Imperialism och motstånd.

Nu börjar det hetta till på riktigt. Det verkar som om USA:s "troop surge" (läs: fullskaliga ockupation) har för ett ögonblick satt locket på det irakiska motståndet. Men det är bara tillfälligt. Gerillans hela strategi är att den försvinner in i folket, vilket bara är möjligt om den är en organisk del av den, och när sedan repressionen följer skapar den än fler gerillakämpar. Sedan fortsätter det så. Det är lugnet före stormen i Falluja och Baghdad nu. Av tiotusentals förnedrade, av miljoner svältande och av varje anhörig med en död i sin familj skapades fröet till aktivt motstånd.

I Afghanistan, som ett tag var landet som fungerade som en fin modell för ockupanterna har nu talibanerna möjlighet att inta Kabul nästa år. Fantastiskt. Jag hatar talibanerna för att de är reaktionära svin, men man kan förstå och respektera att det afghaner stödjer dem när de bekämpar de som förstört och ockuperat deras hem. Vad händer med USA och NATO när strider bryter ut i de större afghanska städerna? Vad gör man då? Och vad sker med antikrigsrörelsen i Sverige då? Personligen hoppas jag att alla svenska officerare sprängs i luften. Synd bara att det inte kommer bli svenska generaler som försöker stoppa tillbaka sina tarmar i magen, utan någon stackare från Västerås som inte har någonting med ockupationen i sig att göra.

Slutligen kan vi kanske syssla med den mest elementära formen av politik. Konsten att dra ett streck på en karta. Mellan Irak och Afghanistan finner vi Iran. I våras skrev jag om min skräck för ett anfall på iran, som då verkade förstundande. Ingenting kom. Kanske håller man helt enkelt på att värma upp, ungefär som man gjorde inför kriget mot Irak. Förhoppningsvis kommer aldrig ett krig där, men om det kommer, då kommer det utlösa krafter som vi inte har förmåga att förutse. Irakkriget, som var bättre uppbyggt och understött än ett eventuellt krig mot Iran, förde rekordmånga människor ut på gatorna i rekordmånga länder. Vad kommer ett krig mot Iran göra?

Irak hade ingen riktig opposition kvar. Den sista, kommunistiska, krossades av Saddam med USA:s hjälp och ledde till IKP:s hat mot Baathisterna (som gör att de nu inte för väpnat motstånd utan faktiskt till och med deltar i låtsasparlamentet i Bagdad). I Iran finns en livaktig, militant arbetarrörelse. Den har vänstern starka band till, både ideologiskt och faktiskt politiskt igenom de många iranska vänstermänniskor som flydde reaktionärernas maktövertagande.

Anti-imperialism är, som jag brukar driva hårt för, en av de viktigaste frågorna för oss arbetare i centrum. Vi måste tänka på vad vi ska göra om kriget blossar upp i Teheran och vad vi ska göra då. Arbetarrörelsen, och speciellt de radikala delarna av den, har konsekvent hållit Sverige utanför krig. Det ska den fortsätta med. Och kanske kan vi i vårt spånande komma på några idéer till anti-imperialistiska aktioner som kommer slå direkt mot den imperialistiska hegemonin i väst.

Internationell solidaritet

Den kommunistiska vänstern har den finaste traditionen av internationell solidaritet, och ju mer jag tänker på det desto klarare blir det hur viktigt just det arvet är. Det sträcker sig från Zimmerwald till Internationella Arbetarhjälpen, till de Internationella Brigaderna och ändlöst vidare. Full av tragiska, men inte desto mindre heroiska, exempel som borgarklassen aldrig lyckats ställa upp efter deras klass cementerande av makten på 1800-talet.

Men internationell solidaritet betyder mer än att tycka synd om mörkhyade människor, och det betyder mer än att knyta näven i fickan när man hör talas om otaliga förbrytelser utomlands. Det betyder att förstå att vi lever i en imperialistisk världsordning där västerländska arbetares samhällsstandard till stor grad betalas igenom stölden av mervärde från pereferin och att därefter handla.

Tesen om socialfascismen kan vi ju diskutera, men en sak som är klar är ju att vi faktiskt skor oss på pereferin. Men att vi knappast tjänar mest på det hela. Snarare är det arbetare som dör i krig, och det är igenom imperialism som skiktningar i klassen skapas och som alla får det sämre igenom. Att slå sönder imperialismen måste vara mer än fina ord, det måste vara handling.

Det är här också som rasismen inträder. Fanns det ens välspridda föreställningar om hur muslimer var innan "clash of civilizations"-ideologin pumpades ut av otaliga medier under "kriget mot terrorismen"? Orientalismen har en lång historia, men det var knappast i människors tankar i den grad som det är idag. Rasism är ju inte missförstånd, eller rädslan för det okända, utan det är essentialistiska tankar som tillskrivs olika grupper. Muslimer är si, judar är så, svenskar är på detta sättet, amerikaner är på det. Konstant upprätthålls och utvecklas det igenom imperialism och kolonialism. En annan viktig faktor är att västerländska akademiker skapar det från början och sedan prånglas det ut i massmedia för att minska nationella oroligheter och skapa stöd för olika interventioner utomlands. Intressant att notera är hur pass det stämmer med Gramscis idé om stora och små intellektuella.

Idén om att rasism handlar så mycket om rädslan för det okända, och att välutbildade människor inte kan vara rasister innehåller mer än en gnutta klassförakt. Du kan se det upprepat, precis som idéer om kvinnor, i olika serier där otvättade, orakade truckers, lagerarbetare, etc. är de som ger uttryck för rasism eller sexism men där de rena och smarta huvudpersonerna aldrig skulle vara rasister. Det är inte heller då konstigt att liberala antirasistiska appeller så ofta bemöts med frågan "men, vad har det med mig att göra?"

Vi kommer nog aldrig kunna bemöta rasismen utan att förstå imperialismen, och vi kommer aldrig kunna bekämpa den utan att samtidigt bekämpa imperialism. Liberal feelgood är lika tandlöst som alltid. Kanske, i ett större perspektiv, kan vi föra kampen som förs på liv och död i pereferin in i centrum. Annars fortsätter splittringen, exploateringen och all den gamla skiten om och om igen. Det jag försöker säga, alltså, är egentligen mest det som sas i Vietnamkampanjerna "Vietnam är nära!"

Nygamla svar.

Med tanke på den debatt som uppkommit om professionell armé, vår inblandning i Afghanistan och andra imperialistiska blodbad. Byt ut Norge mot Afghanistan eller annat passande land. (Och med tanke på att jag blivit anklagad för att vara balanserad)

Ohejdat får en del av vår press fortgå med sina brottsliga upphetsningar till brodermord. Det må dock de som har ansvaret veta så gott först som sist, att något så ohyggligt som att använda svensk vapenmakt mot våra norska bröder skulle upphäva alla vanliga regler, lösa alla vanliga förpliktelser, även dem, som vi socialister eljest strängt håller på, att icke göra den enskilde målsmannen för ett system personligen ansvarig för vad systemet kan vålla. Skulle det förfärliga verkligen bli allvar, att man ville låta de svenska gevären marschera västerut, så må den som bär ansvaret också kunna säga sig, att måhända nere i samhällets breda lager någon kan falla på den tanken att upphäva sig själv till domare och med en kula utan order söka förebygga att tiotusenden kulor på order avfyras för att lemlästa och slakta vänner och bröder.

Prod, prod, Prodi?

So Prodi is abdicating Italy because of the opposition of Communists, some Greens and the (don't laugh now!) Democratic Left. Lenin writes some about it, but I am afraid that I can't agree with him entirely. Entirely.

For much of the "far" Left short and long term tactics create major problems (conflicts if you so will). To win elections, mainstream Social Democratic or benign "centrist" parties must be allied with. Yet, these are as much the villains in the drama as anyone else. Sweden is the perfect example, a country where the reformists (or who once were reformists before their giant 80's right turn) have gone first in the breach to destroy the welfare state. This causes politics to be depoliticized as the one way of capitalism is espoused, creating elections that become more and more americana: "who do you like best?" rather than anything about ideology or democracy.

So while we are stuck with the class traitors for some time longer, we must realize that if we do not attempt to break through with our issues we'll just have a fading presence at the edge of contemporary politics (until capitalism comes into the next disastrous crisis anyway). However, I quoted the blogger lenin above, you others might remember that the actual Lenin warned us about radicalism: and for good reason. It's a sectarian mistake to just wander out somewhere in the left field, raving and ranting about something. Still, playing along with the hegemony can only be done for so long. I am certain Lenin understood this, and that breaks along with what the Left faces in Italy are entirely tactically sound.

One of the most progressive issues of our time is anti-imperialism. It stretches from the masses thrown into actual fighting in the Middle East, the Phillipines, Haiti, etc. to the slums of Mexico, the streets of New York, the EU parliament and is now heard in squares in Italy. People are sick and tired of being robbed, cheated and lied to. And as lenin remarks: Prodi is just a neolib wolf in social democratic sheep's clothes. Prodi isn't the problem, though: a hegemony and upper class elite that spans major parties are. Anti-imperialism is always important. Particularly in these days when the carrion eaters wheel over Iran.