Wednesday, September 05, 2007

Spontanism och Organisation.

Jag håller precis på att bli klar med "Storming Heaven - Class Composition and struggle in Italian Autonomist Marxism" och kunde inte hålla mig från att skriva någonting om den. Till skillnad från den mesta annan litteratur jag har plockat upp från den autonoma marxismen (med undantag av Harry Cleaver) är det inte ett verk som gastar om hur onda leninister är och hur Komintern var ett reaktionärt verktyg. Det är ju bra.

För den autonoma marxismen har precis som många andra marxistiska skolor (den analytiska, althusserianerna, etc.) mycket att lära oss samt många problem. Det gäller att skilja agnarna från vetet. Framförallt så är intresset för det reella och den faktiska, konkreta klassanalysen av oerhörd vikt. Marxister har varit för abstrakta, för innelåsta på sina universitet och i sina partistyrelser. Marxismen - om den är någonting alls - är en praktikens filosofi som engagerar sig i verkligheten.

De reella kamper som förs av arbetarklassen i sin strid mot kapitalismen kan inte ges utav ett enkelt schema och de upptäckter som gjorts av automarxismen är av stor vikt för att förstå plankande, maskande, fuskande och annat. Den spontana masskampen är ett faktum, och att bredda, intensifiera och utöva den är ett måste för varje revolutionär socialist.

Arbetarklassen skapar sina egna organisationer, som dock har en tendens att förslappas och bli reformistiska om inte de är i konjunktur med klasskampen. Om en organisation överger massorna och inte organiserar deras kamp - inte håller tillbaka den, inte förbjuder den, inte fördömer den - då kommer också organisationen att dö. Givetvis hänger inte detta endast fritt i luften, CPUSA kollapsade inte bara för att de var styrda av Stalin-Sovjet, SKP halverade inte sin röstbas åren efter andra världskriget bara för att de inte var i linje med arbetarklassen. En mängd faktorer föreligger.

Parlamentariskt arbete står på klasskampens axlar och är en del av klasskampen, men den är den hotande spjutspetsen från massorna. De kan utlösa kriser, situationer och utvecklingar som är gynnsamma eller dåliga, men de är blott toppen på isberget som bara ger en aning om vad som finns nedan i de breda folkmassorna.

Kommunister har i alla tider velat inbegripa sig i reella kamper och det är nog dags nu också. Att ge möjligheter och styrka åt de många som kämpar i sin vardag utan att vara riktigt medvetna om kopplingen mellan att hata chefen och motsättningen arbete-kapital. Klassmedvetandet föds i erfarenheten, och en organisation (parti, fack, etc.) som inte förmår att bredda klasskampen och är orädd för att gå i bräschen och tända en löpeld försitter klassmedvetandet och passiviserar klassen i stort.

Klassen måste ingjuta liv i organisationen, och organisationen artikulera och lära massorna igenom praktisk kamp för att knyta det specifika till det generella. Våra egna tama kampmetoder som att affischera eller dela flygblad är inte nog för att arbetarklassen ska förstå det som effektiva medel (med all rätt) för att utkämpa klasstrider. Massans spontanitet är det inget fel på, bara vår koppling till den och de ineffektiva och assymetriska sätt som vi bedriver våra kamper på.

Till klasskampen självt!

Labels: , , ,

2 Comments:

Blogger Björn Nilsson said...

Hej,
har du läst Rosa Luxemburg, exempelvis Masstrejk, parti och revolution? Skarp tänkare, hittade en del svaga punkter i Lenins partimodell.

Förresten, du som gillar filosofi borde vara intresserad av Paul Nizans Vakthundarna som nog finns tillgänglig på välsorterade bibliotek. En riktigt arg marxist från 1930-talet!

6:31 PM  
Blogger Björn said...

Jag har läst den en gång och är faktiskt på väg att läsa om den nu. Det jag tyckte var problematiskt med den en gång i tiden var att både hennes framställning av syndikalism och leninism saknade hennes sedvanliga skärpa. Men jag kan ha fel. Luxemburg är kanske en av de kommunistiska tänkarna jag är allra närmast, och man sitter ju mer eller mindre och hurrar när man läser hennes texter. Sedan är ett litet problem med ex. Parti och Revolution att hon vänder sig mot ett partsinslag. Hela Vad bör göras? handlar ju uteslutande om det ryska socialdemokratiska partiet. Senare skrifter om den dem. centralismen tycker jag är lite mer utvecklande att diskutera än Vad bör göras?

Du menar han som var polare med Jean-Paul Sartre, Merleau-Ponty och de Beauvoir? Jag har inte läst något mer än en kort text någon gång, ska lägga till det på den ständigt växande listan...

12:24 PM  

Post a Comment

<< Home

Bloggtoppen.se