Univeralismen och EU.

Det finns mycket tankegods som infekterar våra politiska och filosofiska traditioner. Liberalismen är en av dem, tillsammans med universalismen (som snarast får ses som en ideologi i den marxistiska betydelsen av ordet). Dock så är en av de saker som ingen över storborgerlighetens eller det övre politikerskiktet lyckas bli begeistrade för nu på bordet igen. EUs konstitution. Nu ska den smygas in i varje land efter att motståndet - inte apatin - har krossat det förra förslaget i Frankrike och Nederländerna.

EU smyger in, igenom Bolognaprocessen i universiteten, i konstitutionen, överallt. Där den inte gör det blir motsättningarna klara och viktiga slag utkämpas i klasskriget. Mellan en arbetarklass som blir allt mer förfrämligad efter att de reproduktiva rättigheter som tillkämpats i nationalstaten förloras, och den överklass vars ideologiska lik det rycker lite i av och till.

Med samma von oben perspektiv som anläggs vid uppror och upplopp av ungdomar, arbetare och studenter manar ledarsidor till en kollektiv identitet i EU. Men ingen verkar tala om vad det skulle vara. Slovenska berg, tysk Bratwurst och lettiska statyer? Ett osäkert hurra kan höras från taburetterna. Mest för sakens skull. Det är som om de liberala ideologerna helt enkelt inte har någonting att komma med. Inte motstånd mot USA och dess hegemoni: för man är en del av den. Inte solidaritet: för man är emot all solidaritet. Inte trygghet: för man är en rovdjursklass.

Det finns ingen europeisk ideologi idag. Kanske kan det finnas en en dag. Förmodligen kommer det inte då heller vara en progress ideologi.

Nog för att jag också skulle vilja ha integration, fred och så vidare, men kapitalismen kan aldrig garantera det. Dock kommer knappast EU kunna reformeras, än mindre än till och med vad nationalstaten kan. Den proletära internationalismen går inte vägen igenom parlamentet.

Utvecklingen kommer dock fortsätta. Den kommer smyga sig på en när man minst anar det. Några mumlade ord om liberalism och fred kommer sägas. Man kommer kanske åberopa sig på univeralismen. På Voltaire. I de stunderna kommer de bleka avteckningarna av den Andre skymta fram, som en mörk skugga gentemot Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Boendes i Paris förort, uppsköljd på Spaniens strand, levandes i Rinkeby. Franska revolutionens slagord har förlorat sin progressiva mening och är nu endast en vek vampyr utan förmåga att uppbåda entusiasm för ens sitt barbari.