Civilisationskritik III, Struktur, Anpassning och Socialt Kapital.

Ingenting i vår värld är omärkt utav människors handlande och inflytande. Vare sig vår fysiska verklighet eller den sociala världen som utmärker våra institutioner, ekonomi och kultur. "All hittillsvarande historia har varit historien om klassernas kamp" skriver Marx, och om vi kan köpa det följer givetvis automatiskt att våra högre lärosäten också är påverkade av klasskampen. Fri utbildning är ett typexempel på den framgångsrikt förda klasskampen, precis som en såpass hög grad av vidaresökande, ambitiösa utbildningsprojekt, etc.

Med allt detta, den progressiva politik vi framgångsrikt har fört, så finner vi ändå en rad problem. Det är ganska uppenbart, den socialistiska och feministiska kampen har inte förts till slutet i Sverige (eller på något annat ställe, tyvärr). Högre utbildning har ju varit privilegiet för de övre klasserna och förblir så även i vårt land och i vår tid. Jag länkade till Harry Cleavers text i min föregående CK: han beskriver mycket väl den antagonistiska struktur som härskar i ett klassrum, men det han inte tar upp är för vem studier är till för, hur de bedrivs i stort och vad man lär sig, egentligen. Det är det jag ska försöka tackla här.

Struktur
Vi har gratis utbildning i Sverige, men bara en liten del av arbetarklassen (även definierat som de som inte är tjänstemän eller högre) studerar vidare. VSF drev en kampanj för att uppmärksamma och ändra det för ett tag sedan.

Kring utbildningen ligger ett antal fällor av materiell natur. De är studielån som gör människor livegna för resten av livet och som håller en på en oerhört klen levnadsstandard. Det är bostadssituationen i städer som Lund där det råder brist på bostäder. Detta driver upp priser, gör ett inflytelserikt kontaktnät viktigare och stänger ute stora delar av befolkningen. Det materiella är dock bara en sida av problemet. Vi finner också att det kulturella kapital man förvaltar är oerhört viktigt för hur man ska lyckas. Institutioner, nationer, kårer, etc. kopplas ihopa med en viss stil eller en viss åsikt. För att lyckas krävs det att man behärskar en viss kod och ett visst sätt att agera. Ve den som sticker ut för mycket i en given kontext. Mer om socialt kapital följer, givetvis. Men nämnas skall att en arbetare på handelshögskolan kanske inte kan känna att han direkt passar in i överklassens slummande.

På dessa sätt ser man till att ingen otillbörlig kommer in: eller i alla fall att det bara är ett försvinnande fåtal som gör det. Det är viktigt att hålla isär människor, funktionen som universitetet har är inte primärt yrkesskicklighet utan koncentrationen av borgarklassen, byggandet utav sociala nätverk och utvecklandet av sitt sociala kapital. Människor som senare ska ut i olika sektorer av näringsliv, statsapparat, etc. har mycket lättare att ha en god karriär. För överklassen är det självklart att studera; det finns inget val där. Liksom gymnasiet för andra måste ett par år spenderas med att knyta kontakter och få ett betyg att visa så man kan sköta sitt chefsjobb utan att någon klagar. Klasshatet i universitetet där arbetarklassens olika skikt på något sätt tagit sig in visas i den avsky och de karikatyrer som målas av olika vänster eller höger grupperingar i form av studentnationer, kårer, ämnen, etc. Väl värt att notera är att även överklassen känner klasshat vilket visar sig i alltifrån spex, sånger till de kommentarer och avsky som gång på gång dyker upp i sammanhang där man kolliderar med borgarskapet.

Vad lärde du dig i skolan, idag?
Jag har förekommit mig själv lite. Vad är det man lär sig, egentligen? Utan att komma in för mycket på epistemologiska frågor så kan jag ju säga att det finns en bild av att vetenskap på universitetet är rent och objektivt. Det är falskt: som sagt innan är allt vi rör oss i ett resultat av olika kampers framgång eller misslyckande. Att man inte nämner begreppet "klass" mer än i det framhasplande "kön, etnicitet och klass" då och då på en sociologikurs, att feminister förlöjligas med grova karikatyrer av fanatism, etc. handlar inte om objektivitet. Det tjänar någons intressen. Vilka böcker man läser, vilka tolkningar som är primära, vilken kanon man bildar är avhängigt politiska val och strider.
Som intellektuell har man två val, man kan antingen legitimera den värld man lever i, eller kritisera den. Tyvärr har många, speciellt filosofer, gjort det förra. Rasbiologiska institutet i Uppsala är väl det värsta exemplet på hur man gör ett löst antagande till en legitimerad forskningsanstalt och använder det för att systematiskt arbeta emot progressiva krafter och för en fascistisk världsordning. Althusser nämner i Att läsa Kapitalet att all kunskap som baseras på ideologi inte är vetenskap. Dvs. vilda antagandet om människans rationalitet och atomism, till exempel, är inte vetenskap. De tjänar ett annat syfte. Även om de kan göra vissa förutsägelser (långt ifrån många, kom ihåg exemplet med apan som gjorde en bättre aktieportfölj än en skvadron Wall Street veteraner i en tävling) så är hela strukturen korrupt från början då premisserna är falska (som vilken logiker som helst kan berätta för en).

Filosofin, den analytiska filosofin, i alla fall står inför problem som både är av en speciell karaktär för den och en mer allmän. Teoribildningar blir på modet, man blir för exalterad över sin egen skolas förmåga, sedan så tappar det av mer och mer med avsaknaden av förväntade framgångar. Man bygger upp ett system där man har ett kanon man återrefererar till, en serie begrepp man använder som premisser och en vokabulär som bildar en gemensam referensram. Problemet är att ingen har tid att läsa allt, att tidigare personers lösa uppfattningar förblir dogmer eller stelnar till institutionella fördomar (till exempel den ganska träffande kritiken av Hegel i både Popper och Russell som senare går helt överstyr i senare dogmatikers texter). Till sist inser man att det egna programmet inte är fruktbart. Man blir desillusionerad. Sedan kommer någon och förändrar något, operationaliserar någonting annat eller för in nya begrepp. Althusser beskriver detta på ett bra sätt, Wittgensteins arbete förblir typexemplet för det. Låter detta bekant? Thomas Kuhn är givetvis den som skrivit bäst om detta, även om han skrev för naturkunskaperna.

Universitets klasskaraktär är en salig blandning av progressiva, liberala och direkt reaktionära element. Ämnesbildningen tillhör denna röra. Den är en skapelse ifrån 1800-talets positivister då man staplade upp hur man ska studera världen. Nu för tiden har vi insett att humanvetenskaperna inte riktigt är som naturkunskaperna (vilken gradskillnad eller karaktärsskillnad som föreligger kan vi diskutera), men vi har inte gjort oss av med denna struktur. För att förstå samhället, människan, historien, eller vad det nu är så kan vi inte bara inrikta oss blint på en sak. Allting går in i allt annat. Holistiska system är enda sättet att faktiskt förstå någonting, istället för att få den absurda styckningen i delkurser, kurslitteratur, etc. som föreligger och som skapar institutionella problem med att lära sig och forska. Någon som bara får reda på vissa filosofiska begrepp utan en bra förståelse för kulturhistoria, logik, etc. har inte förstått någonting. I bästa fall skapar man tom sofistik. Det har skett bra rörelser åt tvärvetenskapliga håll, men de är tyvärr långt ifrån fullbordade. De måste bli normen, inte undantaget.

Vad är kunskap till för?
Kunskap kan hanteras på olika sätt. I dagens marknadsekonomi är kunskap till för att förbättra arbetskraften på ett eller annat sätt. Men det tjänar också andra syften, som jag lyft fram ovan. Framförallt att skapa en isärhållande praxis, en konstant ideologiproduktion, etc. Men på ett annat plan får vi socialister fråga oss: vad är kunskap till för? Kunskap i termen inte bara utav matematik, vägbyggande, fysik, juridik, etc. utan istället en mer generell allmänbildning. I arbetarrörelsen i Sverige har länge funnits ett bildningsideal: frågan är vad man egentligen uppnår med att läsa en massa gamla böcker?

Personligen tror jag att det viktigaste en vänster kan göra, och en marxist och feminist kan göra, är att försöka utvidga det kritiska tänkandet. Det har dykt upp i många olika former, och det må verka banalt att prata om, men det är helt grundläggande för vår framgång. Kunskap är till för människan själv: det kan skapa hennes frigörelse. Kunskap i humanvetenskaper, inom konsten, inom poesin, inom logiken såväl som inom naturvetenskaperna är nyttiga för människan så länge den tjänar till att frambringa det kritiska förhållningssättet. Universiteten och marknadsekonomin har en paradoxal roll här. Samtidigt som man inget är värd om man är humanist eller studerar en högteoretisk naturvetenskap så fungerar som sagt detta till att markera en som högborgerlig igenom att anta vissa koder som öppnar och stänger vissa dörrar. Men återigen, det absurda blir att universiteten inte egentligen hjälper en att lära sig någonting på ett mer grundläggande sätt. Studier, avhuggna ifrån varandra, utan inbördes relation eller med någon form utav bas att stå på skapar ett vansinnigt mishmash av uppfattningar, teorier, etc. Ett samhälle kan inte låtsas som om skapandet utav medborgare (i den gamla grekiska definitionen, dock givetvis utan dess klasskonnotationer) är värdelöst (då man endast skuldsätter sig och inte får något arbete).

Detta är helt okay för en stor grupp av människor som inte är på universitetet för att studera: de är här för att få en examen. De lär sig varken en vetenskap eller någonting som en personlig komponent i deras liv. Klassamhället skapar ett ideologiskt skikt och de i tur spottar ut legioner utav framtida företagsdirektörer, miljonärer och överklasspultroner. För att citera en professor i NYC till en av mina vänner: "My job is really to make sure that rich kids stay rich".

Givet det här så måste man återigen tänka som Marx: borgerligheten har lämnat inventarielistorna över sina brott och hur hela dess klasstruktur fungerar i biblioteken. Vi kan ta makten över detta och använda dem som vapen i klasskampen. Att inte göra det, att hålla tyst, är som att inte agera när ens land är ockuperat och dess befolkning blir förföljt. Det är uppfattningen att det inte står något på spel, att det inte finns något som betyder någonting som gör att jag tar den här positionen gentemot Kunskapsfabriken. Varje situation kräver sitt eget vapen, vårt är den kritiska traditionen. Klasskampen inom universitetet måste föras vidare, långt vidare. Tyvärr tror jag aldrig att dess grundläggande problem kan lösas inom kapitalismen.