Att bygga en rörelse: Ungdomshuset.

Den långa kampen om Ungdomshuset närmar sig sitt slut. Köpenhamns kommun och Ungdomshusetaktivisterna debatterar vilka olika platser som ska bilda det nya Ungeren. Ungdomshuset har visat hur man ska bygga en rörelse, och samtidigt falsifierat en rad teorier om hur man ska bygga en rörelse/Partiet/facket.

För det första, handlingens propaganda. När människor ser att någonting händer, speciellt någonting som är bra och som knyter an till aktuella konflikter (i Danmark är hela Ungdomshuset/Christiania konflikten intimt knuten till en dansk regering som gör allt för att förborgerliga landet och privatisera de allmänningar som finns). Ungdomshusetrörelsen har inte byggts igenom att man delat ut 20 000 flygblad, eller att man gjort ett bra pressmeddelande, eller att man har sprejat "Ungdomshus nu!" på väggar på Nörrebro. Det har man också gjort, men det är inte det som är det viktiga. Man kan inte agera i ett politiskt vakuum, och hur många flygblad man än delar ut så kommer man inte ett jävla snäpp närmare revolutionen för det. Det är endast i relation till aktuella konflikter som sådant blir effektivt eller ens intressant att göra.

Rörelsen har byggts efterhand i ett dialektiskt samspel med propaganda och gatuaktioner. Konfrontativa aktioner har hållits, från gatuslagen för ungefär ett år sedan till G13-ockupationen som var ickevåld. Många tyckte inte om det, och många blev ganska arga. Även nordiska vänsterister som borde veta bättre gick ut och fördömde kravaller och aktioner. De kanske kan fråga sig själva hur rätt de nu hade när man nästan vunnit i Köpenhamn, och själva står man och stampar. Och de kanske även ska fråga sig varför man alltid är så pigg på att fördöma sten och flaskkastande när hundratals blir frihetsberövande, fångar blir torterade (brända med cigaretter i cellar, mm.), slagna med batong och dylikt.

Det viktiga med Ungdomshuset är att man byggt en rörelse och radikaliserat en hel generation i Köpenhamn. Man kommer tala om detta i ett decennium framåt, minst. Som Göteborgskravallerna, fast på ett positivt sätt. Det visar att rörelser byggs inte ur ingenting, det kräver faktiska konfliktytor och sedan handlingar som är meningsfulla att delta i. Det är bara lite till på vägen nu med två milstolpar framför oss.

Den första är "BlokR, G13 - del II" som är en simpel idé. En ny, massiv, konfrontativ icke-våldsdemonstration med målet att stänga in Köpenhamns politiker och inte släppa ut dem ur Rådhuset förrän de gett dem ett nytt Ungdomshus! Den andra är första mars, då man helt enkelt hotar med att jämna Köpenhamns centrala distrikt med marken om man inte fått ett Ungdomshus till då, ett år efter rivningen. Dessutom följer en rad jubileer, bland annat den 50:e torsdagsdemon (det har alltså varit en demo i veckan i nästan ett år då, med minst 500 deltagare i varje!).

Massaktionen som politisk metod och teori har bland annat utvecklats av Luxemburg, och det här är väl ändå någonting av en textbook example på just det. Den politiska praxis som Ungdomshusaktivisterna har utvecklat för tusentals människor är viktigare än huset. Det visar också på möjligheten och betydelsen av konfrontativa taktiker. Efter att den värsta mediastormen har passerat kommer någonting bli kvar. Rörelsen kommer växa, om man gör bra saker, och det är endast i handlingen som man blir reellt farlig och reellt mäktig. Nu har ett gäng äckliga krustpunkare i Köpenhamn gått från att ha varit lite tomtiga i ett socialt center som varit lite på dekis till att vara statens fiende nr. 1 och effektivt ha mobiliserat en generation unga Köpenhamnare till motstånd mot nordens värsta regering - och till på köpet utmana kapitalets logik i och med försvaret och utvidgningen av allmänningar. Inte så pjåkigt för några "jävla anarkister", eller?

Men hur som helst. Åk till BlokR, stäng in politikerna. Åk till jubileumet och var med på den 50:e veckoliga demon i rad. Åk till 1:a mars. Och kom sedan hem med råg i ryggen och börja tänk på hur man kan bygga en massrörelse på gatan och vilka hus vi borde ockupera för vår egen skull. Betänk att vissa kommer alltid hata oss, men att det enda sättet vi kan kämpa är på gatorna och det är det som är vår klass utrymme och styrka.

Fritt fall på börsen

Jag är inte speciellt duktig på ekonomi, men man måste väl kommentera börsraset? Förhoppningsvis kommer folk som är mer expert på det här området skriva någonting, exempelvis Vänsterekonomi. Även om jag inte är riktigt så säker på att det som den här artikeln hävdar, att USA är på väg in i en depression, är sant så är det uppenbart att saker och ting håller på att hända. Oljepriset fortsätter skjuta i höjden, precis som man trott. Marknader fortsätter avregleras. Finansspekulationer blir vanligare och vanligare. Klyftan mellan produktionen i pereferin och centrum intensifieras.

Det dåliga i det hela är att det är riktiga människor det här går ut över. Tyvärr är det ju bara ett fåtal börshajar som hoppar från fönster eller hänger sig. Snarare gör överklassen det Bush gör, sänker kostnader för företag och minskar skatter. Det är ungefär som att laga ett hål igenom att borra i det.

Det här är ingenting nytt, och vad man måste göra är ingenting nytt heller. Men det bör uppmärksammas och analyseras.

Rasism och revolution

Är man rasist bara för att man älskar sitt land? ...är ju en av de där fraserna som signalerar att någon är just rasist. Rasism är mycket mer än bara missförstånd, dumhet eller att vara outbildad - men det har just att göra med att lägga in essentiella känslor och uppfattningar i nationer, etniciteter eller dylikt. Rasism förmodligen ganska lite med någon av de sakerna att göra. Men, vi lever ju i en tid då vänstern är någon form av liberaler plus. Liberté, fraternité, egalité! Då blir det också naturligt att bli antirasister i någon form av lattéstuk. Det blir också naturligt att tro att det är den där dumma arbetarklassen som inte riktigt fattar, och som vi måste upplysa, som är rasistisk.

Missförstå mig rätt nu, jag menar inte att individer ur arbetarklassen eller tom. skikt ur den inte skulle kunna vara rasistiska. Men rasism är inte ett arbetarfenomen. Det har inte uppstått ur arbetarklassen, och det är kanske inte ens där dess primära bas ligger.

Nej, rasism fungerar på ett helt annat sätt än att det har att göra med fördomar. Det man kallar för essentialism är självklart en viktig del av det hela, dvs. tron att det finns inneboende egenskaper hos en viss grupp. T.ex. att romer är tjuvaktiga eller att danskar är fulla hela tiden. I centrum av världssystemet har vi överlag tendensen att tycka att uppror, upplopp, kamp och strid inte är moraliskt berättigat här ("här" och "där" är ord man ska akta sig för lika mycket som "svartskalle" eller något liknande). Vi stänger ute de som kämpar, eftersom vi ju har en massa fina demokratiska spelregler här. Annat gäller i Venezuela, Indien, Kina eller något annat ociviliserat land i pereferin. Att säga att men så kan man inte göra här! är essentiellt (hah!) att säga att jag är inte rasist, men...

Och tyvärr är det någonting som centrums vänster är så bra på. Idolisera någon frihetsrörelse långt, långt borta och sedan få spel så fort någon sätter eld på en soptunna på möllan i Malmö. Vilket i sig också hör samman med en av de andra galna hörnstenarna i vår verklighet - att se oss själva som monolitiska enheter gentemot resten av världen. Att tro att vi i centrum har samma intressen som de härskande eliterna. Att tro att vi ska solidarisera oss med norrmännen som blev sprängda i luften av afghaner nu i dagarna istället för med afghanerna. Nä, för helvete! Död åt de norska ockupanterna. Och för övrigt - jag hoppas Nordic Battlegroup kommer tillbaka i bodybags tillsammans med specialstyrkan så att sveriges eliter inte någonsin funderar på att sända trupp någonstans överhuvudtaget igen.

Rasism har ju just blivit en moralisk slagdänga som kanske just på grund av sina liberala rötter (i den betydelse vi oftast använder det iaf) kunnat användas för att göra olika moraliska fördömanden. Det måste vi sluta med, i alla fall när vi försöker prata om det på ett rimligt sätt. Istället måste vi komma ihåg att solidarisera oss på riktigt med alla i samma situation som oss. För det är vi, vi och pereferins arbetande majoritet. Internationell solidaritet handlar inte om att ha en Che Guevara plansch (jo, jag har en) eller att idolisera frihetsrörelser runtomkring i världen (och jo, jag gör det) utan om att kämpa tillsammans internationellt och inse att vi inte har någonting gemensamt med överklassen i centrum. Att bombplanen över Afghanistan och Irak, dödsskvadronerna i El Salvador och Colombia, muren i Palestina och USA är bomber över Stockholm, planerade mord i Göteborg och en mur rakt igenom Malmö.

Men vidare så finns det andra, oerhört viktiga beståndsdelar av hur vi ska tänka på rasism. Varifrån kommer organisering och klassmedvetande? Inifrån eller utifrån? Ska vi gå och upplysa massorna? Nej, jag blir mer och mer tveksam till det. Klassmedvetande uppkommer i situationens strider och kamper. Då smälter även rasism och sexism bort (eller tar ett steg tillbaka i alla fall). Vidare så är nationsbegreppet något som även blir allt mer relevant när man pratar om rasism och revolution. Att bygga sin politiska verksamhet kring en nation kan vara effektivt eller bara nödvändigt, men nationer är inte goda eller bra eller fina. Alla nationer är exkluderande, och utan att fastna i något postmodernt och meningslöst så betyder det ju konkreta saker som till exempel vem som är medborgare, valuta och utrikespolitik.

Nationer uppkommer i och med de borgerliga revolutionerna och är väl en frisk fläkt till en början som hjälper till att skapa de opersonliga regler som borgarklassens revolutionära situation påtvingar. Vilket är jätte, jättebra. Men i och med myterna som skapas kring nationerna, vilken typ de än må vara, så skapas också nidbilden av den Andre. I den delen av imperialismen som vi befinner oss i har nog motsättningarna mellan länder i centrum trätt tillbaka och istället så skapas varierande sjuka uppfattningar och praktiker om framförallt muslimer.

De liberaler som idag jagar muslimer på ledarplats är samma som för femtio år sedan kollaborerade med nazister. Och jag menar inte det på ett demoniserande sätt. Utan jag menar helt enkelt att den situation de befinner sig i, som borgarklassens ideologer, tvingar dem bortom deras ideal och in i någonting som de kanske egentligen inte är fullt medvetna om. Kampanjandet för låglönesektorer i Europa byggs upp kring billig, framförallt muslimsk, arbetskraft (som för övrigt kommer hit mest för att EU:s och USA:s överklass redan gjort det omöjligt för dem att leva där de en gång var) så då måste man splittra arbetarklassen. Man måste skaffa sig bättre repressionsverktyg i en tid då man öppnar för massiva folkliga protester och uppror gentemot förstörelsen av olika sociala skyddsnät, och då måste man skylla på fem snubbar med skägg som då och då gör en video och har en taskig releasefest med en bomb i någon amerikansk ambassad.

Har jag fått med allt nu? Antirasism utan klassförakt, check. Håna reformister, check. Hata nationer, check. Kalla alla som gillar västvärlden för rasister, check. Revolutionshetsande, check.

So it goes.

Så Benazir Bhutto är död. Andra har skrivit bra om det. Det enda jag vill poängtera är detta i virvelvinden av sinnessjuka analyser som slår över oss: det handlar om politik och makt, inte om religion. Dessutom, och än viktigare, så betyder inte hennes mord mycket i det stora hela. Pakistan har haft en livaktig arbetarrörelse med vissa paraleller till hur det ser ut i Egypten och Iran. De och de halvproletariserade massorna i Pakistan är de som kan göra reell skillnad i det långa loppet, inte den inhemska borgerligheten som Bhutto som vi som bäst kan hoppas på att återvända till 'business as usual'.

Dessutom, kom ihåg att USA är kompisar med den härskande klicken i Pakistan. Glöm alla absurda Clash of Civilizations teorier som kommer hagla över oss, och glöm alla liberala Great Person-tjafsande. Visst är det en tragedi att hon är död, och visst kommer det betyda någonting att hon har gjort det. Men det är verkligen inte hela världen. Allt snack om förkämpe för demokratin, etc, etc. är ju säkert bra och kanske sant i någon mån - hon verkar ju ändå rätt okay och jag är som sagt alltid ledsen när någon kolar - men det är inte hon och det är inte Pakistans borgerlighet som kan göra långsiktiga förändringar. Kanske är det till och med så nu att den klicken av deras härskande klass som stödde Bhutto och hennes parti kommer fega ut nu och lämna fältet öppet för ett folkligt ledarskap.

Det jag har väntat på var Tariq Alis kommentar, som inte säger så mycket som jag vill men som ändå är väl värd att läsa. För mer och bättre information rekommenderar jag hans bok, Clash of Fundamentalisms.

Soc Debatt: Magnus Granberg om strejkvågor.

Socialistisk Debatt är faktiskt en oväntat bra teoretisk (eller pseudoteoretisk) tidskrift. Ofta lite väl kantig kanske, med märkliga inslag här och där. Senaste numret heter, som kanske bekant, "Istället för socialism?" och fick mig först att bli skeptisk och tänka mig att det var ett rättfärdigande av V:s reformism. Men jag blev glatt överraskad! Istället finner jag ett gäng bra artiklar om miljö och socialism, arbetarhistoria och annat gött.

Speciellt Magnus Granbergs text om strejkvågor är intressant. Det gör mig både lite skamsen att en sådan grym artikel skrivs av en SSU:are, men det gör mig samtidigt glad att det fortfarande finns lite liv i socialismen i Socialdemokraterna. Artikeln bör sammanfattas på ett bättre sätt än här, men det är väl värt att förstå vad han pratar om i avslutningen:

Den viktigaste historiska lärdomen är kanske att klasstrider utvecklas på ett explosivt sätt, och medför ökningar i klassmedvetande som för blott en kort tid sedan framstod som ytterligt orealistiska. Detta medvetande stimuleras av kollektiva aktioner. Strejken blottar arbetarklassens styrka och kapitalägarnas svaghet. Den gör klart att arbetarna kan få hela det ekonomiska livet att avstanna. I strejkvågor aktiveras arbetarna och ett radikalt framtidsperspektiv etableras. Plötsligt tycks samhället befinna sig vid ett vägskäl där produktionens organisering och arbetsköparnas makt sätts i fråga. Klasskampen som verkade ha försvunnit flammar åter upp - ideologier som dödförklarats återuppstår.

Yes!

Än viktigare att poängtera är görandets vikt, praktikens vikt, för klassmedvetandet. I massaktionen faller reifikationen sönder. Det som är tungt för en är lätt för tusen. Plötsligt uppenbarar sig samhällets sanna maktfaktorer. Uppvisningen av makt och kunskapen om att det går att göra igen förändrar maktfaktorer på ett radikalt sätt. Då kan man räta på ryggen, se chefen i ögonen och säga emot. Har man en gång gjort en sak blir nästa gång så mycket lättare.

En annan viktig poäng är tillförsikten. Kapitalismen är ett motsägelsefullt system som driver fram kriser på såväl stora som mindre nivåer. Det kommer fler strejker, fler strider. Det är också det vi måste inse när saker och ting som Vaxholmsfallet sker. Det må vara ett steg tillbaka, men den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken höll också tillbaka klasstriderna. Borgarklassens nyliberalism skördar sina frukter i Latinamerika nu. Paris kommer bli Stockholm imorgon. Det är också då vi har en chans att komma närmare socialismen - för socialism kan aldrig komma igenom parlamentsbeslut.

Petter skriver också på ett bra sätt om det här. Nu ska jag hurra lite till över hur grym den här texten är, medan ni andra beställer boken.

Sörj inte, organisera.

Andra har skrivit bra om Vaxholmsfallet. Det enda jag vill tillägga är: det är inte hela världen. Den svenska modellen är inte det finaste och grymmaste som finns. Som någon vis person skrev i Flamman för ett tag sedan så kanske det är dags att låta expropriatörerna bli exproprierade nu när klassamarbetets period är över. Det finns en politik bortom välfärldsstaten, men då vi måste organisera ett motstånd som både syftar till att gå bortom sosserism och som kan syssla med aktiv klasskamp. Förbered er för att det kommer att bli värre, men att vi får större svängrum.

Kampen och klassen.

Lukács skrev 1922 om reifikationen som en struktur för ideologi, en utvecklande av Marx överbyggnadsteori. Förstelningen av våra sinnen gör att vi uppfattar samhällstillståndet som naturligt. Den borgerliga staten som existerande bortom tid och rum, riksdag, polisväsende, etc. som opersonliga byråkratiska entiteter utan koppling till klassamhället i stort. Det är nog ingen överdrift att säga att det främste problemet för den svenska vänstern idag är just den legalismen då vi tack och lov nedkämpat den värsta kristna idiotläran.

En sak som man ofta kan märka är människors förmåga att bli mer radikala ju längre bort saker och ting förflyttar sig i tid och rum. Den kubanska, ryska eller venezolanska revolutionen höljs med ett romantiskt skimmer. Saker och ting i närområdet blir mötta av instinktiva ideologiska reflexer. Det är svårt att bryta igenom reifikationen, i den mån som vi själva som personer eller i grupper överhuvudtaget kan göra det, men det är nödvändigt för en revolutionär rörelse.

Reifikation framträder även på andra sätt som också skapar ideologiska problem. Ett av dem är moralism av olika typer. Att göra dittan eller datten, att köpa fair trade och sluta handla från McDonalds. Meningslösa moraliska handlingar som uppträder som den typen av falsk radikalism som miljörörelsen, vissa feminismer och hela rättvis handel- och mänskliga rättigheter rörelsen erbjuder. Inte för att de här impulserna inte är bra. Det är fantastiskt och naturligt att människor vill göra någonting annat, men som alltid finns det två sidor av myntet. Det som uppträder progressivt i vissa grupper blir reaktionärt i andra.

Inte för att jag tänker hävda den ena eller andra av två dåliga lösningar som man kan tänka sig här: organisering för organiseringens skull eller tunga studier som vägen till frälsning. Reifikation bryter man sig ur igenom både konkreta handlingar. Studier är viktiga, men de är inte nödvändiga. Massaktioner i klasskampen kan vara tusen gång mer radikaliserande än att slå upp alla Marx böcker (som man slår upp fönsterluckor).

Det här med organisering är också en viktig sak att poängtera. En teori som jag är ganska skeptisk till är hela idén med hur man ska bygga upp en rörelse igenom ihärdig propaganda som sedan ska leda till - när man är tillräckligt många - revolutionära handlingar. Då har man nog hamnat ganska fel från början. Klasskampen fortsätter vare sig vänstern vill det eller inte. Det är viktigt att organisera människor, men man måste erbjuda dem någonting och man måste erbjuda arbetarrörelsen någonting i och med organiseringen. All organisering som sker på bekostnad av klasskampen, när man försöker hålla tillbaka den igenom moraliserande eller igenom "taktik" är skitsnack och blir direkt kontraproduktivt. Arbetarklassen är mer avancerad än dess arbetarpartier.

Nej, rörelser byggs i kampen, och de måste byggas i kampen. Hela idén med att bygga rörelsen först och sedan slunga sig in i klasskampen faller när man tänker på den låga grad erfarenhet man kommer ha i jämförelse med en teori om organisering i dialektik med klasstriderna. Utan erfarenhet blir man handlingsförlamad och den borgerliga ideologin fortsätter hålla i sig. Kadrer skapas igenom erfarenhet och inte av tomma studier. Revolutionära rörelser skapas i kampen och inte i ABF.

Det finns många sätt att ha fel på. Ett av dem är exemplet från allt för många människor som borde veta bättre, förmågan att spontant avsky kampen som inte är lika romantiskt perfekt som man drömmer om. Givetvis sker det inte i ett tomrum, utan ideologiproduktion har mycket att göra med det. Man kan se det i brittiska "vänster"intellektuella med sin avsky för "islamofascismen" som gör motstånd i Irak, man kan se det i varierande svenska bloggare som inte gillar "barsnliga våldsverkare" i varierande demonstrationer eller så kan man höra det på andra platser här i samhället där man alltid säger "varför var de tvungna att göra så?" eller uttrycker sitt missnöje igenom den typen av spontana, moralistiska termer som i allt bara är ett uttryckt för ideologi.

Men man kanske kan avsluta på ett lite mer positivt sätt än vad mitt gnällande har gett oss anledning till. Tänk på hur förbannat skraja överklassen alltid är för oss. Tänk på den rena skräck och panik och hat som sprider sig ut från ledarsidor, artiklar och dagligt tal. Tänk på hur jävla rädda de är. Göteborgskravallernas absurda domar, Svenska Dagbladets ledare om Salem häromdagen, Attac:s puckade uttalanden om G8 mötet. Alla är de tecken på någonting, och inte är det på vår maktlöshet. Arbetarklassen har makten här i världen, och de är livrädda för att vi ska förstå det.



:)

NMR: 1200 mot Nazimarschen i Salem.

Nätverket mot Rasism har skrivit ett grymt pressmeddelande om händelserna i Salem. Det måste läsas. Alla som är intresserade kan också ta sig en titt på de hysteriska mediautbrotten. Det är alltid lika roligt och patetiskt att se borgerlig press flippa ut. "Militäriskt", "stadsgerilla", "vänsterextremister".

Demokrati är inte bara hurrarop och ryggdunkande, utan även att visa dissensus, uttrycka missnöje och genomföra protester: att även kunna håna, häckla och säga vad man tycker om nazisterna öga mot öga. Det är först då, när folk har civilkurage och visar vad de tycker om nazism, istället för att bemöta det med tystnad, som det blir jobbigt att framföra rasistiska argument. Det är ju just i tystnaden som dessa nazistiska marscher kunnat växa. Då polisen tydligen inte anser att de rättigheterna gäller för alla medborgare, att skilda åsikter aldrig ska konfronteras med varandra, utbröt en som vanligt överdriven och hysterisk polisinsats.

För övrigt anser jag att vissa skribenter på vänsterkanten kanske ska ta sig en funderare över sakernas tillstånd innan de, megafonartat, spyr upp DN:s argument.

Ungdomshuset blir!

Nu har Köpenhamns borgare börjat backa. Det var inte en dag för sent. Alltså: det är bestämt att ett nytt Ungdomshus ska inrättas. Nu kommer vi dock få se hur Köpenhamns kommun försöker ge miljön ett mindre, sämre beläget och i allmänhet kassare ställe än gamla Ungeren. Men jag ska passa på att säga en sak nu när vi har kommit såhär långt: Ungdomshusets aktivister är hjältar. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att de skulle kunna ha demonstrationer varje vecka med flera hundra (tusentals ibland). Ockupationer, spelningar, festivaler. Allianser mellan kommunister och anarkister. Radikaliserandet av en hel generationer köpenhamnare.

Det politiska medvetandet går hand i hand med kampcyklerna. Hänger man bara i mötesrum och sysslar man bara med förhandlingar, då går radikalismen ner. Masskamp är vägen till politisk framgång och mognad bland folkflertalet. Ungdomshuset har gång efter annan bevisat sin mogenhet, disciplin och fantastiska kreativitet. Det här är ju också ett solklart bevis på hur dålig teorin om att bara göra accepterade, hellagliga saker är. Efterhand normaliserar man sina handlingar om man är tillräckligt många och håller på tillräckligt länge, sticker man aldrig ut huvudet och agerar man aldrig så dör man sakta av.

I alla fall: det här är inte över än. Det kommer bli fler köpenhamnsturer. Om inte annat så blir det det när vi åker till det nya Ungdomshuset för att ha segerfesten.

Jag vill faktiskt ha sex.

Jag har varit lite i en koma sedan jag läste utkastet till nytt partiprogram. Inte blev det värre av att jag plockade upp Socialdemokraternas program från '75 och läste bra mycket mer radikala saker än vad som står i V:s nuvarande program. Frågan är vad som egentligen Vänsterpartiets existensberättigande är när det endast är Socialdemokratins vänsterflygel?

Återigen känns det som att folk tror att lösningen på att politiken blir mer höger är att konformera. Det är ju totalt obegripligt varför man valt att skriva om sex timmars arbetsdag till en förkortning av densamma. Sex timmars arbetsdag är konkret, precist och kraftigt. Det är ett krav som en hel del fackförbund, socialdemokratiska fraktioner, etc. ställt sig bakom. Det säger allt det behöver och inget mer.

Det är dessutom ett grymt krav rent konkret. Det skulle förändra maktskillnaden kapital/arbete radikalt. Det skulle förbättra folkhälsa, maktrelationer på mindre och större arbetsplatser, det skulle skapa utrymme för kultur och bildning. Nu väljer man istället att flumma ihopa hela kravet och förminska det. Vilket är att gå högerut. Man kan lika gärna skita i att ens ha kvar en förminskning av arbetsdagen.

Är det någonting partiet behöver så är det väl krav som är så pass radikala, så pass visionära, så pass konkreta som kampen för sex timmars arbetsdag är. Det är den perfekta kampanjen, den bästa parollen vi har. Det är totalt obegripligt varför man väljer att göra såhär. Jag hoppas att kongressen kommer ha mer vett än programgruppen.

Slum, imperialism, solidaritet.

Jag har nyss läst ut Mike Davis bok "Slum: Världens Storstäder" ("Planet of Slums" på engelska). Ett fantastiskt verk som tar ett par timmar att läsa igenom. Väl värt att notera är att korta, tematiska kapitel är alltid att föredra framför långa, ogenomträngliga 100-sidors kapitel. Sådana böcker behövs, för det är svårt att bryta ur vissa av våra föreställningar. Att det är nya tider nu, att klasstriderna inte existerar. Men en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen, i Sydamerika har nyliberalismen drivit fram en extrem polarisering mellan klasser na som har upprätthållts av fascister i blodbad, men också fött fram Hugo Chavez. I "kommunistiska" Kina river KKP hela innerstäder för att gentrifiera områden, vräker massorna ut i farliga, slumförorter. I Colombia behärskas sopptippsbyar av högermiliser som rutinartat mördar, våldtar och terroriserar befolkningen.

Klasstriderna fortsätter, men skillnaden mellan periferi och centrum har skärpts. I centrum rör det på sig, men i pereferin brinner det. Från Iran där arbetarrörelsen är trängd mellan USA och regimen till Caracas - sydamerikas farligaste stad - där polisstationer ockuperas av förstädernas befolkning, ända bort till Dubai där papperslösa kravallar mot en hopplös situation. Om vi inte kämpar här, avlastar deras situation, då kommer även deras motstånd bli svagare. Då förlorar vi alla kollektivt.

Den internationella solidariteten blir alltså allt viktigare. För att belysa att konflikten sker igenom nationsgränser, sker mot nationsgränser. Att Fort Europa, kontrollsamhället och nyliberalismen hänger samman. Det finns många goda impulser för att bekämpa detta, men tyvärr verkar avsaknaden av kampmetoder förslöande på vårt anti-imperialistiska patos. Vi hatar alla USA:s ockupation av Irak, och vi avskyr alla den unkna gamla nationalstaten. Men det krävs mer än så, det krävs praktiska solidaritetshandlingar. Där vore den svenska vapenhandeln ett bra mål. Även Lunds Revingehed, och mot Nordic Battlegroup vore något att sikta på. Frågan är hur.

Anti-imperialistiska aktioner är internationell solidaritet. Vi måste göra någonting, för varje vapen vi levererar till den amerikanska armén är ett vapen som kommer användas för att kväsa motstånd någonstans. Och det är ju så att det irakiska nationella motståndet (och som Lenin sa: det är skillnad på ett förtryckt och ett förtryckande folks nationalitet) är det som tillåter revolutionen att spridas i sydamerika. På så sätt är alla kamper länkade här i världen, från stängslet mot Mexiko i USA, till Sydafrikas ekonomiska apartheid, till Rosengårds kodade avskiljdhet till högersossarnas lekstuga Malmö.

Danskarna visar vägen.

Inte dåligt. Inte dåligt alls. Det är för fan så här det ska se ut!

Läs mer! Och glöm inte, på lördag är det Aktion G13

When you wish upon a star...

Haha! Tack för födelsedagspresenten, regeringen!

Hur i hela helvete lyckas de?! Nu hoppas jag bara på att det här var en av de där tidiga gåvorna man fick som barn för att hålla sig lugn under dan.

Min (politiska) önskelista:


- Odells avgång
- Politisk strejk
- Fredrik Federley får hjärnblödning
- Stureplan brinner ner
- Revolution

Don't Believe the Hype

Alltså, jag vill inte vara någon form av olyckskorp eller någonting, men septemberalliansens (preliminära) utvärdering är inte direkt lyckad. Mest för att den inte är uppriktig. Faktum är att man misslyckades med sina objektiv. Det är väl ändå på något sätt hur man måste förstå ett misslyckande? Man fick inte ut tillräckligt med personer, i Malmö var det katastrof och man samlade inte ihop så mycket pengar man ville. Man fick inte ens den öppna brytning med LO-ledningen man önskade.

Men det kan ändras, och det är bra att man går vidare. Jag gillar septemberalliansen. Jag gillar samarbete. Men det här hänger ihopa med att man inte har ett positivt program, eller ens en tillräckligt djup kritik i de breda folklagren. Arbetarklassen stödjer sosseriet som mest är emot borgarna, men som faktiskt inte vill ha någonting nytt (eller egentligen något jätteannorlunda).

Man får känslan hela tiden av ett missnöje, en irritation. Borgerligheten måste falla tillbaka, det är sant, och motståndet är viktigt. Men för att det ska flamma upp i riktiga demonstrationer, strejker, etc. måste mycket mer till. Och tyvärr kommer det bero på S i mycket stor utsträckning. Men kanske hinner vi längre vänsterut först och kan sätta dagordningen. Sedan att de inte kommer acceptera den helt ut är verkligen sin sak, men vi kan göra ett försök till ett positivt, radikalt program.

Staten och Revolutionen

Thanks to the prevalence of social-chauvinism and opportunuism, this remarkable criticism of parliamentarism made in 1871 also belongs now to the "forgotten words" of Marxism. The Cabinet Ministers and professional parliamentarians, the traitors to the proletariat and the "practical" Socialists of our day, have left all criticism of parliamentarism to anarchists, and, on this wonderfully intelligent ground, they denounce all criticism of parliamentarism as "anarchism"!!

Skrevs det här idag? Man kan nästan tro det. För det är precis exakt lika aktuellt idag som det någonsin var förr när dess författare, Vladimir Iljitj Uljanov - Lenin - skrev det. Staten och Revolutionen, Lenins främsta verk, är en "glömd" text idag. Den tar itu med staten som ett instrument för en klass att härska över en annan på ett fantastiskt sätt, ett sätt som varje kommunist bör studera och studera igen.

I en tid då man sätter sin tilltro till statligt ägande som arbetarklassens räddning gäller det att överkomma och vidarearbeta andra, bättre sätt, att utkämpa klasskampen på ett fruktbart sätt. Socialistisk ekonomi, den är demokratisk - inte statskapitalistisk. Och det är där också stöten måste sättas in, för direkt arbetarägande av produktionsmedeln. Det bästa vore om parlamentariker, fackföreningar, etc. hade kunnat driva på för ökade möjligheter till expropriaton - om än stegvis - av arbetsplatser för att kunna driva på och utveckla klasskampen och skapa människans makt över egendomen, inte egendomens makt över människan.

Medialisering 3: den dolda historien.

All hittillsvarande historia är historien om klasskamp, sa Karl Marx. Om modern media kan man säga att "att hittillsvarande historia är historian om allting annat förutom klasskamp". Det är svårt att känna igen sig i verkligheten som beskrivs för oss. Om andra världskriget berättar man för oss att det var ett krig mellan Onda och Goda. Det var ett krig mellan USA och Tyskland. Rösträtt var något som gavs till folket av den nådiga överheten. Om Sverige har man kvar en gnutta av arbetarhistoria, dovt ihågkommet men helst sopat under mattan av liberala lärare.

Sanningen är faktiskt en helt annan, och den står att finna i en kritisk historia. Det är en historia om två stora klasser som har ett klart antagonistiskt förhållande till varandra. I vissa fall har den minskat på grund utav materiella mutor i form av imperialism (England, USA), eller mindre vinster i fördelningen av mervärdet och fler löften om sådana (Sverige). Det är en historia som handlar om kvinnor som försöker tillkämpa sig halva makten och hela lönen, en historia om förtryckta och förtryckande grupper.

Likväl som i historieskrivningen, där miljoner antifascisters våldsamma och desperata motstånd till slut gav segern åt progressiva krafter och ett hegemoniskt övertag åt de som stod i främsta rummet i kampen - kommunisterna så är det i media. Man skriver om Burma på ett helt absurt sätt - om regimer mot munkar. Det goda mot det onda. Istället ser historien mer ut som den här.

Man kan läsa om vad Carolina Gynning har gjort i helgen, men man håller käften om arbetarkampen i Egypten - en radikal, stark rörelse som nu utvecklas i och med en fabriksockupation. Nej kamrater, det är inte lätt att veta någonting idag. För våra upplevelser av alienation, av våld och repression, våra upplevelser av klassklyftor, hat och förlust relegeras till incidenter, oviktiga skeenden i den vackra, nya värld som liberalismen målat upp. Men sanningen är ju att liberalismen är falsk, en skönmålande och bankrupt ideologi utan vare sig djup eller trovärdighet. Sanningen är ju att det relevanta i historien, som aldrig blir omodernt, är strejker, ockupationer, demonstrationer och dylikt. Filosofi är det vi behöver för att på riktigt kunna bryta oss igenom de ideologiska lager som försöker berätta för oss vilka vi är, vad som är viktigt, hur historien ser ut. Det är ett vapen för att bryta sig in i tingen själva.

Polkagrisar?

När jag slösurfade runt på varierande vänstersidor hittade jag följande briljanta site - Polkagrisar! En spännande blandning djup teori, basic mervärdessnack och en god dos klasshat kopplat till konkret arbetsplatskamp! Hurra!

Det är viktigt att lita till folket. Att vissa saker sker - även om vi inte vet deras form - att konkret kamp sker hela tiden. Att aldrig fördöma maskande, att inte titta snett på folks klasshat, att aldrig bli moralistisk över vad folk egentligen pysslar med när de visar missnöje och kämpar i sin konkreta situation.

En grundläggande tilltro till folk(et) och deras kamp är nödvändig för att kunna organisera sig på ett rimligt vis utanför sekterism eller utvattnad moralism inuti klassen. Sedan ska man självklart inse att allt som arbetarklassen gör är inte gott i sig, och allt borgarklassen gör är inte ont (bara nästan allt).

Spontanism och Organisation.

Jag håller precis på att bli klar med "Storming Heaven - Class Composition and struggle in Italian Autonomist Marxism" och kunde inte hålla mig från att skriva någonting om den. Till skillnad från den mesta annan litteratur jag har plockat upp från den autonoma marxismen (med undantag av Harry Cleaver) är det inte ett verk som gastar om hur onda leninister är och hur Komintern var ett reaktionärt verktyg. Det är ju bra.

För den autonoma marxismen har precis som många andra marxistiska skolor (den analytiska, althusserianerna, etc.) mycket att lära oss samt många problem. Det gäller att skilja agnarna från vetet. Framförallt så är intresset för det reella och den faktiska, konkreta klassanalysen av oerhörd vikt. Marxister har varit för abstrakta, för innelåsta på sina universitet och i sina partistyrelser. Marxismen - om den är någonting alls - är en praktikens filosofi som engagerar sig i verkligheten.

De reella kamper som förs av arbetarklassen i sin strid mot kapitalismen kan inte ges utav ett enkelt schema och de upptäckter som gjorts av automarxismen är av stor vikt för att förstå plankande, maskande, fuskande och annat. Den spontana masskampen är ett faktum, och att bredda, intensifiera och utöva den är ett måste för varje revolutionär socialist.

Arbetarklassen skapar sina egna organisationer, som dock har en tendens att förslappas och bli reformistiska om inte de är i konjunktur med klasskampen. Om en organisation överger massorna och inte organiserar deras kamp - inte håller tillbaka den, inte förbjuder den, inte fördömer den - då kommer också organisationen att dö. Givetvis hänger inte detta endast fritt i luften, CPUSA kollapsade inte bara för att de var styrda av Stalin-Sovjet, SKP halverade inte sin röstbas åren efter andra världskriget bara för att de inte var i linje med arbetarklassen. En mängd faktorer föreligger.

Parlamentariskt arbete står på klasskampens axlar och är en del av klasskampen, men den är den hotande spjutspetsen från massorna. De kan utlösa kriser, situationer och utvecklingar som är gynnsamma eller dåliga, men de är blott toppen på isberget som bara ger en aning om vad som finns nedan i de breda folkmassorna.

Kommunister har i alla tider velat inbegripa sig i reella kamper och det är nog dags nu också. Att ge möjligheter och styrka åt de många som kämpar i sin vardag utan att vara riktigt medvetna om kopplingen mellan att hata chefen och motsättningen arbete-kapital. Klassmedvetandet föds i erfarenheten, och en organisation (parti, fack, etc.) som inte förmår att bredda klasskampen och är orädd för att gå i bräschen och tända en löpeld försitter klassmedvetandet och passiviserar klassen i stort.

Klassen måste ingjuta liv i organisationen, och organisationen artikulera och lära massorna igenom praktisk kamp för att knyta det specifika till det generella. Våra egna tama kampmetoder som att affischera eller dela flygblad är inte nog för att arbetarklassen ska förstå det som effektiva medel (med all rätt) för att utkämpa klasstrider. Massans spontanitet är det inget fel på, bara vår koppling till den och de ineffektiva och assymetriska sätt som vi bedriver våra kamper på.

Till klasskampen självt!

Z står inte för Zorro

Ibland är det verkligen så som visan säger att gårdagen är idag. (tänk Afghanistan istället för Norge)

Då det för hvarje dag som går blir allt tydligare, att den svenska öfverklassen och de reaktionära tidningarna söka drifva upp en stämning för att med vapenmakt möta Norge i dess kamp för frihet, så uttala de i Stockholm samlade representanterna för Sveriges arbetande ungdom:

att det är ett brott mot Sveriges fredliga folk att hetsa till krig mot broderfolket;

att det är Sveriges arbetares och dess arbetande ungdoms oryggliga beslut att aldrig efterkomma en vädjan till vapen;

att Sveriges arbetare äro beredda att nedlägga arbetet öfver hela landet för att förhindra ett krig;

att Sveriges arbetande ungdom helt säkert är besjälad af den uppfattningen att det är dess plikt att vid en eventuell mobiliseringsorder vägra inställa sig under fanorna, väl vetande att vapnen -- om de skulle riktas mot någon -- icke borde riktas mot norrmännen; och uppmana vi till sist arbetare och bönder landet rundt

att anordna massmöten för att afhandla hvad situationen kräfver.

Vår lösen är:

Fred med Norge!

(Hämtat härifrån)