Liberalism och valet.

Det här blir en post på svenska för en gångs skull, eftersom det är viktigt att komma ihåg sina resurser och använda dem, och att inte glömma sitt kulturarv.

Det har skrivits mycket om valet redan, men upptakten börjar nu. Jag måste säga att Lars Ohly imponerar - hetsjakten på honom och vänsterpartiet har varit gigantisk, men nu kanske det till slut kan bli över. Det finns vissa intressanta observationer nu, dock.

För det första, ta faktumet som bland annat Flamman (www.flamman.se) med hur det alltid är socialister som bevakar de liberala tankarna. Det verkar som om liberaler tycker det är mysigt att hålla sin åsikter, kasta tankar som demokrati och frihet i ansiktet på människor - ända tills den punkten då de faktiskt måste göra eller säga någonting som de inte uppskattar.

För det är ungefär så här. När Åke Green sa sina idiotiska saker, och när Jyllands-Posten publicerade de där teckningarna så rusade liberalerna och media till deras undsättning med buller och bång. Men när socialister uttrycker tankar som inte riktigt hör hemma i det offentliga rummet idag så försöker man tvinga dem till apologier.

Det här är löjligt, det är inte så det skall vara. Jag har skrivet ett par poster innan om just det här med liberalismen och skulle vilja framhålla återigen att det finns två typer av liberalism, ideellt. Det finns de som faktiskt håller fast vid idéerna som de framhåller, även om det skulle vara vänstern som säger det - och det finns de som bara är borgare. De som i själva verket bara bevakar borgerlighetens intressen. Ideellt skulle man kanske säga att John Stuart Mill var av den första typen, och, ptja, Stael von Holstein, den andra. Men jag vet inte om det här är sant längre.

Liksom platons idéer existerar bara den liberala idealismen på ett tankeplan. Verkligheten ser inte riktigt ut så här. Jag tror att en historisk analys av hur det har sett ut politiskt kommer att avslöja hur liberaler gång på gång lierar sig med högerkrafter som verkar både nationalistiskt, fascistiskt och allmänt mordiskt. Nicaragua, Spanien, Ryssland och alla andra platser på jorden vittnar om det här.

Det finns också ett annat problem, historielösheten hos liberalismen. Eller än värre, dess naiva historieuppfattning. Kanske är det så jag har fått det om bakfoten, men det liberala systemet verkar knappast ha gjort en fullständig utvärdering av hur saker och ting egentligen är och var.

Jag är oroad, men kanske inte förvånad, av att liberaler som säger sig älska frihet, broderskap och demokrati både har visat sig och i dagligt tal när de är avslappnade visar sig vara väldigt pro militarism, nationalism, inskränkthet, elitism, rasism och mycket annat. Jag har ingen tvekan om att det finns mycket fint i de liberala idéerna, och jag söker själv efter mer bra i dem så att jag inte bara sitter här och kastar paj. Snälla liberaler: bevisa mig fel, försvara era idéer. Var en Voltaire eller en Mill och inte den borgerliga reaktionär som historien har dömt er till. I slutändan tror jag inte att ni kan komma ifrån det, men er intention är viktig för ert moraliska handlande, precis som er konsekvens. Så kanske vi kan mötas och förstå varandra utan de här idiotiska fördomarna, någonstans där på mitten.

Slutligen, jag verkar alltid komma bort ifrån poängen, till valet. Efter debatten tror jag det är en stor chans för vänstern att vinna. I slutändan debatterade högern på vänsterns mark, och det är bara en öppning för katastrof. Jag hoppas Perssons fina ord iaf visar på en viss ihågkomst av socialismen i grund och botten och att hans socialdemokrati inte är allt för borgerlig.

Vi har en värld att vinna - och våra fiender är inte kapabla att hantera våra angrepp. I slutändan är det socialism eller barbari, och en medveten vänster kommer inte misslyckas.