Revolutionär taktik

Under senare tid har jag funderat mycket kring taktik och tankarna rör sig kring ett par olika saker. En av dem är uppställandet av paroller och utvecklingen i kampanjer. Politiskt arbete handlar ofta om att bygga opinion och försöka svänga folk mer åt vänster i allmänhet. Den leninistiska partilinjen är ju generellt att bygga upp stöd och förtroende för partiet igenom dagspolitiska krav, även om sådana inte alltid skulle vara möjliga. Detta exempelvis för att tvinga andra organisationer att avslöja sig för vad de är, såsom den gamla enhetsfronstaktiken gentemot socialdemokratin där man ställde krav som reformisterna inte kunde gå med på utan att bryta mot klassamarbetet. Den gamla anekdoten med Lenin och tévattnet är en annan.

Till skillnad från detta kan vi då tänka oss Luxemburg som lägger stor vikt vid det ständiga inpräntandet av den revolutionära nödvändigheten och det långsiktiga målet, socialismen. Mellan dessa två linjer finns det en motsättning, i alla fall generellt. Den här posten är en diskussion om revolution och reformism som också berör militanta undersökningar som kampmetod, som efterlyst av en kamrat på den här bloggen, samt Vänsterpartiets + medföljande organisationers problematiska ställning i frågan om taktik och organisation.

Revolution

Vi har väl alla träffat dem - tokarna. Kalla dem för SP, KP, Perus Kommunistiska Parti eller någonting annat. Vi får sektiga flygblad av dem som handlar om varför de har rätt och alla andra har fel, och börjar sedan gorma om revolution. Den leninistiska linjen är ett försök att överbrygga den här tokfaktorn och skapa masspartier med bas i arbetarklassen som kan agera som ett avantgarde och driva fram och sedan utkämpa revolutioner. Kräv bröd och fred tillräckligt hårt och arbetarklassen kommer sluta upp när man bevisat sig.

Problemet är att det finns en övergång mellan det man talar om till massorna och det man själv snackar om. Å ena sidan revolution internt, å andra sidan reformism utåt. Övergången för rekryter kan vara svår och förvirrande. Än värre är det som har hänt i Sverige, och som man kanske kan spåra tillbaka till den eurokommunistiska strömningen i allmänhet. Om man har dagspolitiska paroller och vill agera som enad trupp måste man inpränta parollernas vikt i medlemsbasen. I ett parti eller organisation som saknar organiserad studieverksamhet kan lätt parollerna bli den politiska verkligheten och utvecklingen i nyrekrytering och politisk linje utmynnar i reformism.

Men finns det då något sätt att klara sig undan att antingen bli en ultravänsteristisk tok eller sosse? Eventuellt. Kanske finns det taktiker som har en större tendens att väcka klassmedvetande.

(PS: Jag har ingenting egentligen emot KP eller SP, så ta inte illa upp om ni råkar vara medlemmar där, de tjänar endast som förklarande exempel.)

Revolutionär taktik

Det finns ingen klar färdkarta till revolutionen. Men vi har lärt oss ett och annat efter den långa tid som vi har varit involverad i den organiserade kampen gentemot kapitalet. En av de saker vi förhoppningsvis har förstått är att kunna plocka åt oss olika taktiker från olika strömningar och anpassa dem efter vår konkreta analys. Det är styrkan av det revolutionära partiet: dess utomparlamentariska och parlamentariska ben bildar tillsammans en aktionsenhet som överträffar alla andra organisationsprinciper i dess bredd och mångfald i taktik och strategi.

För att stjäla lite då, Militanta Undersökningar beskrivs på ett ypperligt sätt här av bloggaren Guldfiske. Som ni kanske snabbt förstår tillhör inte metoden direkt den kanske typiska leninistiska, centristsocialistiska linjen (gentemot ultravänsterister och socialdemokrater på de ideologiska flankerna) utan den italienska autonoma marxismen.

Jag ämnar återvända till militanta undersökningar senare, men de är väl värda att tänka på som ett sätt att uppmana det politiska subjektet och följa det i sin förståelse och förhoppningsvis handling i sin politiska situation. Det vill säga: det uppmanar subjektet till aktivt motstånd vilket inte passiverar som dagspolitiska paroller kan göra, eller verkar helt skogstokigt i dess vilda skriande efter revolution. Det har sina brister, självklart, men alla som inbillar sig att politisk verksamhet inte tar tid och att man inte måste spendera åtskilliga månader och år för att bygga bara en bra grund att stå på i ett område, arbetsplats eller skola är hopplöst naiv.

Är det då en Luxemburgistisk dröm? Att mana till strid för det långsiktiga målet, att få massorna att röra sig själva och kasta sig in i masskampen? Kanske. Förhoppningsvis kan det spridas som kampmetod. Just nu är vår arsenal hopplöst tom. Varje vapen mot borgerligheten förtjänas att testas.

Reformism

Vad är reformism, egentligen? Jag har skrivit om det tidigare, men det är värt att nämna återigen. För många är reformism ett skällsord, för de flesta är det nästan självklart. Reformer är värdefulla, att förneka framstegen som gjorts sedan arbetarklassens organisationer steg in på den politiska arenan är omöjligt.

Men reformismen är bara en del av det politiska arbetet. En del som tyvärr tar över mer och mer. Utan trycket från en massrörelse är reformer som verkligen hotar eller förändrar systemet omöjliga. Inte heller kan vi uppnå någonting reellt utan praktiker som utgår från de politiska subjekt som berörs. Ingen jämställdhet utan kvinnors handling, ingen socialism utan arbetarklassens aktiva och ledande roll.

I dessa dagar av sossefiering är det inte märkligt att delar av vänstern i Sverige ser tillbaka på forna tiders socialdemokrati som någon form av hjältar. Det bör kommas ihåg att SAP förföljde och jagade kommunister, syndikalister och andra som inte ville hålla käften, rätta sig i leden eller bekämpa kapitalistklassen. Deras fifflande, deras svågerpolitik, deras svek gång efter annan, deras folkhem med dess inkluderande och dess exkluderande och dess klassförräderi. Nej, för fan kamrater. Om vi är Luxemburgister eller Leninister i den politiska taktikens mening är ointressant - om så vi höjer våra ögon mot det fjärran målet och den hårda striden där, eller om vi med praktiskt blick ser tidens tand och kampen som rasar runtomkring oss kvittar vilket. Låt oss för oss själva erkänna vårt mål. Låt oss sedan formulera en strategi och en taktik därefter. Vi har allt vi behöver, bara vi vågar använda det.