Riv muren - befria politiken!

Ung Vänster får acceptera min ursäkt för att använda deras annars utmärkta Palestina-paroll, men det verkade passa så bra.

Efter att under ett tag ha läst om politisering, av t.ex. av kårer under vänsterstyre på Sveriges universitet, och om individens fri- och rättigheter samt att ha studerat en hel del feminism känner jag att det är på tiden att skriva om en av de viktigaste politiska landmärkena som jag tror vi har att erövra i vänstern.

Distinktionen mellan det offentliga och det privata är en grundstomme i liberalismen. Det har framkommit igenom dess reifierade förhållande till tidens utveckling och igenom sin egen position som en mystifierande ideologi snarare än någonting annat. Ni känner alla till grundtanken. Hemma i min kammare är jag min egen, där kan ingen röra mig, där är jag bortom politiken. När jag träder ut ifrån den är jag en samhällsvarelse igen och kan beröras av statsangelägenheter. Man sållar in vissa saker till det offentliga, och andra till det privata och bygger på så sätt upp dikotomin. Framförallt hamnar finanser i det privata. Det är någonting som får människor att bli oroliga. "Men.. det är ju mina stålar!"

En av feminismens största bedrifter har varit frontangreppet på det privata, det stängda, det man inte får röra vid, det givna, allt under parollen "det personliga är politiskt!" Detta är en nödvändighet för feminismen, självklart, eller i alla fall alla feminismer som har någon som helst större idé än att förborgerliga kvinnan, att förvandla henne till ingenting mer än en fullvärdig medlem av en klass som exploaterar, eller en klass som blir exploaterad. Många liberaler har också anfallit uppdelningen, helt enkelt för att man är tvungen föratt nå resultat. Man finner att de ideologiska konstruktioner som behärskar hemmet och det privata är minst lika sociala som det offentliga.

Människor befinner sig varje dag i strider som för de flesta är omedvetna. Kapitalismen atomiserar individer och igenom sina ideologiska konstruktioner som igenom en naturlig rörelse anpassas till rådande produktionsförhållanden behåller dem uppdelade. Kvinnor, arbetare, rasifierade grupper och än fler är varje dag indragna i en kamp som är än öppen, än gömd. Det är ofta inte i monumentala brytningar, i utdragna slag, utan i tillfälliga skärmytslingar. Vem ska diska? Varför tilltalas man alltid sist i gruppen?

Klasskampen och feministiska eller olika rasifierade kamper är inte riktigt samma typ av strid men sammanfaller alltid i slutändan. Arbetarens grundläggande problem är inte diskriminering av samma typ som hos de andra grupperna utan exploatering. Nog för att de andra också är exploaterade, men deras exploatering grundar sig på en kapitalistisk praktik där deras "superexploatering" kan ske igenom att dessa ideologiska strukturer legitimerar eller möjliggör denna superexploatering (betänk hemarbete som strukturerar igenom ideologin om kärnfamiljen och som framtvingas igenom hur vi organiserar vårt samhälle). Där kampanjer eller medvetandegörande för att kvotera in kvinnor, eller där man försöker utplåna rasistisk segregering är effektiva och bra vore samma sak för arbetarklassen vara meningslös. Man måste undvika att tro att problemet med arbetarklassen är ett problem som på något sätt skulle handla om "snällhet" (inte för att feminism eller antirasism handlar om att krama folk). Kapitalismen klarar sig utan rasism eller sexism (i de möjliga världar scenarion jag kan tänka mig iaf) men inte utan proletärer.

Så vidare då, till medvetandegörandet. En av de viktigaste sakerna som överhuvudtaget kan ske är realisationen att andra människor befinner sig i samma situation som man själv och har liknande erfarenheter. Uppdelningen av det offentliga och det privata är inte bara dålig rent vetenskapligt, eftersom den försöker upprätthålla och vilar på den liberala individen, utan är ett faktiskt hinder för medvetandegörande. Inte för att det överhuvudtaget räcker med att man vet att saker är kassa, men masskampens första, vacklande steg är en spontanistisk insikt kopplad till handling. När politiken kan fokusera och förklara människors vardagssituation, när människan åter blir en samhällvarelse rakt igenom rubbar man reifikationen och utvecklar ett politiskt medvetande som i sig skapar ett imperativ för aktion. Inte för att man vill, utan för att man måste. Det privata existerar som en slöja som gör dagens nakna kamper till ett skuggspel på väggen.

Det är också en nödvändighet för att göra dagens avpolitiserade politik till riktig politik. En märklig sak jag har observerat är att människor tenderar att lyssna mer på NGO's eller andra frivilligrörelser än vad de gör politiska partier - helt enkelt för att de tror att de förra är mer tillförlitliga och objektiva! Nog för att majoriteten av alla politiker försöker bevara status quo, eller göra saker än värre igenom genomskinlig populism (se: "nya" Moderaterna) men att tro att människor inte har en politisk agenda är att göra ett misstag som bara görs möjligt igenom dikotomin offentligt/privat. Att leva är att vara politisk! För att göra en Zizekiansk vändning: man ska vara mer rädd för politisering av de som hävdar att de inte är politiska än de som öppet håller upp sin partibok. Det är mer lurendrejeri när Mauricio Rojas släpper sin "rapport" igenom Timbro än om Fp hade skrivit den själv. Liksom transparenta demokratiska hierarkier är mer demokratiska än platta strukturer pga. möjligheterna till öppen kritik och självkritik är politiska partier mindre farliga politiskt än vad NGO:s är när det kommer till att smyga in politisk propaganda.

Fackförbundens koppling till S kanske jag tycker är oturlig, eller Näringslivet till M för den delen, men det är bara oturligt pga. deras politiska hållning - inte i sak. Hade LO varit råkommunistiskt skulle jag inte klaga. Vi får inte låta oss övertygas om att klara politiska mål bara ska framtvingas i någon pajasföreställning vart fjärde år. Kampen är i vardagen, en kamp som måste öppet hållas upp och politiseras - alltså, sättas i ett större sammanhang. Det är en kamp i bostadsområden, på arbetsplatser, i gator, i hem, i bilen, på caféet och en kamp i dig själv - en kamp mellan den rådande ideologin och ditt eget kritiska tänkande. Människor måste inse att deras vardagliga kamp inte står långt ifrån ett ställningstagande - ett ställningstagande som är nödvändigt för att de ska kunna upphäva motsättningarna en dag. Kunden i kassan som möter kassörskan på Ica, ungdomen utan en bostad, kvinnan som blir slagen, invandraren som bara blir rekommenderad underbetalda, fysiska arbeten. Alla har de samma intressen, dikotomin privat/offentligt är ett ideologiskt hinder - en mental vägspärr som måste sprängas i luften för at människan - det politiska djuret - ska frigöras och borgarskapets politiska, sociala och ideologiska vinterpalats stormas.

Ner med det privata!