90-årsdagen av revolutionen.

Kamrater, det är en dag att vara stolt över. För nittio år sedan började ryska revolutionen. Som följd av det kastades det imperialistiska kriget över ända, som rösträtten blev verklighet i dess första riktiga former i Sverige. Revolutionen spred sig över hela världen blixtsnabbt, och nyheten av den skrämde överklassen och gav arbetarna hopp.

I sovjeternas Ryssland infördes världens mest radikala konstitution som gav fri- och yttranderättigheter långt över de flesta borgerliga stater på den tiden, frigjorde kvinnor och etniska minoriteter, upprättade lagar och ett klart rättssystem. Ett hisnande steg framåt för det annars så reaktionära Ryssland. Kontrollen över landet hade råden, sovjeterna, och deras högsta organ - kongressen. Bolsjevikerna var kärnan i revolutionen, och stöddes av olika vänsterflyglar bland mensjevikerna, socialrevolutionärerna och andra grupperingar. Revolutionens kraft var så tilldragande att Max Weber i Tyskland, en direkt anti-marxistisk liberal sociolog kämpade för den tyska revolutionens sak, och Bertrand Russell, sonen till en engelsk premiärminister på 1800-talet skrev en entusiastisk pamflett om socialismen som framtiden. Överallt dök panik och glädje upp, rädsla och mod, tillförsikt och instinktiv aggression.

Det oerhörda i att ett folk med obscent låg läskunnighetsnivå, som genomgått tre år av svält, krig och död, under en av världens mest repressiva regeringar lyckades kämpa sig till frihet är helt enkelt bortom förstånd. Soldater deserterade, även på väg för att kväsa upproret. Kronstadts matroser stod i första ledet. Kvinnor syntes på barrikaden, arbetarna ockuperade sina fabriker. Kerenskijregeringens inkompetens och fortsatta stöd till imperialismen sopades bort av folket.

Att de fasor som senare skedde faktiskt tog plats skedde pga. det scenario av vilda krafter som släpps lös under en revolution. Intervention av elva fientliga stater, strider på tretton fronter. Vilda härjningar, våldsdöd, laglöshet och konstanta kamper drev det unga Sovjet till ruinens brant. För att införa socialism krävs ett visst materiellt välstånd: det är ingen tom fras som vissa hävdar som en del i marxisters överdrivna ekonomism. Snarare så måste allas behov kunna tillgodoses och produktionen överlämnas för behovsproduktion snarare än profit, något som är omöjligt i tidigare stadier av utveckling.

Så var det då rätt att göra uppror? Ja, det är klart att det var. Överallt kring världen följde de allra bästa av oss in i de kommunistiska, revolutionära partierna som en direkt följd av ledarskapet i de gamla partiernas svek och för att följa det ryska exemplet. I Ryssland härskade sovjeterna, men förräderiet från mensjevikerna och socialrevolutionärerna, som bland annat mördar bolsjevikledare och kollaborerar med imperialisterna som invaderar Sovjet driver fram en diktatur som endast skulle vara tillfällig. Inte för att bolsjevikerna var guds bästa barn, men då skulle de aldrig lyckats heller. Kommunisterna i Ryssland företrädde folkflertalets intressen, alla andra sopades bort efterhand av folket. Björnbrum beskriver detta väl. Intressant att se är hur underliggande ideologiska och klara teoretiska ståndpunkter, som reformismen hos mensjevikerna, gör att de till sist blir kontrarevolutionärer. De bästa av dem, med bland annat Kollontaj och kanske även Trotskij, lierade sig med bolsjevikerna när de insåg detta.

Klart är att revolutioner ställer allt på huvudet, och allt på sin spets. Den röda fanan vajade från den första arbetarstaten 1917. När Sovjet till slut degenererade är jag inte intresserad av just nu. Endast det revolutionära arvet. Här i Sverige hade vi hungerkravaller, hot om revolution, delar av Norrland som defekterar till Sovjetunionen (Pajalasovjeten). Vi hade också krigshets, frivilliga i Finlands inbördeskrig (ett inbördeskrig som vanns av tyska stödtrupper). Det var nära på den tiden, men Branting och hans gäng höll tillbaka. Tyvärr.

Det kommer alltid finnas hets mot folket, och speciellt mot oss kommunister. På den tiden spydde man galla över sovjet på olika sätt. Lenin var en tysk spion. Det hela var en judisk konspiration (Karl Radek och Leo Trotskij var judar). Det öppnade vägen för tysk aggression. Än idag lägger man ut dimridåer och försöker ljuga om det ena eller det andra. Trotskijs militarism. Bolsjevikernas odemokratiska metoder. Massdödandet.

Till det säger vi: Trotskij var försvarsnihilist och tar upp geväret endast för att skydda revolutionen. Bolsjevikernas demokrati var nästan överdriven: ryska socialdemokratiska partiet är så tendensfritt att man hade mer eller mindre två partier i ett (mensjevikerna och bolsjevikerna). Och de miljoner som strök med dog när tyskland och tio andra stater rycker in i sovjetunionen, totalt förstör dess handelsförbindelser, mördar urskiljningslöst (de kontrarevolutionära kossackerna genomför bland annat ett antal 'pogromer' på judiska byar, en populär sak i tsaristiska ryssland, i korthet går det ut på att utplåna hela samhällen). Visst försvarar sig kommunisterna, det är varje revolutionärs plikt. Men det skedde inget mer än vad som sker i krig. Och krig, det är något vi kan räkna med så länge vi har kapitalism.

Slutligen finns det ingen revolutionens metafysik, ingen tragisk historia om att hjältemodiga resningar alltid slutar i terror. Pseudohegelianskt babbel från högerhåll är jag ointresserad av. Det var rätt att göra revolution i Ryssland 1917, och det är det idag. Notera endast klarheten i Lenins, Trotskijs, etc. framställning över nödvändigheten i en revolution. Den klarheten kan vi behöva än idag, och sedan ett målmedvetet arbete för att ta oss dit. Tills vidare kan vi väl bara räta på ryggarna och säga som man gjorde då: all makt åt sovjeterna! Länge leve revolutionen!