Imperialism och motstånd.

Nu börjar det hetta till på riktigt. Det verkar som om USA:s "troop surge" (läs: fullskaliga ockupation) har för ett ögonblick satt locket på det irakiska motståndet. Men det är bara tillfälligt. Gerillans hela strategi är att den försvinner in i folket, vilket bara är möjligt om den är en organisk del av den, och när sedan repressionen följer skapar den än fler gerillakämpar. Sedan fortsätter det så. Det är lugnet före stormen i Falluja och Baghdad nu. Av tiotusentals förnedrade, av miljoner svältande och av varje anhörig med en död i sin familj skapades fröet till aktivt motstånd.

I Afghanistan, som ett tag var landet som fungerade som en fin modell för ockupanterna har nu talibanerna möjlighet att inta Kabul nästa år. Fantastiskt. Jag hatar talibanerna för att de är reaktionära svin, men man kan förstå och respektera att det afghaner stödjer dem när de bekämpar de som förstört och ockuperat deras hem. Vad händer med USA och NATO när strider bryter ut i de större afghanska städerna? Vad gör man då? Och vad sker med antikrigsrörelsen i Sverige då? Personligen hoppas jag att alla svenska officerare sprängs i luften. Synd bara att det inte kommer bli svenska generaler som försöker stoppa tillbaka sina tarmar i magen, utan någon stackare från Västerås som inte har någonting med ockupationen i sig att göra.

Slutligen kan vi kanske syssla med den mest elementära formen av politik. Konsten att dra ett streck på en karta. Mellan Irak och Afghanistan finner vi Iran. I våras skrev jag om min skräck för ett anfall på iran, som då verkade förstundande. Ingenting kom. Kanske håller man helt enkelt på att värma upp, ungefär som man gjorde inför kriget mot Irak. Förhoppningsvis kommer aldrig ett krig där, men om det kommer, då kommer det utlösa krafter som vi inte har förmåga att förutse. Irakkriget, som var bättre uppbyggt och understött än ett eventuellt krig mot Iran, förde rekordmånga människor ut på gatorna i rekordmånga länder. Vad kommer ett krig mot Iran göra?

Irak hade ingen riktig opposition kvar. Den sista, kommunistiska, krossades av Saddam med USA:s hjälp och ledde till IKP:s hat mot Baathisterna (som gör att de nu inte för väpnat motstånd utan faktiskt till och med deltar i låtsasparlamentet i Bagdad). I Iran finns en livaktig, militant arbetarrörelse. Den har vänstern starka band till, både ideologiskt och faktiskt politiskt igenom de många iranska vänstermänniskor som flydde reaktionärernas maktövertagande.

Anti-imperialism är, som jag brukar driva hårt för, en av de viktigaste frågorna för oss arbetare i centrum. Vi måste tänka på vad vi ska göra om kriget blossar upp i Teheran och vad vi ska göra då. Arbetarrörelsen, och speciellt de radikala delarna av den, har konsekvent hållit Sverige utanför krig. Det ska den fortsätta med. Och kanske kan vi i vårt spånande komma på några idéer till anti-imperialistiska aktioner som kommer slå direkt mot den imperialistiska hegemonin i väst.