Politiserandets Dialektik
Jag skrev för lite sedan om avpolitiserande som en ideologi som döljer de riktiga, faktiskt politiska faktumen. Ett par saker behöver läggas till den diskussionen. Exempelvis den inställning som hålls av den sociala forum-rörelsen där man bannar politiska partier. Har jag förstått det rätt så kommer det ifrån de stora problem man hade med stora politiska partier som helt enkelt brukade ta över evenemang, att man ville knyta an sig massorna och undvika korrumperade organisationer som omöjliggjorde syftet med forumen.
Det är bra, och det är förståeligt. Men nu har det förvandlats till en fetish. Många misstror politiska partier och politiker av goda skäl. Men exempelvis amerikanska arbetares avsky mot partier är av en annan sort än den sedvanliga småborgerliga skräcken för något som ens luktar allmänt ägande och demokrati. Den ena är ett utslag av klassmedvetenhet, den andra av skräcken mot en centralmakt som kan förbjuda en att göra dittan eller datten med sin kosing.
Det som sker när man förbjuder politiska grupperingar av det slaget är att de helt enkelt maskerar sig som någonting annat. Socialist Workers Party i Storbrittanien är väl ett slag: hela partiet är engagerat i forum av olika slag, men de använder sig av olika fronter för att kunna organisera sig där det inte är lämpligt att framstå som parti. Man döljer då sin reella natur, och blir inte ett dugg mindre 'politisk' för det - snarare sker samma sak som när nationalekonomer skriver på DN debatt som professorer snarare än medlemmar av Moderata Samlingspartiet.
Steget från politiska partier till deras ungdoms- och ev. studentförbund är givetvis inte lång, men hur ska man kalla dem för mer politiska än vad kanske grupperingar som ABF, Timbro eller Fältbiologerna är? När man stänger ute dem cementerar man dem som elitgrupperingar av makthavare och utelåser dem från att vara i och av folket.
Idag ser vi en utveckling av skepsis gentemot partipolitik och en önskan att ansluta sig mer till enfrågerörelser och dylikt. Det är inte nödvändigtvis dåligt och kan vara ett tecken på hälsosam skepsis, men det kan också fungera som den postmoderna fernissan på den nyliberala politiken. Allt vi ska göra är att justera småsaker i det ideologiska rummet som är känt som civilsamhället. Vissa saker är bäst lämpade åt andra, exempelvis tjänstemän, ekonomer eller politiker. De där borta.
Vi behöver vända saker och ting rätt med hjälp utav Marx och Hegel. Det mest ideologiska är det som hävdar att det inte är ideologiskt, att det är någonting bortom ideologierna. Historiens slut, ekonomins naturliga ekvilibrium. Makten långt borta ifrån oss. I partier och liknande förbund (fack, ungdomsförbund, etc.) har man demokrati, schismer, tendenser, fraktioner och än mer. I nätverk har man inte öppenheten utan stängdheten, tystnadens diktatur istället för bråkens demokrati.
Jag menar inte att alla nätverk är dåliga, det är de inte alls av nödvändighet. Men att tro att man kan undvika någonting jobbigt eller något 'politiskt' vare sig det är igenom skepsis mot partipolitik i riksdagen, mot en feministisk aktionsgrupp på sin skola eller dylikt är katastrofalt. Allt man lever i är politiskt. Rikta all skepsis mot tingens rådande ordning snarare än gentemot de som förkunnar sina åsikter, även om det är en historia i sig hur man ska se igenom propagandan där.
Det är bra, och det är förståeligt. Men nu har det förvandlats till en fetish. Många misstror politiska partier och politiker av goda skäl. Men exempelvis amerikanska arbetares avsky mot partier är av en annan sort än den sedvanliga småborgerliga skräcken för något som ens luktar allmänt ägande och demokrati. Den ena är ett utslag av klassmedvetenhet, den andra av skräcken mot en centralmakt som kan förbjuda en att göra dittan eller datten med sin kosing.
Det som sker när man förbjuder politiska grupperingar av det slaget är att de helt enkelt maskerar sig som någonting annat. Socialist Workers Party i Storbrittanien är väl ett slag: hela partiet är engagerat i forum av olika slag, men de använder sig av olika fronter för att kunna organisera sig där det inte är lämpligt att framstå som parti. Man döljer då sin reella natur, och blir inte ett dugg mindre 'politisk' för det - snarare sker samma sak som när nationalekonomer skriver på DN debatt som professorer snarare än medlemmar av Moderata Samlingspartiet.
Steget från politiska partier till deras ungdoms- och ev. studentförbund är givetvis inte lång, men hur ska man kalla dem för mer politiska än vad kanske grupperingar som ABF, Timbro eller Fältbiologerna är? När man stänger ute dem cementerar man dem som elitgrupperingar av makthavare och utelåser dem från att vara i och av folket.
Idag ser vi en utveckling av skepsis gentemot partipolitik och en önskan att ansluta sig mer till enfrågerörelser och dylikt. Det är inte nödvändigtvis dåligt och kan vara ett tecken på hälsosam skepsis, men det kan också fungera som den postmoderna fernissan på den nyliberala politiken. Allt vi ska göra är att justera småsaker i det ideologiska rummet som är känt som civilsamhället. Vissa saker är bäst lämpade åt andra, exempelvis tjänstemän, ekonomer eller politiker. De där borta.
Vi behöver vända saker och ting rätt med hjälp utav Marx och Hegel. Det mest ideologiska är det som hävdar att det inte är ideologiskt, att det är någonting bortom ideologierna. Historiens slut, ekonomins naturliga ekvilibrium. Makten långt borta ifrån oss. I partier och liknande förbund (fack, ungdomsförbund, etc.) har man demokrati, schismer, tendenser, fraktioner och än mer. I nätverk har man inte öppenheten utan stängdheten, tystnadens diktatur istället för bråkens demokrati.
Jag menar inte att alla nätverk är dåliga, det är de inte alls av nödvändighet. Men att tro att man kan undvika någonting jobbigt eller något 'politiskt' vare sig det är igenom skepsis mot partipolitik i riksdagen, mot en feministisk aktionsgrupp på sin skola eller dylikt är katastrofalt. Allt man lever i är politiskt. Rikta all skepsis mot tingens rådande ordning snarare än gentemot de som förkunnar sina åsikter, även om det är en historia i sig hur man ska se igenom propagandan där.
2 Comments:
Ett parti har ett centrum, ett nätverk behöver åtminstone i teorin inget centrum man kan sätta fingret på. Nu finns det väl tyngre och mindre tunga aktörer i nätet också, men just pga strukturen är nätet svårare att slå ut än ett centraliserat parti. Det behöver inte ha någon administrativ apparat som kan förstöras.
Om vi tänker oss ett nätverk som består av de 75% eller så av folket (är inte säker på siffran) som kan räknas till arbetarklassen och dess närmsta allierade, så måste man ju slå sönder hela samhället för att vara säker på att eliminera det proletära hotet. (En misstänksam fråga: är det möjligen det som regeringen håller på med nu?)
Men hur aktiveras nätverket för att bli till proletariatet som formerar sig som klass för sig - det är svårt att komma bort från att det behövs partimegafoner för att mana till kamp. Och det är nog därför som vi får dessa de yttersta dagarnas bisarra kampanjer från Forum för Levande Historia.
Jag tror det beror lite på egentligen. Ett parti kan ju vara mer eller mindre strukturerat fysiskt eller ideologiskt. Kommunistpartier har ju alltid lyckas överleva, även om de endast är spillror av vad de en gång var, igenom sin kaderstruktur och det hemlighetsmakeri som både infekterat och stärkt organisationerna. I tider av förflyttad hegemoni kan partier fungera som säkrade punkter för en mothegemoni.
Nätverk i sin tur kan kastas över ända av tidens ombytlighet, dras med och förvandlas till andra saker på gott och ont. Forum för Levande Historia är väl kanske ett typexempel på just hur man försöker utplåna möjligheterna för demokratisk kontroll över ekonomin, och även om det finns många folkrörelser dras de mer mot mitten än vad kanske organiserade partier gör.
Ibland iaf. Det finns säkert bra motexempel och så. Nätverk kan vara bra mycket mindre dogmatiska, känsliga för tidens tecken och mer utvecklande politiskt också.
Post a Comment
<< Home