brukar övervåld. Gränser stängs och media ljuger, förvrider och smutskastar demonstranter.

Man kan läsa lite om det här på Motkraft, men det är väl värt att tänka på det här i ett större perspektiv. Under G8-mötet i Rostock, Tyskland har man byggt ett regelrätt fort kring mötet, befäst det med 16000 poliser och soldater. Militära skepp och luftunderstöd i form av helikoptrar har kallats in. Man befäster makten över det minst demokratiska i samhället - ekonomin - med batonger, vattenkanoner och tårgas. En feodal ordning reser sig mitt i demokratin.

De antiterrorlagar som finns brukas som inhemsk terror mot den egna befolkningen. Vi vet alla vad vi kommer att läsa om Köpi i Berlin, om Ungdomshusetprotesterna som fortsätter i Köpenhamn och framförallt - om G8. Vi kommer ha varit de som provocerade, de som anföll, de som brukade våld först. Och när det inte händer, och när man inte kan ljuga ihopa det: då skrivs ingenting. Inte en rad.

Det värsta man kan tänka sig i det här fallet är att fortsätta luta sig på den liberala pressen och på polisväsendet. Någon gång i vår långa historia måste man väl ändå säga: aldrig mer, igen. Hos Linus läser jag om tillbakastötandet av arbetarklassens organisationer. Med rätta kan man säga att stora delar av arbetarrörelsen, framförallt SAP, har blivit passiviserad eller rent av övergått till rent klassförräderi. Men man kan också säga såhär: det är dags för en revolutionär brytning, att dra en linje någonstans. Vi kan aldrig vinna om vi förlitar oss på någon del av borgarklassens ideologiska eller repressiva funktioner. De är, av dess egen natur, vår klass fiender.

Men vidare, för att anknyta till den här bloggens namn och syfte, vi marscherar i stormsteg mot en "planet of prisons". Den liberala staten skakar av sig sin öppna funktion, stänger sig mer och mer samtidigt som det hetsas mot den Andre - populärt är denne oftast en skäggbestyckad arab. I dessa dagar av vulgärpopperianism är det väl värt att komma ihåg vad Popper verkligen sa - och vad han fruktade.

Men som alla andra gånger kommer det vara en liten minoritet liberaler som står på "vår" sida, precis som under alla andra stora konflikter mot fascistifiering - Spanien, Tyskland, McCarthyanismen i dess många olika skepnader. De är ointressanta. Äldre tiders liberaler - om de, gud förbjude - fortfarande finns, kommer leta upp dem för att rättfärdiga vad som skedde nu och rädda sin ära (om de inte som vanligt helt enkelt agerar historierevisionister och "glömmer" stora händelseförlopp).

Som Marx sa, bara arbetarklassen har förmågan att vara en sant revolutionär kraft. I och med dess ställning igenom en allt snabbare proletarisering av sig själv och närstående skikt, blir den allt mer benägen till en motstånd mot staten som sådan. I ljuset av tredje vägens totala misslyckande när nu Blair avgår finner vi återigen arbetarklassen och dess motstånd på samma sätt som vi finner upplösandet av historiens slut på Baghdads gränder, i mynningen på en kalashnikov.

Populism? Demokrati?

Nicaragua har varit ett land som man kan tycka lite vad man vill om. Ortega har gått långt åt höger sedan hans förra tid i regeringen och man har infört oerhört repressiva abortlagar som slungar kvinnokampen långt tillbaka i landet. Nu läser jag i Klassekampen att Ortega sänker sin och andra förtroendevaldas löner. Det är bra i princip, tycker jag. Deputerade ska ha en lön som ligger så nära, eller till och med under, medelinkomst som möjligt. Detta för att skapa en intressegemenskap och sätta sig själv i samma ekonomiska situation som gemene man så man inte glömmer var man kommer ifrån. Samt, givetvis, att minska karriärismen. Men hur som helst, varför tycker jag då det här kanske är lite problematiskt? Jo, helt enkelt för att det kanske är populism: meningslösa gester för att göra folk glada. Mitt hopp är, givetvis, att det inte är så, men det är alltid värt att varna.

Vidare är artikeln jättespännande, speciellt det som handlar om gräsrotsdemokrati:

Parlamentet vedtok 24. januar en lov om å opprette folkeråd, komiteer som skal være redskapeer i politiske og sosiale endringer på grasrota. Folkerådene skal ikke være en kopi av revolusjonskomiteene som Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSNL) opprettet under sin første periode (1979-90). Rådene skal komme med henstillinger og forslag overfor regjeringen.

I slutändan handlar alltid demokrati, rättvisa eller klasskamp om människors inflytande över sina egna liv, på formella, ekonomiska och sociala plan. Det är detta som högerns "frihet" aldrig kan förstå: för det är en frihet som är ägnad åt enstaka individer, skapad och upprätthållen igenom en marknadsekonomi som fångar de flesta i en ekonomisk struktur. Hela folkmajoriteten krävs för att bygga en riktig demokrati från gräsrotsnivå och ta kontroll över det som de skapar och administrerar, dvs. produktionsmedlen. Demokratiska förändringar sker igenom kollektiv kamp, inte igenom enstaka hjältar: vad än borgerlig historieskrivning vill ha det till.

I Sverige och de andra nordiska länderna finns det en oerhörd förutsättning för det här. Vi har en solid demokrati som alltid rankas bland de bästa i världen, vi har ett folkrörelsearv, en solidaritetsideologi och en stabil ekonomi. Förhoppningsvis kan vi kollektivt bygga en rörelse som kan göra just detta, bli en 'demokratisk socialistisk' och samtidigt revolutionär folkrörelse i Sverige. För att slutgiltigt bryta med hela det nyliberala vansinnesprojektet, imperialismens förgreningar i världen och den borttynande folkhemmet behöver vi någonting i stil med detta.