Kulturrevolutionen
Den mest positiva händelsen i bloggosfären har säkerligen varit Bloggvänsternportalen som ger en tillgång till en uppsjö av bloggar från medlemmar i Ung Vänster, Vänsterns Studentförbund och Vänsterpartiet. Det är glädjande eftersom de allra flesta skriver skarpt, ideologiskt medvetet och polemiskt - helt i vänsterns bästa traditioner.
Igenom just bloggvänstern fann jag en recension av en bok om Mao och Kulturrevolutionen. Det som man slås av är för det första att recensenten och boken båda är mycket rimliga. Annars brukar alla diskussioner om Mao, kulturrevolutionen och KKP helt flippa ut efter ett tag.
Det fanns många problem med kulturrevolutionen, med Mao och så vidare. Men vad det inte var var en partitrogen händelse - kulturrevolutionen lanserades för att uppbåda arbetar- och bondeklassen att ta makten i en stat som hotades av degenerering i form av en monolitisk partihierarki, som i Sovjet. En av huvudparollerna var "Bombardera partihögkvarteret!" och en annan var "Låt hundra blommor blomma, låt hundra skolor strida."
Idag försöker KKP:s ledning i allra högsta grad glömma kulturrevolutionen, ungefär som Stalinisterna i Sovjet försökte glömma Lenin och bolsjevikpartiet. Tomma floskler utan någon kontakt med verkligheten blandas för att trubba av den revolutionära glöden i det som faktiskt var både nödvändigt och bra - men som aldrig räckte ända fram. Idag kan vi bara hoppas på en andra kulturrevolution i Kina, ett land som hyllas av Folkpartiet snarare än av vänstern. Ett land som kombinerar statsterrorism med en fri marknad. Nej, sluta ny lyssna på mig och läs den här balanserade och bra recensionen.
Igenom just bloggvänstern fann jag en recension av en bok om Mao och Kulturrevolutionen. Det som man slås av är för det första att recensenten och boken båda är mycket rimliga. Annars brukar alla diskussioner om Mao, kulturrevolutionen och KKP helt flippa ut efter ett tag.
Det fanns många problem med kulturrevolutionen, med Mao och så vidare. Men vad det inte var var en partitrogen händelse - kulturrevolutionen lanserades för att uppbåda arbetar- och bondeklassen att ta makten i en stat som hotades av degenerering i form av en monolitisk partihierarki, som i Sovjet. En av huvudparollerna var "Bombardera partihögkvarteret!" och en annan var "Låt hundra blommor blomma, låt hundra skolor strida."
Idag försöker KKP:s ledning i allra högsta grad glömma kulturrevolutionen, ungefär som Stalinisterna i Sovjet försökte glömma Lenin och bolsjevikpartiet. Tomma floskler utan någon kontakt med verkligheten blandas för att trubba av den revolutionära glöden i det som faktiskt var både nödvändigt och bra - men som aldrig räckte ända fram. Idag kan vi bara hoppas på en andra kulturrevolution i Kina, ett land som hyllas av Folkpartiet snarare än av vänstern. Ett land som kombinerar statsterrorism med en fri marknad. Nej, sluta ny lyssna på mig och läs den här balanserade och bra recensionen.
Labels: bloggvänstern, Kina, KKP, kulturrevolutionen, Mao
posted by Björn at 10:04 AM
7 Comments:
Tack för de vänliga orden. Recensionen (eller snarare mina kortfattade reflexioner) är nog rimligare än dess författare.
Vid närmare eftertanke kunde jag ha lagt till några rader om hur det revolutionära självförtroendet slog över i självöverskattning och voluntarism. Det finns en grov marxistisk tumregel som säger att mänskligheten inte ställer sig större uppgifter än vad den klarar av ( = man kan inte göra så mycket mer än vad samhällets materiella grundval tillåter). Ultravänstern i Kina fördömde detta som "teorin om produktivkrafter". Konstigt att inte Mao, som rekommenderade folk att läsa Marx, reagerade på sådant trams.
"Bombardera högkvarteret" var en kulturrevolutionär paroll. "Hundra blommor ..." kom däremot redan 1957 under en stor diskussionsrörelse som lämnade besk eftersmak. Först inbjöds folk att lufta sina åsikter fritt, sedan blev de som hade "fel" åsikter förföljda när diskussionen blev lite väl frisk för ledningens smak.
Ibland funderar jag hur mycket av det här som berodde av trångsynta och rädda ledare i kommunistpartiet och hur mycket som berodde av att det hela utspelades i en kinesisk miljö med kinesiska traditioner. Det var kanske lätt gjort att en tidigare kejsardyrkan närmast som en ryggmärgsreflex flyttades över till Mao. - Men det får någon riktig historiker eller sinolog svara på.
Det är så lite så. Är boken tokig?
Man kan väl säga att hela kulturrevolutionen var en ganska spontanistisk, ultravänsteristisk utveckling. Eller så kan man lika gärna säga att det var klasskamp i en förfallande arbetarstat. Men visst reagerar Mao mot "den småborgerliga fanatismen" som han uttrycker det?
Jag hade faktiskt ingen aning om att hundra blommor-parollen var från så tidigt som '57. Tack för upplysningen.
Mm, jo, så kan det nog vara. Men det har nog kanske också mycket med Stalininismen. Det finns ju ingen rörelse, inte ens den trotskistiska med sitt Trotskij-kramande som är så benägen till att utveckla personkulter som Maoisterna. Varje litet land tycks ha sin egen uppföljare till Mao.
Nu när du ändå är här - skrev du inte i ditt inlägg att de Fyras Gäng var en utveckling från Mao? Jag inbillade mig snarare att de dök upp när Mao misslyckats och gjorde sitt bästa för att tvätta bort kulturrevolutionen.
Fråga: Är boken tokig?
Svar: Inte så tokig tycker jag. Jag saknar vissa saker, men den får en att tänka till och det är alltid bra. Grabbarna gör nog sitt bästa med det material de har till sitt förfogande. De har ambitionen att göra en bred och djup beskrivning, men hur gör man det med några hundra miljoner agerande under tio års tid? Det krävs hyllmeter med böcker för det!
Fråga: Var de fyras gäng en utveckling från Mao?
Svar: De hade knappast fått sin maktställning utan stöd från Mao och kunde nog hans skrifter utantill. Enligt författarna ville Mao inte avsätta dem trots missnöje (han började skälla dem för "ett gäng på fyra" 1974).I boken kallas gänget för "his ideological praetorian guard". Mot slutet av kulturrevolutionen höll inte de fyra måttet ansåg Mao - gamla beprövade administratörer måste in för att reda upp i kaoset. Samtidigt ville han inte släppa idén om framtida kulturrevolutioner och då vore det olämpligt att rensa ut personer som stödde idén. Men vem vet vad han innerst inne tänkte? 1974 fick han veta att han var sjuk och skulle leva två år till. På slutet gick han knappt att kommunicera med.
Fråga: En ny Mao?
Svar: Jag tvivlar. Mao var unik. Det finns vissserligen den löjliga personkulten runt Gonzalo i Peru och det verkar vara något liknande runt Bob Avakian i USA, men jag tror inte riktigt på de killarna. Prachanda i Nepal är visserligen känd för "Prachandavägen", men någon regelrätt personkult där har jag inte hört om. Han ger annars ett solitt intryck.
Vi har tidigare haft marxismer och leninismer som rört sig långt bort från de historiska Marx och Lenin. Det skulle inte förvåna mig om det just nu utvecklas maoismer som Mao själv skulle ha svårt att känna igen. Exempelvis i Indien där Ganapathi och hans maoister har vind i seglen nu. Jag har sett att de hyllar kulturrevolutionen som idé men har svårt att tänka mig att de skulle vilja kopiera Maos metoder rakt upp och ner.
Kanske en dos maoistisk glöd, kombinerad med den mest avancerade vetenskapliga socialismen, vore hälsosamt för den ganska så trötta vänstern i Sverige?
Jo, det vore nog hälsosamt med lite mer maoism och vetenskaplig socialism i Sverige. Samtidigt som man ska komma ihåg vad allt det betyder och så. Alla socialistiska rörelser har väl sina egna betoningar och traditioner, som i viss mån är nödvändiga.
Både Bob och Gonzalos personkulter är rätt fåniga. Själv fick jag en tidning när jag var i Rostock av just Revolutionary Communist Party of USA som var 8 sidor hyllningar i olika bisarra former till deras store ledare. Prachanda känner jag inte till mycket om, men är det inte så att det pågår ett Maoistiskt uppror i östra indien och delar av norra?
Funderar på att lägga ut adressinformation om intressanta indiska bloggar/hemsidor på min blogg. Det finns sidor på engelska som är för, mot eller mitt emellan vad det gäller upproret. Många maoister är emot väpnad kamp, andra är för. Men inne i dataåldern är de allihop. En del av kampen förs på internet, och det är ju trevligare än att folk hackar varandra i bitar.
Det gamla indiska upproret som gått på sparlåga sedan 1967 verkar tillta. Och detta i något som formellt skall vara världens största demokrati!
Jag kanske återkommer i ärendet.
Det låter mycket spännande. Om inte annat så någonting för en utförlig blog post? Hör av dig om du får reda på mer.
Hej,
har lagt upp några adresser av tänkbart intresse för Indienspanare på http://bjornbrum.blogspot.com/ . Åtminstone en av dem går till folk som jag antar livligt hyllar Kulturrevolutionen. Fast jag misstänker att om de indiska maoisterna blir verkligt framgångsrika kommer det att bero av att de hittar på helt egna lösningar med ledning av lokala förhållanden. Och massrörelser av kinesisk typ passar lika bra/illa i Indien som i Sverige. Dagens indiska maoister bär omkring plakat av Mao, men kanske en Mao som genmanipulerats till att bli en indisk vishetsgubbe. Ungefär som den historiske Marx har transformerats under marxismens vandring över världen.
Post a Comment
<< Home