Tillbaka till Trettiotalet.

Maskineriet går igång, reaktionärt gastande från ledarsidor blir allt värre. Liberala fri och rättigheter offras i hiskelig fart, bostkastade som gårdagens plagg av glada, moderna borgare. Det enda som man kan tänka på i sådana här tider av motstånd och apati är det som en gång hände i Ådalen.

Själv har jag en fot i Ådalen och en i Skåne. Man är än närmare om man kommer ihåg att det var kamrater ifrån det kommunistiska partiet som gick längst fram och som i huvudsak blev skjutna. I takt med att repressionen i våra dagar höjs och att de framsteg arbetarrörelsen har nått rullas tillbaka blir ett par saker smärtsamt uppenbara. I tider av nedmontering av välfärdsstaten och klassolidariteten rör mellanskikten på sig på ett otäckt sätt. Sakta men säkert förbrunas de. Lyssna på vad Svenska Dagbladet skrev i dagarna innan:

"Under de senaste dygnen ha på vissa ställen i Ådalen härskat ett veritabelt pöbelvälde, underblåst av kommunisternas uppviglingsarbete. Myndigheterna ha praktiskt taget stått maktlösa, och polisen har med korslagda armar sett hur de uppretade folkmassorna på det grymmaste misshandlat en del arbetsvilliga, huru de stormat deras fartyg och under de mest uppseendeväckande former förgått sig mot de arbetsvilliga, som sönderslagna och blodiga, med bakbundna händer, tvingades att marschera framför kommunisternas demonstrationståg - allt medan polisen maktlös stod och tittade på." (Svenska Dagbladet 1931-05-15)

Samma sak hade praktiskt taget kunnat skrivas idag. När man kallar fackets blockader för "maffiametoder", försvarar terrorn i Irak, jagar invandrare och sparkar sönder den välfärd som finns öppnar man också för reaktionärt gastande av den här typen.

I en tid då undantagstillstånd blir det normala, folkmord blir en kategori att slumpvis placeras ut där man behöver mobilisera folkligt stöd för imperialistiska äventyr och då politisk aktivitet ses som suspekt verkar det bara bli en tidsfråga tills någonting händer. Som man säger i USA: something's gotta give.

Men någonting annat är också uppenbart. Att den mäktigaste gruppen i samhället är arbetarklassen. Inte igenom någonting magiskt, utan igenom att den befinner sig på den platsen i samhället att där den kan lyfta hela statsapparaten. När den reser sig, spränger den sina bojor. En enda kontrafaktisk tanke är allt som behövs: vad sker om arbetarklassern helt enkelt vägrar en dag? Allting faller, hjulen stannar. Småborgerligheten ryser, sopas bort på en sekund. Sedan kommer skotten.

Men vidare: det som sker utanför är det som kommer ske innanför. I USA har strejker brutits av militär, i Irak stormas fackföreningskontor, Socialdemokratin fortsätter sin chauvinistiska tradition och glider alltmer högerut ju mer man blir bunden till EU och till imperialismen. När man bygger murar kring länder och kring EU, då är det inte långt kvar till murarna i de egna staterna. Och när massakrer sker på arbetare i andra länder, då är det inte långt kvar tills det kommer ske hemmavid.

Än har vi mycket kvar, och det är långt borta från trettiotalets fattigdom och elände. Från den tid då man i Norrland regelbundet gjorde sitt bröd av bark, för att ingenting annat fanns. Men snabbt går det, proletariseringen snurrar på. Men det som man lever i skräck för är när slöjan dras undan, våldet i samhället sveper fram och vi finner hur det står mitt bland oss, naket och avslöjat. Som den där dagen i Lunde, då våra kamrater blev nerskjutna av SAF:s agenter. Idag är det som slår en, på den där platsen i Norrland, hur vackert det verkligen är. Det ger illusionen av att trettiotalet är långt borta. Ingenting kunde vara mer fel.

Det enda monument som står på platsen av Skotten i Ådalen är det som man kan se till höger här.Det föreställer en arbetare i språng, eller i strid, mot en häst som är på väg att trampa ner honom. De krafter kapitalismen har skapat och släppt lös behärskas inte av människan, de behärskar människan.

På texten står det "Här vilar en svensk arbetare. Stupad fredstid. Vapenlös. Värnlös. Arkebuserad av okända kulor.

Brottet var hunger. Glöm honom aldrig."