Harry Cleaver och den autonoma marxismen

Jag har nyss läst ut Harry Cleavers "Att läsa kapitalet politiskt" som under kort tid blivit ultravänsterns bibel. Det är en ganska intressant bok men gjorde mig samtidigt lite besviken. Egentligen inkluderar den samma del moralism och analyser som man blivit bekant med i populariserade versioner av Cleaver eller den autonoma marxismen.

En hel del bra saker finns förstås i den, speciellt för att ge mer liv i den lite avdankade vänsterrörelsen. Ett huvudsakligt problem som jag tycker är väldigt framträdande är vår bild av staten, revolutionen och samhället. Att våra förändringar måste ske igenom opinionbildande som driver fram samhällsförändringar, speciellt tolkade igenom en parlamentarisk ram. Detta kommer på sikt leda till förändrade styrkeförhållanden och kanske en övergång till socialism - den gamla eurokommunistiska idén om den fredliga vägen till socialism (läs: reformism).

Den autonoma marxismen ger oss möjligheter till att förstå och utveckla de sätt på vilken klassen organiserar sig för att underlätta sin existens och kämpa emot. Igenom maskning, att planka eller andra metoder. Det ger en mikronivå till klasskonflikter som är till gagn för alla på ett direkt och omedelbart sätt. Direkt aktion - hur pass mystifierat och mytifierat det än må vara - ger en dimension som på allvar kan hjälpa konkreta människor och kollektiv. Detta snarare än det långsiktiga, abstrakta och nerslöade parlamentariska eller opinionsbildande. Ibland pratar vi om att när studenter, eller arbetare eller vilka det nu är blir förbannade ska de tänka på oss (om det nu är Vänsterpartiet, VSF eller vilka det än må vara), och att vilja ansluta sig eller stödja oss. Men varför skulle de vilja det? "Argh, jag är så förbannad! Nu jävlar ska jag sätta mig i en nämnd!"

Jag beundrar ändå den autonoma marxismen för att ge oss de verktygen som vi behöver för att förstå, uppmuntra och underbygga alla de tricks, knep, metoder och annat som arbetarklassen använder sig av. Men däremot så är jag mindre övertygad om att det alltid är så lysande. Betänk situationer där en grupp arbetare ordnar billig, eller gratis, trafik till och från arbetet igenom exempelvis att de övertalar en välvilligt inställd busschaufför som är på väg hem från nattsträckan till bussterminalen att köra dem alla. Det är ju bra. Eller tänk över studenter som ordnar upp egna föreläsningar och seminarier för att göra det enklare att klara tentor och tänka kritiskt. Det är också bra.

Det är dock sådant här som man kan tänka sig att olika institutioner borde tillgodose oss. Vi kanske spenderar en timme eller mer till arbetet varje dag, en timme som vi bara kastar bort av vårt dygn, som vårt företag borde betala för oss. Vi åker bil eller buss till jobbet. Vi skaffar oss körkort, språkkunskaper eller annan extrakompetens. Saker som ibland betalas av arbetsköpare, men som är sektorer som arbetarklassen kan tillkämpa sig makt över. Om man organiserar sådana saker utanför kapitalet, då finns också risken att man i förlängningen gör kapitalets arbete. Dvs. om man reproducerar sig bortom kapitalet, då har man bara gjort kapitalets jobb.

Det är andra liknande problem som jag också finner med Cleaver, men egentligen mer med andra autonoma marxister. Idén om att socialism, eller "utsidan" kan existera i en liten grupp, situation eller plats. Socialism är ett sätt att producera, det är inte att laga mat tillsammans på jobbet. Man kan riskera att uppsplittra kampen och avleda den till meningslösa, för kapitalet harmlösa, kamper.

Med det sagt så är det ju ofta autonoma, syndikalister eller dylika som är de mest kapabla socialisterna när det kommer till klasskamp. Det är också bra att de grupperna mer och mer tagit upp Marx istället för Bakunin eller Kropotkin. Jag är dock mer övertygad om att man kan hitta mer gångbara texter från autonoma marxister än Cleaver, tillbaka till italien och Tronti. Där har vi även en klar länk till den kommunistiska, revolutionära rörelsen som många i min del av vänstern kanske känner sig mer till hemma med.

Slutgiltigt vill jag göra observationen att Engels verkar vara den alla ger sig på i fall de inte riktigt gillar några av Marx konkreta ställningstaganden. Engels, som vi alla vet, hjälpte till att organisera det unga tyska socialdemokratiska partiet och förde marxismen in i folkflertalets medvetanden. Jag har ju innan kritiserat existensen av hur man kan gå från den ena tillfälligheten till den andra, men jag börjar vika mer och mer inför idén om att vissa uppfattningar kan leda oss till vissa andra ställningstaganden. Man ska nog vara extra varsam när attackerna på Engels börjar, han som aldrig var en lika stor figur som Marx och som därför kanske kan vara en bra språngbräda att påbörja olika revisioner av marxismen med.

Vidare så får man också känslan att rörelser som inte haft politiska genombrott också mycket lättare kan ge sig själva en änglalik skrud. Anarkister och vänsterkommunister av olika slag har lejondelen av den blodiga, tragiska historian som hela arbetarrörelsen äger och mycket lite av våra konkreta genombrott. Rosa Luxemburg är kanske en hjälte för att hon misslyckades med sin revolution. Lenin en djävul för att han lyckades.

Men för att inte sluta med att hetsa vänsterut så måste jag faktiskt påpeka det stora behovet av att studera den italienska autonoma marxismen och ta tag i direkta aktioner för att bekämpa kapitalismen. Ingen annan teoretisk rörelse tillåter oss att göra det som automarxismen. Gå nu och läs Cleavers bok.