Om vi inte ser det, finns det inte

Jag brukar inte ägna mig åt skrivande som handlar om att tycka synd om de svaga eller bli indignerad över deras situation. Det kan andra vänsterbloggar få göra. Det som sätter ord på min politiska hållning och uppfattning är snarare hatet och indignationen från Rosa Luxemburg, Leon Larsson eller Malcolm X, inte Jesus eller en peace and love idé om samhället och politiken. Men vissa saker gör en faktiskt upprörd. Läs Hanna Gunnarsson, Vänsterpartistisk kommunfullmäktigeledamots två poster om bänkdebatten i Lund. I korthet kan man säga att några borgare vill ta bort bänkarna där A-lagarna i Lund sitter, helt enkelt för att jaga dem ur sikt. Läs här, och här. Hanna är som bäst när hon skriver såhär:

Det verkar finnas folk i den här staden som tror att samhällets problem med missbruk, arbetslöshet och hemlöshet löses genom att man tar bort bänkarna i stan. Det är ju skrattretande! Det handlar ju självklart inte om bänkar. Det handlar om att lundaborna, eller en del av dem, inte vill bli varse om samhällets problem. Istället för att fundera på vad vi egentligen måste göra, väljer man att blunda och ta bort bänkar!

Ett gäng borgare vill alltså bara jaga bort dem från där de sitter. Skyffla undan problemet under mattan. Som Moderatsvinet i Malmö blev "upprörd" varje gång han såg en tiggare på gatan. Som borgarrådet i Stockholm som också vill jaga trasproletariatet. Som om det inte är nog redan. Som om inte de blir spottade på, misstänkliggjorda, utestängda. Som om inte polisväsendet trakasserar och spöar dem. Jävla borgare.