Att tala politiskt

När jag pratade med en kamrat häromdagen om en av den lokala unghögerns förmågor och hur han hade förolämpat honom igenom att kalla honom "febrig" ("det värsta en liberal kan höra, de vill ju alltid vara så rationella" tror jag han sa) så började jag tänka lite. På exempelvis hur dikter kan ha en mening för oss i vänstern, hur sånger kan bära med sig en berättelse och en känsla. Hur intimt sammankopplade symboler, flaggor, ord är. Och hur liberaler och den liberala analysen inte kan hantera det. Hur de måste anklaga oss för att låta känslorna och inte förnuftet styra oss.

En klassisk invändning mot det socialistiska projektet och rörelsen är väl just känsloargumentet. Visst, det är för jävligt, men ge oss bara lite tid. Det är hemskt med krig, men vi kan lösa det. Etc, etc. Men saken är den att om man säger så, så döljer man också vilka processer som egentligen är de som är relevanta. Man ska nog vara skeptisk till all tro på att människor i sin vardag hyser någon form av ofullständig, känslomässig åsikt och sedan kan träda ur den och in i det offentliga rummet för att tala i upplysningens och rationalitetens språk.

Nej, politik handlar om intressen och kamper. Den handlar om traditioner och praktiker. Jag tror mycket mer på att de MUFare, CUFare, etc. som jag känt som i sina avkopplade stunder hånar pöbeln och öppet menar att folk är för dumma för demokrati, och att de åsikterna är de mest reella och att de är också de mest intressanta att tala om snarare än något framförande i riksdagen eller i en bok när vi talar om uttryck för politiska övertygelser.

Inte för att jag menar att rationellt tänkande och överläggande inte har en betydelse, utan att den politiska fakta som vi letar efter är mer intressant i termer av en sjuksköterska som sitter och tittar på TV och lyssnar på något terrordåd som skett och säger "ja, så händer det när människor är desperata och inte har några pengar" än vad den är som en analytisk filosofs schematisering över det rätta och det goda.

Och av de skälen kan vi marxister också inkorporera såväl sången och dikten som abstrakta resonemang kring Kondratieff-vågor. Å ena sidan finns det basen och å andra sidan överbyggnaden, människors praktik tangerar och är de båda. Uttrycket för klasshatet i Internationalens toner är ett av uttrycken för klassens rörelse. En kvinnas uppgivna skri av ilska över att ha blivit behandlad svinaktigt en gång för mycket är en politisk handling lika väl som motionen i kommunfullmäktige.

Liberalers naiva idé om människan som var revolutionär sent 1700-tal, haltande på 1800-talet, efterbliven på 1900-talet är idag bara löjlig. Det är inte rationalitetsargument som förändrar världen, det är inte goda människors insikt, det är inte välmenande mecenater som kommer frälsa oss. När vi väl övergivit den teorin kanske vi kan komma vidare till en förståelse av verkligheten och människan där vi kan inkorporera även förståelsen av basala uttryck som exempelvis poesi i en social verklighets politik.

Liberal intolerans mot klasshatet

Kampen gentemot den borgerliga ideologin är konstant. De diskurser, interpellationer, ideologiska statsapparater, reifierade strukturer, etc, etc. som byggs upp i ett komplext och konstant motsägelsefullt nätverk angriper våra liv och medvetanden i de kollektiv som vi är del av. De flesta av oss, hur väl vi än förstår strukturernas diktatur, och hur pass duktiga marxistiska ideologikritiker vi än är, är ändå konstant påverkade och - och detta är viktigt - producerar och reproducerar ideologi.

Även vänstern är i högsta grad ideologisk, mer en avart av liberalismen än en brytning med det borgerliga samhället som vissa massrörelser lyckades med. Inte för att klassmedvetandet är dött och begravt, förlorat i nyliberalismens sköna nya värld. Men vänstern - och kanske finns här en skillnad till arbetarrörelsen - bygger upp sig självt kring franska revolutionens egalité i en meningslös dikotomi till liberalernas liberté, där Mona Sahlin är den tråkiga och värdelösa aufhebung av de båda.

Med de här tramsiga och stora orden tänker jag helt enkelt komma till sak efter många om och men. Ofta, speciellt på senare tid, har jag träffat människor som av ett eller annat skäl tyckt att vårt raison de etré är toleransen, samarbetet, solidariteten. Det är en av de mest missuppfattade sakerna i vår politiska verklighet, och den mest skadliga. Att vara socialist handlar aldrig om att vara snäll mot barn och djur. Det har ingenting att göra med någon människokärlek att göra. Att vara socialist handlar om att inse sin plats i samhällsstrukturen och därmed ha ett klassmedvetande.

Liberalismens intolerans ligger i dess kvävande filt av tolerans - men en tolerans som bara är till för att marginalisera och tysta. 'Tolerans' som bygger på den härskande klassens hegemoni. En tolerans som säger till oss på botten att vara snälla och goda. En tolerans som vänder vänstern mot de som känner innerligt, synnerligt klasshat. Förklädda liberaler vandrar i arbetarrörelsens mötesrum och salar. All revolutionär verksamhet, alla konfliktperspektiv kvävs. Och med detta kvävs varje strävande som vi har. När man inte längre får kämpa, när man inte längre får inse motsättningarnas natur har man också avväpnat klassen.

Fördömande mot demonstrationer som efter polisterror utbryter i kravaller. Avsky mot det venezolanska folkets socialiserande av företag. Och värst av allt, det giftiga: "varför kan vi inte bara alla komma överens?" För helvete! När mellisvänstern moraliserar från sitt jävla fönster bortom verkligheten, blinda för förtryckarens men inte den förtrycktes våld och strid, när de kämpar med näbb och klor för att behålla oss som en idealiserad, romantisk rörelse utan någonting kontroversiellt eller någonting med konkret uppror i - då vet vi nog var de hör hemma.

Klassamhället förstås av de på toppen och de på botten. De enda som inte gör det är de i mitten som vandrar omkring, indränkta i en filt av liberal tolerans och vackra ord bortom det tvång, våld och förtryck som är vardagen. Jag tänker åter på Leon Larsson när jag skriver de här raderna och känner klasshatet pulsera. Men för att gå framåt så tycker jag att nästa gång någon försöker relativisera eller släta över era högst rättfärdiga känslor av avsky och hat mot det bestående samhället så kan ni ju komma ihåg vad Rage sjöng: "Whoever told you that is your enemy!"

Fascism och liberalism hand i hand.

Jag hittade den här spännande krönikan som även Erik Svensson har bloggat kring. Och visst stämmer det. Liberalismen öppnar dörren för fascismen. Så länge vi har liberalism, det vill säga marknadsekonomi, så kommer vi också ha fascistiska strömningar av större eller mindre grad. Fascismen är det slutgiltiga sättet att bekämpa arbetarrörelsen, ideologin som sliter slöjan av samhället, demokratins tomma formler och den borgerliga ideologin. Total reaktion, imperialism och nonsens.

Tyvärr är fascism-teorier ingenting som dagens vänster är speciellt bra på. Ofta finner vi den påverkad av samma typ av klassföraktande rasism-teorier som skapats av liberaler. Det är bara dumma människor som blir nazister. Det är bara bonniga idioter som är rasister. Ingenting hade kunnat vara mer fel eller farligt än det.

Fascismen må vara ett förvirrande, obegripligt nätverk av dolkstötslegender, nationalromantik, värdekonservatism, revanschism, etc, etc. men det är inte i grunden annorlunda än den liberalism som säger att frihet är friheten att sälja sig på en marknad, att exploatering är naturligt, förtryck frihet och lögn sanning. Jag tänker vagt på David Humes anmärkningar om religionen, att religion alltid är nonsensartad och bisarr, att den aldrig bara kan vara ett gäng schyssta, common sense regler. I tron på transubstation, att Jesus dog och vaknade till liv igen, att vi måste gråta ut våra synder till hans ställföreträdare på jorden, att sexualitet är en synd ligger själva trons bevis. Den säger till oss att ingenting kunde vara så galet, så vansinnigt, själva handlingens och trons absurditet är dess eget bevis.

Liberalismen ger oss aldrig lösningar, som kapitalismen vars huvudsakliga ideologi den är har den, som trollkarlens lärling, öppnat dörren för socialismen. Dess frihetsideal, rättvisepatos och jämlikhetssträvanden är primitiva, ofullständiga, men leder så många till en brytning med liberalismen och ett omfamnande av socialistiska principer. Fascismen är det som dyker upp för att kontrollera och bryta ner den framstormande arbetarrörelsen och det är till den som borgarklassen drar sig tillbaka till, uppfyllda av sitt eget ofullständiga klassmedvetande.

Som Erik nämner har fascimen och liberalismen gemensamma nämnare idéhistoriskt, vilket självklart har ett djupare materiellt skäl. Ayn Rand, Nozick, m.fl. argumenterade alla från ett Nietzscheanskt håll, med grundande i liberala förgrundsgestalter som John Locke. Ingen av dem tyckte om demokrati, igenom att de förstod att det i viss mån innebar ett 'pöbelvälde'. Inte ens de futtiga framsteg som den liberala demokratin möjliggör är acceptabla för den mest reaktionära och elitistiska delen av borgerligheten.

Makt och sanning i det dolda.

En sak som är högst problematisk med postmoderna eller postmodernt influerade analyser är faktumet att man ofta utgår från att det finns en färdig, rät åsikt som - hur outtalad den än är - existerar i någons medvetande. Det är ironiskt att postmodernismen av alla ideologier är en av de läror som är mest influerade av en tro på järnhårda lagar.

Givetvis så är det vi ofta talar om ideologier, det vill säga de reflexiva åsiktssammanhang som vi som kollektiv anammar. Hur vi förstår oss själva som män och kvinnor, hur vi ser sammanhang i verkligheten och hur vi väljer att agera. Vi ser hur det hänger ihopa att se staten som neutral och vara legalist och därigenom reformist, vi ser sammanhangen med hur anarkismens tro på statens omedelbara avskaffande och dess följares normativa påståenden om makt, moral och stat.

Men kanske måste vi problematisera de här sammanhangen mer. Att hävda att dittan eller datten leder till det ena eller det tredje är inte alls speciellt säkert. Nog för att jag tror att det finns intressanta sammanhang, men de är nog mer ihopalänkade på ett historiskt sätt snarare än tvingande igenom sin egna interna logik.

Det jag skulle komma fram till, hur som helst, var fördummandets och mystifikationens demokratiska problem. Eller förlåt, katastrof. För vad är det som är värre än en befallning? Jo, en befallning som låtsas vara någonting annat. I samhällets järnhårda tvingande lagar, så influerade av könsroller och status, är det dolda den perfekta slöjan för makten (med ett litet m). Detta är varför konsensus är ett så fruktansvärt sätt att besluta på, för att man döljer mer än vad man visar. Detta är varför vi måste konstant sträva efter att höja medvetandenivån hos alla i våra organisationer, varför vi måste deklarera och göra klart våra åsikter på det mest transparenta sätt möjligt. Detta är varför demokratisk centralism är mer demokratisk än en konsensus-baserad platt struktur.

Inte för att jag vill fetishera någonting specifikt. Men vi måste bekämpa mystifikationen som den uppträder i de dialektiska motsats - men besläktade - paren av dumliberalism och postmodernism. Postmodernismens kritik faller tillbaka på passivitet, bakom varje kritik av allt döljer sig en implicit omfamning av den rådande ordningen. Dumliberalismens framfart med dess patetiska hetsande mot facken ("maffiametoder"), dess omkramande av folkmorden i Irak och Afghanistan och dess totala ovilja att ens låtsas vara någonting annat än en nonsensideologi som kan betyda vad som helst är sjukt problematiska.

Medialisering 3: den dolda historien.

All hittillsvarande historia är historien om klasskamp, sa Karl Marx. Om modern media kan man säga att "att hittillsvarande historia är historian om allting annat förutom klasskamp". Det är svårt att känna igen sig i verkligheten som beskrivs för oss. Om andra världskriget berättar man för oss att det var ett krig mellan Onda och Goda. Det var ett krig mellan USA och Tyskland. Rösträtt var något som gavs till folket av den nådiga överheten. Om Sverige har man kvar en gnutta av arbetarhistoria, dovt ihågkommet men helst sopat under mattan av liberala lärare.

Sanningen är faktiskt en helt annan, och den står att finna i en kritisk historia. Det är en historia om två stora klasser som har ett klart antagonistiskt förhållande till varandra. I vissa fall har den minskat på grund utav materiella mutor i form av imperialism (England, USA), eller mindre vinster i fördelningen av mervärdet och fler löften om sådana (Sverige). Det är en historia som handlar om kvinnor som försöker tillkämpa sig halva makten och hela lönen, en historia om förtryckta och förtryckande grupper.

Likväl som i historieskrivningen, där miljoner antifascisters våldsamma och desperata motstånd till slut gav segern åt progressiva krafter och ett hegemoniskt övertag åt de som stod i främsta rummet i kampen - kommunisterna så är det i media. Man skriver om Burma på ett helt absurt sätt - om regimer mot munkar. Det goda mot det onda. Istället ser historien mer ut som den här.

Man kan läsa om vad Carolina Gynning har gjort i helgen, men man håller käften om arbetarkampen i Egypten - en radikal, stark rörelse som nu utvecklas i och med en fabriksockupation. Nej kamrater, det är inte lätt att veta någonting idag. För våra upplevelser av alienation, av våld och repression, våra upplevelser av klassklyftor, hat och förlust relegeras till incidenter, oviktiga skeenden i den vackra, nya värld som liberalismen målat upp. Men sanningen är ju att liberalismen är falsk, en skönmålande och bankrupt ideologi utan vare sig djup eller trovärdighet. Sanningen är ju att det relevanta i historien, som aldrig blir omodernt, är strejker, ockupationer, demonstrationer och dylikt. Filosofi är det vi behöver för att på riktigt kunna bryta oss igenom de ideologiska lager som försöker berätta för oss vilka vi är, vad som är viktigt, hur historien ser ut. Det är ett vapen för att bryta sig in i tingen själva.

Liberalextremism

Lite mer pausmusik med en bra artikel från Yelah om extremvänstern. I slutändan tycker jag man bara kan citera Ali Esbatis bästa post på ett tag:

ni kan dra åt helvete, era principlösa hycklare. I kampen för yttrandefriheten är ni inte mycket att räkna med.

(Liberalism är ju, som känt, en extremistisk ideologi som konsekvent vägrar bemöta verkligheten utan endast gömmer sig bakom floskler om demokrati, rätt och frihet - begrepp som kan bestämmas och förändras lite som man vill.)

Det är liberalismen, del 2.

Jag avskyr Birgitta Ohlsson. Och det är så typiskt liberalismen och det gamla Volkspartei.

Vi ser ju nu att yttrandefriheten och pressfriheten är väldigt hotade i världen för tillfället och då tror vi att det kan vara en bra symbolåtgärd. Vi ser detta i skuggan av Muhammedteckningarna och Lars Vilks rondellhund. Knappt hälften av världens befolkning lever i länder där man tycka, tänka och tro fritt. Det kan vara en borgerlig ideologisk markering i biståndet, säger Birgitta Ohlsson, utrikespolitisk talesman för folkpartiet.

Det är faktiskt precis vad det är. En borgerlig ideologisk markering. Att yttrandefrihet handlar inte om att statlig media smutskastar kommunister som blir hetsade i dagspressen gång efter annan, att det inte handlar om att kunna stödja grupper som bekämpar nykolonisatörerna i Palestina som PFLP eller Hamas. Att det inte handlar om att kunna protestera mot världens elit när de samlas i ett lyxhotell omgärdat av ett fort och en armé poliser som begår allehanda övergrepp utan att stämplas som terrorist själv. Nej, yttrandefrihet för liberaler idag betyder att stödja en reaktionär idiot som Vilks och hetsa mot muslimer, att kunna föreslå att "ladyn inte ska ha något val" på Stureplan och annat, lika vidrigt. Fy fan vad jag hatar liberaler.

Det är ju liberalismen, dumhuvud!

Av och till så har folk sagt att det är konstigt vad som har hänt med Folkpartiet. Jag har själv tänkt den tanken också men har släppt den på senare tid. Vad finns kvar av liberalismen i ett parti som mest ägnar sig åt kängtrampande, rasism och hårdare tag rent allmänt?

Svaret är: allt. Vi måste sluta romantisera liberalismen. All heder till de som en gång i tiden födde fram denna kapitalisternas uppåtstigande ideologi och den nästan barnsliga entusiasm deras klass då ägde. The Founding Fathers, Voltaire, encyklopedisterna och än fler gjorde fantastiska framsteg.

Men det som var friskt, universellt, abstrakt och lagbundet i liberalismen som kommer ur 1700-talet ruttnar inifrån när man väl en gång vunnit och kapitalismen redan börjat växa ur sin egen produktion. J.S. Mill, den store utilitaristen var en mästare på det alla moderna liberaler idag sysslar med - hycklande och rövslickeri åt makten. Han ägnade sig åt att krigshetsa mot Kina (ett land som han exploaterade igenom sin post hos East India Trading Company), försvarade demokratin mot pöbeln (igenom att anse att utbildningsnivå skulle ligga till grunden för antal röster man hade) och ansåg att yttranderätten var helig (men absolut inte heligare än rätten till egendom!).

Var J.S. Mill då något annat än en typisk liberal? Låt oss för en gångs skull ta dem på orden: nej, han var den typiske liberalen. Och hans efterföljare sysslar med samma absurda nonsensideologi som både tillåter och inte tillåter allting igenom lösryckta hänvisningar till människors individuella friheter (friheten att bli exploaterad av företag, friheten att bli hetsad i skolan, friheten att bli slagen av snuten).

Och om man förstår detta, så förstår man också Folkpartiet, Sydsvenskan och den allmänna utvecklingen i världen. Kapitalismen är sådan att den bara gagnar en liten grupp, och därmed måste den använda sig av varierande repressiva och ideologiska medel för att dölja detta. I tider av starkare klasstrider stärks behovet av repression, och tillsammans med imperialismen föds en rasistisk ideologi som utan vidare sammanflätas med liberalismen. Vi ska inte tro att det är någonting annat än en fullt naturlig del av liberalismen att utveckla fascistoida och högst reaktionära drag. Att vara liberal idag är att vara ett hycklande svin (eller dum i huvudet, eller båda).

Det Politiska.

Av och till finner jag mig själv, snopet nog, på andra sidan gentemot det vänsterkonsensus som växer fram på en eller annan fråga. Ett exempel är att tillåta omval i vissa kommuner, explicit för att hålla ute Sverigedemokraterna. De bästa delarna av folkstyre från de ryska och franska revolutionerna innehåll ju möjligheter att direkt återkalla de folkvalda, och möjligheter till omval vore ett rimligt steg på vägen. Idag avskyr majoriteten av svenskarna regeringen: det är inte alls oresonligt att man skulle kunna hålla omval. Klart att problem uppstår, men det är någonting man kan lösa på det ena eller andra sättet (sedan att total demokrati är omöjligt i kapitalismen är väl klart).

En av de saker som gör att man instinktivt tar ett steg tillbaka är när man talar om att politisera någonting, exempelvis forskning, kårer eller annat. Vi marxister är extremister: när det kommer till monism. Det vill säga att en grundläggande idé i den marxistiska idétraditionen är att "naturen ej hårdhänt har dragit, gränsen som skilja fattig och rik" utan att det både är möjligt att förändra hela samhället, att det kommer förändras till slut och att det föreligger politiska viljor som försöker dölja sakernas reella tillstånd.

Från feminismen går man vidare och säger att det privata är politiskt. Det finns ingenting mer ideologiskt än pratet om exempelvis vetenskaplighet, tvång eller annat som sköljer över oss från ledarsidor, ekonominyheter och olika akademiska studier. Att tala om att man inte ska politisera högskolan är ett systemfel exempelvis, för högskolan är politisk. Det vi lär oss avgörs av de klasstrider och de traditioner som ett visst lärosäte, institution eller tom. kurs ingår i och utkämpar. Faktumet att man lyssnar mer på ekonomer än sociologer, att jurister får mer pengar än humanister och att universitet huvudsakligen är till för att skapa sociala markörer, tekniska skickligheter (i vissa fall) och nätverk för att konstituera en överklass med en 'vi' känsla är alla politiska.

Att män huvudsakligen dominerar universiteten och professorsstolar, att de är överrepresenterade i de 'hårda' vetenskaperna och att vetenskap uppblåses till att vara mer än vad det är är alla politiska situationer. Att tala om att man inte vill politisera är rent nonsens, frågan är hur man ska organisera det politiska, vilka kamper som är primära och vilka maktstrukturer som finns eller inte finns.

Tron på civilsamhället är en liberal teori som fungerar som ad hoc lösning för både det ena och det andra problemet, ett sterilt försök att blåsa liv i en värdelös ideologi, samvetet som bultar för den stackars fattige och tillåter en att ge några riksdaler till honom eller henne innan man går in på operan. Återigen, det vi som marxister och feminister måste göra är att klubba ner civilsamhället och dra det ut i ljuset för att avslöja klassamhällets ruttenhet, könsrollernas strukturer och "...(man) is at last comeplled to face with sober senses, his real conditions of life, and his relations with his kind"

Univeralismen och EU.

Det finns mycket tankegods som infekterar våra politiska och filosofiska traditioner. Liberalismen är en av dem, tillsammans med universalismen (som snarast får ses som en ideologi i den marxistiska betydelsen av ordet). Dock så är en av de saker som ingen över storborgerlighetens eller det övre politikerskiktet lyckas bli begeistrade för nu på bordet igen. EUs konstitution. Nu ska den smygas in i varje land efter att motståndet - inte apatin - har krossat det förra förslaget i Frankrike och Nederländerna.

EU smyger in, igenom Bolognaprocessen i universiteten, i konstitutionen, överallt. Där den inte gör det blir motsättningarna klara och viktiga slag utkämpas i klasskriget. Mellan en arbetarklass som blir allt mer förfrämligad efter att de reproduktiva rättigheter som tillkämpats i nationalstaten förloras, och den överklass vars ideologiska lik det rycker lite i av och till.

Med samma von oben perspektiv som anläggs vid uppror och upplopp av ungdomar, arbetare och studenter manar ledarsidor till en kollektiv identitet i EU. Men ingen verkar tala om vad det skulle vara. Slovenska berg, tysk Bratwurst och lettiska statyer? Ett osäkert hurra kan höras från taburetterna. Mest för sakens skull. Det är som om de liberala ideologerna helt enkelt inte har någonting att komma med. Inte motstånd mot USA och dess hegemoni: för man är en del av den. Inte solidaritet: för man är emot all solidaritet. Inte trygghet: för man är en rovdjursklass.

Det finns ingen europeisk ideologi idag. Kanske kan det finnas en en dag. Förmodligen kommer det inte då heller vara en progress ideologi.

Nog för att jag också skulle vilja ha integration, fred och så vidare, men kapitalismen kan aldrig garantera det. Dock kommer knappast EU kunna reformeras, än mindre än till och med vad nationalstaten kan. Den proletära internationalismen går inte vägen igenom parlamentet.

Utvecklingen kommer dock fortsätta. Den kommer smyga sig på en när man minst anar det. Några mumlade ord om liberalism och fred kommer sägas. Man kommer kanske åberopa sig på univeralismen. På Voltaire. I de stunderna kommer de bleka avteckningarna av den Andre skymta fram, som en mörk skugga gentemot Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Boendes i Paris förort, uppsköljd på Spaniens strand, levandes i Rinkeby. Franska revolutionens slagord har förlorat sin progressiva mening och är nu endast en vek vampyr utan förmåga att uppbåda entusiasm för ens sitt barbari.