Slum, imperialism, solidaritet.
Jag har nyss läst ut Mike Davis bok "Slum: Världens Storstäder" ("Planet of Slums" på engelska). Ett fantastiskt verk som tar ett par timmar att läsa igenom. Väl värt att notera är att korta, tematiska kapitel är alltid att föredra framför långa, ogenomträngliga 100-sidors kapitel. Sådana böcker behövs, för det är svårt att bryta ur vissa av våra föreställningar. Att det är nya tider nu, att klasstriderna inte existerar. Men en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen, i Sydamerika har nyliberalismen drivit fram en extrem polarisering mellan klasser na som har upprätthållts av fascister i blodbad, men också fött fram Hugo Chavez. I "kommunistiska" Kina river KKP hela innerstäder för att gentrifiera områden, vräker massorna ut i farliga, slumförorter. I Colombia behärskas sopptippsbyar av högermiliser som rutinartat mördar, våldtar och terroriserar befolkningen.
Klasstriderna fortsätter, men skillnaden mellan periferi och centrum har skärpts. I centrum rör det på sig, men i pereferin brinner det. Från Iran där arbetarrörelsen är trängd mellan USA och regimen till Caracas - sydamerikas farligaste stad - där polisstationer ockuperas av förstädernas befolkning, ända bort till Dubai där papperslösa kravallar mot en hopplös situation. Om vi inte kämpar här, avlastar deras situation, då kommer även deras motstånd bli svagare. Då förlorar vi alla kollektivt.
Den internationella solidariteten blir alltså allt viktigare. För att belysa att konflikten sker igenom nationsgränser, sker mot nationsgränser. Att Fort Europa, kontrollsamhället och nyliberalismen hänger samman. Det finns många goda impulser för att bekämpa detta, men tyvärr verkar avsaknaden av kampmetoder förslöande på vårt anti-imperialistiska patos. Vi hatar alla USA:s ockupation av Irak, och vi avskyr alla den unkna gamla nationalstaten. Men det krävs mer än så, det krävs praktiska solidaritetshandlingar. Där vore den svenska vapenhandeln ett bra mål. Även Lunds Revingehed, och mot Nordic Battlegroup vore något att sikta på. Frågan är hur.
Anti-imperialistiska aktioner är internationell solidaritet. Vi måste göra någonting, för varje vapen vi levererar till den amerikanska armén är ett vapen som kommer användas för att kväsa motstånd någonstans. Och det är ju så att det irakiska nationella motståndet (och som Lenin sa: det är skillnad på ett förtryckt och ett förtryckande folks nationalitet) är det som tillåter revolutionen att spridas i sydamerika. På så sätt är alla kamper länkade här i världen, från stängslet mot Mexiko i USA, till Sydafrikas ekonomiska apartheid, till Rosengårds kodade avskiljdhet till högersossarnas lekstuga Malmö.
Klasstriderna fortsätter, men skillnaden mellan periferi och centrum har skärpts. I centrum rör det på sig, men i pereferin brinner det. Från Iran där arbetarrörelsen är trängd mellan USA och regimen till Caracas - sydamerikas farligaste stad - där polisstationer ockuperas av förstädernas befolkning, ända bort till Dubai där papperslösa kravallar mot en hopplös situation. Om vi inte kämpar här, avlastar deras situation, då kommer även deras motstånd bli svagare. Då förlorar vi alla kollektivt.
Den internationella solidariteten blir alltså allt viktigare. För att belysa att konflikten sker igenom nationsgränser, sker mot nationsgränser. Att Fort Europa, kontrollsamhället och nyliberalismen hänger samman. Det finns många goda impulser för att bekämpa detta, men tyvärr verkar avsaknaden av kampmetoder förslöande på vårt anti-imperialistiska patos. Vi hatar alla USA:s ockupation av Irak, och vi avskyr alla den unkna gamla nationalstaten. Men det krävs mer än så, det krävs praktiska solidaritetshandlingar. Där vore den svenska vapenhandeln ett bra mål. Även Lunds Revingehed, och mot Nordic Battlegroup vore något att sikta på. Frågan är hur.
Anti-imperialistiska aktioner är internationell solidaritet. Vi måste göra någonting, för varje vapen vi levererar till den amerikanska armén är ett vapen som kommer användas för att kväsa motstånd någonstans. Och det är ju så att det irakiska nationella motståndet (och som Lenin sa: det är skillnad på ett förtryckt och ett förtryckande folks nationalitet) är det som tillåter revolutionen att spridas i sydamerika. På så sätt är alla kamper länkade här i världen, från stängslet mot Mexiko i USA, till Sydafrikas ekonomiska apartheid, till Rosengårds kodade avskiljdhet till högersossarnas lekstuga Malmö.
Labels: internationell solidaritet, klasskamp, Mike Davis, slum, socialism
posted by Björn at 2:17 PM
6 Comments:
Enligt en rapport som citeras av FN:s nyhetsbyrå IRIN beräknas 1,4 miljarder människor leva i slumstäder år 2020. Om inget görs åt det, alltså.
Jag försöker följa med bland annat vad som händer i Indien, och där är myndigheterna skiträdda för att de maoistiska revolutionärerna skall komma in från landsbygden och börja mobilisera jätteslummen i storstäder som Mumbai (15 miljoner människor har jag för mig). Det är svårt att se hur realistiskt detta är, men maoisterna har det i sin planering med hela fältet från fredlig organisering av olika grupper till ren stadsgerilla. Det kanske snart blir dags för solidaritetsrörelserna i Sverige att fundera på hur man ställer sig i ett sådant här fall? Pentagon verkar också ha krigföring i storstäder på sitt framtida program, så det kan bli våldsamt framöver om man inte kan vrida över utvecklingen till fredlig slumsanering i stället.
Vad menar du med att planera inför ett sådant fall? Menar du öppna strider i indiska storstäder?
Jag tror att borgerlighetens taktik är som vanligt att kontrollera snarare än att lösa någonting. Exempelvis kan man se det på indelandet av Baghdad (som en pauperiserad stad) i sektorer för att kväsa motståndet.
Jag funderade på hur solidariteten agerar (om den gör någonting alls) i ett knepigt fall som Indien: å ena sidan världens största demokrati, å andra sidan så genomkorrupt att demokratin inte kan leverera särskilt bra resultat för större delen av folket (77% utfattiga om jag minns rätt). Är det rätt att göra väpnat uppror i ett sådant land? Ännu så länge slåss man på landsbygden, men städerna tycks stå på tur, och då kommer upproret att synas mycket mer.
Varför skulle det vara fel? Och jag antar att man måste upprätta förbindelser med grupperna själva, eventuellt bjuda in dem och höra vad de har att säga, hur de agerar, varför, etc. Finns ju alltid risken att man kommer helt utifrån och gör någonting utan någon som helst anknytning till naxaliternas kamp.
Varför fel? - Mitt raka svar är att jag inte har något rakt svar på det.
Men när Hitzbollah slog tillbaka Israel orsakade det betydande mentala problem i vissa kretsar härhemma och samma sak är det med inställningen till det irakiska motståndet. Man kan konstatera att svenska radikaler är mindre pigga idag än omkring 1970 att tala positivt om väpnade grupper i Tredje världen. Tystnaden om Nepal har ju exempelvis brutits ganska sent. Och ändå borde folkligt förankrade grupper av maoistisk typ ligga närmare för den svenska vänstern att stöjda än islamister. Om det indiska upproret dör bort (vilket är mindre troligt efter 40 års oavbruten kamp) kommer vänstern i Sverige att bli tvungen att bestämma sig för om den gillar vad naxaliterna gör eller inte. Samma sak gäller för övrigt Filippinerna och kanske några länder till där liknande rörelser är i farten och har en folklig bas. De kommer nog att tycka att det är trevligt men i övrigt inte bry sig om så mycket vad vi säger. Och det är nog bäst så.
(dagens snygg-ord från björn)
Gentrifikation betyder:
ett fenomen (enligt wiki) som innebär att bostadsområden där det är billigt att bo för att det är ganska nergånget och icke-hippt blir upprustade av privat kapital (oftast) för att höja fastighetsvärdet och skapa en bättre image. i samband med detta brukar befolkningssammansättningen ändras i takt med att bostadspriserna stiger.
läs mer: http://en.wikipedia.org/wiki/Gentrification
Post a Comment
<< Home