Inför Salem

These Exiled Years lämnar en rimlig kommentar till den reaktionära utvecklingen i borgarklassen:

Så, låt mig åter igen konstatera faktum, Jan Carle är (med all sannolikhet) ingen nazist. Men varför är han inte det? Är det verkligen av någon stark antifascistisk övertygelse? Eller skulle Jan Carles antikommunism i ett annat samhälle med ett annat politiskt klimat drivit honom i faderns fotspår? Alldeles nyligen bevisade ju borgarna i Farsta hur den rabiata antikommunismen ännu i dag leder till sympatier för fascister.

Vi ser en konstant förbruning i Europa, nu senast med Schweiz. Frågan är om vänstern är kapabel till att stoppa den utvecklingen som det ser ut idag. När Mona Sahlins Socialdemokrater har omvandlats helt till liberaler så finns ingenting att sätta emot. Mp skiter helt i folk som vanligt. Vänsterpartiet förblir kvar, men även där finns stora problem i vägen - organisatoriska såväl som ideologiska.

Men det är endast vi som kan stoppa fascismen. Det gör vi inte igenom parlament och voteringar (även om de kan hjälpa) utan igenom masskamp. Att någonsin lita på borgerliga allierade blir, i en situation som these Exiled Years beskriver, totalt meningslöst för att inte säga katastrofalt. Det gick ju, som vi vet, rätt åt helvete med folkfronterna.

I det här kanske vi också måste inse någonstans vilken form utav stat vi bor i (fem poäng till den som gissar rätt) och på allvar ta ett helhetsgrepp på situationen vi har framför oss. Fascism, det ser vi inte bara i de tragikomiska "nationella" grupperingarna utan i Heiligendamms järnstaket, i de brittiska tidningarnas hetsjakt på muslimer, i Folkpartiets kadaverdisciplin. Det är kanske dags att sluta gråta och liksom vi vill "göra expropriatöterna exproprierade" också slå tillbaka.

En bra sak man kan göra redan idag är exempelvis att donera pengar till Nätverket Mot Rasisms Salem-mobilisering vilket man kan göra igenom motkraft. Än bättre är att inte sörja, utan organisera.