Noter om ideologi.

Björnrecensioner skriver om ideologi på ett bra sätt. Det är viktigt att förstå att när jag refererar till ideologi - som jag har vana att göra för jämnan - så menar jag inte det vi typiskt refererar till som en ideologi, socialism, liberalism, etc. utan de komplex av föreställningar, metafysik och samband som människor skapar och återskapar. Från fördomar till filosofier.

Liberal intolerans mot klasshatet

Kampen gentemot den borgerliga ideologin är konstant. De diskurser, interpellationer, ideologiska statsapparater, reifierade strukturer, etc, etc. som byggs upp i ett komplext och konstant motsägelsefullt nätverk angriper våra liv och medvetanden i de kollektiv som vi är del av. De flesta av oss, hur väl vi än förstår strukturernas diktatur, och hur pass duktiga marxistiska ideologikritiker vi än är, är ändå konstant påverkade och - och detta är viktigt - producerar och reproducerar ideologi.

Även vänstern är i högsta grad ideologisk, mer en avart av liberalismen än en brytning med det borgerliga samhället som vissa massrörelser lyckades med. Inte för att klassmedvetandet är dött och begravt, förlorat i nyliberalismens sköna nya värld. Men vänstern - och kanske finns här en skillnad till arbetarrörelsen - bygger upp sig självt kring franska revolutionens egalité i en meningslös dikotomi till liberalernas liberté, där Mona Sahlin är den tråkiga och värdelösa aufhebung av de båda.

Med de här tramsiga och stora orden tänker jag helt enkelt komma till sak efter många om och men. Ofta, speciellt på senare tid, har jag träffat människor som av ett eller annat skäl tyckt att vårt raison de etré är toleransen, samarbetet, solidariteten. Det är en av de mest missuppfattade sakerna i vår politiska verklighet, och den mest skadliga. Att vara socialist handlar aldrig om att vara snäll mot barn och djur. Det har ingenting att göra med någon människokärlek att göra. Att vara socialist handlar om att inse sin plats i samhällsstrukturen och därmed ha ett klassmedvetande.

Liberalismens intolerans ligger i dess kvävande filt av tolerans - men en tolerans som bara är till för att marginalisera och tysta. 'Tolerans' som bygger på den härskande klassens hegemoni. En tolerans som säger till oss på botten att vara snälla och goda. En tolerans som vänder vänstern mot de som känner innerligt, synnerligt klasshat. Förklädda liberaler vandrar i arbetarrörelsens mötesrum och salar. All revolutionär verksamhet, alla konfliktperspektiv kvävs. Och med detta kvävs varje strävande som vi har. När man inte längre får kämpa, när man inte längre får inse motsättningarnas natur har man också avväpnat klassen.

Fördömande mot demonstrationer som efter polisterror utbryter i kravaller. Avsky mot det venezolanska folkets socialiserande av företag. Och värst av allt, det giftiga: "varför kan vi inte bara alla komma överens?" För helvete! När mellisvänstern moraliserar från sitt jävla fönster bortom verkligheten, blinda för förtryckarens men inte den förtrycktes våld och strid, när de kämpar med näbb och klor för att behålla oss som en idealiserad, romantisk rörelse utan någonting kontroversiellt eller någonting med konkret uppror i - då vet vi nog var de hör hemma.

Klassamhället förstås av de på toppen och de på botten. De enda som inte gör det är de i mitten som vandrar omkring, indränkta i en filt av liberal tolerans och vackra ord bortom det tvång, våld och förtryck som är vardagen. Jag tänker åter på Leon Larsson när jag skriver de här raderna och känner klasshatet pulsera. Men för att gå framåt så tycker jag att nästa gång någon försöker relativisera eller släta över era högst rättfärdiga känslor av avsky och hat mot det bestående samhället så kan ni ju komma ihåg vad Rage sjöng: "Whoever told you that is your enemy!"

Kampen och klassen.

Lukács skrev 1922 om reifikationen som en struktur för ideologi, en utvecklande av Marx överbyggnadsteori. Förstelningen av våra sinnen gör att vi uppfattar samhällstillståndet som naturligt. Den borgerliga staten som existerande bortom tid och rum, riksdag, polisväsende, etc. som opersonliga byråkratiska entiteter utan koppling till klassamhället i stort. Det är nog ingen överdrift att säga att det främste problemet för den svenska vänstern idag är just den legalismen då vi tack och lov nedkämpat den värsta kristna idiotläran.

En sak som man ofta kan märka är människors förmåga att bli mer radikala ju längre bort saker och ting förflyttar sig i tid och rum. Den kubanska, ryska eller venezolanska revolutionen höljs med ett romantiskt skimmer. Saker och ting i närområdet blir mötta av instinktiva ideologiska reflexer. Det är svårt att bryta igenom reifikationen, i den mån som vi själva som personer eller i grupper överhuvudtaget kan göra det, men det är nödvändigt för en revolutionär rörelse.

Reifikation framträder även på andra sätt som också skapar ideologiska problem. Ett av dem är moralism av olika typer. Att göra dittan eller datten, att köpa fair trade och sluta handla från McDonalds. Meningslösa moraliska handlingar som uppträder som den typen av falsk radikalism som miljörörelsen, vissa feminismer och hela rättvis handel- och mänskliga rättigheter rörelsen erbjuder. Inte för att de här impulserna inte är bra. Det är fantastiskt och naturligt att människor vill göra någonting annat, men som alltid finns det två sidor av myntet. Det som uppträder progressivt i vissa grupper blir reaktionärt i andra.

Inte för att jag tänker hävda den ena eller andra av två dåliga lösningar som man kan tänka sig här: organisering för organiseringens skull eller tunga studier som vägen till frälsning. Reifikation bryter man sig ur igenom både konkreta handlingar. Studier är viktiga, men de är inte nödvändiga. Massaktioner i klasskampen kan vara tusen gång mer radikaliserande än att slå upp alla Marx böcker (som man slår upp fönsterluckor).

Det här med organisering är också en viktig sak att poängtera. En teori som jag är ganska skeptisk till är hela idén med hur man ska bygga upp en rörelse igenom ihärdig propaganda som sedan ska leda till - när man är tillräckligt många - revolutionära handlingar. Då har man nog hamnat ganska fel från början. Klasskampen fortsätter vare sig vänstern vill det eller inte. Det är viktigt att organisera människor, men man måste erbjuda dem någonting och man måste erbjuda arbetarrörelsen någonting i och med organiseringen. All organisering som sker på bekostnad av klasskampen, när man försöker hålla tillbaka den igenom moraliserande eller igenom "taktik" är skitsnack och blir direkt kontraproduktivt. Arbetarklassen är mer avancerad än dess arbetarpartier.

Nej, rörelser byggs i kampen, och de måste byggas i kampen. Hela idén med att bygga rörelsen först och sedan slunga sig in i klasskampen faller när man tänker på den låga grad erfarenhet man kommer ha i jämförelse med en teori om organisering i dialektik med klasstriderna. Utan erfarenhet blir man handlingsförlamad och den borgerliga ideologin fortsätter hålla i sig. Kadrer skapas igenom erfarenhet och inte av tomma studier. Revolutionära rörelser skapas i kampen och inte i ABF.

Det finns många sätt att ha fel på. Ett av dem är exemplet från allt för många människor som borde veta bättre, förmågan att spontant avsky kampen som inte är lika romantiskt perfekt som man drömmer om. Givetvis sker det inte i ett tomrum, utan ideologiproduktion har mycket att göra med det. Man kan se det i brittiska "vänster"intellektuella med sin avsky för "islamofascismen" som gör motstånd i Irak, man kan se det i varierande svenska bloggare som inte gillar "barsnliga våldsverkare" i varierande demonstrationer eller så kan man höra det på andra platser här i samhället där man alltid säger "varför var de tvungna att göra så?" eller uttrycker sitt missnöje igenom den typen av spontana, moralistiska termer som i allt bara är ett uttryckt för ideologi.

Men man kanske kan avsluta på ett lite mer positivt sätt än vad mitt gnällande har gett oss anledning till. Tänk på hur förbannat skraja överklassen alltid är för oss. Tänk på den rena skräck och panik och hat som sprider sig ut från ledarsidor, artiklar och dagligt tal. Tänk på hur jävla rädda de är. Göteborgskravallernas absurda domar, Svenska Dagbladets ledare om Salem häromdagen, Attac:s puckade uttalanden om G8 mötet. Alla är de tecken på någonting, och inte är det på vår maktlöshet. Arbetarklassen har makten här i världen, och de är livrädda för att vi ska förstå det.



:)

Tråkigt och meningslöst från borgerligt håll.

En av de saker jag alltid förundras över när det kommer till diskussioner om politik är hur snabbt Sovjet dras fram av högern. Det kan handla i princip om vad som helst. "200 000 jobb i offentlig sektor" blir till planekonomi, skolpolitik till gulag och minsta omnämnandet av en socialistisk gruppering blir ihopkastat med den värsta Stalintid.

Det är inte bara makalöst inkompetent, det är också absurt tråkigt. Att svenska liberaler är så fixerade vid Sovjet gagnar knappast dem på det stora hela, men det kan göra allting ganska märkligt och drygt i det kortare perspektivet. Hugo Chavez, t.ex., den svenska vänsterns hjälte som i det mesta är en ganska märklig figur som dock på olika sätt har bekämpat storkapitalet och den imperialistiska världsordningen.

Han lyckas man kalla för diktator, efter att han gått igenom mer än tolv folkomröstningar. Man säger att han använder våld, när oppositionen försökt utföra statskupp efter statskupp. Att integrera Venezuela i samma tidszon blir att han är "galen!". Det hela är förstås oerhört meningslöst och tradigt, men det gör att man lite granna känner sig som äldre tiders statssocialister när de försvarade den ena eller den andra tragiska frihetskampen.

Men Hugo Chavez är inte Mao Tsetung, och det som sker i Venezuela är inte en revolution. I alla fall inte som det som skedde i Frankrike sent 1700-tal var en revolution, eller det som skedde ca. hundra år senare i Ryssland var en revolution. Borgerlighetens fanatiska hetsande är känt sedan innan, det är bara ett desperat försök att skrämma människor i stort. Ibland fungerar det, men det är inte direkt som att det är gjort med precision. Den svenska borgerligheten brukar ju knappast vara kapabel till något intellektuellt alster av högre grad än en högstadieuppsats om Nozick (som för övrigt är det yttersta exemplet på hur långt analytisk filosofi degenererat).

Därför är deras ideologi nu primitiv antikommunism. Det är det som kommer spys ut i skolorna av Björklund. Och det kommer bli än värre att vara kommunist i det här landet. Men vi måste göra oss av med vissa vanföreställningar. Det är inte Sovjets fel, eller Hugo Chavez fel, som gör att borgarna hetsar mot oss. De hetsar mot oss för att de är överklass, och vi är arbetarklassen. Sovjet - som urartade till statskapitalism i min mening - kunde ha varit ett paradis, och de skulle ändå hitta på och driva fram kampanjer mot det och alla progressiva grupperingar.

I min mening är det bästa försvaret mot det här bara att säga till alla de idioter som vi diskuterar med på forum, på stan, etc. att de helt enkelt borde skärpa sig.

Tack kd!

Jag trodde aldrig det skulle hända, men kd har faktiskt lyckas göra någonting bra. De har gett mig en ursäkt att hetsa mot kärnfamiljen, religion, monarkin och kanske än mer! Som ni kanske vet så har ett gäng kristdemokrater gått ut idag och bekämpat kd:s omsvängning i abortfrågan. Jinge kommenterar det bra om ni behöver lite mer kött på benen.

Men det intressanta i sammanhanget är egentligen hur borgaralliansens egna struktur tvingar dem till att göra sådana här saker, som att exempelvis driva upp en stor konflikt i ett av de minsta och svagaste borgerliga partierna. Liknande saker sker i Folkpartiet mellan socialliberaler och brunskjortorna, i Centern mellan stureplanarna och bönderna, och kanske snart i M mellan den pseudokonservativa ledningen och det nyliberala ungdomsförbundet.

Det här kommer också fortsätta och utveckla sig. Och det är ju roligt. Speciellt kd verkar ha en riktig kris, och förhoppningsvis kommer det sänka hela deras parti. För kristdemokraterna är vidriga och dumma i huvudet på ett sätt som är helt unikt för borgare (som mest brukar vara hjärnskadade). Reaktionära värderingar som kärleken till "familjen", vilket hänger ihopa med en implicit heterosexualitet, kvinnans fjättrande vid hemmet, en etniskt homogen nation, etc. är alla skadliga saker. Både för arbetarklassen i stort och för de individer som blir klämda däremellan.

Kärnfamiljen som en ideologisk matris har blivit utredd av Althusser, som menar att det är en grundstomme i det västerländska samhället. Även om hela hans analys är färgad av Frankrike på 60-talet kan man finna mycket i den. Vi feminister brukar ju säga att det personliga är politiskt, och så snart man börjar titta närmare på fenomenet kan vi finna en egendomlig arbetsdelning, av framförallt oavlönat arbete för kvinnor i hemmet. Den dikotomiska uppdelningen av män och kvinnor organiseras igenom familjen, som också fungerar som ett extra socialt skyddsnät och avlastar kapitalismen från reproduktiva tjänster som borde vara avlönade - alltså hushållsarbete.

Det är också här som den reaktionära ideologin går in hårdast för att skydda "traditionella värden" - traditionella värden som har orsakat tusentals, hundratusentals, miljoners, lidande, förtryck och exploatering. Homosexuella, kvinnor - men även pigor, drängar, tjänstehjon etc. som borgarklassens familjematris auxiljärer. Att föra in saker i "civilsamhället" som liberaler och konservativa älskar är att kasta en slöja över det för att dölja sakernas sanna tillstånd. Vilket givetvis är nödvändigt för att deras samhälle ska överleva.

Kd försöker vrida tillbaka klockan, men möter överallt kvinnors framstormning på arbetsmarknaden och den feministiska rörelsens framsteg. Men kriget är inte vunnet, även om vissa slag är. Anfallet mot invandrare och asylsökande kan gå över i ett anfall på kvinnors rättighet och mota tillbaka dem, splittra upp dem i sina hem. Och alla vet att det är svårare att göra motstånd ensam.

Därför vore det återigen skönt om kristdemokraterna, som ju i allt är de mest efterblivna och moralistiska elementen av samhället försvann. För evigt. Med dem kan gå kungahuset - en vidrig kvarleva av en mörk tid (och vi borde hedra äldre tiders socialister med att expropriera dem), heterosexismen, rasism och kristendom. Hydrans fyra huvuden, irrationalistiska strömningar från vilket man kan dra vilka slutsatser som helst - egentligen det enda försvaret för en borgerlig världsordning.

Och. för att tillägga någonting om abort tänker jag bara säga som Peter Singer - vi borde ha en fullständigt fri abort, även upp till sista stund. Är det smärtfritt, är det kvinnans val, då är det också någonting som borde finnas. Vad är egentligen ett kluster av celler utan känslor eller förnuft? Ingenting. Vad är egentligen kvinnors emancipation? Allting.

Lite noter om ideologi.

En av de problem som existerar kring ideologikritik och ideologi som ett teoretiskt begrepp är att det är så svårt att fixera det. Ett stort problem som många postmodernister verkar hänge sig åt, glada i hågen, är att ta "kategorierna" för givna. Men ju mer jag läser, desto mer inser jag hur lite folk vet egentligen. Jag menar inte det på något allmänt klassföraktande sätt, utan snarare att det helt enkelt är så att de flesta debattörer på ledarsidor, studenter, politiker etc. egentligen inte har så mycket koll som de själva utger sig för att ha (och som de kanske borde).

Det jag ville diskutera på något sätt var just hur kontinuerliga ideologiska föreställningar är. Är de verkligen så stela och leder de verkligen alltid på ett eller annat sätt till en viss praktik som ex. postmodernister verkar hävda? Det här är egentligen var min kritik mot idén att anammande av den ena eller den andra åsikten tar en vidare till en tredje ståndpunkt, eller att ideologin alltid existerar i - om än förtäckt och omedveten - fullkomlig form i subjektet. För att vara lite mer konkret: leder ex. ideologiska storheter som "rättvisa" eller "demokrati" alltid till reformistiska, revisionistiska, re-etc, etc. tankar och praktiker?

Lenin exempelvis gjorde ju en viss poäng av det i hans kamp mot idealisterna som kontrarevolutionärer och skadliga för arbetarrörelsen. Det verkar ju lite märkligt idag hur han hetsar mot machisterna, precis som hur Althusser rasar mot humanisterna i PCF. Båda skedde av det enkla skälet att de ansåg att deras åsikter skulle leda dem till varierande dåliga avvikelser. Samtidigt är jag lite skeptisk, på något sätt verkar det som om man tar för givet att människor har en klarare koppling mellan teori-praktik än vad de egentligen har.

Den här kritiken verkar ju dock rimma illa med Lukács som i det mesta har en framgångsrik teori. Kanske ska vi helt enkelt anamma en större mängd kaos i de ideologiska uppfattningarna som människor har, kampen mellan ideologin och klassmedvetandet, reifikationen och revolutionen. Hur som helst, mer om det här ämnet dyker säkert upp efter hand.

Marxism: vetenskap eller ideologi?

För tillfället håller jag på att läsa om ett par böcker, en av dem är Louis Althussers "Att läsa Kapitalet" (1 och 2). Althusser är väl värd att läsa, lika mycket för att lära sig av hans misstag som av hans geni (som alltid). Althusser är en av de tre stora marxistiska filosoferna på 1900-talet, tillsammans med Lukács och Sartre. Där Lukács är en renodlad filosof ur den tyska skolan, fullblodad hegelian, upplärd tillsammans med Weber och Simmel - dessa två sociologiska giganter födda ur tysklands filosofi (med allt vad det innebär) och där Sartre för alltid är en briljant, allsidig men alltför borgerlig filosof är Althusser precis, exakt. Han bekämpar den unge Marx och humanisterna eftersom han gör en skarp åtskillnad mellan vetenskap och ideologi, där ideologi betecknar ett "falskt medvetande" och verkar anamma just Lukács reifikationstanke: att kategorier som rättvisa, demokrati, stat, etc. är förstelnade tankeformer som döljer sakernas sanna natur och från villken alla borgerliga tankar utgår från.

Althusser har vidare misstänkt lika uppfattningar som en av mina andra favoriter från 60-talet, Kuhn, vars vetenskapsteori i korthet går ut på att de begreppskollektiv (paradigm) man använder sig av är bestämmande för en vetenskap och att periodiska kriser och revolutioner avlöser varandra i vetenskapsteorin, vilket då också betyder att begreppen inte fullt motsvarar sina objekt (en grundstomme i positivistiskt tänkande).

Men det jag skulle komma till, efter denna långrandiga inledning, var vad marxismen är. Frågan är givetvis intimt sammanhängande med vetenskapsteorin i sin helhet, men om vi för ett ögonblick sätter det åt sidan så kan vi kanske fundera över denna enkla fråga: kan marxismen ge oss goda förutsägelser? Alltså, kan vi, med historiematerialismens begrepp och analyser, förutse händelseförlopp? Jag menar givetvis inte att vi kommer kunna lära oss allt om allting innan det händer, helt a priori, det finns det ingen samhällsvetenskap som kan (eller naturvetenskap för den delen). Utan kan vi göra en analys och sedan agera utefter den.

Ett sätt att svara på kan ju eventuellt vara att det beror på vilken typ av marxism. Det finns marxistiska kulturhistoriker, nationalekonomer, statsvetare och även - förstås - filosofer. Det svaret tror jag är mindre bra. Marxismen är en holistisk vetenskap där ingenting kan urskiljas ur sin helhet, bara vissa saker betonas mer eller mindre. Det är också dess styrka i stor utsträckning, andra vetenskaper lever kvar i sina (reifierade!) positivistiska banor hämtade från August Comte's 1800-tal. Liksom den borgerliga ekonomin har även vetenskapen vuxit ur sina barnkläder och kräver en (vad annars?) revolution.

Ett annat sätt att svara på det är att man inte kan det, och att marxismen helt enkelt är någon form utav fin idé eller någonting i den stilen. Om man tror på det, då är man inte marxist överhuvudtaget. Besläktat med den tanken är att Marx blev falsifierad (i sin helhet) av det ena eller det tredje. Sådana tankar stöter man på i kurslitteratur gång efter annan, vilket bara är ett banalt utslag för många borgerliga akademikers galna kommunistskräck. Det är också deras egen grav, förstås. Min egen bana till marxismen började i och med att jag märkte att utfallen mot marxismen motsade varandra - de var för rabiata, för motsägelsefulla, för konstiga, för mycket utslag av desperation.

Den sista av typen felaktiga uppfattningar som jag kommer på för närvarande är marxismen som en bakåttittande vetenskap. Dvs. man konstruerar (eller "ser", beroende på hur postmodern man är) orsakssammanhang bakifrån. Vi förstår varför Henry V:s lösdrivarelagar fanns, men det fanns inte då möjlighet att förutse dem. Man kan kanske även tänka på hur vi marxister ibland blir anklagade för att kunna "förutsäga allt" med marxismen. Så är det ju inte förstås, ibland ziggar världen istället för att zagga. Ibland har vi fel. Meningslös revisionism i stil med Balibars tokiga "försvar" av proletariseringsteorin kan vi nog skita i. Hellre att ha fel och fortsätta eller förfina teorin än att syssla med att lappa ihop trasiga byggen.

Alltså, slutligen, jo - marxismen kan användas som en förutseende vetenskap. Vi kan veta framförallt att någonting kommer ske, men inte nödvändigtvis uttrycken för det. Akademiker ska disciplineras i Bologna-processen, och där det sker sker också motstånd. Vi vet inte precis hur det kommer te sig, men vi kan veta att någonting kommer hända. Vi kan veta att det kommer fortsätta ske uppror i Rosengård om inte bostadssegregationen, alienationen och arbetslösheten löses. Jag menar inte att vi kan veta någonting a priori, vilket för övrigt mest är ett meningslöst begrepp, utan vi behöver stora mängder underlag för det vi studerar. Men det är möjligt, och det bör vara en guide till politisk taktik och strategi.

Makt och sanning i det dolda.

En sak som är högst problematisk med postmoderna eller postmodernt influerade analyser är faktumet att man ofta utgår från att det finns en färdig, rät åsikt som - hur outtalad den än är - existerar i någons medvetande. Det är ironiskt att postmodernismen av alla ideologier är en av de läror som är mest influerade av en tro på järnhårda lagar.

Givetvis så är det vi ofta talar om ideologier, det vill säga de reflexiva åsiktssammanhang som vi som kollektiv anammar. Hur vi förstår oss själva som män och kvinnor, hur vi ser sammanhang i verkligheten och hur vi väljer att agera. Vi ser hur det hänger ihopa att se staten som neutral och vara legalist och därigenom reformist, vi ser sammanhangen med hur anarkismens tro på statens omedelbara avskaffande och dess följares normativa påståenden om makt, moral och stat.

Men kanske måste vi problematisera de här sammanhangen mer. Att hävda att dittan eller datten leder till det ena eller det tredje är inte alls speciellt säkert. Nog för att jag tror att det finns intressanta sammanhang, men de är nog mer ihopalänkade på ett historiskt sätt snarare än tvingande igenom sin egna interna logik.

Det jag skulle komma fram till, hur som helst, var fördummandets och mystifikationens demokratiska problem. Eller förlåt, katastrof. För vad är det som är värre än en befallning? Jo, en befallning som låtsas vara någonting annat. I samhällets järnhårda tvingande lagar, så influerade av könsroller och status, är det dolda den perfekta slöjan för makten (med ett litet m). Detta är varför konsensus är ett så fruktansvärt sätt att besluta på, för att man döljer mer än vad man visar. Detta är varför vi måste konstant sträva efter att höja medvetandenivån hos alla i våra organisationer, varför vi måste deklarera och göra klart våra åsikter på det mest transparenta sätt möjligt. Detta är varför demokratisk centralism är mer demokratisk än en konsensus-baserad platt struktur.

Inte för att jag vill fetishera någonting specifikt. Men vi måste bekämpa mystifikationen som den uppträder i de dialektiska motsats - men besläktade - paren av dumliberalism och postmodernism. Postmodernismens kritik faller tillbaka på passivitet, bakom varje kritik av allt döljer sig en implicit omfamning av den rådande ordningen. Dumliberalismens framfart med dess patetiska hetsande mot facken ("maffiametoder"), dess omkramande av folkmorden i Irak och Afghanistan och dess totala ovilja att ens låtsas vara någonting annat än en nonsensideologi som kan betyda vad som helst är sjukt problematiska.

Modernitet som Propaganda.

Nyligen så har vi ju uppmärksammat hur Miljöpartiets Peter Eriksson anfallit Vänsterpartiet. Detta för att partiet är så hemskt "omodernt" och "bakåtsträvande". Jo, i jämförelse med den moderna värld som de andra partierna föreställer sig är Vänsterpartiet allt detta. I ett ideologiskt ramverk där "modernitet" och "nödvändighet" är två ord som gång på gång dyker upp, både i postmodernismens falska radikalism och i nyliberalismens hårda angrepp på arbetarrörelsen blir alla som inte vill böja sig för den rådande ordningen omoderna. Det är nästan ett modeinspirerat ideologiskt ord: "Arbetsrätt? Det är bara så 1920-tal!"

På samma sätt som nationalism var en ideologisk hammare för direkt arbetarklassfientliga åtgärder är nu modernitet det. När tyska socialdemokrater slog ner Spartakus-upproret lutade de sig tillbaka inte bara på klassförakt mot pöbeln men utan säkerheten för den tyska nationen. Numera talar man om modernitet och nödvändighet i ekonomin som tvång, överideologiska storheter som bara är, som hur mycket man än tycker om "folket" eller vad man nu pratar om får en att göra det ena eller det tredje. Det är lika mycket bluff och båg som nationalismen var då.

Mp, som den menlösa, ideologilösa samling dårar de är, faller lätt in i den här fällan. Även för marxister eller andra socialister kan det vara svårt att hålla sig på rätt kurs. I Socialdemokratin har högerflygeln klart kristalliserats i en liberal falang som tagit makten över partiet och helt enkelt gillar läget. Gillar nödvändigheten av låga skatter, en modern arbetsrätt, osv. Jag tror knappt det finns hopp för SAP, och för Mp - som ljudlöst glidit högerut i ett decennium eller mer - har det nog alltid varit kört. Att prata om modernitet är totalt poänglöst, eftersom det betyder lika lite som "rättvisa". Det är endast och förblir endast ideologiska dimridåer.

Men jag tror att det är bra att Peter Eriksson gjorde såhär. Då blir det en klar linje mellan oss och dem. Här i Skåne regerar Mp tillsammans med borgarna i sin "regnbågsallians". Många som röstar på Miljöpartiet gör det för att de anser att de är vänster, de känner att de inte kan rösta på V pga. att de tycker vi är stalinistiska, eller på sossarna på grund utav att de är konstanta svikare. De röstarna, vilket inkluderar unga och kvinnor, kommer ansluta sig i hög grad till Vänsterpartiet, alternativt Socialdemokraterna nu. De är inte intresserade av att föra en liberal politik i någon högre mån.

Att slå ner på Mp blir då en strategisk fråga. För att driva dem vänsterut, men också framförallt för att vi ska bli starkare förankrad vänsterut i allmänhet. Och det kommer gå. Men vi måste inse att vi, som det enda parti som inte anser att "modernitet" betyder rättslöshet, kontroll av fackföreningar, klassklyftor och miljöförstöring, står ensamma. Men det är bara en ensamhet i den parlamentariska verkligheten, en fiktion som existerar i löpsedlar och i Henrik Brors, Per T. Ahlmark och andra liberala idioters huvuden. Vi måste stå fast, för vårt stöd förblir starkt inom de bredare folklagren. Vi har inte vunnit dem permanent, eller ens kanske temporärt, men de idéer som man hyser står närmast oss - och vi är också de enda som kan artikulera och driva de frågorna nu.

En enda sak har man rätt i från högerhåll, men givetvis inte helt. Det är att vi måste formulera och driva en vision. Mer än bara försvaret av offentlig sektor och välfärldsstaten. Grundläggande måste också vara att bygga ett större och starkare parti längre vänsterut, gemensamt med V:s andra organisationer (Ung Vänster, VSF, etc). De flesta kommer endast i kontakt med Vänsterpartiet igenom de fåtal funktionärer de träffar, men för att nå ut behöver vi ett bättre, mer medvetet och ett bredare arbete på basnivå. Det är positivt att jag har fått intrycket av att de här ambitionerna finns från central nivå.

Ett par bra länkar som berör det här kan ni finna här, här och här.

Medialisering 3: den dolda historien.

All hittillsvarande historia är historien om klasskamp, sa Karl Marx. Om modern media kan man säga att "att hittillsvarande historia är historian om allting annat förutom klasskamp". Det är svårt att känna igen sig i verkligheten som beskrivs för oss. Om andra världskriget berättar man för oss att det var ett krig mellan Onda och Goda. Det var ett krig mellan USA och Tyskland. Rösträtt var något som gavs till folket av den nådiga överheten. Om Sverige har man kvar en gnutta av arbetarhistoria, dovt ihågkommet men helst sopat under mattan av liberala lärare.

Sanningen är faktiskt en helt annan, och den står att finna i en kritisk historia. Det är en historia om två stora klasser som har ett klart antagonistiskt förhållande till varandra. I vissa fall har den minskat på grund utav materiella mutor i form av imperialism (England, USA), eller mindre vinster i fördelningen av mervärdet och fler löften om sådana (Sverige). Det är en historia som handlar om kvinnor som försöker tillkämpa sig halva makten och hela lönen, en historia om förtryckta och förtryckande grupper.

Likväl som i historieskrivningen, där miljoner antifascisters våldsamma och desperata motstånd till slut gav segern åt progressiva krafter och ett hegemoniskt övertag åt de som stod i främsta rummet i kampen - kommunisterna så är det i media. Man skriver om Burma på ett helt absurt sätt - om regimer mot munkar. Det goda mot det onda. Istället ser historien mer ut som den här.

Man kan läsa om vad Carolina Gynning har gjort i helgen, men man håller käften om arbetarkampen i Egypten - en radikal, stark rörelse som nu utvecklas i och med en fabriksockupation. Nej kamrater, det är inte lätt att veta någonting idag. För våra upplevelser av alienation, av våld och repression, våra upplevelser av klassklyftor, hat och förlust relegeras till incidenter, oviktiga skeenden i den vackra, nya värld som liberalismen målat upp. Men sanningen är ju att liberalismen är falsk, en skönmålande och bankrupt ideologi utan vare sig djup eller trovärdighet. Sanningen är ju att det relevanta i historien, som aldrig blir omodernt, är strejker, ockupationer, demonstrationer och dylikt. Filosofi är det vi behöver för att på riktigt kunna bryta oss igenom de ideologiska lager som försöker berätta för oss vilka vi är, vad som är viktigt, hur historien ser ut. Det är ett vapen för att bryta sig in i tingen själva.

Medialisering 2: the Return

Jag har en fantastisk förmåga att alltid glömma bort vad jag egentligen ville skriva om. Och när jag skrev in förra post om vikten av att skaffa oss en riktig media i Sverige från vänsterkanten glömde jag ta upp några av de viktigare sakerna.

För någon dag sedan rapporterade svenskar i en undersökning av ena eller andra slaget att de trodde att journalister hade mest makt över politiken, än mer så än politiker. Det är väldigt klarsynt. Men journalister har inte bara makt, de är också fångade i en egen logik. Logiken av att producera välspridda artiklar så snabbt och vitt som möjligt. Det som fanns för en vecka sedan är inte intressant längre, det är dött och gammalt. Just glömskan har blivit en av de viktigaste delarna i den moderna mediapolitiken. Vi kan vagt komma ihåg de lögner som spreds under olika tillfällen i Irak, men kan vi verkligen komma ihåg var och en av dem? När WTC trillade över ända så är mitt starkaste minne av hur en svensk rapporter står och säger igenom rutan (var det Lars Adaktusson? Den borgerlige token?) att "de döda kommer räknas i hundratusentals". Har det ens hänt att han sa det? Ibland vet jag inte. Allt jag vet är att en svensk journalist aldrig skulle stå vid palenstinska flyktingläger och säga det, att de inte står vid gränsen till libanon när bomberna började falla för lite mer än ett år sedan och sa så.

Förutom glömskan är den hisnande farten allting har en grundläggande pelare. Att försöka skilja ut vad som är relevant och vad som är intressant görs igenom ideologiska filter och igenom ekonomiska förväntningar. Det är det som tvingar fram spexartade aktioner snarare än hårt organisatoriskt och folkbildande arbete. Amnesty International står på torget i Lund och har någon aktion snarare än att bilda fungerande lokalföreningar och hålla längre utbildningar. Alliansen sätter sig ner i Mauds trädgård och dricker kaffe. Wanja lämnar över hundratusentals namnunderskrifter och passar på att pika regeringen när A-kassefrågan kom på tal.

Jag menar alltså inte att det här nödvändigtvis är dåligt, och inte heller att jag anammar en o-historisk postmodern förklaring och tror att det här precis har dykt upp. De röda bilarna som den svenska arbetarrörelsen ställde upp, eller arbetartåget igenom Stockholm som svar på bondetåget var liknande händelser. Men saken är den att på grund utav att man försöker få mediatid till vilket pris som helst så glömmer man lätt bort det hårda arbete som all politik som är värd något innebär och urholkar rörelsen och gör politiken till ett skådespel. Politik, det är något som händer bakom en TV-skärm med glatt klädda proffsaktivister. Det handlar om spin doctors, om teater. En overklig verklighet som förfrämligar människor från politiken.

Vad kan man göra då? Ja, man ska ju inte sluta med att göra aktioner och att försöka vända sig till media. Men man ska inte tro att det är den enda, eller ens den främsta vägen. Att organisera människor, att väcka deras medvetande om sakernas tillstånd, att bygga en rörelse och att leda den någonstans är grundpelare i vad man måste göra. På ett grundläggande plan så måste man bryta med reifikationen och de kategorier som är uppställda av det borgerliga samhället, kategorier som endast böjs eller förändras i och med ett förändrat samhälle.

I människors erfarenheter finns alltid nyckeln till deras egen frigörelse och deras eget medvetandegörande, men det är endast möjligt i relationen med andra för jämförelsen och gemenskapens skull som tillåter en ny världsbild och en brytning med den borgerliga ideologin. Det är givetvis inte helt kört att skriva till DN eller den lokala tidningen, det är inte det jag menar, men man bör ha i minnet vilken form utav inflytande man kan ha på borgerlighetens press i medialogikens järngrepp.

Politiserandets Dialektik

Jag skrev för lite sedan om avpolitiserande som en ideologi som döljer de riktiga, faktiskt politiska faktumen. Ett par saker behöver läggas till den diskussionen. Exempelvis den inställning som hålls av den sociala forum-rörelsen där man bannar politiska partier. Har jag förstått det rätt så kommer det ifrån de stora problem man hade med stora politiska partier som helt enkelt brukade ta över evenemang, att man ville knyta an sig massorna och undvika korrumperade organisationer som omöjliggjorde syftet med forumen.

Det är bra, och det är förståeligt. Men nu har det förvandlats till en fetish. Många misstror politiska partier och politiker av goda skäl. Men exempelvis amerikanska arbetares avsky mot partier är av en annan sort än den sedvanliga småborgerliga skräcken för något som ens luktar allmänt ägande och demokrati. Den ena är ett utslag av klassmedvetenhet, den andra av skräcken mot en centralmakt som kan förbjuda en att göra dittan eller datten med sin kosing.

Det som sker när man förbjuder politiska grupperingar av det slaget är att de helt enkelt maskerar sig som någonting annat. Socialist Workers Party i Storbrittanien är väl ett slag: hela partiet är engagerat i forum av olika slag, men de använder sig av olika fronter för att kunna organisera sig där det inte är lämpligt att framstå som parti. Man döljer då sin reella natur, och blir inte ett dugg mindre 'politisk' för det - snarare sker samma sak som när nationalekonomer skriver på DN debatt som professorer snarare än medlemmar av Moderata Samlingspartiet.

Steget från politiska partier till deras ungdoms- och ev. studentförbund är givetvis inte lång, men hur ska man kalla dem för mer politiska än vad kanske grupperingar som ABF, Timbro eller Fältbiologerna är? När man stänger ute dem cementerar man dem som elitgrupperingar av makthavare och utelåser dem från att vara i och av folket.

Idag ser vi en utveckling av skepsis gentemot partipolitik och en önskan att ansluta sig mer till enfrågerörelser och dylikt. Det är inte nödvändigtvis dåligt och kan vara ett tecken på hälsosam skepsis, men det kan också fungera som den postmoderna fernissan på den nyliberala politiken. Allt vi ska göra är att justera småsaker i det ideologiska rummet som är känt som civilsamhället. Vissa saker är bäst lämpade åt andra, exempelvis tjänstemän, ekonomer eller politiker. De där borta.

Vi behöver vända saker och ting rätt med hjälp utav Marx och Hegel. Det mest ideologiska är det som hävdar att det inte är ideologiskt, att det är någonting bortom ideologierna. Historiens slut, ekonomins naturliga ekvilibrium. Makten långt borta ifrån oss. I partier och liknande förbund (fack, ungdomsförbund, etc.) har man demokrati, schismer, tendenser, fraktioner och än mer. I nätverk har man inte öppenheten utan stängdheten, tystnadens diktatur istället för bråkens demokrati.

Jag menar inte att alla nätverk är dåliga, det är de inte alls av nödvändighet. Men att tro att man kan undvika någonting jobbigt eller något 'politiskt' vare sig det är igenom skepsis mot partipolitik i riksdagen, mot en feministisk aktionsgrupp på sin skola eller dylikt är katastrofalt. Allt man lever i är politiskt. Rikta all skepsis mot tingens rådande ordning snarare än gentemot de som förkunnar sina åsikter, även om det är en historia i sig hur man ska se igenom propagandan där.

Det Politiska.

Av och till finner jag mig själv, snopet nog, på andra sidan gentemot det vänsterkonsensus som växer fram på en eller annan fråga. Ett exempel är att tillåta omval i vissa kommuner, explicit för att hålla ute Sverigedemokraterna. De bästa delarna av folkstyre från de ryska och franska revolutionerna innehåll ju möjligheter att direkt återkalla de folkvalda, och möjligheter till omval vore ett rimligt steg på vägen. Idag avskyr majoriteten av svenskarna regeringen: det är inte alls oresonligt att man skulle kunna hålla omval. Klart att problem uppstår, men det är någonting man kan lösa på det ena eller andra sättet (sedan att total demokrati är omöjligt i kapitalismen är väl klart).

En av de saker som gör att man instinktivt tar ett steg tillbaka är när man talar om att politisera någonting, exempelvis forskning, kårer eller annat. Vi marxister är extremister: när det kommer till monism. Det vill säga att en grundläggande idé i den marxistiska idétraditionen är att "naturen ej hårdhänt har dragit, gränsen som skilja fattig och rik" utan att det både är möjligt att förändra hela samhället, att det kommer förändras till slut och att det föreligger politiska viljor som försöker dölja sakernas reella tillstånd.

Från feminismen går man vidare och säger att det privata är politiskt. Det finns ingenting mer ideologiskt än pratet om exempelvis vetenskaplighet, tvång eller annat som sköljer över oss från ledarsidor, ekonominyheter och olika akademiska studier. Att tala om att man inte ska politisera högskolan är ett systemfel exempelvis, för högskolan är politisk. Det vi lär oss avgörs av de klasstrider och de traditioner som ett visst lärosäte, institution eller tom. kurs ingår i och utkämpar. Faktumet att man lyssnar mer på ekonomer än sociologer, att jurister får mer pengar än humanister och att universitet huvudsakligen är till för att skapa sociala markörer, tekniska skickligheter (i vissa fall) och nätverk för att konstituera en överklass med en 'vi' känsla är alla politiska.

Att män huvudsakligen dominerar universiteten och professorsstolar, att de är överrepresenterade i de 'hårda' vetenskaperna och att vetenskap uppblåses till att vara mer än vad det är är alla politiska situationer. Att tala om att man inte vill politisera är rent nonsens, frågan är hur man ska organisera det politiska, vilka kamper som är primära och vilka maktstrukturer som finns eller inte finns.

Tron på civilsamhället är en liberal teori som fungerar som ad hoc lösning för både det ena och det andra problemet, ett sterilt försök att blåsa liv i en värdelös ideologi, samvetet som bultar för den stackars fattige och tillåter en att ge några riksdaler till honom eller henne innan man går in på operan. Återigen, det vi som marxister och feminister måste göra är att klubba ner civilsamhället och dra det ut i ljuset för att avslöja klassamhällets ruttenhet, könsrollernas strukturer och "...(man) is at last comeplled to face with sober senses, his real conditions of life, and his relations with his kind"

Tyvärr inget learning by doing.

Näst efter polis verkar journalist vara det värsta man kan vara. Inte för att det i sig är så dåligt, utan snarare för att det lovar så mycket och ger så lite. När jag var mindre ville jag gärna vara journalist, men efter för mycket kontakt med press på det ena eller det andra sättet kan man inte annat än känna sig lite äcklad varje gång man läser tidningen.

Jag är säker på att det finns många välmenande journalister och andra pressagenter, och många av dem söker sig säkert till yrket på grund utav någon form utav samhällskritiska uppfattningar och en vilja att utleva de. Men här i världen är det tyvärr inte så förtroendevalda ombudsmän och politiker alltid perfekt fungerande, brandmän räddar inte katter ur träd och journalister berättar inte sanningen.

Klart är att man kan se saker och ting från olika håll och kanter, och det finns olika samband man kan göra som vittnar om en eller annan ideologisk övertygelse. För att överhuvudtaget förstå propagandismen som media i allmänhet ägnar sig åt är det nödvändigt att förstå koncepten med narrativ och Gramscis små- respektive storintellektuella. Man berättar historier, inte avbilder eller återsamlingar av det som skett. Det är vad folk anknyter till, och det är vad man producerar och reproducerar igenom en filtreringsprocess av samhällets ideologi och de ideologer som producerar den ideologin.

Ett exempel är självklart vänstern, som konstant utmålas antingen som en flummig hippievänster från 60-talet vars solidariet ungefär betyder kärlek och Jesuslik självuppoffring eller icke-ideologisk extremistiskt våld från individer och grupper som lika gärna kunde slagits på fotbollsmatcher eller med SMR-loggan på jackan istället för RF:s. Detta i sin tur formar både allmänheten och oss, och den invecklade ideologiska proceduren försätts i praxis.

Så det jag skulle komma till var helt enkelt att det var lite synd att det inte fanns en chans för journalistförbundet att gå ut i en storstrejk och kanske lära sig ett och annat om maffiametoder. Om hur vanliga människor patrullerar sina arbetsplatser, om kampen på golvet, om att kämpa för sin rätt. Det kanske ett journalistförbund som självupptaget bygger på idén om maffiametoder skulle behöva lära sig.

Nazismen och Överheten: Om Ung Vänster-attacken.

Så har det nu hänt igen. Nazister har anfallit vänstern, har anfallit Ung Vänstrare och deras arrangemang. Yelah och Aftonbladet rapporterar.

Det här är inte första gången, och inte heller kommer det vara sista gången. Det våld som är förhärskande i samhället tar sig uttryck i fascismen. Med min förkärlek för att sparka in öppna dörrar är det väl värt att ta upp ett par saker till diskussion återigen.

De politiska ytterflyglarna möts aldrig. För det första är begrepp som 'extremism' eller till och med höger och vänster givna av den samhälleliga hegemonin. Svenska sossar är oerhört vänster i ett amerikanskt perspektiv. Moderna anarkister är moderata i jämförelse med Hinke och de andra ungsocialisterna i tidig svensk arbetarrörelse. I Venezuela är höger ingenting som ens liknar den colombianska grannstatens höger.

Vidare så finns ingen likhet mellan Sovjet och Nazityskland som var större än likheter med andra västerländska länder, om man nu inbillar sig att Sovjet på något sätt var en mönsterstat för socialister. Planekonomi praktiserades av Storbrittanien och USA under andra världskriget (och byggde i allt väsentligt upp en oerhörd industriell styrka åt dessa båda länders kapitalism under och efter kriget). Statskontroll och förföljelser var vanliga i mellankrigstiden och innan.

Nazister låtsas ibland vara systemkritiska, eller antikapitalister. I själva verket är de överhetens stormtrupper, precis som i Nazityskland. Deras avsky mot småborgerligheten är deras avsky mot deras egen klasstillhörighet. De har inget gemensamt med arbetarrörelsen förutom de lösryckta delar de försökt slita ur vår ideologi. Gentemot den vetenskapliga socialismen har de mytologiserande lögner, gentemot den organiserade arbetarklassen bundna av intellektuell och solidarisk förståelse med varandra ställer de fanatiska och alienerade individer kopplade endast med reaktionära värderingar och rovdjursdrift. Mot masskamp har de små terrorgrupper.

En gång slog vi fascisterna sönder och samman. Våra kamrater tog hand om Mussolini, Röda Armén drev ut Hitler, arbetarna i East End försvarade sig mot Mosley och hans svartskjortor. Det är inte lika illa nu som det var då. Men det kan bli det igen, för överklassen bryr sig inte. Fascismen är en skapelse av och för borgarklassen, upprätthållen av småborgerlighetens sämsta delar. I samhällen där klyftorna ökar och trycket från klasskampen blir starka kommer reaktionära värderingar fram och våldet blir allt mer naket och framträder i sin egen form på gator eller möteslokaler.

Det vi behöver är masskamp gentemot överklassen och mot de fascistiska grupperingar som växer fram, från Sverigedemokraterna till SMR. En till Cable Street så vi aldrig mer behöver en till Stalingrad. Men vi måste slå fascismen sönder och samman.

Flersystemsteori?

Just nu är en av de intressantaste områdena för vänsterteori olika former av flersystemsteori, vare sig det är "equal but separate" mellan rasism/sexism/klassförtryck som system eller det är intersektionella lösningar. Vikten av att utveckla och bygga upp dessa teorier är oerhörd.

Jag tycker det finns ett stort problem med att tala om separata förtryckssystem, skälen är att det verkar helt omöjligt att skilja dem från varandra. Att tala om dem som separata, men att de går in i varandra är problematiskt ur en historisk synpunkt också. Rasism, exempelvis, har uppkommit i modern form ur överklassideologier under imperialistiska faser och höjdpunkter i utvecklingen. Våra rasistiska stereotyper är i högsta grad skapade av schabloner framtagna vid universiten, varav en modern form av detta är Samuel Huntingtons "Clash of Civilizations" där författaren hävdar att dagens stora strider är mellan kulturer. Samtidigt är rasism självklart inte något som kan reduceras till kapitalism; men vad skulle det ens betyda att göra det? Vad i den ideologiska överbyggnaden kan reduceras ner till den (sen)kapitalistiska produktionsbasen? Att göra något sådant vore ekonomism, dvs. tron att det föreligger 1-1 relationer mellan bas och överbyggnad.

Althussers lösning att hävda att den materiella grunden bestämmer i sista hand inte perfekt, men beskriver på ett adekvat sätt hur man bör förstå ekonomiska impulser i större samhällsförändringar. Men metaforen bas-överbyggnad ger vissa problem när man talar om system, just för att vi försöker skilja ut sexism och rasism som separata för att vi inte kan kvala in dem i den rena överbyggnaden. Ofta är det enda sättet vi kan redogöra för vad vi menar är igenom att se dem som pelare, en metafor som vilseleder oss från dess egentliga struktur som mänskliga praktiker inbakade i varandra och i hög grad oskiljbara.

Jag försöker inte hävda att socialism och rasism eller sexism är inkompatibla, utan snarare: sexism, rasism och andra förtrycksstrukturer kommer inte ta samma form eller vara direkt igenkänningsbara i ett annat ekonomiskt-politiskt system.

Varför ska man då säga så? Jo, för att stora delar - om inte majoriteten - av andra tiders, speciellt under andra produktionsepoker, tänkande och praxis är oerhört svårbegripligt. Det är vad Thomas Kuhn kallar "inkommensurabelt", att deras skäl och deras sätt att utföra saker och ting inte är någonting som vi kan relatera till utan stora ansträngningar, och även då mest med gissningar. Som exempel kan man ta den moderna Platonforskningen där man gärna framhåller hans idéer om hur staten ska organiseras med diktatur, ideologi, etc. samt hans relativt progressiva uppfattningar om kvinnor. Det man dock inte talar om, för att det inte alls verkar ha något sans överhuvudtaget är hans märkliga svamlande om hur världen svänger i en jättelik linje fylld av liknande runda kulor som ligger som på en sträng (beskrivs i slutet på Staten). Vad Platon menar och pratar om är inbegripet i hans begreppsvärld, uppbyggd av en ideologi med en helt annorlunda ekonomisk bas. De föreställningar och den kollektiva praxis som Atens överklass inbegrep sig i kan inte förstås rakt av utan filtreras igenom vår egen ideologiska dechiffrering (och det är säkerligen vad ideologi är, ett sätt att förstå, kategorisera och begreppsgöra som möjliggör interaktion mellan människor, och mellan människor och världen).

Sexism och rasism idag kan inte förstås utanför det kapitalistiska samhället vi lever i idag och den praxis som vi inbegriper oss i. Inte heller kan kapitalismen förstås utan sexism och rasism, men bilden av flera stora system som står bredvid varandra och kollektivt förtrycker/ljuger för oss är inte passande. Istället måste vi förstå att de föreställningar vi hyser ger upphov till en praktik, och tvärtom igen. Bilden bör istället inriktas på människors handlande och förutsatta idéer som bygger på varandra och förändras utav varandra.

Cynism och Utopi

Ett ord som man ofta hör riktat från vänster mot högern är att de har en cynisk människobild, en cynisk politik eller är på andra sätt, ja, cyniska helt enkelt. Jag tycker det är problematiskt, både som ett propagandistiskt begrepp (igenom att man försöker framhålla oss, motsvarigheten, som "snälla" då) och på ett mer akademiskt plan.

För saken är: de är inte cyniska. Tvärtom, de är utopiker av den allra värsta sort. Slavoj Zizek skriver i "Irak: att låna en kittel" att det värsta möjliga är inte om de nykonservativa i USA ljuger om sanningen, om orden om demokrati och frihet bara är en slöja över deras girighet utan om de faktiskt menar det.

Samma sak i Sverige och annars. Det värsta är inte om de faktiskt är cyniska och nihilistiska, utan om de faktiskt tror på vad de säger. Om de faktiskt är så vansinniga så att de tror att människan, atomiserad från sin omgivning och helt vinstmaximerande, kommer skapa den största möjliga lyckan. Om de är utopiker, och inte cyniker.

Riv muren - befria politiken!

Ung Vänster får acceptera min ursäkt för att använda deras annars utmärkta Palestina-paroll, men det verkade passa så bra.

Efter att under ett tag ha läst om politisering, av t.ex. av kårer under vänsterstyre på Sveriges universitet, och om individens fri- och rättigheter samt att ha studerat en hel del feminism känner jag att det är på tiden att skriva om en av de viktigaste politiska landmärkena som jag tror vi har att erövra i vänstern.

Distinktionen mellan det offentliga och det privata är en grundstomme i liberalismen. Det har framkommit igenom dess reifierade förhållande till tidens utveckling och igenom sin egen position som en mystifierande ideologi snarare än någonting annat. Ni känner alla till grundtanken. Hemma i min kammare är jag min egen, där kan ingen röra mig, där är jag bortom politiken. När jag träder ut ifrån den är jag en samhällsvarelse igen och kan beröras av statsangelägenheter. Man sållar in vissa saker till det offentliga, och andra till det privata och bygger på så sätt upp dikotomin. Framförallt hamnar finanser i det privata. Det är någonting som får människor att bli oroliga. "Men.. det är ju mina stålar!"

En av feminismens största bedrifter har varit frontangreppet på det privata, det stängda, det man inte får röra vid, det givna, allt under parollen "det personliga är politiskt!" Detta är en nödvändighet för feminismen, självklart, eller i alla fall alla feminismer som har någon som helst större idé än att förborgerliga kvinnan, att förvandla henne till ingenting mer än en fullvärdig medlem av en klass som exploaterar, eller en klass som blir exploaterad. Många liberaler har också anfallit uppdelningen, helt enkelt för att man är tvungen föratt nå resultat. Man finner att de ideologiska konstruktioner som behärskar hemmet och det privata är minst lika sociala som det offentliga.

Människor befinner sig varje dag i strider som för de flesta är omedvetna. Kapitalismen atomiserar individer och igenom sina ideologiska konstruktioner som igenom en naturlig rörelse anpassas till rådande produktionsförhållanden behåller dem uppdelade. Kvinnor, arbetare, rasifierade grupper och än fler är varje dag indragna i en kamp som är än öppen, än gömd. Det är ofta inte i monumentala brytningar, i utdragna slag, utan i tillfälliga skärmytslingar. Vem ska diska? Varför tilltalas man alltid sist i gruppen?

Klasskampen och feministiska eller olika rasifierade kamper är inte riktigt samma typ av strid men sammanfaller alltid i slutändan. Arbetarens grundläggande problem är inte diskriminering av samma typ som hos de andra grupperna utan exploatering. Nog för att de andra också är exploaterade, men deras exploatering grundar sig på en kapitalistisk praktik där deras "superexploatering" kan ske igenom att dessa ideologiska strukturer legitimerar eller möjliggör denna superexploatering (betänk hemarbete som strukturerar igenom ideologin om kärnfamiljen och som framtvingas igenom hur vi organiserar vårt samhälle). Där kampanjer eller medvetandegörande för att kvotera in kvinnor, eller där man försöker utplåna rasistisk segregering är effektiva och bra vore samma sak för arbetarklassen vara meningslös. Man måste undvika att tro att problemet med arbetarklassen är ett problem som på något sätt skulle handla om "snällhet" (inte för att feminism eller antirasism handlar om att krama folk). Kapitalismen klarar sig utan rasism eller sexism (i de möjliga världar scenarion jag kan tänka mig iaf) men inte utan proletärer.

Så vidare då, till medvetandegörandet. En av de viktigaste sakerna som överhuvudtaget kan ske är realisationen att andra människor befinner sig i samma situation som man själv och har liknande erfarenheter. Uppdelningen av det offentliga och det privata är inte bara dålig rent vetenskapligt, eftersom den försöker upprätthålla och vilar på den liberala individen, utan är ett faktiskt hinder för medvetandegörande. Inte för att det överhuvudtaget räcker med att man vet att saker är kassa, men masskampens första, vacklande steg är en spontanistisk insikt kopplad till handling. När politiken kan fokusera och förklara människors vardagssituation, när människan åter blir en samhällvarelse rakt igenom rubbar man reifikationen och utvecklar ett politiskt medvetande som i sig skapar ett imperativ för aktion. Inte för att man vill, utan för att man måste. Det privata existerar som en slöja som gör dagens nakna kamper till ett skuggspel på väggen.

Det är också en nödvändighet för att göra dagens avpolitiserade politik till riktig politik. En märklig sak jag har observerat är att människor tenderar att lyssna mer på NGO's eller andra frivilligrörelser än vad de gör politiska partier - helt enkelt för att de tror att de förra är mer tillförlitliga och objektiva! Nog för att majoriteten av alla politiker försöker bevara status quo, eller göra saker än värre igenom genomskinlig populism (se: "nya" Moderaterna) men att tro att människor inte har en politisk agenda är att göra ett misstag som bara görs möjligt igenom dikotomin offentligt/privat. Att leva är att vara politisk! För att göra en Zizekiansk vändning: man ska vara mer rädd för politisering av de som hävdar att de inte är politiska än de som öppet håller upp sin partibok. Det är mer lurendrejeri när Mauricio Rojas släpper sin "rapport" igenom Timbro än om Fp hade skrivit den själv. Liksom transparenta demokratiska hierarkier är mer demokratiska än platta strukturer pga. möjligheterna till öppen kritik och självkritik är politiska partier mindre farliga politiskt än vad NGO:s är när det kommer till att smyga in politisk propaganda.

Fackförbundens koppling till S kanske jag tycker är oturlig, eller Näringslivet till M för den delen, men det är bara oturligt pga. deras politiska hållning - inte i sak. Hade LO varit råkommunistiskt skulle jag inte klaga. Vi får inte låta oss övertygas om att klara politiska mål bara ska framtvingas i någon pajasföreställning vart fjärde år. Kampen är i vardagen, en kamp som måste öppet hållas upp och politiseras - alltså, sättas i ett större sammanhang. Det är en kamp i bostadsområden, på arbetsplatser, i gator, i hem, i bilen, på caféet och en kamp i dig själv - en kamp mellan den rådande ideologin och ditt eget kritiska tänkande. Människor måste inse att deras vardagliga kamp inte står långt ifrån ett ställningstagande - ett ställningstagande som är nödvändigt för att de ska kunna upphäva motsättningarna en dag. Kunden i kassan som möter kassörskan på Ica, ungdomen utan en bostad, kvinnan som blir slagen, invandraren som bara blir rekommenderad underbetalda, fysiska arbeten. Alla har de samma intressen, dikotomin privat/offentligt är ett ideologiskt hinder - en mental vägspärr som måste sprängas i luften för at människan - det politiska djuret - ska frigöras och borgarskapets politiska, sociala och ideologiska vinterpalats stormas.

Ner med det privata!

Den vulgära popperianismen-liberalismen.

Det jag känner är syftet med den här bloggen är att framförallt snacka om mer teoretiska detaljer i olika ideologier. Andra skriver bättre om dagsnyheter än vad jag gör, men efter en hel del studerande av liberala och socialistiska teoribildningar tycker jag att jag har någonting att tillföra en vänster som inte känner sig så säker på sina ideologiska fötter.

Hur det än må vara med det följer ett tappert försök. Karl Popper är ett av mina huvudintressen i den liberala panteonen. Han kanske är relativt obskyr, men hans argument åberopas gång på gång i debatter, ungefär som man kan höra ett eko av Nozick i mångt och mycket vad högermänniskor säger, så kan man även skönja Popperianismens ansikte i bakgrunden på många liberala haranger.

Karl Popper har två huvudsakliga sidor, som politisk filosof och som vetenskapsteoretiker. Hans senare arbeten är viktiga och mäktiga, men har också grava brister. De får dock vänta med att bli behandlade tills senare. Som politisk filosof myntade och utvecklade Popper begreppet "det öppna samhället" i hans bok som givits ut i två delar i Sverige, Det öppna samhället och dess fiender. I den skisserar han en politisk tradition från Platon, till Hegel och Marx. Poängen är ungefär att de alla är historicister som berättar en profetisk historia. Att säga att "Historien kommer frikänna mig!" eller på andra sätt tänka sig historien som ett subjekt med en poäng eller ett slutmål blir ett enkelt sätt att frigöra sig från moraliskt ansvar. Det vill säga, om man tror att klasskampen kommer slutligen leda till det goda kommunistiska samhället så är man benägen att offra människor i processen.

Popper försöker vidare säga att alla former av teleologiska (ändamålsenliga) teorier ger upphov till samhällen som snart kommer stängas och bli diktaturer i en form eller annan. Han hävdar att samhällen är bara till för sig själva och att en tro på ett högre mål kommer få en att utföra antidemokratiska åtgärder, som att stänga ner kontrarevolutionär press som hindrar historiens hjul eller vad det nu må vara.

Popper tar upp en mängd andra saker i sin bok också. Bland annat öser han hat över både Hegel och Platon, men hans behandling av Marx är fylld av ambivalens. Popper var ungkommunist i sin uppväxt och blev först senare liberal. Det hedrar honom att han har någon som helst förstående för Marx kvar efter att ha blivit blå. Dock består hans behandling av Marx mest utav ett velande mellan fördömande av det hegelianska-platonska i Marx och någon form av vurmande för Marxistisk humanism.

Popper gör många bra poänger, och speciellt i dessa dagar kan han användas av vänstern på samma sätt som tidigare liberala tänkare som Ricardo eller Lenin's inspirationskälla Hobson. Men, eftersom han just är liberal är han oförmögen till en djupare analys. Än värre: Popper är propagandist. Poppers verk luktar krutrök, han är en kall krigare i ordets sanna bemärkelse. Det är ingen slump att han talar om historicism, det enda skälet att han drar upp det är dess vikt i kommunistisk och socialistisk ideologi på den tiden. Han finner ingenting av en slump utan letar upp och drar slutsatser. Det är helt okay, men man ska inte tro att han har funnit en historisk lag (vilken ironi!) utan att han snarare just skriver i ett specifikt propagandiskt syfte.

Än idag kan man, som sagt, höra högern dra fram idéer om att vänstern är latent totalitär, att eftersom den vilar på ett kollektiv som politiskt subjekt kommer den alltid att urarta i att individer blir offrade för kollektivet, att all form av historieskrivning som involverar en "berättelse" också ger upphov till folkmord.

Jag har skrivit tidigare om myten om liberalismens individ, mystifierandet av individen bortom allt sans och vett. Är det någon som inte har en vetenskaplig syn på individen så är det liberalismen, och med den, dagens pseudovetenskapliga nationalekonomi. Att tala om den rationella individen är att tala om vit, borgerlig man. Som jag skrev om igår så ligger det implicit i liberal teori att vara universalistisk samt att utgöra sig själv för att vara det naturliga. Att tala om kollektiv med intressen, interna praktiker och konflikter som existerar i och utanför dem är helt rationellt och vetenskapligt (för att använda ett Popperianskt-liberalt honnörsord).

Vidare finns det ingen berättelse, ingen uppenbarelsebok i marxismen. Popper, som alla begåvade akademiker, skapar samband i historien. Att välja ut vilka saker som är viktiga, vilka som är liktydiga, vilka släktskap och regelbundenheter som uppstår är en bra metodologisk teknik (vad postmodernister ibland kallar för "narrativ"). Problemet med narrativ tänker jag inte ta upp i någon högre grad nu, men nog är väl att säga att Popper har fel. Mellan Platon, Hegel och Marx finns inget större samband. Ska man skapa ett sådant samband kanske man kan gå mellan Platons statskommunism, vidare till delar av kyrkliga samfund under medeltiden fram till möjligen Stalinismen. Vad Popper själv inte förstår är att den marxistiska humanism han hyllar just är Hegeliansk. Lukács, Sartre, kanske Kojéve - alla är de hegelianer och alla är de marxistiska humanister.

Marx själv sa att han hade koketterat med hegelianska termer i Kapitalet och hade däröver blivit helt missförstådd. Hegelianska termer gav Marx och senare Marxister vissa möjligheter, vissa begrepp som öppnade nya synsätt på ett sätt som är fullt nödvändigt för vetenskapens framåtskridande. Den senare Marx var dock knappast Hegelian - och den yngre var närmast liberalt reformistisk humanist.

Liksom så mycket annat som är producerat av liberaler vänder sig Popper mot Sovjetunionens statskapitalism och är därmed mer eller mindre totalt ointressant för de flesta. Popper själv förstod inte heller att hans undersökning var en undersökning av ideologin. Detta begrepp som ingen liberal verkar kunna förstå. Den härskande klassen i Sovjetunionen och i dess lydpartier använde sig utav vad man närmast kan kalla en vulgärleninism - byråkratisk centralism, lösryckta citat om behovet av revolutionärens disciplin och om lydnad till partiet. Som Zizek framhåller: Lenin's socialistiska parti var inte mystiska uttydare av folkets egentliga vilja. Under många tillfällen vänder sig partiet emot populära sedvänjor eller andra praktiker. Hos Stalin blir istället det kommunistiska partiet ett parti som vet hur människor tycker egentligen. Skillnaden kan verka diffus, men är viktig. Lenins parti hyste respekt, men de var också inte orädda för att gå i en impopulär, men nödvändig riktning och vara kritiska mot delar av vad som var populärt under tiden i Ryssland. De var lärare och pedagoger som också insåg att man lär sig lika mycket av sina elever som de av en själv när man lär ut, och att respekt är en grundläggande komponent i pedagogik.

Så poängen är att ingenting ges av att åberopa sig på historien och att det är ett propagandiskt grepp som riktas mot vänstern på ingen annan basis än ideologiska skäl. Lika gärna som en stel historiematerialism kan ge upphov till moraliskt rättfärdigande kan modern nihilism, tron på inga värdens giltighet, skapa ett uttrymme för fruktansvärda handlingar.

Spegel, kritik, konst och reifikation.

Av och till blir vänstermänniskor kallade för konspirationsteoretiker pga. att högern uppfattar kapitalets och imperialismens funktion som medvetna kabaler av konspirerande nätverk. I högern kan man inte riktigt förstå människor som omedvetna, dvs. ideologiska, om sina egna motiv eller de intressen som styr dem. Av och till har traditionen med den medvetna, autonome agenten som människan är brutits av borgerliga tankeskolor som t.ex. psykoanalysen eller behaviorismen, men i stort spökar fortfarande idén om människan som ren, köns och klassfri och rationell - en tanke som i mångt och mycket hänger ihopa med uppfattningen om marknaden och dess agenter.

Det finns en del konspirationsteorier i vänstern, en del okay, och en massa av dem dåliga. De är snarare ett tecken på ideologisk förvirring än någonting essentiellt för marxismen eller liknande. För att överhuvudtaget förstå den vetenskapliga socialismen som vissa kallade den måste man förstå uppfattningar om ideologi. Klassekampen skriver bra om Harry Potter och internationell politik. Artikeln har vissa brister, men läser man den som en artikel om ideologiproduktion blir den belysande. Borgarskapets självuppfattning som klass är en grundläggande stöttesten (jag aktar mig för att säga 'kategori') för hela deras ideologiproduktion. I konsten lyfts föreställningar upp till ytan och speglar på ett indirekt sätt hur de förstår sig själva.

Amerikansk film, späckad med starka hjältar, kvinnor som faller för dem och ondingar som det är fullt rättfärdigat att döda i mängder är en del av detta. Igenom produktionen lärs resten av samhället ut hur de bör agera och tänka. Kanske kommer vi senare förstå hur talande det är för vår tid och imperialismen med idén om goda och onda människor, essentiellt genomsyrade utav det ena eller det andra. Hur skulle en borgare förstå och överleva som person med sin samhällsställning om han inte rättfärdigade sig själv och sin klass på något sätt, och i dagar av krig, hur lätt är det inte att hävda att man själv är god och de andra förtjänar vad man ger dem? Värt att poängtera så här i slutet är självklart också den långa tradition av ondska-godhet, ljus-mörker och kunskap-okunskap som finns i västerlandet, ingen ideologi existerar i ett vakuum.