Anton Nilsson i radio.

Tack vare en kamrat har jag lyckats hitta den här inspelningen av Anton Nilsson från 60-talet någon gång. Det är sjukt häftigt! Anton Nilsson, som sprängde Amalthea, blev dömd till döden och fick en massiv, massiv solidaritetsrörelse för sig och de andra ungsocialisterna åkte sedan till Sovjetunionen och berättade om revolutionen och de gestalter han träffade som Lenin eller Trotskij. Lyssna!

Demokratisk centralism.

En kamrat bad mig skriva om den demokratiska centralismen, leninismens sätt att organisera sig. Och det är väl mer än nödvändigt att göra i dessa dagar då vi har den fantastiska situationen att det existerar två läger som båda hyser samma åsikt men avskyr varandra. För det första, den största gruppen med varierande frihetliga, vänsterkommunister, oorganiserade folkrörelsemänniskor, socialdemokrater, etc, etc. och den andra och minsta: avantgardister i olika mindre vänstergrupperingar (trotskister, M-L:are, osv.). Båda anser att de leninistiska organisationsprinciperna är monolitiska, ultracentralistiska, basen lyder toppen och så vidare. Den ena sidan hatar det och den andra romantiserar det.

Ingenting kan ju vara mera galet. Nog för att demokratisk centralism är ja, centralistiskt, och nog för att varierande historiska uttryck har varit monolitiska och diktatoriska. Men leninism är inte helt simpelt den blinda lydnaden. Ernst Mandel har skrivit en pamflett som ni kan hitta här. Den kommer vara utgångspunkten för den här diskussionen. Läs gärna den.

Mandels text innehåller mycket konstigt, till exempel scheman för hur klassmedvetande utvecklas i olika revolutionära skikt. Den är också i allmänhet anti-spontanistisk, men lyckas ändå hålla en balanserad diskussion och inte helt avskriva spontanta klasstrider eller icke-revolutionära massrörelser. Det är dock en ganska bra text i många avseenden, men den kanske hade kunnat må bra av att tillföra organisatoriska noter på ett mer konkret plan. Beslutsvägar, stadgar och liknande.

Demokratisk centralism är då ett sätt att möjliggöra revolutionen. Skepsis gentemot spontana klasstrider och dess möjlighet till revolution gör att man behöver ett organiserat avantgarde som lägger ner hela sin tid på att förbereda revolutionen, sprida revolutionära idéer och så vidare. För att det ska fungera krävs det planering, erfarenhet, ledning och disciplin. Vissa har lyckats göra det till en dygd att tro att man inte ska tänka själv utan hoppa när ledningen vill det. Men det är inte fallet. Leninismens motto består ju i "enighet i handling, öppenhet i diskussion." Man utarbetar en linje efter konkreta situationer och förutsägelser, väljer en ledning som sedan förverkligar linjen. Jag har tidigare beskrivit den extrema öppenhet i det ryska socialdemokratiska partiet med två fientliga fraktioner som bekämpade varandra och kallade varandra för varierande elaka saker: mensjevikerna och bolsjevikerna. Och det är helt okay, till och med kanske nödvändigt. Så länge som man respekterar demokratiska beslut. Om tjugo röstar mot en då kan inte heller den siste bojkotta beslutet.

Men självklart är och var problemet med en centraliserad ledning (demokratisk centralism begagnar ju sig av arméliknelser och termer) att den kan få ett eget liv, bli reformistisk, undertrycka basen och så vidare. Det är ett massivt problem som, så vitt jag vet, inte har fått en riktig lösning.

Men vidare så finns det mycket viktigare delar av demokratisk centralism än exempelvis lydnad. Synen på kadern är nog mycket viktigare. Erfarenhet, centrala yrkesrevolutionärer som befriats från lönearbete, disciplin och en stor fond av kunskap är några av kaderns dygder. I en historisk ironi så är de svenska frihetliga mycket närmare det här än de svenska leninisterna! Endast de som är mycket aktiva är medlemmar av partiet. Och här någonstans så tror jag man kanske kan ha en lite annan ingångsväg än vad Mandel har till leninistisk partiorganisering. Jag hyser mycket mer tilltro till revolutionära, spontana rörelser och arbetarklassens medvetandenivå än vad både han och många i den här traditionen har. Det Marx beskriver i sina böcker och texter är inte handlingarna av en medveten förtrupp utan av klassresningar som sker av naturliga skäl - faktumet att det kapitalistiska samhället driver fram oerhörda konflikter.

Där måste man också fråga sig hur man får kunskap och återkomma till den diskussionen. Kan man läsa sig till hur man gör revolution? Kan man bygga en barrikad av böcker? Mja. Jag är tveksam, men jag tror inte att det är ett hinder för den här typen av organisering. Istället för att kanske ställa upp tomma, ahistoriska regler för hur arbetarklassens kamp ska se ut kan man kanske helt enkelt säga att med centrala kaders med mycket erfarenhet av både praktisk och teoretisk natur så kommer vi kunna göra revolution mycket, mycket snabbare än de många vilda utbrott av klasskamp som vi har sett och fortsätter se. Den praktiska inlärningen av kampmetoder är mer eller mindre försvunnen för vår tradition idag och därför är alla kaders också bara boklärda och experter på att dela flygblad. Inte för att det är dåligt, men det är ju överhuvudtaget inte nog.

Sedan måste man ju också tänka på konkreta situationer och använda marxismen. Kommer vi kunna organisera ett parti som är likt bolsjevikernas 1917? Tja. Kanske. Vill vi det? Det är något helt annorlunda. Vi kan ta med oss lärdomar därifrån, men vi måste också komma ihåg att vi har andra situationer idag där andra organisationsformer i stort eller smått måste prövas. De autonoma marxisterna i Italien ansåg ju att leninismen var en jättebra idé under tiden för ryska revolutionen och en bit framåt, men idag så måste vi kanske organisera klassen på ett annat sätt. Därmed finner vi också det dialektiska sambandet mellan vad folk tror är totala motsatser: demokratisk centralism och autonoma kampgrupper. I själva verket är de djupare förbundna, och i sverige så är den autonoma/frihetliga rörelsen mycket närmare traditionella kommunistiska metoder än vad de själva säkert vill tro.

Och där kanske ännu en poäng kan göras. SAC:s politiska strejk i november 2006. Om jag någonsin sett någon agera som ett avantgarde så var det väl ändå dem! Snöbollen som sattes i rullning var syndikalisternas förtjänst. Så kan man agera som en förtrupp igenom att utlösa en handling och medföljande propaganda och få ett oerhört stort genomslag med hjälp utav relativt sätt få, men oerhört duktiga medlemmar.

För att på något sätt börja avrunda så är en annan viktig sak att framhålla, vilket Mandel missar, demokratisk centralism som anti-repression. Återigen finner vi likheterna till autonom organisering. Kadernamnet (partinamnet) som var standard har nästan försvunnit i våra dagar, tillsammans med alla dessa hemliga papper, medlemslistor och annat. Det är inte så konstigt. Behovet av anti-repression finns inte för partier som är helt uppbundna i den borgerliga staten eller är i sig totalt meningslösa.

Organiseringen i mindre grupper ("celler") finns inte heller. Kanske vore inte det heller intressant - återigen tycker jag inte att man ska tomt upprepa gamla situationers varje princip. Men som ett grundläggande medel för att arbeta är nog mindre grupper på 2-5 personer idealistiskt, uppbundet i mer centrala demokratiska former såklart. Arbetsplikten också, även om själva namnet är avskräckande. Men det är nästan givet när man har en kamporganisation med kaders. Om man inte gör någonting så är man inte heller medlem. Man kan tycka vad man vill om det, men det är en grundbult i demokratisk centralism.

Som sagt så hyser jag en viss skepsis till vissa yttringar av den kommunistiska rörelsen och hur den organiserats, exempelvis hur Mandel skriver. Jag tycker han nedvärderar arbetarklassen och negligerar praktiken som ett sätt att få kunskap. Dessutom tvivlar jag på att ren kunskap verkligen är vägen till frälsning och sättet på vilken man får korrekt insikt i revolutionens skeenden. Men det är en modell som måste studeras och som har oerhört mycket revolutionär potential, hur mycket skit som än kastas på den av både dess motståndare och dess anhängare i deras knäppa tolkning av leninismen.

90-årsdagen av revolutionen.

Kamrater, det är en dag att vara stolt över. För nittio år sedan började ryska revolutionen. Som följd av det kastades det imperialistiska kriget över ända, som rösträtten blev verklighet i dess första riktiga former i Sverige. Revolutionen spred sig över hela världen blixtsnabbt, och nyheten av den skrämde överklassen och gav arbetarna hopp.

I sovjeternas Ryssland infördes världens mest radikala konstitution som gav fri- och yttranderättigheter långt över de flesta borgerliga stater på den tiden, frigjorde kvinnor och etniska minoriteter, upprättade lagar och ett klart rättssystem. Ett hisnande steg framåt för det annars så reaktionära Ryssland. Kontrollen över landet hade råden, sovjeterna, och deras högsta organ - kongressen. Bolsjevikerna var kärnan i revolutionen, och stöddes av olika vänsterflyglar bland mensjevikerna, socialrevolutionärerna och andra grupperingar. Revolutionens kraft var så tilldragande att Max Weber i Tyskland, en direkt anti-marxistisk liberal sociolog kämpade för den tyska revolutionens sak, och Bertrand Russell, sonen till en engelsk premiärminister på 1800-talet skrev en entusiastisk pamflett om socialismen som framtiden. Överallt dök panik och glädje upp, rädsla och mod, tillförsikt och instinktiv aggression.

Det oerhörda i att ett folk med obscent låg läskunnighetsnivå, som genomgått tre år av svält, krig och död, under en av världens mest repressiva regeringar lyckades kämpa sig till frihet är helt enkelt bortom förstånd. Soldater deserterade, även på väg för att kväsa upproret. Kronstadts matroser stod i första ledet. Kvinnor syntes på barrikaden, arbetarna ockuperade sina fabriker. Kerenskijregeringens inkompetens och fortsatta stöd till imperialismen sopades bort av folket.

Att de fasor som senare skedde faktiskt tog plats skedde pga. det scenario av vilda krafter som släpps lös under en revolution. Intervention av elva fientliga stater, strider på tretton fronter. Vilda härjningar, våldsdöd, laglöshet och konstanta kamper drev det unga Sovjet till ruinens brant. För att införa socialism krävs ett visst materiellt välstånd: det är ingen tom fras som vissa hävdar som en del i marxisters överdrivna ekonomism. Snarare så måste allas behov kunna tillgodoses och produktionen överlämnas för behovsproduktion snarare än profit, något som är omöjligt i tidigare stadier av utveckling.

Så var det då rätt att göra uppror? Ja, det är klart att det var. Överallt kring världen följde de allra bästa av oss in i de kommunistiska, revolutionära partierna som en direkt följd av ledarskapet i de gamla partiernas svek och för att följa det ryska exemplet. I Ryssland härskade sovjeterna, men förräderiet från mensjevikerna och socialrevolutionärerna, som bland annat mördar bolsjevikledare och kollaborerar med imperialisterna som invaderar Sovjet driver fram en diktatur som endast skulle vara tillfällig. Inte för att bolsjevikerna var guds bästa barn, men då skulle de aldrig lyckats heller. Kommunisterna i Ryssland företrädde folkflertalets intressen, alla andra sopades bort efterhand av folket. Björnbrum beskriver detta väl. Intressant att se är hur underliggande ideologiska och klara teoretiska ståndpunkter, som reformismen hos mensjevikerna, gör att de till sist blir kontrarevolutionärer. De bästa av dem, med bland annat Kollontaj och kanske även Trotskij, lierade sig med bolsjevikerna när de insåg detta.

Klart är att revolutioner ställer allt på huvudet, och allt på sin spets. Den röda fanan vajade från den första arbetarstaten 1917. När Sovjet till slut degenererade är jag inte intresserad av just nu. Endast det revolutionära arvet. Här i Sverige hade vi hungerkravaller, hot om revolution, delar av Norrland som defekterar till Sovjetunionen (Pajalasovjeten). Vi hade också krigshets, frivilliga i Finlands inbördeskrig (ett inbördeskrig som vanns av tyska stödtrupper). Det var nära på den tiden, men Branting och hans gäng höll tillbaka. Tyvärr.

Det kommer alltid finnas hets mot folket, och speciellt mot oss kommunister. På den tiden spydde man galla över sovjet på olika sätt. Lenin var en tysk spion. Det hela var en judisk konspiration (Karl Radek och Leo Trotskij var judar). Det öppnade vägen för tysk aggression. Än idag lägger man ut dimridåer och försöker ljuga om det ena eller det andra. Trotskijs militarism. Bolsjevikernas odemokratiska metoder. Massdödandet.

Till det säger vi: Trotskij var försvarsnihilist och tar upp geväret endast för att skydda revolutionen. Bolsjevikernas demokrati var nästan överdriven: ryska socialdemokratiska partiet är så tendensfritt att man hade mer eller mindre två partier i ett (mensjevikerna och bolsjevikerna). Och de miljoner som strök med dog när tyskland och tio andra stater rycker in i sovjetunionen, totalt förstör dess handelsförbindelser, mördar urskiljningslöst (de kontrarevolutionära kossackerna genomför bland annat ett antal 'pogromer' på judiska byar, en populär sak i tsaristiska ryssland, i korthet går det ut på att utplåna hela samhällen). Visst försvarar sig kommunisterna, det är varje revolutionärs plikt. Men det skedde inget mer än vad som sker i krig. Och krig, det är något vi kan räkna med så länge vi har kapitalism.

Slutligen finns det ingen revolutionens metafysik, ingen tragisk historia om att hjältemodiga resningar alltid slutar i terror. Pseudohegelianskt babbel från högerhåll är jag ointresserad av. Det var rätt att göra revolution i Ryssland 1917, och det är det idag. Notera endast klarheten i Lenins, Trotskijs, etc. framställning över nödvändigheten i en revolution. Den klarheten kan vi behöva än idag, och sedan ett målmedvetet arbete för att ta oss dit. Tills vidare kan vi väl bara räta på ryggarna och säga som man gjorde då: all makt åt sovjeterna! Länge leve revolutionen!

Ett ögonblick av kritisk historia

Efter ett besök i den kungliga huvudstaden inser man lätt den försoffade inställning som man själv vaggas in i av den kvävande borgerliga ideologi som är förhärskande i samhället. Rosa Luxemburg skriver:

Plötsligt händer så något, som har samma effekt, som om någon mitt i en krets väluppfostrade, fina och vänliga människor av en slump påträffade spår av vedervärdiga förbrytelser eller skamlösa utsvävningar under de kostbara möblerna. Plötsligt rycker den fruktansvärda misärens spöke bort masken av välanständighet från samhällets ansikte, och dess ärbarhet visar sig vara en skökas smink. Plötsligt visar det sig, att en avgrund av barbari och djuriskhet gapar under civilisationens yta av glans och glitter; helvetiska bilder stiger upp, bilder där mänskliga varelser gräver i soporna efter avfall, vrider sig i dödsryckningar och döende skickar upp sin pestlukt. Och muren, som skiljer oss från detta dystra skuggornas rike, visar sig vara en grant målad papperskuliss.

Precis på detta sätt är den borgerliga historia som berättas för oss i hela vårt liv. En berättelse som får oss att misstro oss själva och själva den erfarenhet som vi fått. Den enda möjligheten för oss att bryta oss ur den, att bygga en konsekvent världsbild och återsamla alla de sönderslagna bitar av spegeln som borgarklassen spritt över samhällets golv är att förena oss med alla andra i samma situation och mödosamt knyta syskonbanden och organisera den kamp som bedrivs på gator, på torg, på fabriken och kontoret, i polisstationer och skolsalar.

Jag tror Peter Weiss menade någonting i den här stilen när han skrev Motståndets Estetik. Vi måste konstant ta oss an det förflutna och betvinga det, inse vad Dagens Nyheter verkligen skriver och vad som egentligen döljer sig bakom officiella proklamationer, i TV-nyheterna och i människors dagliga tal.

Stockholm är en stad som alla andra, märkt av klasskamp i tusen år eller mer. Djupt ingrodd med den svenska arbetarklassens uppvaknande i den Fackliga Landsorganisationen och i det Socialdemokratiska partiet. I berättelsen där människors frihet är penningens frihet är fackföreningen och sammanslutningen bara en konspiration, en illvillig och oförstående blockad gentemot den bästa av alla möjliga världar. I deras berättelse reduceras vi till barn, till själviska usurpatorer och barnsliga våldsmakare.

Alla vet egentligen hur det är, av samhällets majoritet det vill säga. Borgarklassen berättar sina historier för att överhuvudtaget klara sig existentiellt och ideologiskt. Arbetarklassen inser vad som händer, men dess förståelse är inkonsekvent och steget från insikt till aktiv handling kan vara långt. Att organisera människor för klasskampen är att medvetandegöra dem och i de stunder när nävarna knytes kring upprorsfanans stång rycker man bort anständighetens mask från samhällets ansikte och - än viktigare - kan då gemensamt möta våra verkliga villkor och vår verkliga situation och kämpa tillsammans.

Som miljoner gjort före oss och kommer göra efter oss sjunger man Internationalen gemensamt och låter den dåna ut i möteslokaler, Folkets Hus, på gator, på en vinterkall gata i Petersburg 1917, från ett podium i USA, på en demonstration i Egypten. Vi har en lång, vacker tradition som mer levande än någon text beskriver vilka vi är. Den är nersatt i monument, texter, sånger och framförallt - i oss själva. Stolthet över partiet och rörelsen är det enda möjliga för att vara stolta över oss själva. Och det är också det enda möjliga när vi reellt har mött oss själva, vår situation och vår historia.