Revolutionsromantik

Mina tre favoritrörelser för tillfället råkar vara Ryska Socialdemokratiska partiet (bolsjevikerna) 1898~1920, Spartakisterna och deras senare evolution till Tyska kommunistiska partiet (1916~1930) och den amerikanska Svarta Panter rörelsen (1960-tal). Alla tre representerar hängivenhet, disciplin, en hög organisatorisk utveckling och djärva radikala metoder och ingrepp på den världshistoriska scenen.

Några specifika individer framträder ifrån massorna, resultat av deras situation, av kollektivet och organisationen. Den här rörelsen är nog infekterad med ikonoklasm, men en porträtten av kämpande agitatorer står i skarp, mänsklig relief till den historiska bakgrunden och ibland är det lättare att förhålla sig till dem än den vidsträckta, djupgående klasskampen.

Alexandra Kollontaj var en rysk revolutionär, ursprungligen mensjevik men tar sitt förnuft till fånga. Alexandra har missförståtts (eller hånats) som någon form av anarkist pga. visst motstånd mot Lenin och mot repressionen som byggs upp i partiet och i Sovjetunionen på 20-talet. Arbetaroppositionen, exempelvis, en pamflett som i Sverige utges av Federativs förlag (Syndikalistisk) har en löjeväckande försättsskrift som är den sedvanliga bristen på kritisk förståelse för partistriderna, klasskampen och situationen i Sovjet och Ryska KP på 1920-talet.
Kanske vore det bättre om Kollontaj hade varit mer kritisk. I slutändan blir hon mer eller mindre Stalinist, även om hennes pseudoexil som ambassadör runtom i världen (däribland Sverige) talar till hennes fördel (de ville inte ha henne i det Stalinifierade Sovjet).

Alexandra kom själv från en högborgerlig, för att inte säga adlig, familj. På många sätt och vis är hon ett lysande exempel på vad som kan åstadkommas av en lojal kamrat från ett högre samhällsskick igenom de förmågor hon tillägnat sig där. Hon är också den kanske mest lysande stjärnan på den feministiska och socialistiska himmeln igenom hur pass avancerade hennes idéer om sexualitet, kvinnans frigjordhet är redan 1917. Både dagens postmoderna feminister som flannelskjortsbärande betongkommunister har något att lära från Kollontaj.

Angela Davis är den enda av denna posts revolutionärer som fortfarande lever. Hon var (är?) medlem i USA:s KP, Svarta Pantrarna och några andra grupperingar. Svarta Pantrarna var en speciell organisation i det att de var oerhört disciplinerade och militanta - men slog aldrig först (kritiken kan ju vara att de aldrig heller slog till: som dagens rasistiska USA kan vittna om). En liknande organisation med dess höga grad av utveckling och styrka har nog inte setts till i Amerika sedan revolutionskriget (om ens då).

Davis är akademiker och har skrivit mycket om rasism, sexism och klassförtryck. På något sätt vittnar hennes tid som aktivist om de olika situationer som striderna mellan de som har, och de som inte har ter sig. I vissa fall måste stöten riktas mot en rasistisk polis- och våldsapparat, i andra står striden mellan kvinnor och män.

Slutligen är det Rosa Luxemburg som vi kommer tillbaka till. Rosas konsekventa hållning som vänstersocialdemokrat kan spåras från de tidigaste skrifterna, till brytningen med SPD och Spartakus-förbundets uppror. Även om man kan säga att Rosa är betraktad som ett helgon snarare än en djävul som Lenin för att hon misslyckades snarare än lyckades med sin revolution måste man se med nyktra ögon på hennes verk och teoretiska arv. Hos Luxemburg finner vi fortfarande det förenande som existerar i arbetarrörelsen före de värsta splittringarna - men inte den utopiska "vänstersocialism" som vissa inbillar sig finns eller funnits. Rosa var en revolutionär, framburen av det tyska proletariatet och de radikaler som högern inom Tyska socialdemokratiska partiet försökte rensa ut. Mer än vad Davis och Kollontaj ägde hade Luxemburg en allround karaktär som man måste se som oumbärlig för de bästa av de revolutionära kadrerna - hon var agitator, teoretiker, politiker, hon var redaktör för Die Rote Fahne och mer därtill.

Men även om dessa tre kvinnor är hjältar, och mer än lite revolutionsromantik borde tillägnas dem så är det viktigaste att säga de bars upp och framåt av arbetarmassorna. Specifikt de kvinnliga arbetarna. Kvinnors arbete i industrin fasades efter hand ut, på gott och ont, och de glömdes bort i historieskrivningen. Familjelönen och kärnfamiljsideologin knuffade hem dem i smutsiga, trånga utrymmen där de blev tvungna att föda barn efter barn och lida alkoholens, smutsens och fattigdomens kval instängda i ett fängelse skapat av ett socioekonomiskt uppburet könsmönster.

Som sagt, industrierna var fyllda av kvinnor som gjorde tungt, manuellt arbete. Exempelvis kunde det handla om att flytta murbruk 12 timmar om dagen, om att bygga flygplan i fabrik, om att arbeta i gruva eller i de arbeten som idag verkar lugna och enkla - i tvätterier, i textilfabriker, på lantbruken. Innan industraliseringen, och fortfarande under långa tidpunkter var arbetet på dessa platser oerhört hårda.

Kvinnor blir konsekvent undanskuffade från alla framstående platser, även de sektorer de själva dominerar. Exempelvis vårdyrken, matlagning, i hästsporter som alla utgörs i stor del av kvinnor är män ledande företrädare. Kommunistiska och andra vänstergrupper har inte varit hjältar när det kommit till kvinnlig emancipation - grabbigheten och machismon existerar fortfarande i hög grad. Men att kvinnor som Luxemburg, Kollontaj och Davis med sina olika intressen, styrkor, svagheter och historiska situationer har slagit sig fram i mansdominerande grupper är inte bara ett tecken på deras egen förmåga utan även den emancipatoriska kraft hos arbetarklassens kvinnor som nödvändiggörs dubbelt upp i deras sits som kvinnor och arbetare. Utan feminism, ingen socialism. Bakom deras porträtt döljer sig miljoner och åter miljoner av okända arbeterskor vars öde vi möjligen aldrig kommer känna. Luxemburg och de andra ger oss en möjlig dörr varigenom vi kan skymta de väldiga strider som varat sedan industrialismen och den moderna sexismens uppkomst.