Tack kd!

Jag trodde aldrig det skulle hända, men kd har faktiskt lyckas göra någonting bra. De har gett mig en ursäkt att hetsa mot kärnfamiljen, religion, monarkin och kanske än mer! Som ni kanske vet så har ett gäng kristdemokrater gått ut idag och bekämpat kd:s omsvängning i abortfrågan. Jinge kommenterar det bra om ni behöver lite mer kött på benen.

Men det intressanta i sammanhanget är egentligen hur borgaralliansens egna struktur tvingar dem till att göra sådana här saker, som att exempelvis driva upp en stor konflikt i ett av de minsta och svagaste borgerliga partierna. Liknande saker sker i Folkpartiet mellan socialliberaler och brunskjortorna, i Centern mellan stureplanarna och bönderna, och kanske snart i M mellan den pseudokonservativa ledningen och det nyliberala ungdomsförbundet.

Det här kommer också fortsätta och utveckla sig. Och det är ju roligt. Speciellt kd verkar ha en riktig kris, och förhoppningsvis kommer det sänka hela deras parti. För kristdemokraterna är vidriga och dumma i huvudet på ett sätt som är helt unikt för borgare (som mest brukar vara hjärnskadade). Reaktionära värderingar som kärleken till "familjen", vilket hänger ihopa med en implicit heterosexualitet, kvinnans fjättrande vid hemmet, en etniskt homogen nation, etc. är alla skadliga saker. Både för arbetarklassen i stort och för de individer som blir klämda däremellan.

Kärnfamiljen som en ideologisk matris har blivit utredd av Althusser, som menar att det är en grundstomme i det västerländska samhället. Även om hela hans analys är färgad av Frankrike på 60-talet kan man finna mycket i den. Vi feminister brukar ju säga att det personliga är politiskt, och så snart man börjar titta närmare på fenomenet kan vi finna en egendomlig arbetsdelning, av framförallt oavlönat arbete för kvinnor i hemmet. Den dikotomiska uppdelningen av män och kvinnor organiseras igenom familjen, som också fungerar som ett extra socialt skyddsnät och avlastar kapitalismen från reproduktiva tjänster som borde vara avlönade - alltså hushållsarbete.

Det är också här som den reaktionära ideologin går in hårdast för att skydda "traditionella värden" - traditionella värden som har orsakat tusentals, hundratusentals, miljoners, lidande, förtryck och exploatering. Homosexuella, kvinnor - men även pigor, drängar, tjänstehjon etc. som borgarklassens familjematris auxiljärer. Att föra in saker i "civilsamhället" som liberaler och konservativa älskar är att kasta en slöja över det för att dölja sakernas sanna tillstånd. Vilket givetvis är nödvändigt för att deras samhälle ska överleva.

Kd försöker vrida tillbaka klockan, men möter överallt kvinnors framstormning på arbetsmarknaden och den feministiska rörelsens framsteg. Men kriget är inte vunnet, även om vissa slag är. Anfallet mot invandrare och asylsökande kan gå över i ett anfall på kvinnors rättighet och mota tillbaka dem, splittra upp dem i sina hem. Och alla vet att det är svårare att göra motstånd ensam.

Därför vore det återigen skönt om kristdemokraterna, som ju i allt är de mest efterblivna och moralistiska elementen av samhället försvann. För evigt. Med dem kan gå kungahuset - en vidrig kvarleva av en mörk tid (och vi borde hedra äldre tiders socialister med att expropriera dem), heterosexismen, rasism och kristendom. Hydrans fyra huvuden, irrationalistiska strömningar från vilket man kan dra vilka slutsatser som helst - egentligen det enda försvaret för en borgerlig världsordning.

Och. för att tillägga någonting om abort tänker jag bara säga som Peter Singer - vi borde ha en fullständigt fri abort, även upp till sista stund. Är det smärtfritt, är det kvinnans val, då är det också någonting som borde finnas. Vad är egentligen ett kluster av celler utan känslor eller förnuft? Ingenting. Vad är egentligen kvinnors emancipation? Allting.

Offentlighet och Kvinnokamp

Det har hänt två intressanta saker i huvudstaden som relaterar till feminism. För det första, den glädjande nyheten att två har blivit dömda i Stureplansvåldtäkterna. För det andra så skriver Ilona Sz Waldau från V Stockholm om striden mot "porrbilarna" med en klar och bra analys.

Nu är det givetvis så att det personliga är politiskt, att det som händer i hemmets skyddade vrå och i familjens helgade samkväm är sinnessjukt politiska och fyllda av mikropolitiska-ideologiska konflikter. En kamp måste föras där, sida vid sida med kampen om de "självklara" offentliga rummen, som exempelvis Stureplan. Det hänger ihopa med segregation och områden som stämplas som dittan eller datten, och om kvinnors (och därmed mäns) frigörelse.

Vidare tycker jag det också har visat sig hur klart reaktionär stora delar av överklassen är, för allt deras kramande av bögar och deras promiskuösitet. Det är en dålig, skadlig myt att det just är arbetarklassen som bär på alla sexualkonservativa värderingar. De enda som i stor grad är direkt fientliga till feminismen, som jag har upplevt det, är från överklassen.

Med det säger jag givetvis inte att arbetarna är alla jämställda och så, det säger jag inte alls. Men arbetarklassen är de som har makten att förändra samhället i grund, till den milda grad att kvinnors frigörelse inte är möjlig utan den. Där kan aldrig mellanskikten, överklassen, etc. som kollektiv göra skillnad.

Klasshat i vardagen.

Ha. Ha.

Det Politiska.

Av och till finner jag mig själv, snopet nog, på andra sidan gentemot det vänsterkonsensus som växer fram på en eller annan fråga. Ett exempel är att tillåta omval i vissa kommuner, explicit för att hålla ute Sverigedemokraterna. De bästa delarna av folkstyre från de ryska och franska revolutionerna innehåll ju möjligheter att direkt återkalla de folkvalda, och möjligheter till omval vore ett rimligt steg på vägen. Idag avskyr majoriteten av svenskarna regeringen: det är inte alls oresonligt att man skulle kunna hålla omval. Klart att problem uppstår, men det är någonting man kan lösa på det ena eller andra sättet (sedan att total demokrati är omöjligt i kapitalismen är väl klart).

En av de saker som gör att man instinktivt tar ett steg tillbaka är när man talar om att politisera någonting, exempelvis forskning, kårer eller annat. Vi marxister är extremister: när det kommer till monism. Det vill säga att en grundläggande idé i den marxistiska idétraditionen är att "naturen ej hårdhänt har dragit, gränsen som skilja fattig och rik" utan att det både är möjligt att förändra hela samhället, att det kommer förändras till slut och att det föreligger politiska viljor som försöker dölja sakernas reella tillstånd.

Från feminismen går man vidare och säger att det privata är politiskt. Det finns ingenting mer ideologiskt än pratet om exempelvis vetenskaplighet, tvång eller annat som sköljer över oss från ledarsidor, ekonominyheter och olika akademiska studier. Att tala om att man inte ska politisera högskolan är ett systemfel exempelvis, för högskolan är politisk. Det vi lär oss avgörs av de klasstrider och de traditioner som ett visst lärosäte, institution eller tom. kurs ingår i och utkämpar. Faktumet att man lyssnar mer på ekonomer än sociologer, att jurister får mer pengar än humanister och att universitet huvudsakligen är till för att skapa sociala markörer, tekniska skickligheter (i vissa fall) och nätverk för att konstituera en överklass med en 'vi' känsla är alla politiska.

Att män huvudsakligen dominerar universiteten och professorsstolar, att de är överrepresenterade i de 'hårda' vetenskaperna och att vetenskap uppblåses till att vara mer än vad det är är alla politiska situationer. Att tala om att man inte vill politisera är rent nonsens, frågan är hur man ska organisera det politiska, vilka kamper som är primära och vilka maktstrukturer som finns eller inte finns.

Tron på civilsamhället är en liberal teori som fungerar som ad hoc lösning för både det ena och det andra problemet, ett sterilt försök att blåsa liv i en värdelös ideologi, samvetet som bultar för den stackars fattige och tillåter en att ge några riksdaler till honom eller henne innan man går in på operan. Återigen, det vi som marxister och feminister måste göra är att klubba ner civilsamhället och dra det ut i ljuset för att avslöja klassamhällets ruttenhet, könsrollernas strukturer och "...(man) is at last comeplled to face with sober senses, his real conditions of life, and his relations with his kind"

Hahaha. Oj, vad kul. Ha ha.. ha..

Svenska ungborgare slår nya rekord i vidrighet.

Nu ska jag råka uppmana till att jämna Stureplan med marken och deportera överklassen till inre Norrland. Det kommer bli världens practical joke!

A Feminist's Dilemma.

En nära vän ville att jag skulle skriva någonting om "Feminism och Marxism: En förälskelse med förhinder" vilket är en antologisamling utgiven av Arbetarkultur 1986. I stort kan jag säga att detta är i allmänhet svårt, men jag ska ge det ett försök. Först och främst är boken 20 år gammal och det är ganska glädjande att vissa av texterna då känns lite föråldrade. Men ett par poänger som man alltid kan göra är dessa:

Feminism och marxism är som ett pussel som verkar höra ihopa, men som man aldrig riktigt lyckas lägga korrekt. Det är lätt att det blir för mycket av det ena eller det andra, exempelvis marxism som döljer könsstrukturer eller feminism som döljer klasstrukturer. Andra viktiga problem som dyker upp gång på en annan är det strategiska tänkandet som i diskussionen ofta förstör möjligheterna till en god teoretisk utveckling. Det vill säga, att eftersom man inte vill ha en teori som skapar problematiska avvikelser av en eller annan sort och på så sätt förhindrar klasskampen och/eller kvinnokampen aktar man sig för vissa saker på strategiska snarare än teoretiska grunder. Det kan vara rimligt ibland måhända, men i många texter tjänar det till att blockera vad som kunde vara en fruktbar utveckling.

Det vi verkar sakna mest av allt är grundläggande teoretiska begrepp som kan fånga in de viktigaste punkterna av könsförtrycket. Antologin brottas fortfarande i hög grad med det freudianska eller postfreudianska arvet som levde så starkt i delar av kontinentalfilosofin och litteraturkritiken men som sjunkit undan eller inlemmats i poststrukturalistiska eller strukturalistiska teorier på senare tid.

Min egen uppfattning förblir att det är på den mänskliga praktikens område som vi hittar nyckeln till differentierade skikt i samhället. Kvinnans biologiska och ekonomiska reproduktionsuppgifter (barnafödande, ta hand om hemmet, etc) bildar viktiga grundsatser till hennes förståelse av henne själv och till vår förståelse av henne och hennes roll. Men de är inte det enda. Det freudianska problemet förblir att dess reduktionism är så absurd och att inga rimliga förklaringar ges till varför en sak influerar en annan.

Kanske är en rent strategisk möjlighet är att anamma den gamla trotskistiska idén om övergångsprogram. Givet att kvinnans plats i samhället radikalt förändras till hennes fördel kommer maktbalansen i samhället att skifta till den grad att arbetarrörelsen blir starkare och kan i sin tur satsa på andra mål som förändrar hegemonin och underminerar kapitalismen än mer ända till kapitalismens störtande. Kanske kan man då binda arbetarrörelsen starkare till feminismen utan att varken den ena eller den andra fruktar förräderi ifrån den andra grupperingen (och nä, de är egentligen inte två skilda saker, kvinnorörelsen växte fram i huvudsak ur arbetarrörelsen).

En oroväckande tendens i en god utveckling är den ibland nitiska avskyn till 'identitetspolitik'. Nog för att jag avskyr mellanskiktsradikalism vars hela poäng är att det offentliga rummet ska liberaliseras. Men det är inte meningslöst med att tala om HBT-frågor, att göra det personliga politiskt eller på annat sätt slåss för liknande förändringar. Nu när man åter tagit upp klasskampen som huvudpunkt på agendan (vilket är det bästa som hänt i den svenska vänstern på länge) får man för den skull inte glömma att det finns reella och viktiga frågor som gäller exempelvis homosexualitet.

Revolutionsromantik

Mina tre favoritrörelser för tillfället råkar vara Ryska Socialdemokratiska partiet (bolsjevikerna) 1898~1920, Spartakisterna och deras senare evolution till Tyska kommunistiska partiet (1916~1930) och den amerikanska Svarta Panter rörelsen (1960-tal). Alla tre representerar hängivenhet, disciplin, en hög organisatorisk utveckling och djärva radikala metoder och ingrepp på den världshistoriska scenen.

Några specifika individer framträder ifrån massorna, resultat av deras situation, av kollektivet och organisationen. Den här rörelsen är nog infekterad med ikonoklasm, men en porträtten av kämpande agitatorer står i skarp, mänsklig relief till den historiska bakgrunden och ibland är det lättare att förhålla sig till dem än den vidsträckta, djupgående klasskampen.

Alexandra Kollontaj var en rysk revolutionär, ursprungligen mensjevik men tar sitt förnuft till fånga. Alexandra har missförståtts (eller hånats) som någon form av anarkist pga. visst motstånd mot Lenin och mot repressionen som byggs upp i partiet och i Sovjetunionen på 20-talet. Arbetaroppositionen, exempelvis, en pamflett som i Sverige utges av Federativs förlag (Syndikalistisk) har en löjeväckande försättsskrift som är den sedvanliga bristen på kritisk förståelse för partistriderna, klasskampen och situationen i Sovjet och Ryska KP på 1920-talet.
Kanske vore det bättre om Kollontaj hade varit mer kritisk. I slutändan blir hon mer eller mindre Stalinist, även om hennes pseudoexil som ambassadör runtom i världen (däribland Sverige) talar till hennes fördel (de ville inte ha henne i det Stalinifierade Sovjet).

Alexandra kom själv från en högborgerlig, för att inte säga adlig, familj. På många sätt och vis är hon ett lysande exempel på vad som kan åstadkommas av en lojal kamrat från ett högre samhällsskick igenom de förmågor hon tillägnat sig där. Hon är också den kanske mest lysande stjärnan på den feministiska och socialistiska himmeln igenom hur pass avancerade hennes idéer om sexualitet, kvinnans frigjordhet är redan 1917. Både dagens postmoderna feminister som flannelskjortsbärande betongkommunister har något att lära från Kollontaj.

Angela Davis är den enda av denna posts revolutionärer som fortfarande lever. Hon var (är?) medlem i USA:s KP, Svarta Pantrarna och några andra grupperingar. Svarta Pantrarna var en speciell organisation i det att de var oerhört disciplinerade och militanta - men slog aldrig först (kritiken kan ju vara att de aldrig heller slog till: som dagens rasistiska USA kan vittna om). En liknande organisation med dess höga grad av utveckling och styrka har nog inte setts till i Amerika sedan revolutionskriget (om ens då).

Davis är akademiker och har skrivit mycket om rasism, sexism och klassförtryck. På något sätt vittnar hennes tid som aktivist om de olika situationer som striderna mellan de som har, och de som inte har ter sig. I vissa fall måste stöten riktas mot en rasistisk polis- och våldsapparat, i andra står striden mellan kvinnor och män.

Slutligen är det Rosa Luxemburg som vi kommer tillbaka till. Rosas konsekventa hållning som vänstersocialdemokrat kan spåras från de tidigaste skrifterna, till brytningen med SPD och Spartakus-förbundets uppror. Även om man kan säga att Rosa är betraktad som ett helgon snarare än en djävul som Lenin för att hon misslyckades snarare än lyckades med sin revolution måste man se med nyktra ögon på hennes verk och teoretiska arv. Hos Luxemburg finner vi fortfarande det förenande som existerar i arbetarrörelsen före de värsta splittringarna - men inte den utopiska "vänstersocialism" som vissa inbillar sig finns eller funnits. Rosa var en revolutionär, framburen av det tyska proletariatet och de radikaler som högern inom Tyska socialdemokratiska partiet försökte rensa ut. Mer än vad Davis och Kollontaj ägde hade Luxemburg en allround karaktär som man måste se som oumbärlig för de bästa av de revolutionära kadrerna - hon var agitator, teoretiker, politiker, hon var redaktör för Die Rote Fahne och mer därtill.

Men även om dessa tre kvinnor är hjältar, och mer än lite revolutionsromantik borde tillägnas dem så är det viktigaste att säga de bars upp och framåt av arbetarmassorna. Specifikt de kvinnliga arbetarna. Kvinnors arbete i industrin fasades efter hand ut, på gott och ont, och de glömdes bort i historieskrivningen. Familjelönen och kärnfamiljsideologin knuffade hem dem i smutsiga, trånga utrymmen där de blev tvungna att föda barn efter barn och lida alkoholens, smutsens och fattigdomens kval instängda i ett fängelse skapat av ett socioekonomiskt uppburet könsmönster.

Som sagt, industrierna var fyllda av kvinnor som gjorde tungt, manuellt arbete. Exempelvis kunde det handla om att flytta murbruk 12 timmar om dagen, om att bygga flygplan i fabrik, om att arbeta i gruva eller i de arbeten som idag verkar lugna och enkla - i tvätterier, i textilfabriker, på lantbruken. Innan industraliseringen, och fortfarande under långa tidpunkter var arbetet på dessa platser oerhört hårda.

Kvinnor blir konsekvent undanskuffade från alla framstående platser, även de sektorer de själva dominerar. Exempelvis vårdyrken, matlagning, i hästsporter som alla utgörs i stor del av kvinnor är män ledande företrädare. Kommunistiska och andra vänstergrupper har inte varit hjältar när det kommit till kvinnlig emancipation - grabbigheten och machismon existerar fortfarande i hög grad. Men att kvinnor som Luxemburg, Kollontaj och Davis med sina olika intressen, styrkor, svagheter och historiska situationer har slagit sig fram i mansdominerande grupper är inte bara ett tecken på deras egen förmåga utan även den emancipatoriska kraft hos arbetarklassens kvinnor som nödvändiggörs dubbelt upp i deras sits som kvinnor och arbetare. Utan feminism, ingen socialism. Bakom deras porträtt döljer sig miljoner och åter miljoner av okända arbeterskor vars öde vi möjligen aldrig kommer känna. Luxemburg och de andra ger oss en möjlig dörr varigenom vi kan skymta de väldiga strider som varat sedan industrialismen och den moderna sexismens uppkomst.

Hissmusik

Från Ung Vänster hittar jag följande krönika som jag överlag tycker är bra. Den här posten handlar inte om den. Den handlar snarare om det kommentarfält efter den som jag med skräck, avsmak och skadeglädje (för hur dumma i huvudet de är) läser.

Kommentar 1:

(...)
Hmmmm.... John Lennon skrev en gång i tiden en låt som hette Imagine som handlade om vilken bra värld det skulle kunna bli om vi behandlade alla lika, suddade ut nationsgränser och slutade upp med religiös fanatism. Janouch verkar dock ha en ANING annan inställning till livet för här ska combatbyxorna på och kvinnor ska ENBART hjälpa andra kvinnor. Bevare mig för människor som nu 2007 beter sig som en liten tysk med ful mustach gjorde på 30:talet.

Fullträff på första! Som alla vet är den som först kallar en annan människa på internet för Hitler den som vinner.

Kommentar 2:

Så här kan man titta på område efter område och jag tycker inte det är märkligt att Schyman och gänget fick ca 1% av antalet röster när hela den feministiska rörelsen bygger på otroliga överdrifter som antingen beror på oförstånd eller oförmåga att ta del av neutral forskning. I genusforskningen har man redan från början bestämt sig för vad man vill hitta och gör ALLT för att teserna ska stämma.

Neutral forskning*?
(*översättning från liberaliska: neutral forskning är sådant som visar att kapitalismen är det bästa som någonsin hänt, att män faktiskt förtjänar högre lön än vad kvinnor gör pga. marknaden, [och för att kvinnor är lite mer flamsiga och sådär dumma i huvudet du vet], samt att blattar inte alls blir diskriminerade. Folk tycker bara lite illa om dem. Se även: Svenskt Näringslivs rapporter.)

Kommentar 3:

Det är just det som är grejen, de feminister som företrädelsevis figurerar i pressen målar upp världen i svartaste svart och vitaste vitt. Alla män sägs ingå i ngn slags patriarkat som av ngn outgrundlig anledning skulle ha mer makt än alla kvinnor. Gruppen män utmålas också som våldtäktsmän och hustrumisshandlare detta trots att forskningen visar att drygt 90% antingen är alkolister eller har psykiska problem, eller både och. Lönerna är ett annat exempel där gruppen män i vissas (!) ögon verkar ha tillskansat sig ordentligt mycket mer än gruppen kvinnor, och det helt orättvist. Jaha? Men de neutrala institut som analyserat inkomstskillnaden har tillskrivit allt förutom 1 % till vilket område man arbetar inom, hur lång tid man varit anställd, meriter osv.

Jackpot! Notera den liberalt typiska idén att missförstå vad en "struktur" skulle vara, det trendiga misstänkliggörandet mot feminismen och - som pricken över i - en återupprepning av en totalt blåst uppfattning om vad själva poängen med att förstå kopplingar mellan yrkesgrupper, deras sociala uppsättning och historiska strider gentemot vilken lön de har i snitt. (ett typiskt svar från liraren här skulle kanske vara: "men vadå? Lönen man får är ju den man förtjänar!"). Kandidat nummer 3 är min egen favorit, men jag vet att jag kommer att hitta dussintals till av totala stolpskott som kommer upprepa ungefär liknande argument. För övrigt kan jag nämna att vissa KOMMUNISTER uppskattar att upp till 90% av alla som skriver sådana här kommentarer också är män.

PS PS PS!

Som en skänk från ovan såg jag nyss följande inlägg från ett okänt borgarpucko. Success!

Tosselitoss K18 från Lund i Skåne län, Idag kl 03:04 ... på nästan alla områden? PK-nissar och allehanda feminister brukar allt som oftast basunera ut att kvinnor allt är lika bra eller bättre än män på allt och inget, men om vi kollar på rena fakta så ser vi ju motsatsen. All världens toppolitiker, toppforskare, uppfinnare, idrottsmän, tänkare, filosofer, matematiker, musiker etc etc är ju män! Till och med världens bästa kock är man. Feministerna kan skrika sig hesa om att kvinnor fungerar bättre i sociala situationer, eller är bättre på att ta hand om barn. Men utan män så hade samhället stått stilla. Varför detta manshat?

Det är ju helt otroligt.

Riv muren - befria politiken!

Ung Vänster får acceptera min ursäkt för att använda deras annars utmärkta Palestina-paroll, men det verkade passa så bra.

Efter att under ett tag ha läst om politisering, av t.ex. av kårer under vänsterstyre på Sveriges universitet, och om individens fri- och rättigheter samt att ha studerat en hel del feminism känner jag att det är på tiden att skriva om en av de viktigaste politiska landmärkena som jag tror vi har att erövra i vänstern.

Distinktionen mellan det offentliga och det privata är en grundstomme i liberalismen. Det har framkommit igenom dess reifierade förhållande till tidens utveckling och igenom sin egen position som en mystifierande ideologi snarare än någonting annat. Ni känner alla till grundtanken. Hemma i min kammare är jag min egen, där kan ingen röra mig, där är jag bortom politiken. När jag träder ut ifrån den är jag en samhällsvarelse igen och kan beröras av statsangelägenheter. Man sållar in vissa saker till det offentliga, och andra till det privata och bygger på så sätt upp dikotomin. Framförallt hamnar finanser i det privata. Det är någonting som får människor att bli oroliga. "Men.. det är ju mina stålar!"

En av feminismens största bedrifter har varit frontangreppet på det privata, det stängda, det man inte får röra vid, det givna, allt under parollen "det personliga är politiskt!" Detta är en nödvändighet för feminismen, självklart, eller i alla fall alla feminismer som har någon som helst större idé än att förborgerliga kvinnan, att förvandla henne till ingenting mer än en fullvärdig medlem av en klass som exploaterar, eller en klass som blir exploaterad. Många liberaler har också anfallit uppdelningen, helt enkelt för att man är tvungen föratt nå resultat. Man finner att de ideologiska konstruktioner som behärskar hemmet och det privata är minst lika sociala som det offentliga.

Människor befinner sig varje dag i strider som för de flesta är omedvetna. Kapitalismen atomiserar individer och igenom sina ideologiska konstruktioner som igenom en naturlig rörelse anpassas till rådande produktionsförhållanden behåller dem uppdelade. Kvinnor, arbetare, rasifierade grupper och än fler är varje dag indragna i en kamp som är än öppen, än gömd. Det är ofta inte i monumentala brytningar, i utdragna slag, utan i tillfälliga skärmytslingar. Vem ska diska? Varför tilltalas man alltid sist i gruppen?

Klasskampen och feministiska eller olika rasifierade kamper är inte riktigt samma typ av strid men sammanfaller alltid i slutändan. Arbetarens grundläggande problem är inte diskriminering av samma typ som hos de andra grupperna utan exploatering. Nog för att de andra också är exploaterade, men deras exploatering grundar sig på en kapitalistisk praktik där deras "superexploatering" kan ske igenom att dessa ideologiska strukturer legitimerar eller möjliggör denna superexploatering (betänk hemarbete som strukturerar igenom ideologin om kärnfamiljen och som framtvingas igenom hur vi organiserar vårt samhälle). Där kampanjer eller medvetandegörande för att kvotera in kvinnor, eller där man försöker utplåna rasistisk segregering är effektiva och bra vore samma sak för arbetarklassen vara meningslös. Man måste undvika att tro att problemet med arbetarklassen är ett problem som på något sätt skulle handla om "snällhet" (inte för att feminism eller antirasism handlar om att krama folk). Kapitalismen klarar sig utan rasism eller sexism (i de möjliga världar scenarion jag kan tänka mig iaf) men inte utan proletärer.

Så vidare då, till medvetandegörandet. En av de viktigaste sakerna som överhuvudtaget kan ske är realisationen att andra människor befinner sig i samma situation som man själv och har liknande erfarenheter. Uppdelningen av det offentliga och det privata är inte bara dålig rent vetenskapligt, eftersom den försöker upprätthålla och vilar på den liberala individen, utan är ett faktiskt hinder för medvetandegörande. Inte för att det överhuvudtaget räcker med att man vet att saker är kassa, men masskampens första, vacklande steg är en spontanistisk insikt kopplad till handling. När politiken kan fokusera och förklara människors vardagssituation, när människan åter blir en samhällvarelse rakt igenom rubbar man reifikationen och utvecklar ett politiskt medvetande som i sig skapar ett imperativ för aktion. Inte för att man vill, utan för att man måste. Det privata existerar som en slöja som gör dagens nakna kamper till ett skuggspel på väggen.

Det är också en nödvändighet för att göra dagens avpolitiserade politik till riktig politik. En märklig sak jag har observerat är att människor tenderar att lyssna mer på NGO's eller andra frivilligrörelser än vad de gör politiska partier - helt enkelt för att de tror att de förra är mer tillförlitliga och objektiva! Nog för att majoriteten av alla politiker försöker bevara status quo, eller göra saker än värre igenom genomskinlig populism (se: "nya" Moderaterna) men att tro att människor inte har en politisk agenda är att göra ett misstag som bara görs möjligt igenom dikotomin offentligt/privat. Att leva är att vara politisk! För att göra en Zizekiansk vändning: man ska vara mer rädd för politisering av de som hävdar att de inte är politiska än de som öppet håller upp sin partibok. Det är mer lurendrejeri när Mauricio Rojas släpper sin "rapport" igenom Timbro än om Fp hade skrivit den själv. Liksom transparenta demokratiska hierarkier är mer demokratiska än platta strukturer pga. möjligheterna till öppen kritik och självkritik är politiska partier mindre farliga politiskt än vad NGO:s är när det kommer till att smyga in politisk propaganda.

Fackförbundens koppling till S kanske jag tycker är oturlig, eller Näringslivet till M för den delen, men det är bara oturligt pga. deras politiska hållning - inte i sak. Hade LO varit råkommunistiskt skulle jag inte klaga. Vi får inte låta oss övertygas om att klara politiska mål bara ska framtvingas i någon pajasföreställning vart fjärde år. Kampen är i vardagen, en kamp som måste öppet hållas upp och politiseras - alltså, sättas i ett större sammanhang. Det är en kamp i bostadsområden, på arbetsplatser, i gator, i hem, i bilen, på caféet och en kamp i dig själv - en kamp mellan den rådande ideologin och ditt eget kritiska tänkande. Människor måste inse att deras vardagliga kamp inte står långt ifrån ett ställningstagande - ett ställningstagande som är nödvändigt för att de ska kunna upphäva motsättningarna en dag. Kunden i kassan som möter kassörskan på Ica, ungdomen utan en bostad, kvinnan som blir slagen, invandraren som bara blir rekommenderad underbetalda, fysiska arbeten. Alla har de samma intressen, dikotomin privat/offentligt är ett ideologiskt hinder - en mental vägspärr som måste sprängas i luften för at människan - det politiska djuret - ska frigöras och borgarskapets politiska, sociala och ideologiska vinterpalats stormas.

Ner med det privata!

Intersectionality.

Readers of this blog might have understood the periphereal status of both feminism and anti-racism in it. To a great extent this has to do with my own lack of experience and learning in these matters. This is, of course, an easy alibi for a white, working class man.

So what I am going to do is that I am going to discuss intersectionality: the new academic hope. Though it might have something of an intellectual fad over itself, it is critically necessary. We live, today, in a world suffused with imperialist wars, a world where women are raped, mutilitated and killed for attempting to lead their own lives, a world where a foreign-sounding name can mean segregation, alienation and isolation for years, or potentially life.

We are also facing a Left that is tattered; bloodied, but not broken. The dreams of '68 have fallen by the wayside, lost in a haze of neoliberalism, drugs and the Soviet collapse. One of the great problems of theorists of that time, beyond sectarianism and all of that, is the pervasive ideology of humanism. I connect to Althusser in this matter: humanism is ideological, it is not Marxist. To open the door for humanism is to open the door to a great manner of conflicting and confusing ideas that serve only to weaken class consciousness for the abstraction of 'Humanity'. The anti-racist and feminist movements of the 60's and 70's were typically suffused with humanism and we are still labouring under it. The Left means, to a great deal of people, that you should be nice to kids and dogs.

This is, quite obviously, not my own standpoint. One of the greatest theoretical struggles and challenges that we have is to incorporate anti-racism, feminism and revolutionary socialism under one, explosive banner, without all turning into burgeoise humanists (vaguely against an undefined oppression). To find the Archimedean space from where we can lift the entirety of human exploitation in it's various guises is no easy feat; which is why ever since the Frankfurt School's attempts we have failed to offer a conclusive view. On the one hand, we have overestimated the status of the class struggle, and on another, we have underestimated it.

Though I rarely (if ever) manage to give any kind of solution to anything that I write about when it comes to theory, I am going to say this. Perhaps we are starting in the wrong end. Perhaps what we truly need to do is to engage, more fiercely and more bitterly than we have ever done before, in the struggle for liberation. The key to the solution might be in the collective praxis rather than a direct, academic solution. Not the turn of an abstract key, but the erasure of borders between individuals engaged in the same concrete situation. Praxis erases the sharp line between theory and practice, and it unites individuals in new constellations.

We must never forget the lessons of the past. Currently, I am engaged in reading Angela Davis book "Women, Race & Class". It illuminates in many sharp examples the mutual betrayals of the working class men towards women, of petty burgeoise women towards working class women, of those towards the Black women, etc. None of these lessons can be forgotten.

We must realize, again, that all of these things are connected, and we must manage to find a principle - or set of them - from which we can make a concrete analysis rather than the chopping work that we so often find. We must also avoid chauvinism from both men, from white groups, and from the petty burgeoise in doing so. Though I must reiterate my partisanship for the revolutionary struggle to create a grassroots analysis, so to speak, we must remember that the different types of oppression are not the same. The development and structure of capitalism suffuses and even breeds racism and sexism, but they are rather upheld by the praxis of existing collectives rather than an economical model as such. That is to say: we can change the internal political subjects and 'solve' (aufheben) gender roles and racism - capitalism is a problem that needs to be overthrown with mass political action in revolution.

However, even as we state that, we are bound to remember a few things about capitalism that will weaken the divide between the class struggle and gender/race conflicts. If the political subject in capitalism (the working class) simply ceases to engage in it's usual, concrete action (working) the entire system will fall apart (the old syndicalist idea). If we decide to organize our society in an entirely different manner tomorrow, then so it will be, we will enter into a new praxis. Of course, this will never happen, but neither will racism end without struggle, and without the Fanonian changes in the oppressed subject's psyche. Praxis continues to be the integrating link between individuals and collectives that make up and are made up of collective action.

Eight of March: International Women's Day.

Today we celebrate the international women's day, once formed in what was Ungdomshuset in Denmark at the socialist women's conference 1910. Interestingly enough, this holiday also has roots in the American proletariat, much like the first of May.

Even today women are ranked as second class citizens, ascribed essential, weak properties and marginalized in society. Feminism, as everyone should know, is a prerequisite for socialism and a cornerstone in radical politics. Every step forward for feminism is a step forward for the progressive forces in the world.

Find a demonstration where you live, where there is one. If you happen to be in Lund, come to Stortorget at 17:00 for the demo.