Fascism och liberalism hand i hand.

Jag hittade den här spännande krönikan som även Erik Svensson har bloggat kring. Och visst stämmer det. Liberalismen öppnar dörren för fascismen. Så länge vi har liberalism, det vill säga marknadsekonomi, så kommer vi också ha fascistiska strömningar av större eller mindre grad. Fascismen är det slutgiltiga sättet att bekämpa arbetarrörelsen, ideologin som sliter slöjan av samhället, demokratins tomma formler och den borgerliga ideologin. Total reaktion, imperialism och nonsens.

Tyvärr är fascism-teorier ingenting som dagens vänster är speciellt bra på. Ofta finner vi den påverkad av samma typ av klassföraktande rasism-teorier som skapats av liberaler. Det är bara dumma människor som blir nazister. Det är bara bonniga idioter som är rasister. Ingenting hade kunnat vara mer fel eller farligt än det.

Fascismen må vara ett förvirrande, obegripligt nätverk av dolkstötslegender, nationalromantik, värdekonservatism, revanschism, etc, etc. men det är inte i grunden annorlunda än den liberalism som säger att frihet är friheten att sälja sig på en marknad, att exploatering är naturligt, förtryck frihet och lögn sanning. Jag tänker vagt på David Humes anmärkningar om religionen, att religion alltid är nonsensartad och bisarr, att den aldrig bara kan vara ett gäng schyssta, common sense regler. I tron på transubstation, att Jesus dog och vaknade till liv igen, att vi måste gråta ut våra synder till hans ställföreträdare på jorden, att sexualitet är en synd ligger själva trons bevis. Den säger till oss att ingenting kunde vara så galet, så vansinnigt, själva handlingens och trons absurditet är dess eget bevis.

Liberalismen ger oss aldrig lösningar, som kapitalismen vars huvudsakliga ideologi den är har den, som trollkarlens lärling, öppnat dörren för socialismen. Dess frihetsideal, rättvisepatos och jämlikhetssträvanden är primitiva, ofullständiga, men leder så många till en brytning med liberalismen och ett omfamnande av socialistiska principer. Fascismen är det som dyker upp för att kontrollera och bryta ner den framstormande arbetarrörelsen och det är till den som borgarklassen drar sig tillbaka till, uppfyllda av sitt eget ofullständiga klassmedvetande.

Som Erik nämner har fascimen och liberalismen gemensamma nämnare idéhistoriskt, vilket självklart har ett djupare materiellt skäl. Ayn Rand, Nozick, m.fl. argumenterade alla från ett Nietzscheanskt håll, med grundande i liberala förgrundsgestalter som John Locke. Ingen av dem tyckte om demokrati, igenom att de förstod att det i viss mån innebar ett 'pöbelvälde'. Inte ens de futtiga framsteg som den liberala demokratin möjliggör är acceptabla för den mest reaktionära och elitistiska delen av borgerligheten.