Att tala politiskt

När jag pratade med en kamrat häromdagen om en av den lokala unghögerns förmågor och hur han hade förolämpat honom igenom att kalla honom "febrig" ("det värsta en liberal kan höra, de vill ju alltid vara så rationella" tror jag han sa) så började jag tänka lite. På exempelvis hur dikter kan ha en mening för oss i vänstern, hur sånger kan bära med sig en berättelse och en känsla. Hur intimt sammankopplade symboler, flaggor, ord är. Och hur liberaler och den liberala analysen inte kan hantera det. Hur de måste anklaga oss för att låta känslorna och inte förnuftet styra oss.

En klassisk invändning mot det socialistiska projektet och rörelsen är väl just känsloargumentet. Visst, det är för jävligt, men ge oss bara lite tid. Det är hemskt med krig, men vi kan lösa det. Etc, etc. Men saken är den att om man säger så, så döljer man också vilka processer som egentligen är de som är relevanta. Man ska nog vara skeptisk till all tro på att människor i sin vardag hyser någon form av ofullständig, känslomässig åsikt och sedan kan träda ur den och in i det offentliga rummet för att tala i upplysningens och rationalitetens språk.

Nej, politik handlar om intressen och kamper. Den handlar om traditioner och praktiker. Jag tror mycket mer på att de MUFare, CUFare, etc. som jag känt som i sina avkopplade stunder hånar pöbeln och öppet menar att folk är för dumma för demokrati, och att de åsikterna är de mest reella och att de är också de mest intressanta att tala om snarare än något framförande i riksdagen eller i en bok när vi talar om uttryck för politiska övertygelser.

Inte för att jag menar att rationellt tänkande och överläggande inte har en betydelse, utan att den politiska fakta som vi letar efter är mer intressant i termer av en sjuksköterska som sitter och tittar på TV och lyssnar på något terrordåd som skett och säger "ja, så händer det när människor är desperata och inte har några pengar" än vad den är som en analytisk filosofs schematisering över det rätta och det goda.

Och av de skälen kan vi marxister också inkorporera såväl sången och dikten som abstrakta resonemang kring Kondratieff-vågor. Å ena sidan finns det basen och å andra sidan överbyggnaden, människors praktik tangerar och är de båda. Uttrycket för klasshatet i Internationalens toner är ett av uttrycken för klassens rörelse. En kvinnas uppgivna skri av ilska över att ha blivit behandlad svinaktigt en gång för mycket är en politisk handling lika väl som motionen i kommunfullmäktige.

Liberalers naiva idé om människan som var revolutionär sent 1700-tal, haltande på 1800-talet, efterbliven på 1900-talet är idag bara löjlig. Det är inte rationalitetsargument som förändrar världen, det är inte goda människors insikt, det är inte välmenande mecenater som kommer frälsa oss. När vi väl övergivit den teorin kanske vi kan komma vidare till en förståelse av verkligheten och människan där vi kan inkorporera även förståelsen av basala uttryck som exempelvis poesi i en social verklighets politik.

Skolan och betyg

Precis som man hellre bör lyssna på vad folk på jobbet eller skolbänken säger än vad politiska kommentatorer tror så bör man ibland lyssna mer på låttexter än att läsa artiklar ur tjocka böcker. I alla fall om de är så träffande som Blå Tågets "Staten och Kapitalet" som förmodligen innehåller mer användbara och sanna saker än vad tusen rapporter från statens forskningsråd gör.

Skolans uppgift är som sig bör
att skola arbetskraften
om kvastarna ska sopa bra
får man inte slarva med skaften
spärrar och kvoter och testprogram
är ett system för att sålla
agnarna från vetet och för var o en
till hans rätta fålla

Och nu ska jag göra någonting som är ganska okamratligt. För ett tag sedan skrev Röda Raketer en post om skolan och att betyg är någonting önskvärt. Jag höll inte med, men fortsatte inte debatten. Istället ska jag skriva lite om hur man kanske bör tänka kring skola och lärande.

För det första kanske man ska tänka över lite granna vad man egentligen tror kommer hända när man stoppar in unga människor in i kolossala stenbyggnader i eviga lektionstimmar i tron att de ska lära sig någonting. Skolan har många funktioner, men det viktigaste paret är repression (och/eller socialisering) och utlärande av nödvändiga kunskaper. Precis som i resten av samhället har vi lyckats tillkämpa oss lite extra här och där, lite grädde på arbetarklassens mos. Därför har vi "religionskunskap" och inte kristendomsundervisning. Därför har vi allmänna kunskapsutlärningar i samhällsvetenskaper för alla, inte bara för de som ska gå vidare till akademiska karriärer.

Förtryck av alla de slag, må de så vara regelrätta ockupationer, poliskontroller i demonstrationer eller kapitalismens klassamhäle kräver uppsplittring för att vara effektivt. I skolan genomförs det framförallt igenom betyg som är ett medel för intern kamp. Det händer någonting med en människa när man interpellerar den, i sociologin pratar man om stigmatisering. Vilket överhuvudtaget inte är ett flumbegrepp eller meningslöst utan precist och vetenskapligt. Bra mycket mer så än vad betyg är, men mer om det längre ner.

Människor reagerar på olika sätt till en interpellation. Det är en vägmarkör där man slussas in på en väg eller den andra. De flesta gör motstånd på olika sätt, ett fåtal kollaborerar. Skolkande, vandalism, etc. är symptom för både motstånd och alienation. Ibland kan det leda till någonting bra, om det görs kollektivt i alla fall. Oftast är de bara tecknen på hur fel allting har gått. Ett system som överhuvudtaget inte kan förstå vad alienation verkligen är kräver högre repression istället, vilket skapar kameror i korridorer, SÄPO-agenter i klassrum och Björklundar i parlament. Och alla dessa är också fler former av interpellering som faktiskt gör någonting med både elever och lärare. Skolan blir ett fängelse.

Men vidare så slås jag gång efter annan av själva naiviteten i betyg. Tror man verkligen att matematisk kunskap är samma som sociologisk? Kan vi säga att ett halvårs filosofistudier ger samma sak som ett halvårs studier av fabriksarbete? Kan vi sedan mäta dessa efter givna kriterier? Filosofer är vanligtvis mest patetiska och ignorerade, tyvärr så tillåts ibland vissa av deras dumma idéer ut i verkligheten. Fulpositivismen i betygssystemet är i det rena tänkandet blåögt, dess implementering dryper däremot av förtryck.

Vidare har de 'intellektuella' förläst sig. Kunskap produceras och reproduceras på komplexa sätt igenom praxis, dialektiken mellan teori och praktik. I skolor sitter man och läser i timtal, eller lyssnar på lärares högläsning ur minnet. Varför är det då fallet att man lär sig mer om att tjuvröka än om medeltiden i skolan? Maoismen förblir den politiska ideologi som har den mest realistiska och progressiva kunskaps- och lärandeteorin. Learning by doing praktiserades av kinesiska röda armén på sent 20-tal.

För att då ge en känga åt mitt eget parti (från vänster, vilket man alltid bör tänka igenom när man kritiserar) så är en sak man kanske missat lite är den ideologiska aspekten av skolväsendet. Allt lärande är ideologiskt i den mån att den har hållhakar i utomvetenskapliga metafysiska system. Jag menar inte, och har aldrig menat, att all kunskap är subjektiv (vilket ändå vore obegripligt). Det är självklart att Svenskt Näringsliv inte ska få sponsra skolliteratur, men är det som lärs ut idag o-ideologiskt? Nej. Det är först när jag själv läst och lärt mig som jag insett hur många lögner och hur mycket liberalt tjafs som mina lärare lärt ut till mig. Den första lögnen är den kristna värdegrunden i skolan, den största är marknadsekonomin.

Det kan dock inte existera o-ideologiska skolor, i alla fall inte i ett kapitalistiskt samhälle. Det sättet som vi lär ut på nu är en katastrof. Givetvis en katastrof framförallt driven av materiella orsaker som storlek på klasser pga. lärarbrister, nerskärning i offentlig sektor och dylikt - men essentiellt också en fråga om strukturer. Borgarklassen, vars politiska mål är "normaliseringen" av den nordiska modellen skivar snabbt och elegant bort de reproduktiva funktioner som arbetarrörelsen tillförskansat sig. I skolfrågan är det alltför tydligt. Det måste finnas ett socialistiskt alternativ - på riktigt. Och ett alternativ som även i viss grad kan förverkligas i ett klassamhälle och som går bortom kamper för skolmat, mot betyg eller mot för stora klasser. Fast de kamperna är jätteviktiga, och jag menar verkligen det. Men en skola som sannerligen är en skola kan inte förstås som ett fängelsestraff - att utlevas i en grå anstalt fylld av medfångar och plitar där man räknar timmarna tills man kan gå hem och man är fri för evigt.

Soc Debatt: Magnus Granberg om strejkvågor.

Socialistisk Debatt är faktiskt en oväntat bra teoretisk (eller pseudoteoretisk) tidskrift. Ofta lite väl kantig kanske, med märkliga inslag här och där. Senaste numret heter, som kanske bekant, "Istället för socialism?" och fick mig först att bli skeptisk och tänka mig att det var ett rättfärdigande av V:s reformism. Men jag blev glatt överraskad! Istället finner jag ett gäng bra artiklar om miljö och socialism, arbetarhistoria och annat gött.

Speciellt Magnus Granbergs text om strejkvågor är intressant. Det gör mig både lite skamsen att en sådan grym artikel skrivs av en SSU:are, men det gör mig samtidigt glad att det fortfarande finns lite liv i socialismen i Socialdemokraterna. Artikeln bör sammanfattas på ett bättre sätt än här, men det är väl värt att förstå vad han pratar om i avslutningen:

Den viktigaste historiska lärdomen är kanske att klasstrider utvecklas på ett explosivt sätt, och medför ökningar i klassmedvetande som för blott en kort tid sedan framstod som ytterligt orealistiska. Detta medvetande stimuleras av kollektiva aktioner. Strejken blottar arbetarklassens styrka och kapitalägarnas svaghet. Den gör klart att arbetarna kan få hela det ekonomiska livet att avstanna. I strejkvågor aktiveras arbetarna och ett radikalt framtidsperspektiv etableras. Plötsligt tycks samhället befinna sig vid ett vägskäl där produktionens organisering och arbetsköparnas makt sätts i fråga. Klasskampen som verkade ha försvunnit flammar åter upp - ideologier som dödförklarats återuppstår.

Yes!

Än viktigare att poängtera är görandets vikt, praktikens vikt, för klassmedvetandet. I massaktionen faller reifikationen sönder. Det som är tungt för en är lätt för tusen. Plötsligt uppenbarar sig samhällets sanna maktfaktorer. Uppvisningen av makt och kunskapen om att det går att göra igen förändrar maktfaktorer på ett radikalt sätt. Då kan man räta på ryggen, se chefen i ögonen och säga emot. Har man en gång gjort en sak blir nästa gång så mycket lättare.

En annan viktig poäng är tillförsikten. Kapitalismen är ett motsägelsefullt system som driver fram kriser på såväl stora som mindre nivåer. Det kommer fler strejker, fler strider. Det är också det vi måste inse när saker och ting som Vaxholmsfallet sker. Det må vara ett steg tillbaka, men den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken höll också tillbaka klasstriderna. Borgarklassens nyliberalism skördar sina frukter i Latinamerika nu. Paris kommer bli Stockholm imorgon. Det är också då vi har en chans att komma närmare socialismen - för socialism kan aldrig komma igenom parlamentsbeslut.

Petter skriver också på ett bra sätt om det här. Nu ska jag hurra lite till över hur grym den här texten är, medan ni andra beställer boken.

Sörj inte, organisera.

Andra har skrivit bra om Vaxholmsfallet. Det enda jag vill tillägga är: det är inte hela världen. Den svenska modellen är inte det finaste och grymmaste som finns. Som någon vis person skrev i Flamman för ett tag sedan så kanske det är dags att låta expropriatörerna bli exproprierade nu när klassamarbetets period är över. Det finns en politik bortom välfärldsstaten, men då vi måste organisera ett motstånd som både syftar till att gå bortom sosserism och som kan syssla med aktiv klasskamp. Förbered er för att det kommer att bli värre, men att vi får större svängrum.

Kampen och klassen.

Lukács skrev 1922 om reifikationen som en struktur för ideologi, en utvecklande av Marx överbyggnadsteori. Förstelningen av våra sinnen gör att vi uppfattar samhällstillståndet som naturligt. Den borgerliga staten som existerande bortom tid och rum, riksdag, polisväsende, etc. som opersonliga byråkratiska entiteter utan koppling till klassamhället i stort. Det är nog ingen överdrift att säga att det främste problemet för den svenska vänstern idag är just den legalismen då vi tack och lov nedkämpat den värsta kristna idiotläran.

En sak som man ofta kan märka är människors förmåga att bli mer radikala ju längre bort saker och ting förflyttar sig i tid och rum. Den kubanska, ryska eller venezolanska revolutionen höljs med ett romantiskt skimmer. Saker och ting i närområdet blir mötta av instinktiva ideologiska reflexer. Det är svårt att bryta igenom reifikationen, i den mån som vi själva som personer eller i grupper överhuvudtaget kan göra det, men det är nödvändigt för en revolutionär rörelse.

Reifikation framträder även på andra sätt som också skapar ideologiska problem. Ett av dem är moralism av olika typer. Att göra dittan eller datten, att köpa fair trade och sluta handla från McDonalds. Meningslösa moraliska handlingar som uppträder som den typen av falsk radikalism som miljörörelsen, vissa feminismer och hela rättvis handel- och mänskliga rättigheter rörelsen erbjuder. Inte för att de här impulserna inte är bra. Det är fantastiskt och naturligt att människor vill göra någonting annat, men som alltid finns det två sidor av myntet. Det som uppträder progressivt i vissa grupper blir reaktionärt i andra.

Inte för att jag tänker hävda den ena eller andra av två dåliga lösningar som man kan tänka sig här: organisering för organiseringens skull eller tunga studier som vägen till frälsning. Reifikation bryter man sig ur igenom både konkreta handlingar. Studier är viktiga, men de är inte nödvändiga. Massaktioner i klasskampen kan vara tusen gång mer radikaliserande än att slå upp alla Marx böcker (som man slår upp fönsterluckor).

Det här med organisering är också en viktig sak att poängtera. En teori som jag är ganska skeptisk till är hela idén med hur man ska bygga upp en rörelse igenom ihärdig propaganda som sedan ska leda till - när man är tillräckligt många - revolutionära handlingar. Då har man nog hamnat ganska fel från början. Klasskampen fortsätter vare sig vänstern vill det eller inte. Det är viktigt att organisera människor, men man måste erbjuda dem någonting och man måste erbjuda arbetarrörelsen någonting i och med organiseringen. All organisering som sker på bekostnad av klasskampen, när man försöker hålla tillbaka den igenom moraliserande eller igenom "taktik" är skitsnack och blir direkt kontraproduktivt. Arbetarklassen är mer avancerad än dess arbetarpartier.

Nej, rörelser byggs i kampen, och de måste byggas i kampen. Hela idén med att bygga rörelsen först och sedan slunga sig in i klasskampen faller när man tänker på den låga grad erfarenhet man kommer ha i jämförelse med en teori om organisering i dialektik med klasstriderna. Utan erfarenhet blir man handlingsförlamad och den borgerliga ideologin fortsätter hålla i sig. Kadrer skapas igenom erfarenhet och inte av tomma studier. Revolutionära rörelser skapas i kampen och inte i ABF.

Det finns många sätt att ha fel på. Ett av dem är exemplet från allt för många människor som borde veta bättre, förmågan att spontant avsky kampen som inte är lika romantiskt perfekt som man drömmer om. Givetvis sker det inte i ett tomrum, utan ideologiproduktion har mycket att göra med det. Man kan se det i brittiska "vänster"intellektuella med sin avsky för "islamofascismen" som gör motstånd i Irak, man kan se det i varierande svenska bloggare som inte gillar "barsnliga våldsverkare" i varierande demonstrationer eller så kan man höra det på andra platser här i samhället där man alltid säger "varför var de tvungna att göra så?" eller uttrycker sitt missnöje igenom den typen av spontana, moralistiska termer som i allt bara är ett uttryckt för ideologi.

Men man kanske kan avsluta på ett lite mer positivt sätt än vad mitt gnällande har gett oss anledning till. Tänk på hur förbannat skraja överklassen alltid är för oss. Tänk på den rena skräck och panik och hat som sprider sig ut från ledarsidor, artiklar och dagligt tal. Tänk på hur jävla rädda de är. Göteborgskravallernas absurda domar, Svenska Dagbladets ledare om Salem häromdagen, Attac:s puckade uttalanden om G8 mötet. Alla är de tecken på någonting, och inte är det på vår maktlöshet. Arbetarklassen har makten här i världen, och de är livrädda för att vi ska förstå det.



:)

Radikalism på högskolan.

Efter några timmars hetsigt läsande har jag blivit klar med "Constituent Imagination: Militant Investigations. Collective Theorizations", en antologi utgiven av AK Press. Du kan hitta den här. Från epistemologi till snattartips, från Genoa till trädkojor så berör boken allt. Så länge det har att göra med den "högre" utbildningen och motstånd det vill säga. De kollektiv som lever i och runt universitet, både studenter och lärare, har alltid varit en explosiv kraft i samhället. Men frågan är hur vi kan utveckla våra strategier i vår egen situation, både som lärare och elever.

Boken anknyter överlag väldigt starkt till praxisteori, dvs. mellantinget mellan teori och praktik. Hur vår praktik ger vår teori, och tvärtom, hur de aldrig kan skiljas åt. Plötsligt är det möjligt att göra filosofi, prata klasskamp, höra feminism och leva kritik. Praxisteorins horisonter ligger långt borta. Vi behöver mer böcker som sätter eld på saker och ting, fler texter som visar oss vad vi ska göra och öppnar nya perspektiv och nya kamper. Även om Constituent Imagination innehåller texter som är konstiga, kantiga eller bara fel är det i helt rätt format och någonting vi behöver. Det är dags att kämpa istället, och kämpa överallt där vi kan.

Av speciellt intresse är diskussionerna kring alliansstrategier. Vilka vi bör alliera oss med och när, och hur. Även om jag ser en risk i att splittra upp kampen i ändlösa mindre projekt som alla förlorar sin revolutionära potential, och helst av allt centraliserar och dirigerar dem igenom partiliknande former, så är det skönt att se hur man kan tänka sig att en fackklubb på en kafeteria kan samarbeta med ett folkkök, som i sin tur organiserar med en gratisbio. Projekt tror jag är någonting vi saknar och bör utveckla i högre grad i vänstern, organisationer som gör reell skillnad och som kan organiskt kopplas ihop med andra delar av arbetarrörelsen.

Än viktigare för oss i vår situation är att ta det vi har lärt oss och slita det ur händerna på den härskande klassen. Att utveckla vår konkreta situation i samhället, som faktiskt ger oss möjlighet till både avancerade teorier och praktiker. Vår generella arbetsbörda är friare (men konstant lågintensiv) än andra arbetargrupper vilket gör det möjligt, och säkerligen är det historiska skälet till vår aktivism kombinerat med en förminskad eller bruten reifiering till studenters radikalism.

Hur som helst, försök få tag på boken. Den är grym!

Fascism och liberalism hand i hand.

Jag hittade den här spännande krönikan som även Erik Svensson har bloggat kring. Och visst stämmer det. Liberalismen öppnar dörren för fascismen. Så länge vi har liberalism, det vill säga marknadsekonomi, så kommer vi också ha fascistiska strömningar av större eller mindre grad. Fascismen är det slutgiltiga sättet att bekämpa arbetarrörelsen, ideologin som sliter slöjan av samhället, demokratins tomma formler och den borgerliga ideologin. Total reaktion, imperialism och nonsens.

Tyvärr är fascism-teorier ingenting som dagens vänster är speciellt bra på. Ofta finner vi den påverkad av samma typ av klassföraktande rasism-teorier som skapats av liberaler. Det är bara dumma människor som blir nazister. Det är bara bonniga idioter som är rasister. Ingenting hade kunnat vara mer fel eller farligt än det.

Fascismen må vara ett förvirrande, obegripligt nätverk av dolkstötslegender, nationalromantik, värdekonservatism, revanschism, etc, etc. men det är inte i grunden annorlunda än den liberalism som säger att frihet är friheten att sälja sig på en marknad, att exploatering är naturligt, förtryck frihet och lögn sanning. Jag tänker vagt på David Humes anmärkningar om religionen, att religion alltid är nonsensartad och bisarr, att den aldrig bara kan vara ett gäng schyssta, common sense regler. I tron på transubstation, att Jesus dog och vaknade till liv igen, att vi måste gråta ut våra synder till hans ställföreträdare på jorden, att sexualitet är en synd ligger själva trons bevis. Den säger till oss att ingenting kunde vara så galet, så vansinnigt, själva handlingens och trons absurditet är dess eget bevis.

Liberalismen ger oss aldrig lösningar, som kapitalismen vars huvudsakliga ideologi den är har den, som trollkarlens lärling, öppnat dörren för socialismen. Dess frihetsideal, rättvisepatos och jämlikhetssträvanden är primitiva, ofullständiga, men leder så många till en brytning med liberalismen och ett omfamnande av socialistiska principer. Fascismen är det som dyker upp för att kontrollera och bryta ner den framstormande arbetarrörelsen och det är till den som borgarklassen drar sig tillbaka till, uppfyllda av sitt eget ofullständiga klassmedvetande.

Som Erik nämner har fascimen och liberalismen gemensamma nämnare idéhistoriskt, vilket självklart har ett djupare materiellt skäl. Ayn Rand, Nozick, m.fl. argumenterade alla från ett Nietzscheanskt håll, med grundande i liberala förgrundsgestalter som John Locke. Ingen av dem tyckte om demokrati, igenom att de förstod att det i viss mån innebar ett 'pöbelvälde'. Inte ens de futtiga framsteg som den liberala demokratin möjliggör är acceptabla för den mest reaktionära och elitistiska delen av borgerligheten.

Slum, imperialism, solidaritet.

Jag har nyss läst ut Mike Davis bok "Slum: Världens Storstäder" ("Planet of Slums" på engelska). Ett fantastiskt verk som tar ett par timmar att läsa igenom. Väl värt att notera är att korta, tematiska kapitel är alltid att föredra framför långa, ogenomträngliga 100-sidors kapitel. Sådana böcker behövs, för det är svårt att bryta ur vissa av våra föreställningar. Att det är nya tider nu, att klasstriderna inte existerar. Men en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen, i Sydamerika har nyliberalismen drivit fram en extrem polarisering mellan klasser na som har upprätthållts av fascister i blodbad, men också fött fram Hugo Chavez. I "kommunistiska" Kina river KKP hela innerstäder för att gentrifiera områden, vräker massorna ut i farliga, slumförorter. I Colombia behärskas sopptippsbyar av högermiliser som rutinartat mördar, våldtar och terroriserar befolkningen.

Klasstriderna fortsätter, men skillnaden mellan periferi och centrum har skärpts. I centrum rör det på sig, men i pereferin brinner det. Från Iran där arbetarrörelsen är trängd mellan USA och regimen till Caracas - sydamerikas farligaste stad - där polisstationer ockuperas av förstädernas befolkning, ända bort till Dubai där papperslösa kravallar mot en hopplös situation. Om vi inte kämpar här, avlastar deras situation, då kommer även deras motstånd bli svagare. Då förlorar vi alla kollektivt.

Den internationella solidariteten blir alltså allt viktigare. För att belysa att konflikten sker igenom nationsgränser, sker mot nationsgränser. Att Fort Europa, kontrollsamhället och nyliberalismen hänger samman. Det finns många goda impulser för att bekämpa detta, men tyvärr verkar avsaknaden av kampmetoder förslöande på vårt anti-imperialistiska patos. Vi hatar alla USA:s ockupation av Irak, och vi avskyr alla den unkna gamla nationalstaten. Men det krävs mer än så, det krävs praktiska solidaritetshandlingar. Där vore den svenska vapenhandeln ett bra mål. Även Lunds Revingehed, och mot Nordic Battlegroup vore något att sikta på. Frågan är hur.

Anti-imperialistiska aktioner är internationell solidaritet. Vi måste göra någonting, för varje vapen vi levererar till den amerikanska armén är ett vapen som kommer användas för att kväsa motstånd någonstans. Och det är ju så att det irakiska nationella motståndet (och som Lenin sa: det är skillnad på ett förtryckt och ett förtryckande folks nationalitet) är det som tillåter revolutionen att spridas i sydamerika. På så sätt är alla kamper länkade här i världen, från stängslet mot Mexiko i USA, till Sydafrikas ekonomiska apartheid, till Rosengårds kodade avskiljdhet till högersossarnas lekstuga Malmö.

Tack kd!

Jag trodde aldrig det skulle hända, men kd har faktiskt lyckas göra någonting bra. De har gett mig en ursäkt att hetsa mot kärnfamiljen, religion, monarkin och kanske än mer! Som ni kanske vet så har ett gäng kristdemokrater gått ut idag och bekämpat kd:s omsvängning i abortfrågan. Jinge kommenterar det bra om ni behöver lite mer kött på benen.

Men det intressanta i sammanhanget är egentligen hur borgaralliansens egna struktur tvingar dem till att göra sådana här saker, som att exempelvis driva upp en stor konflikt i ett av de minsta och svagaste borgerliga partierna. Liknande saker sker i Folkpartiet mellan socialliberaler och brunskjortorna, i Centern mellan stureplanarna och bönderna, och kanske snart i M mellan den pseudokonservativa ledningen och det nyliberala ungdomsförbundet.

Det här kommer också fortsätta och utveckla sig. Och det är ju roligt. Speciellt kd verkar ha en riktig kris, och förhoppningsvis kommer det sänka hela deras parti. För kristdemokraterna är vidriga och dumma i huvudet på ett sätt som är helt unikt för borgare (som mest brukar vara hjärnskadade). Reaktionära värderingar som kärleken till "familjen", vilket hänger ihopa med en implicit heterosexualitet, kvinnans fjättrande vid hemmet, en etniskt homogen nation, etc. är alla skadliga saker. Både för arbetarklassen i stort och för de individer som blir klämda däremellan.

Kärnfamiljen som en ideologisk matris har blivit utredd av Althusser, som menar att det är en grundstomme i det västerländska samhället. Även om hela hans analys är färgad av Frankrike på 60-talet kan man finna mycket i den. Vi feminister brukar ju säga att det personliga är politiskt, och så snart man börjar titta närmare på fenomenet kan vi finna en egendomlig arbetsdelning, av framförallt oavlönat arbete för kvinnor i hemmet. Den dikotomiska uppdelningen av män och kvinnor organiseras igenom familjen, som också fungerar som ett extra socialt skyddsnät och avlastar kapitalismen från reproduktiva tjänster som borde vara avlönade - alltså hushållsarbete.

Det är också här som den reaktionära ideologin går in hårdast för att skydda "traditionella värden" - traditionella värden som har orsakat tusentals, hundratusentals, miljoners, lidande, förtryck och exploatering. Homosexuella, kvinnor - men även pigor, drängar, tjänstehjon etc. som borgarklassens familjematris auxiljärer. Att föra in saker i "civilsamhället" som liberaler och konservativa älskar är att kasta en slöja över det för att dölja sakernas sanna tillstånd. Vilket givetvis är nödvändigt för att deras samhälle ska överleva.

Kd försöker vrida tillbaka klockan, men möter överallt kvinnors framstormning på arbetsmarknaden och den feministiska rörelsens framsteg. Men kriget är inte vunnet, även om vissa slag är. Anfallet mot invandrare och asylsökande kan gå över i ett anfall på kvinnors rättighet och mota tillbaka dem, splittra upp dem i sina hem. Och alla vet att det är svårare att göra motstånd ensam.

Därför vore det återigen skönt om kristdemokraterna, som ju i allt är de mest efterblivna och moralistiska elementen av samhället försvann. För evigt. Med dem kan gå kungahuset - en vidrig kvarleva av en mörk tid (och vi borde hedra äldre tiders socialister med att expropriera dem), heterosexismen, rasism och kristendom. Hydrans fyra huvuden, irrationalistiska strömningar från vilket man kan dra vilka slutsatser som helst - egentligen det enda försvaret för en borgerlig världsordning.

Och. för att tillägga någonting om abort tänker jag bara säga som Peter Singer - vi borde ha en fullständigt fri abort, även upp till sista stund. Är det smärtfritt, är det kvinnans val, då är det också någonting som borde finnas. Vad är egentligen ett kluster av celler utan känslor eller förnuft? Ingenting. Vad är egentligen kvinnors emancipation? Allting.

Internationell solidaritet

Den kommunistiska vänstern har den finaste traditionen av internationell solidaritet, och ju mer jag tänker på det desto klarare blir det hur viktigt just det arvet är. Det sträcker sig från Zimmerwald till Internationella Arbetarhjälpen, till de Internationella Brigaderna och ändlöst vidare. Full av tragiska, men inte desto mindre heroiska, exempel som borgarklassen aldrig lyckats ställa upp efter deras klass cementerande av makten på 1800-talet.

Men internationell solidaritet betyder mer än att tycka synd om mörkhyade människor, och det betyder mer än att knyta näven i fickan när man hör talas om otaliga förbrytelser utomlands. Det betyder att förstå att vi lever i en imperialistisk världsordning där västerländska arbetares samhällsstandard till stor grad betalas igenom stölden av mervärde från pereferin och att därefter handla.

Tesen om socialfascismen kan vi ju diskutera, men en sak som är klar är ju att vi faktiskt skor oss på pereferin. Men att vi knappast tjänar mest på det hela. Snarare är det arbetare som dör i krig, och det är igenom imperialism som skiktningar i klassen skapas och som alla får det sämre igenom. Att slå sönder imperialismen måste vara mer än fina ord, det måste vara handling.

Det är här också som rasismen inträder. Fanns det ens välspridda föreställningar om hur muslimer var innan "clash of civilizations"-ideologin pumpades ut av otaliga medier under "kriget mot terrorismen"? Orientalismen har en lång historia, men det var knappast i människors tankar i den grad som det är idag. Rasism är ju inte missförstånd, eller rädslan för det okända, utan det är essentialistiska tankar som tillskrivs olika grupper. Muslimer är si, judar är så, svenskar är på detta sättet, amerikaner är på det. Konstant upprätthålls och utvecklas det igenom imperialism och kolonialism. En annan viktig faktor är att västerländska akademiker skapar det från början och sedan prånglas det ut i massmedia för att minska nationella oroligheter och skapa stöd för olika interventioner utomlands. Intressant att notera är hur pass det stämmer med Gramscis idé om stora och små intellektuella.

Idén om att rasism handlar så mycket om rädslan för det okända, och att välutbildade människor inte kan vara rasister innehåller mer än en gnutta klassförakt. Du kan se det upprepat, precis som idéer om kvinnor, i olika serier där otvättade, orakade truckers, lagerarbetare, etc. är de som ger uttryck för rasism eller sexism men där de rena och smarta huvudpersonerna aldrig skulle vara rasister. Det är inte heller då konstigt att liberala antirasistiska appeller så ofta bemöts med frågan "men, vad har det med mig att göra?"

Vi kommer nog aldrig kunna bemöta rasismen utan att förstå imperialismen, och vi kommer aldrig kunna bekämpa den utan att samtidigt bekämpa imperialism. Liberal feelgood är lika tandlöst som alltid. Kanske, i ett större perspektiv, kan vi föra kampen som förs på liv och död i pereferin in i centrum. Annars fortsätter splittringen, exploateringen och all den gamla skiten om och om igen. Det jag försöker säga, alltså, är egentligen mest det som sas i Vietnamkampanjerna "Vietnam är nära!"

Hållbar Exploatering

I all ärlighet brukar jag tycka att miljöfrågor är rätt tradiga. Eller tja, inte för att jag inte bryr mig om miljön och så vidare, det är bara det att det har varit så få rimliga debattörer. Mest är det Miljöpartister eller (andra) allsköns gröna liberaler, med en komisk sidoshow av totalgalna nyliberaler som Stäel von Holstein. Men som med allting annat kanske man måste vrida och vända på det. Bort ifrån livsstilistiska val, bort från källsorteringen och utsläppsrätterna, bort från Krav-märkt och annan konsumera-dig-till-rättvisa "lösning" som vi presenteras med dag efter dag.

Just begreppet "hållbar utveckling" är ganska spännande, speciellt om man tänker lite på det. Ska det bara vara hållbart? Och vad är egentligen hållbart, och vad är det egentligen för utveckling? Ska vi fortsätta på den här nivån, med massmorden i Bangladesh och massförstörelse i New Orleans? Liberaler möter ju inte verkligheten så ofta, och de brukar vara fantastiska med att ha ett selektivt urval i vad de kan känna indignation över i termer av förtryck och död.

Saken är den att det är kört. I kapitalismen. Det kommer gå åt helvete. Utan socialiserade produktionsmedel och med produktion för behov istället för profit så kommer allt gå åt helvete. Som någon sa till mig igår: "It's fucking civilizational collapse!" Vad händer när oljan tar slut? Vad händer när haven stiger en meter eller mer?

Alltså, det finns ju inte en enda på förhand utstakad väg som det här kan gå på. Och det är möjligt att vi kan bromsa in. Men det är just det på något sätt som liberalerna vill ha: "hållbar utveckling". Fortsätt exploatera miljarder, förstöra naturen. Så länge som det är hållbart. Det är precis samma argumentation som de brukar köra, och det är precis samma argumentation som man kan vänta sig i historiens slut. Om det här är så bra det blir, då är det väl bara att fortsätta på det? Tänk, för ett ögonblick, vilken sinnessjuk idé det är. Vilken kallblodighet, vilken fanatism, vilken ovilja att möta verkligheten. This is as good as it gets.

Det är ju därför också som vi socialister vill övergå den kapitalistiska "lösningen", för att den är till för att fortsätta med en hållbar exploatering av natur och människa. Och för att den inte är en möjlighet. Mp och de Gröna i världen har ingen lösning, mest liberala pseudolösningar. Som kapitalets vänster kommer de kanske bromsa in, men de kan aldrig lösa problemen. Det kan bara socialister göra.

(Läs för övrigt Biology and Politics för rimlig vänstermiljöpolitik)

Kata Dahlström och vår tid

Så har man läst ut två böcker om en av arbetarrörelsens märkligaste pionjärer och gestalter. Kata Dahlström. Född ur överklassen och först senare i livet vandrande ifrån liberalismen till socialismen. Kata var en tröttlös agitator som, exempelvis, på ett år (1917) höll 170 agitationsmöten, att jämföra med "Zäta" Höglunds -som gjorde näst flest i Sverige det året - 100.

Det är befriande att läsa om den framstormande arbetarrörelsens långa och svåra historia. I den finner man upprinnelsen och förklaringen till så mycket som sker idag. Man finner hopp och mod, man kan jämföra sin egen tid och man kan även känna en viss framgång. Utan rösträtt, i fattigdom och svält, med religionen och spriten som konstant nedtryckande arbetarna. Med kvinnor som fängslades dubbelt av sina män och födde barn efter barn, förnekade p-piller och aborter. Vi har kommit en lång, lång väg sedan dess.

Men ingenting har någonsin givits till oss. Det är på grund utav människor som Kata, ett ensamt ansikte i havet av folket, som vi har någonting överhuvudtaget. För att vi har vridit alla vapen vi kunnat ifrån borgarna och för att vi har kämpat med dem tills fingrarn frusit på oss, tills modit svikit och allt som funnits kvar är våra kamrater.

Jag är lite road av att läsa om Katas buddhistiska världsåskådning, en ideologisk avart som blixtbelyser de märkliga ideologiska uppfattningar man möter än idag. Men bäst av allt är väl att hon, trots sin religiositet, behöll kampen och fortsatte den. Ibland, när saker och ting i rörelsen blir tunga, tänker jag för ett ögonblick på hur det måste vara att vara politiskt aktiv i de många, svåra år som vi kämpat oss igenom. Hur Kata åker land och rike runt, sover på kalla loft i Norrland, blir hånad och bespottad av en dagspress som i inget väsentligt förändrat, hur hon kämpar på kongresser och hur hon spenderar hela två månader för att åka till Kommunistiska Internationalens andra världskongress, dit och tillbaka på någon rostig norsk skorv över kalla hav.

Framåt måste vi!
Igenom nöden och eländet måste vi!
Därborta vid synranden lyser socialismens fyrbåk oss vägen!
Dit bort vill vi vandra, vi alla som nu längta efter våra drömmars land, socialismen - och dit skall vi tåga om vi blott själva vill. Men då måste vi lära oss tänka kommunistiskt och omsätta våra tankar i handling och glad offervilja, i kamp för idealen taga på oss de bördor den sociala världsrevolutionen kan komma att lägga på våra skuldror.

Leve den sociala revolutionen!

- Kata Dahlström

Hatets Sånger

Vi måste veta var vi kom ifrån. Hela vår historia, förstå den och förflytta oss vidare ifrån den. Innan splittringarna var den svenska arbetarrörelsen märkligt enad. Anarkister, syndikalister, kommunister, socialdemokrater. Kanske är det dags att återvända till den gamla tiden? Leon Larsson lämnar oss en vers som är värd att ta på allvar och som kanske kan bli något av en programförklaring för den här bloggen:

Min sång, den är ingen sång om nöd och oförätter,
om hårda gisselslag och seklers tyranni,
I blod jag diktat den i smärtans långa nätter
Och sjunger den i sorg, i hat och raseri

Min sång den är ingen sång om den, som tåligt lider
Och ingen glädjesång och älskogslåt
Nej, den förkunnar blott om storm och hårda tider,
om kamp på ödslig hed, om död på blodigt stråt

Min sång skall tona vildt kring gatorna och torgen
Så vildt som torgens tjut och åskans tunga dån
Den är en sång om kval, om smärtorna och sorgen
Ett hämndens skri den är av nödens svultna son.

Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning
En känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är
Och i min själ har helvetet sin boning
Det är en avgrundseld, som sargar och förtär

Revolutionsromantik

Mina tre favoritrörelser för tillfället råkar vara Ryska Socialdemokratiska partiet (bolsjevikerna) 1898~1920, Spartakisterna och deras senare evolution till Tyska kommunistiska partiet (1916~1930) och den amerikanska Svarta Panter rörelsen (1960-tal). Alla tre representerar hängivenhet, disciplin, en hög organisatorisk utveckling och djärva radikala metoder och ingrepp på den världshistoriska scenen.

Några specifika individer framträder ifrån massorna, resultat av deras situation, av kollektivet och organisationen. Den här rörelsen är nog infekterad med ikonoklasm, men en porträtten av kämpande agitatorer står i skarp, mänsklig relief till den historiska bakgrunden och ibland är det lättare att förhålla sig till dem än den vidsträckta, djupgående klasskampen.

Alexandra Kollontaj var en rysk revolutionär, ursprungligen mensjevik men tar sitt förnuft till fånga. Alexandra har missförståtts (eller hånats) som någon form av anarkist pga. visst motstånd mot Lenin och mot repressionen som byggs upp i partiet och i Sovjetunionen på 20-talet. Arbetaroppositionen, exempelvis, en pamflett som i Sverige utges av Federativs förlag (Syndikalistisk) har en löjeväckande försättsskrift som är den sedvanliga bristen på kritisk förståelse för partistriderna, klasskampen och situationen i Sovjet och Ryska KP på 1920-talet.
Kanske vore det bättre om Kollontaj hade varit mer kritisk. I slutändan blir hon mer eller mindre Stalinist, även om hennes pseudoexil som ambassadör runtom i världen (däribland Sverige) talar till hennes fördel (de ville inte ha henne i det Stalinifierade Sovjet).

Alexandra kom själv från en högborgerlig, för att inte säga adlig, familj. På många sätt och vis är hon ett lysande exempel på vad som kan åstadkommas av en lojal kamrat från ett högre samhällsskick igenom de förmågor hon tillägnat sig där. Hon är också den kanske mest lysande stjärnan på den feministiska och socialistiska himmeln igenom hur pass avancerade hennes idéer om sexualitet, kvinnans frigjordhet är redan 1917. Både dagens postmoderna feminister som flannelskjortsbärande betongkommunister har något att lära från Kollontaj.

Angela Davis är den enda av denna posts revolutionärer som fortfarande lever. Hon var (är?) medlem i USA:s KP, Svarta Pantrarna och några andra grupperingar. Svarta Pantrarna var en speciell organisation i det att de var oerhört disciplinerade och militanta - men slog aldrig först (kritiken kan ju vara att de aldrig heller slog till: som dagens rasistiska USA kan vittna om). En liknande organisation med dess höga grad av utveckling och styrka har nog inte setts till i Amerika sedan revolutionskriget (om ens då).

Davis är akademiker och har skrivit mycket om rasism, sexism och klassförtryck. På något sätt vittnar hennes tid som aktivist om de olika situationer som striderna mellan de som har, och de som inte har ter sig. I vissa fall måste stöten riktas mot en rasistisk polis- och våldsapparat, i andra står striden mellan kvinnor och män.

Slutligen är det Rosa Luxemburg som vi kommer tillbaka till. Rosas konsekventa hållning som vänstersocialdemokrat kan spåras från de tidigaste skrifterna, till brytningen med SPD och Spartakus-förbundets uppror. Även om man kan säga att Rosa är betraktad som ett helgon snarare än en djävul som Lenin för att hon misslyckades snarare än lyckades med sin revolution måste man se med nyktra ögon på hennes verk och teoretiska arv. Hos Luxemburg finner vi fortfarande det förenande som existerar i arbetarrörelsen före de värsta splittringarna - men inte den utopiska "vänstersocialism" som vissa inbillar sig finns eller funnits. Rosa var en revolutionär, framburen av det tyska proletariatet och de radikaler som högern inom Tyska socialdemokratiska partiet försökte rensa ut. Mer än vad Davis och Kollontaj ägde hade Luxemburg en allround karaktär som man måste se som oumbärlig för de bästa av de revolutionära kadrerna - hon var agitator, teoretiker, politiker, hon var redaktör för Die Rote Fahne och mer därtill.

Men även om dessa tre kvinnor är hjältar, och mer än lite revolutionsromantik borde tillägnas dem så är det viktigaste att säga de bars upp och framåt av arbetarmassorna. Specifikt de kvinnliga arbetarna. Kvinnors arbete i industrin fasades efter hand ut, på gott och ont, och de glömdes bort i historieskrivningen. Familjelönen och kärnfamiljsideologin knuffade hem dem i smutsiga, trånga utrymmen där de blev tvungna att föda barn efter barn och lida alkoholens, smutsens och fattigdomens kval instängda i ett fängelse skapat av ett socioekonomiskt uppburet könsmönster.

Som sagt, industrierna var fyllda av kvinnor som gjorde tungt, manuellt arbete. Exempelvis kunde det handla om att flytta murbruk 12 timmar om dagen, om att bygga flygplan i fabrik, om att arbeta i gruva eller i de arbeten som idag verkar lugna och enkla - i tvätterier, i textilfabriker, på lantbruken. Innan industraliseringen, och fortfarande under långa tidpunkter var arbetet på dessa platser oerhört hårda.

Kvinnor blir konsekvent undanskuffade från alla framstående platser, även de sektorer de själva dominerar. Exempelvis vårdyrken, matlagning, i hästsporter som alla utgörs i stor del av kvinnor är män ledande företrädare. Kommunistiska och andra vänstergrupper har inte varit hjältar när det kommit till kvinnlig emancipation - grabbigheten och machismon existerar fortfarande i hög grad. Men att kvinnor som Luxemburg, Kollontaj och Davis med sina olika intressen, styrkor, svagheter och historiska situationer har slagit sig fram i mansdominerande grupper är inte bara ett tecken på deras egen förmåga utan även den emancipatoriska kraft hos arbetarklassens kvinnor som nödvändiggörs dubbelt upp i deras sits som kvinnor och arbetare. Utan feminism, ingen socialism. Bakom deras porträtt döljer sig miljoner och åter miljoner av okända arbeterskor vars öde vi möjligen aldrig kommer känna. Luxemburg och de andra ger oss en möjlig dörr varigenom vi kan skymta de väldiga strider som varat sedan industrialismen och den moderna sexismens uppkomst.

Intersectionality.

Readers of this blog might have understood the periphereal status of both feminism and anti-racism in it. To a great extent this has to do with my own lack of experience and learning in these matters. This is, of course, an easy alibi for a white, working class man.

So what I am going to do is that I am going to discuss intersectionality: the new academic hope. Though it might have something of an intellectual fad over itself, it is critically necessary. We live, today, in a world suffused with imperialist wars, a world where women are raped, mutilitated and killed for attempting to lead their own lives, a world where a foreign-sounding name can mean segregation, alienation and isolation for years, or potentially life.

We are also facing a Left that is tattered; bloodied, but not broken. The dreams of '68 have fallen by the wayside, lost in a haze of neoliberalism, drugs and the Soviet collapse. One of the great problems of theorists of that time, beyond sectarianism and all of that, is the pervasive ideology of humanism. I connect to Althusser in this matter: humanism is ideological, it is not Marxist. To open the door for humanism is to open the door to a great manner of conflicting and confusing ideas that serve only to weaken class consciousness for the abstraction of 'Humanity'. The anti-racist and feminist movements of the 60's and 70's were typically suffused with humanism and we are still labouring under it. The Left means, to a great deal of people, that you should be nice to kids and dogs.

This is, quite obviously, not my own standpoint. One of the greatest theoretical struggles and challenges that we have is to incorporate anti-racism, feminism and revolutionary socialism under one, explosive banner, without all turning into burgeoise humanists (vaguely against an undefined oppression). To find the Archimedean space from where we can lift the entirety of human exploitation in it's various guises is no easy feat; which is why ever since the Frankfurt School's attempts we have failed to offer a conclusive view. On the one hand, we have overestimated the status of the class struggle, and on another, we have underestimated it.

Though I rarely (if ever) manage to give any kind of solution to anything that I write about when it comes to theory, I am going to say this. Perhaps we are starting in the wrong end. Perhaps what we truly need to do is to engage, more fiercely and more bitterly than we have ever done before, in the struggle for liberation. The key to the solution might be in the collective praxis rather than a direct, academic solution. Not the turn of an abstract key, but the erasure of borders between individuals engaged in the same concrete situation. Praxis erases the sharp line between theory and practice, and it unites individuals in new constellations.

We must never forget the lessons of the past. Currently, I am engaged in reading Angela Davis book "Women, Race & Class". It illuminates in many sharp examples the mutual betrayals of the working class men towards women, of petty burgeoise women towards working class women, of those towards the Black women, etc. None of these lessons can be forgotten.

We must realize, again, that all of these things are connected, and we must manage to find a principle - or set of them - from which we can make a concrete analysis rather than the chopping work that we so often find. We must also avoid chauvinism from both men, from white groups, and from the petty burgeoise in doing so. Though I must reiterate my partisanship for the revolutionary struggle to create a grassroots analysis, so to speak, we must remember that the different types of oppression are not the same. The development and structure of capitalism suffuses and even breeds racism and sexism, but they are rather upheld by the praxis of existing collectives rather than an economical model as such. That is to say: we can change the internal political subjects and 'solve' (aufheben) gender roles and racism - capitalism is a problem that needs to be overthrown with mass political action in revolution.

However, even as we state that, we are bound to remember a few things about capitalism that will weaken the divide between the class struggle and gender/race conflicts. If the political subject in capitalism (the working class) simply ceases to engage in it's usual, concrete action (working) the entire system will fall apart (the old syndicalist idea). If we decide to organize our society in an entirely different manner tomorrow, then so it will be, we will enter into a new praxis. Of course, this will never happen, but neither will racism end without struggle, and without the Fanonian changes in the oppressed subject's psyche. Praxis continues to be the integrating link between individuals and collectives that make up and are made up of collective action.

Resistance in Center and Periphery

I just read a newspaper article about Somalia: another crisis that sends the tremor of imperialism out from it's center of Baghdad into the Horn of Africa. I was about to write about both the hubris of the American ruling class and their constant inability to retain and administer their frequent, if bloody, victories. I was also going to write about my own fears that the violence in especially Iraq, but also beyond that, is as much engineered and directed as unforeseen. That perhaps it is just more divide-and-conquer tactics that so many colonial groups have attempted before. But then, I saw something else that caught my eye.

Lenin's Tomb presents an incredibly interesting piece on Egypt and what is occurring there. A nation that still retains it's socialist legacy. I must share lenin's enthusiasm for what could occur: a victory against the egyptian upper class could change the hegemony of resistance in the Middle East. Indeed, it could be one of the first outbreaks of the newer socialist movements on another continent than it's home in Latin America and the Caribbean (not counting the Oaxaca soviet: the first surge of popular resistance that was not Zapatista, but not the last).

If anyone has more information on the Egyptian situation, I would be more than grateful for that.

Reform to the revolution?

Today I was at the Left Student Union, as per usual, and listened to a talk about Venezuela. While the discussion was at times erratic, one thing caught my eye. What makes someone, or something (a Party, a state, a movement) revolutionary or reformist? I once met a Syndicalist who claimed that SUF was reformist, because most of their actions consisted in defending or advancing the working class movement through reforms (an odd remark for someone knowing their rhetoric and extraparliamentary methods). While this might be true, it is an odd way in which to state the matter. Aren't reforms something bound to the parliaments and the trade unions?

To go further; what makes someone a revolutionary or a reformist? Are these categories at all useful anymore? Is Venezuela and Hugo Chavez reformist? Many Communist parties are as reformist as the Social Democratic parties that can still, in some way, be called socialist. Things get even more difficult when you consider a subjective factor and an objective one: was Lenin a reformist until the moment when the Bolshevik Party stormed the Winter Palace? Was he a reformist until he illegally returned to Russia from the exile? Was Stalin a revolutionary until he became a bureaucratic-counterrevolutionary? Was he a latent counterrevolutionary? Were the radical Social Democrats in Sweden revolutionaries through revolutionary reforms, or were the reforms of the Cultural Revolution, well, revolutionary?

In short: are these terms so hopelessly bungled that they are useless? Well, yes. And no. There is a subjective factor that is often forgotten. To put it in Lenin's words (albeit paraphrased): sometimes the entire state of the labour movement, for decades to come, rests on a single sentence in a party program.

The wish to overthrow the existing order must be partly made through reforms, until a radical break at least. To call yourself a revolutionary is pointless in itself, but not pointless in context. When the Communist Parties split the international labour movement with the reformist Social Democrats it had a distinctive meaning: much in the same manner that other splits, battles, etc. had in other times. What seems from the outside petty squabbling over trivialities can hide immense conflicts, only articulated through certain gestures. This is as much true of movements and Parties as it is over intrapersonal conflicts: a man leaving his socks on the floor day after day despite appeals from his wife can make no sense of her infuriated protests, but to her it probably contains a far greater meaning in a gender role conflict (for example).

This is, of course, not to say that there is no way in which we cannot step back and observe certain specifics in a more sober manner. Often, it is precisely what we need. However, the explosive potential in words, actions and gestures in a given situation (context) should never be underestimated.

To summarize this in some way, I would like to make the point that I believe there to be genuinely revolutionary reforms. These are characterised by a shift in hegemony and power: such as what is happening in many parts of Venezuela. Reformists often pride themselves on practical work for the bettering of ordinary people's everyday situation. This is something to learn from, but above all, to also remember that revolutionary action must focus on the ultimate break from capitalist society (as much an action of subjective realization of power: the knowledge for-itself that the working class occupies a specific place in the social totality, and that it must/is breaking it's bonds and becoming free through the overthrow of the burgeoise). A last, and most important, component in revolutionary reforms (on a larger scale with many components) must be the transferral of power to the working class, a movement from below upwards. The debate over if socialism can be given through reforms is a huge one, but even if it can, it must completely involve the very people it seeks to represent.

As a last point to make is simply this: in the long, bloody history of the modern class struggle there have been many, many mistakes. Many have been horrific, some unforgiveable. But to believe that the world can be absolved through no faults, no mistakes and no errors by the millions (billions!) hurled into the class struggle, in a melee obscured by ideology and propaganda, assaulted violently by lackeys of the upper classes and hung out in imperialist press is a grave, grave mistake. There are no perfect revolutions, no Party that offers a program magnificiently balanced and no leaders without blemishes. To criticise your neighbour for not building a fence right and not giving a helping hand is arrogant: to watch your own apartment bloc burn to the ground and complain over the way the fire is fought is dazzlingly stupid. Our liberation must be our own.

Eight of March: International Women's Day.

Today we celebrate the international women's day, once formed in what was Ungdomshuset in Denmark at the socialist women's conference 1910. Interestingly enough, this holiday also has roots in the American proletariat, much like the first of May.

Even today women are ranked as second class citizens, ascribed essential, weak properties and marginalized in society. Feminism, as everyone should know, is a prerequisite for socialism and a cornerstone in radical politics. Every step forward for feminism is a step forward for the progressive forces in the world.

Find a demonstration where you live, where there is one. If you happen to be in Lund, come to Stortorget at 17:00 for the demo.

Populism? Demokrati?

Nicaragua har varit ett land som man kan tycka lite vad man vill om. Ortega har gått långt åt höger sedan hans förra tid i regeringen och man har infört oerhört repressiva abortlagar som slungar kvinnokampen långt tillbaka i landet. Nu läser jag i Klassekampen att Ortega sänker sin och andra förtroendevaldas löner. Det är bra i princip, tycker jag. Deputerade ska ha en lön som ligger så nära, eller till och med under, medelinkomst som möjligt. Detta för att skapa en intressegemenskap och sätta sig själv i samma ekonomiska situation som gemene man så man inte glömmer var man kommer ifrån. Samt, givetvis, att minska karriärismen. Men hur som helst, varför tycker jag då det här kanske är lite problematiskt? Jo, helt enkelt för att det kanske är populism: meningslösa gester för att göra folk glada. Mitt hopp är, givetvis, att det inte är så, men det är alltid värt att varna.

Vidare är artikeln jättespännande, speciellt det som handlar om gräsrotsdemokrati:

Parlamentet vedtok 24. januar en lov om å opprette folkeråd, komiteer som skal være redskapeer i politiske og sosiale endringer på grasrota. Folkerådene skal ikke være en kopi av revolusjonskomiteene som Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSNL) opprettet under sin første periode (1979-90). Rådene skal komme med henstillinger og forslag overfor regjeringen.

I slutändan handlar alltid demokrati, rättvisa eller klasskamp om människors inflytande över sina egna liv, på formella, ekonomiska och sociala plan. Det är detta som högerns "frihet" aldrig kan förstå: för det är en frihet som är ägnad åt enstaka individer, skapad och upprätthållen igenom en marknadsekonomi som fångar de flesta i en ekonomisk struktur. Hela folkmajoriteten krävs för att bygga en riktig demokrati från gräsrotsnivå och ta kontroll över det som de skapar och administrerar, dvs. produktionsmedlen. Demokratiska förändringar sker igenom kollektiv kamp, inte igenom enstaka hjältar: vad än borgerlig historieskrivning vill ha det till.

I Sverige och de andra nordiska länderna finns det en oerhörd förutsättning för det här. Vi har en solid demokrati som alltid rankas bland de bästa i världen, vi har ett folkrörelsearv, en solidaritetsideologi och en stabil ekonomi. Förhoppningsvis kan vi kollektivt bygga en rörelse som kan göra just detta, bli en 'demokratisk socialistisk' och samtidigt revolutionär folkrörelse i Sverige. För att slutgiltigt bryta med hela det nyliberala vansinnesprojektet, imperialismens förgreningar i världen och den borttynande folkhemmet behöver vi någonting i stil med detta.