Rasism och revolution

Är man rasist bara för att man älskar sitt land? ...är ju en av de där fraserna som signalerar att någon är just rasist. Rasism är mycket mer än bara missförstånd, dumhet eller att vara outbildad - men det har just att göra med att lägga in essentiella känslor och uppfattningar i nationer, etniciteter eller dylikt. Rasism förmodligen ganska lite med någon av de sakerna att göra. Men, vi lever ju i en tid då vänstern är någon form av liberaler plus. Liberté, fraternité, egalité! Då blir det också naturligt att bli antirasister i någon form av lattéstuk. Det blir också naturligt att tro att det är den där dumma arbetarklassen som inte riktigt fattar, och som vi måste upplysa, som är rasistisk.

Missförstå mig rätt nu, jag menar inte att individer ur arbetarklassen eller tom. skikt ur den inte skulle kunna vara rasistiska. Men rasism är inte ett arbetarfenomen. Det har inte uppstått ur arbetarklassen, och det är kanske inte ens där dess primära bas ligger.

Nej, rasism fungerar på ett helt annat sätt än att det har att göra med fördomar. Det man kallar för essentialism är självklart en viktig del av det hela, dvs. tron att det finns inneboende egenskaper hos en viss grupp. T.ex. att romer är tjuvaktiga eller att danskar är fulla hela tiden. I centrum av världssystemet har vi överlag tendensen att tycka att uppror, upplopp, kamp och strid inte är moraliskt berättigat här ("här" och "där" är ord man ska akta sig för lika mycket som "svartskalle" eller något liknande). Vi stänger ute de som kämpar, eftersom vi ju har en massa fina demokratiska spelregler här. Annat gäller i Venezuela, Indien, Kina eller något annat ociviliserat land i pereferin. Att säga att men så kan man inte göra här! är essentiellt (hah!) att säga att jag är inte rasist, men...

Och tyvärr är det någonting som centrums vänster är så bra på. Idolisera någon frihetsrörelse långt, långt borta och sedan få spel så fort någon sätter eld på en soptunna på möllan i Malmö. Vilket i sig också hör samman med en av de andra galna hörnstenarna i vår verklighet - att se oss själva som monolitiska enheter gentemot resten av världen. Att tro att vi i centrum har samma intressen som de härskande eliterna. Att tro att vi ska solidarisera oss med norrmännen som blev sprängda i luften av afghaner nu i dagarna istället för med afghanerna. Nä, för helvete! Död åt de norska ockupanterna. Och för övrigt - jag hoppas Nordic Battlegroup kommer tillbaka i bodybags tillsammans med specialstyrkan så att sveriges eliter inte någonsin funderar på att sända trupp någonstans överhuvudtaget igen.

Rasism har ju just blivit en moralisk slagdänga som kanske just på grund av sina liberala rötter (i den betydelse vi oftast använder det iaf) kunnat användas för att göra olika moraliska fördömanden. Det måste vi sluta med, i alla fall när vi försöker prata om det på ett rimligt sätt. Istället måste vi komma ihåg att solidarisera oss på riktigt med alla i samma situation som oss. För det är vi, vi och pereferins arbetande majoritet. Internationell solidaritet handlar inte om att ha en Che Guevara plansch (jo, jag har en) eller att idolisera frihetsrörelser runtomkring i världen (och jo, jag gör det) utan om att kämpa tillsammans internationellt och inse att vi inte har någonting gemensamt med överklassen i centrum. Att bombplanen över Afghanistan och Irak, dödsskvadronerna i El Salvador och Colombia, muren i Palestina och USA är bomber över Stockholm, planerade mord i Göteborg och en mur rakt igenom Malmö.

Men vidare så finns det andra, oerhört viktiga beståndsdelar av hur vi ska tänka på rasism. Varifrån kommer organisering och klassmedvetande? Inifrån eller utifrån? Ska vi gå och upplysa massorna? Nej, jag blir mer och mer tveksam till det. Klassmedvetande uppkommer i situationens strider och kamper. Då smälter även rasism och sexism bort (eller tar ett steg tillbaka i alla fall). Vidare så är nationsbegreppet något som även blir allt mer relevant när man pratar om rasism och revolution. Att bygga sin politiska verksamhet kring en nation kan vara effektivt eller bara nödvändigt, men nationer är inte goda eller bra eller fina. Alla nationer är exkluderande, och utan att fastna i något postmodernt och meningslöst så betyder det ju konkreta saker som till exempel vem som är medborgare, valuta och utrikespolitik.

Nationer uppkommer i och med de borgerliga revolutionerna och är väl en frisk fläkt till en början som hjälper till att skapa de opersonliga regler som borgarklassens revolutionära situation påtvingar. Vilket är jätte, jättebra. Men i och med myterna som skapas kring nationerna, vilken typ de än må vara, så skapas också nidbilden av den Andre. I den delen av imperialismen som vi befinner oss i har nog motsättningarna mellan länder i centrum trätt tillbaka och istället så skapas varierande sjuka uppfattningar och praktiker om framförallt muslimer.

De liberaler som idag jagar muslimer på ledarplats är samma som för femtio år sedan kollaborerade med nazister. Och jag menar inte det på ett demoniserande sätt. Utan jag menar helt enkelt att den situation de befinner sig i, som borgarklassens ideologer, tvingar dem bortom deras ideal och in i någonting som de kanske egentligen inte är fullt medvetna om. Kampanjandet för låglönesektorer i Europa byggs upp kring billig, framförallt muslimsk, arbetskraft (som för övrigt kommer hit mest för att EU:s och USA:s överklass redan gjort det omöjligt för dem att leva där de en gång var) så då måste man splittra arbetarklassen. Man måste skaffa sig bättre repressionsverktyg i en tid då man öppnar för massiva folkliga protester och uppror gentemot förstörelsen av olika sociala skyddsnät, och då måste man skylla på fem snubbar med skägg som då och då gör en video och har en taskig releasefest med en bomb i någon amerikansk ambassad.

Har jag fått med allt nu? Antirasism utan klassförakt, check. Håna reformister, check. Hata nationer, check. Kalla alla som gillar västvärlden för rasister, check. Revolutionshetsande, check.

Sörj inte, organisera.

Andra har skrivit bra om Vaxholmsfallet. Det enda jag vill tillägga är: det är inte hela världen. Den svenska modellen är inte det finaste och grymmaste som finns. Som någon vis person skrev i Flamman för ett tag sedan så kanske det är dags att låta expropriatörerna bli exproprierade nu när klassamarbetets period är över. Det finns en politik bortom välfärldsstaten, men då vi måste organisera ett motstånd som både syftar till att gå bortom sosserism och som kan syssla med aktiv klasskamp. Förbered er för att det kommer att bli värre, men att vi får större svängrum.

Trotskij om Venezuela.

Det finns två håll kritik kan komma ifrån. Höger och vänster. I Venezuela-debatten verkar all kritik vara från höger, vilket gör att en svensk vänster famlar runt och ibland anammar just den. Man ska vara kritisk, men samtidigt kan man vara kritisk mot kritiken. Varför är vi så besatta av att leta fel? Men, det här handlar mer om teori än vad det handlar om en regelrätt kritik. Venezuela har ju inte direkt följt "spelets regler" kring revolutioner, Chavez kommer till makten mer eller mindre utan en rörelse, han blir öppet socialistisk under tiden han är vid makten, det existerar inget avantgarde som leder massorna. Men inte heller existerar det på riktigt det anarkister föredrar, det vill säga lokalt förankrade utomparlamentariska kamper som tänder bloss av motstånd överallt. Konstitutionsstriderna är ju knappast mot staten som sådan utan igenom staten.

Dock så existerar det ju självklart både partier som försöker agera avantgardistiskt, och det existerar lokal direktdemokrati som sammanstöter med polis och ordningsmakt. Men jag har tidigare varit kritisk mot utvecklingen i Venezuela. Man kan inte bara kalla statligt/offentligt ägande, plus mer demokrati och höga oljepriser för socialism. Vad händer efter storföretagen är förstatligade, kooperativen tagit över produktionen och folket är beväpnat? Ja, inte är det mer socialism än svenskt 60-tal.

Men det är ju lite granna en politisk lag att överklassen gör allting för att överleva. Och Chavez handlingar hotar existensen av dem som klass och med utvecklingen på senare tid kan det mycket väl bryta ut en reell revolution. Vi socialister är ju inte för våld för våldets skull, eller för att göra revolution bara för att. Våld och revolution är reaktioner, än om de är preemptiva, på det våldsutövande som borgerligheten konstant utlöser för att skydda sina privilegier.

Kanske kan vi då ändå ha nytta av några av de gamla klassikerna. Inte bara för att, inte för att saker och ting måste ske som de sa. Det finns mycket att hämta i det som de italienska autonomisterna sa: "Vi måste ta reda på vad som hänt i klasskampen sedan Marx och Engels." Vi måste använda klassiska teorier och uppdatera dem, och förbättra dem, men att kasta allting över ända för saks skull i någon idiotisk idé om "nya tider" är inte bara anti-intellektuellt utan även bara rent jävla korkat.

Trotskijs teori om den permanenta revolutionen, hur hypad den än må vara, kanske har någonting att säga oss. Även om det inte blir socialism i Venezuela så kanske fröet till det har såtts, till en reell folkmakt. Kanske kommer inte det klasslösa samhället på grund utav den bolivarianska revolutionen, men kanske har maktbalansen och erfarenheterna från den förskjutits så långt att den drivs framåt av sin egen inneboende kraft. Arbetarklassen får blodad tand, helt enkelt, och fortsätter kampen. Det är i alla fall vad man kan hoppas.

90 år sedan ryska revolutionen!

Jag ska skriva ett längre stycke om revolutionen när jag kommit hem. Tills vidare kan jag väl bara hänvisa till Röda Raketer, och säga: länge leve revolutionen!

Tankar om Che Guevara

Jag har inte skrivit på länge, och inte skrivit någonting längre heller när det väl begett sig. Minst av allt tänkte jag skriva om Che. Men nu känner jag mig manad!

Att prata om Ernesto "Che" Guevara blir ofta märkligt. Antingen hamnar man i ett läger där man hyller honom, eller så tycker man han är en massmördare. Men jag är inte intresserad av någon meningslös "balanserad", eller "gyllene medelväg" heller. Få saker är mer ideologiska än tron att man emellan två extremer kan hitta det rätta eller det goda. Allt måste undersökas.

Men Che då, vad finns att säga om honom såhär 40 år efter hans död i den bolivianska djungeln? Kanske inte mer eller mindre krävs än att säga att Che var en revolutionär: en levande marxistisk ideolog. Få saker är mer inspirerande än hans kamp gentemot imperialismen och mot förtrycket. Var Che godheten själv? Nej, men det kvittar. Che - liksom alla andra vänsterns hjältar - ska inte ses okritiskt. I slutändan är han till och med ointressant, bara ett av alla de ansikten som möter oss när vi undersöker vår långa, hårda historia. Det är positivt att så många har Che Guevara på tröjor, planscher och än mer. Mindre positivt att hans revolutionära, explosiva arv i så liten grad har uppskattats och förstått. Men bakom avskyn av "kulturvänsterns" anammande av Che's klassiska bild döljer sig allt för ofta klassföraktet.

Idag lever Che's och Fidel's revolution vidare i Venezuela och i det Bolivia där han dog. Den sprider sig till Ecuador, sträcker sina fingrar in i Oaxaca i Mexiko, den hörs i Brasilien och i Chile. Som militärteoretiker har han blivit anammad av till och med de imperialister han så avskydde. Som symbol bärs han av miljoner. Det finns mycket att lära av Che idag, saker som bara kan bli lärda av att läsa hans böcker, tal och skrifter. Behovet av anti-imperialism, av revolution och av kraven på den individuella kadern består lika starkt idag som då Che blev mördad.

Organisation, Reifikation, Solidaritet

Jag skrev för någon dag sedan om Lukács med ett utdrag ur hans magnus opus, Historia och Klassmedvetande. Tillåt mig att citera den mest relevanta delen igen:

'hela summan av proletariatets existerande och redan utlösta verksamma makt förverkligas under varje fas och varje ögonblick av kampen och kommer till uttryck i partiets stridsställning, att socialdemokratins taktik i beslutsamhet och skärpa aldrig befinner sig under det faktiska kraftförhållandets nivå utan snarare föregriper detta förhållande'

Det här förblir hela vänsterns problem. Vi måste dock ge en eloge till autonoma och syndikalister för att bevara och utveckla kampens praktik igenom kampanjer som planka.nu, pseudogräsrotsmedia som Yelah och Motkraft. Problemet med de grupperingarna är andra än vi som är organiserade enligt partipolitiska modeller, men det är någonting annat än vad jag kommer beröra här (för övrigt finns det ingen organisationsform utan problem och motsättningar).

Reifikation som begrepp beskriver alienation och varufetishism som uppstår av den ideologiska praktiken som uppstår i klassamhället. Förstelnade kategorier i vårt medvetande om hur saker och ting är eller borde vara. Att faktumet att majoriteten av oss - den stora majoriteten tom. - säljer sin arbetskraft, säljer sitt liv, inser många att det är något fel med. Men de accepterar ändå det. Klassmedvetande är det som bryter igenom de förtinglade relationer vi har till vår omgivning och igenom handling och teori kan vi överkomma gamla, förstelnade ideologiska formationer.

Detta gäller i hög grad för feminism - faktumet att kvinnor inte är lägre stående, att heterosexualitet inte är något självklart, att det vi tillskriver män och kvinnor bara är godtyckligt är viktigt. Reifikationsmodellen kan förklara för oss till stor del varför så många av de rörelser som inte är sträng socialistiska ändå graviterar gentemot oss i vänstern - djurrättare, feminister, miljörörelsen - för när man en gång kommit igenom förhärskande idéer om hur världen borde se ut så inser man snart hur klassamhället också existerar, och tvärtom dessutom.

Vänstern måste öka medvetenheten i arbetarklassen, det är en av dess främsta uppgifter. Att få folk att dra paralleler mellan att de hatar chefen till hela systemet, från klasshatet mot kriget till imperialismen som sådan, från insikten om diskriminering till könsstrukturer som sådana. Att bryta med det gamla och utveckla en ny, frisk syn på samhället som i sig är revolutionär eftersom insikten av det kontingenta och klassorättvisorna i sig skapar en reaktion till handling är imperativt för oss.

Våra problem just nu är att vi måste tillhandahålla arbetarklassens revolutionära praktik och medvetande utan att hålla tillbaka den vilket vi gör igenom övertron på parlamentarismen och de kampmetoder som i allt väsentligt syftar till att bakbinda rörelsen. Gentemot borgerlighetens ideologiska artilleri tar vi med oss pennknivar.

Parlament fungerar som flaskhalsar och stoppar för radikala rörelser - de må vara väldigt effektiva propagandamedel ibland, men de är någonting näst intill reaktionärt idag. Massaktion sker aldrig i parlament, däremot kan de stegras och intensifieras igenom paroller resta ditåt och förda där.

Solidaritet är också ett i allt väsentligt begrepp när man talar om reifikation. Insikten om att systemet verkligen inte fungerar, att det är direkt skadligt, är traumatiserande för många. Solidariteten med andra i samma situation är av oerhörd vikt, men för att solidaritet ska betyda någonting måste det vara förmer än den Socialdemokratiska hycklarkärleken till andra (som för övrigt är lika meningslös som kristendomens kärleksbudskap). Det måste vara insikten i samma situation mellan homosexuella, mellan kvinnor, mellan arbetare (och jo, arbetare är både bögar och brudar ofta) och mellan rasifierade grupper - samt framförallt emellan dem. Solidaritet som värde uttrycks i kampen. Och den måste vara sådan att den går in i Rosengård när man gör uppror mot de snutar som trakasserar och förstör för en där, in i Paris förstäder där man går ett steg längre och ner i Palestina där man skjuter raketer på ockupanterna. Det måste vara i hemmet där kvinnor blir slagna och i fyllecellen där trasproletariatet blir hånat av någon stöddig polis. Solidariteten är såsom reifikationen betingad med handling, inte avståndstagande från fullt normala utslag i klasskampen. Ska man fördöma någon är det mot ordningsmakten, aldrig de som kämpar emot den. Sedan självklart kan det handla om mer eller mindre klara föreställningar eller till och med ha vissa reaktionära yttringar - men i det stora hela är det ointressant i sökandet efter eskalerande metoder för att intensifiera och sprida klasskampen och bryta reifikationen igenom praktisk-kritisk verksamhet.

Arbetarklassen uppnår ett högre klassmedvetande i masskampen och igenom agitation, propaganda och studier. Det kapitalistiska samhället är sådant att det går igenom konstanta kriser, problem och motsättningar som alla måste utnyttjas till max för att stegra kampen och skapa större osäkerhet i en kapitalistisk stat. Att ta fram nya kampmetoder och bygga en radikal rörelse görs inte över en natt, men det kommer göras. Sedan är det upp till oss om vi vill agera reaktionärt eller revolutionärt.

Historiens vingslag - historiens klasstrider.

Att inte känna till historien är att dömas till att upprepa den som vi väl vet. Men som marxist måste man nog lägga till: att känna den rätt, att leva den. Historia får vi ofta nerkört i halsen, men det är sällan en historia som någon kan känna en autentisk koppling till - av förklarliga skäl. Vad har jag med "Sverige" att göra? Ingenting. Historien som vi alla är inbegripna in är klassamhällets historia, en tragisk och dramatisk berättelse utlevd av riktiga människor på riktiga sätt. Inte fantasier om nationer, stora personligheter eller kulturer.

För tillfället läser jag en bok om blåblusgrupperna skapade av ungkommunisterna som agitations och propaganda grupper. Alla historier om den svenska kommunismen måste inbegripa dess relation till socialdemokratin, och där det förblir centralt med sveket från reformisterna. Hoppet om rösträtten, om den höjda lönen, om att alla tusen löften skulle leda till friheten.

Så blev det aldrig, och så kommer det aldrig bli med socialdemokrati. På sätt och vis är då kanske tesen om socialfascismen sann. Såhär säger en röst från den tiden:

Ni minns en saga ifrån Testamentet
om 1000 man som käka fisk och bröd.
Den konsten kan visst Kalixparlamentet
De arbetslösa leder ej nån nöd
Förlita er på bibeln - vad sedan tyst och svält,
så har vi sossar kollektivt beställt.
För Nederkalix, det är ju allas hem, Stråhles hem, Svanbergs hem.
Är du ungkarl och hungrig går du hem, till deras hem, ända hem.
Ta på krits - dä ä vårt recept
Men framförallt ska du rösta rätt.
Gör du dä får du följa med oss hem, med Rönnbäck hem, till sossehem

Att läsa om folkhemmet på det här sättet är något som känns igen från alla oppositionella på vänsterkanten, men på senare tid så har man börjat blicka tillbaka till en god, progressiv socialdemokrati. Och klart att jag hellre hade haft ett riktigt socialistiskt reformistiskt alternativ än den liberalism som Mona Sahlin står för. Men det gick åt helvete med reformismen, från 1914 framåt. Varje decennium har sitt bokslut över dess misslyckande.

När man då läser från en annan tid kan man ändå känna igen saker och ting från vår nuvarande regering som gör allt för att vrida tillbaka klockan. Med lösdriverilagar och arbetslöshetshets hör man ett svagt eko från den här visan om Statens Arbetslöshetskommission (AK) som sysslade med att tvinga ut folk till skitarbeten som att bygga vägar i inre norrland för dålig lön och hemska villkor:

I en sång, denna gång,
jag vill beskriva det tvång,
som jag led under min AK-tid.
O, tänk, vad jag led,
under dagen som skred,
sakta framåt på Kulbäckens
strand.

Jag var ung, jag var glad,
när jag reste åstad,
och jag drömde om flickor och
vin
Men den glädjen tog slut,
när vi till bäcken kom ut,
för att börja ett hårt slaveri.

När som byggisen går,
och vi förskotten får,
då lättnar det för oss alla här.
Men glädjen blir ej så lång,
ty det är ju tvång,
att vi kovan till handlaren bär

Vi må ha bytt ut statarlängorna mot villan, men det är samma som alltid. När klasstriderna fortsätter och vi trycks tillbaka än mer kanske det är dags att slå en blick tillbaka för att lära oss någonting av de som kom före oss för att kunna komma längre fram än de gjorde. Det är väl bara att förbereda sig på ett hårdare klimat, men vi kanske inte ska sörja över det som varit utan snarare ta tag i det som kommer nu. Utveckla vår organisation, bilda strategiska allianser vänsterut, utveckla studiearbete och framförallt vara en aktiv del av en kämpande massa.

Jag avslutar med ett dagboksinlägg från en ungkommunist från 1930-talet:

"Reflektioner vid nyårsskiftet 1931-1932:

Ett år är förgånget. Mitt första år sen jag blev kommunist. Det har varit ett år fyllt av arbete för vår rättvisa sak. Men det har varit en stor glädje, och det har varit en bra skola. Man har fått lära mycket, men vi har ännu mycket att lära. Och det ska vi göra i den fortsatta kampen. Vi minns Lenins ord: kämpa - lär!
I och med att mitt klassmedvetande vaknade fick jag en helt annan syn på tingen än förut. Det var som att vakna ur en djup sömn. Jag fick upp ögonen för verkligheten, och började tänka mer självständigt. Däreigenom växte mitt livsmod, kände mig friare och gladare och var mer företagsam. Missmod och gruvsamhet var borta. Nu ser jag kallt och klart på skeende efter min nya livsmåttsmålstock.
Året 1931 har jag lärt mycket i livets skola. Det nya året har säkert många nya lärdomar och erfarenheter i sitt sköte. Ordning, omtanke, ärlighet och friskt mod, bolsjevikisk självkritik och planmässighet. Med dessa riktlinjer för ögonen vill jag börja det nya året.

The October Revolution and It's Heritage.

It's not that often that good surprises come our way, but meeting some comrades from around Sweden it became obvious that the heritage that is carried down from the Communist and Leninist traditions are not gone. That the revolutionary promise still exists. And it also exists throughout Europe, and throughout the world. Lenin's Tomb, for example, delivers an illuminating portrayal of the Bolshevik Party, Lenin and the October revolution with the ensuing counter-revolution and some of the tasks and solutions created by the party of workers and peasants.

The fact that the Bolsheviks won the civil war by the skin of their teeth - against an ememy that would undoubtedly have not only crushed the democratic achievements of the revolution, but also set a record for Hitler to break in terms of Jew-killing - at least suggests that to dispense with the tactic would have invited defeat and a potential humanitarian catastrophe. To adopt a more pacific posture when one is under sustained and vicious attack not only domestically from the most horrendous reactionary thugs, but also internationally from the club of rich men who have recently sunk Europe into one of its most depraved episodes in history, is arguably a form of fanaticism and utopianism that defies logic. Lenin is frequently upbraided for utopianism, yet if anything defines the Bolsheviks in opposition and in power, it is their pragmatism, their awareness of the necessary compromises to achive their goals. And those goals themselves were very precise and Lenin was one of the most creative in formulating direct, material means of achieving them (see this lively little warning shot, for example). The Bolshevik role in the revolution wasn't a coup, as it is usually interpreted, but it was at the minimum a form of humanitarian intervention. Having fought alongside Russian workers to win their humane goals in the real world, not in Utopia, the Bolsheviks then sought to defend them in the real world. Aware of the threat that the bureaucracy itself posed and the parlous condition of soviet power after the civil war, Lenin opposed the abolition of trade unions as a power separate from the soviets. Having gauged the threat of Stalin's obsessive bureaucratism, his petty tyrannical tendencies, and his Greater Russian chauvanism, Lenin tried to stop the slow-moving coup.

A few points need to be made for the subject of clarification. Calling Lenin a political moderate and humanist is entirely pointless (except perhaps as an argumentative or pedagougical device). Again, what is moderation and extremism is simply a quality of the particular hegemony of society. The Bolsheviks were the Left of the Second International, together with the Swedish Young Social Democrat's League, the Spartacists around Luxemburg and a few other groups. In themselves they had Left and Right currents that intertwined, changed sides and members. As for humanism, it's merely a ideological term that means little but promises many pretty things (much like the liberalism that created it).

Lastly, what must strike us as odd is the quaint resistance of the Bolshevik Party to engage in any of the measures imposed on enemy factions and rival groups before they betrayed and murdered agents of the revolution. Only after the murder of some Communist leaders and an attempt on Lenin's life are rival groups (the Social Revolutionaries, for example) forbidden or otherwise surpressed. Enemies of the October Revolution took every chance they had to murder, imprisonment and terror. It took many years for the Communist Party to enact the laws and decrees that forbade other parties or groups - years that were drenched in blood and horror.

Radikala reformer och Massaktion

Inspirerad av Erik Svensson's Biology and Politics satt jag och tänkte på reformer och revolution. På senaste tiden har väl en ganska stark vänsterism utvecklat sig på den här bloggen och för att klargöra att jag inte är totalt förlorad i ultravänsterism verkade det lämpligt att diskutera reformer.

Det första man ska komma ihåg är att man måste definiera vad man menar från början. Jag tror bara man kan tala om reformism när man diskuterar parlamentariskt arbete. Politisk aktivism inom kapitalismen (vare sig den lyder lagen eller ej) är inte reformism. En oroväckande tendens inom teoretiska grupperingar som den autonoma marxismen är förenklingen och förändringen av begreppen reformer och revolutioner.

Man kan säga att utvecklingen i Venezuela är reformistisk, men det viktiga i Venezuela och resten av Latinamerika är massornas egna handlingar (målet är allt, Chavez är inget). Strejker, demonstrationer och offensiv kamp kan man inte karakterisera som reformism bara för att det också röstas i parlament och att utvecklingen bärs av massorna påskyndade av Chavez och varierande vänstergrupperingar.

Frizoner som koncept existerar starkare inom vissa vänsterströmningar än andra. Den förut nämnda automarxismen gör en stor poäng av att upprätta anti-kapitalistiska (socialistiska) frizoner som man menar även kan vara högst temporära (!). Exempel är att man menar att kommunismen redan existerar i arbetarklassens praktik, i deras bostadskvarter där de inbegriper sig i solidariskt arbete gemensamt, i en strejk eller annan handling.

Beroende lite på vilken inställning och vilket resonemang man har här blir det mer eller mindre absurt. Kommunism handlar om ett ekonomiskt stadium, inte tillfälligt existerande zoner som finns utanför tid och rum. Sammanhanget är allt i socialismen. Därav finner vi att små geografiska områden inte kan vara socialistiska, helt enkelt för att de har en för liten ekonomisk bas. Inte heller kan revolutionen existera samtidigt som socialismen finns - då vore det ju meningslöst att ha en revolution.

Nej, vi får ta ett steg tillbaka och ta på oss våra kritiska glasögon för att genomskåda den begreppsvridning som förekommer i automarxistisk terminologi. Vill vi prata om revolutioner och reformer på ett meningsfullt sätt och dessutom - viktigaste av allt! - bygga en strategi och taktik utifrån det måste vi nog se nyktert och kritiskt på situationerna. Bara för att vi lagar mat tillsammans på jobbet betyder det ingenting. Men det sammanhang och framförallt den betydelse det har för oss som gör det kanske är högst viktig. Det stärker måhända vår klassolidaritet och vår kampvilja. På samma sätt bör man förstå Venezuela, det som görs i parlamenten är viktigt inte endast uti sig själv (för nationaliseringar, löneförhöjningar och andra reformer är positiva) men också på grund av deras subjektiva förändringar. Alltså, att betydelsen av dem förstås för massorna som steg mot socialismen och på detta sätt hejar på dem och driver fram deras självaktivitet och klasskamp.

Reformer har då två viktiga betydelser. Den ena är förstås de generella förändringar man kan utföra, och alla som spottar på det spottar faktiskt på faktumet att vi inte bor i smutsiga arbetarkvarter och svälter längre. Den andra är att visa vägen i praktisk kamp för arbetarklassen och med reformerna förenkla och förlösa utomparlamentariska strider som i ett dialektiskt samspel kan driva fram än fler reformer tills vi en dag når en brytningspunkt då det inte längre är tal om att rösta för förbättringar.

Revolutionsromantik

Mina tre favoritrörelser för tillfället råkar vara Ryska Socialdemokratiska partiet (bolsjevikerna) 1898~1920, Spartakisterna och deras senare evolution till Tyska kommunistiska partiet (1916~1930) och den amerikanska Svarta Panter rörelsen (1960-tal). Alla tre representerar hängivenhet, disciplin, en hög organisatorisk utveckling och djärva radikala metoder och ingrepp på den världshistoriska scenen.

Några specifika individer framträder ifrån massorna, resultat av deras situation, av kollektivet och organisationen. Den här rörelsen är nog infekterad med ikonoklasm, men en porträtten av kämpande agitatorer står i skarp, mänsklig relief till den historiska bakgrunden och ibland är det lättare att förhålla sig till dem än den vidsträckta, djupgående klasskampen.

Alexandra Kollontaj var en rysk revolutionär, ursprungligen mensjevik men tar sitt förnuft till fånga. Alexandra har missförståtts (eller hånats) som någon form av anarkist pga. visst motstånd mot Lenin och mot repressionen som byggs upp i partiet och i Sovjetunionen på 20-talet. Arbetaroppositionen, exempelvis, en pamflett som i Sverige utges av Federativs förlag (Syndikalistisk) har en löjeväckande försättsskrift som är den sedvanliga bristen på kritisk förståelse för partistriderna, klasskampen och situationen i Sovjet och Ryska KP på 1920-talet.
Kanske vore det bättre om Kollontaj hade varit mer kritisk. I slutändan blir hon mer eller mindre Stalinist, även om hennes pseudoexil som ambassadör runtom i världen (däribland Sverige) talar till hennes fördel (de ville inte ha henne i det Stalinifierade Sovjet).

Alexandra kom själv från en högborgerlig, för att inte säga adlig, familj. På många sätt och vis är hon ett lysande exempel på vad som kan åstadkommas av en lojal kamrat från ett högre samhällsskick igenom de förmågor hon tillägnat sig där. Hon är också den kanske mest lysande stjärnan på den feministiska och socialistiska himmeln igenom hur pass avancerade hennes idéer om sexualitet, kvinnans frigjordhet är redan 1917. Både dagens postmoderna feminister som flannelskjortsbärande betongkommunister har något att lära från Kollontaj.

Angela Davis är den enda av denna posts revolutionärer som fortfarande lever. Hon var (är?) medlem i USA:s KP, Svarta Pantrarna och några andra grupperingar. Svarta Pantrarna var en speciell organisation i det att de var oerhört disciplinerade och militanta - men slog aldrig först (kritiken kan ju vara att de aldrig heller slog till: som dagens rasistiska USA kan vittna om). En liknande organisation med dess höga grad av utveckling och styrka har nog inte setts till i Amerika sedan revolutionskriget (om ens då).

Davis är akademiker och har skrivit mycket om rasism, sexism och klassförtryck. På något sätt vittnar hennes tid som aktivist om de olika situationer som striderna mellan de som har, och de som inte har ter sig. I vissa fall måste stöten riktas mot en rasistisk polis- och våldsapparat, i andra står striden mellan kvinnor och män.

Slutligen är det Rosa Luxemburg som vi kommer tillbaka till. Rosas konsekventa hållning som vänstersocialdemokrat kan spåras från de tidigaste skrifterna, till brytningen med SPD och Spartakus-förbundets uppror. Även om man kan säga att Rosa är betraktad som ett helgon snarare än en djävul som Lenin för att hon misslyckades snarare än lyckades med sin revolution måste man se med nyktra ögon på hennes verk och teoretiska arv. Hos Luxemburg finner vi fortfarande det förenande som existerar i arbetarrörelsen före de värsta splittringarna - men inte den utopiska "vänstersocialism" som vissa inbillar sig finns eller funnits. Rosa var en revolutionär, framburen av det tyska proletariatet och de radikaler som högern inom Tyska socialdemokratiska partiet försökte rensa ut. Mer än vad Davis och Kollontaj ägde hade Luxemburg en allround karaktär som man måste se som oumbärlig för de bästa av de revolutionära kadrerna - hon var agitator, teoretiker, politiker, hon var redaktör för Die Rote Fahne och mer därtill.

Men även om dessa tre kvinnor är hjältar, och mer än lite revolutionsromantik borde tillägnas dem så är det viktigaste att säga de bars upp och framåt av arbetarmassorna. Specifikt de kvinnliga arbetarna. Kvinnors arbete i industrin fasades efter hand ut, på gott och ont, och de glömdes bort i historieskrivningen. Familjelönen och kärnfamiljsideologin knuffade hem dem i smutsiga, trånga utrymmen där de blev tvungna att föda barn efter barn och lida alkoholens, smutsens och fattigdomens kval instängda i ett fängelse skapat av ett socioekonomiskt uppburet könsmönster.

Som sagt, industrierna var fyllda av kvinnor som gjorde tungt, manuellt arbete. Exempelvis kunde det handla om att flytta murbruk 12 timmar om dagen, om att bygga flygplan i fabrik, om att arbeta i gruva eller i de arbeten som idag verkar lugna och enkla - i tvätterier, i textilfabriker, på lantbruken. Innan industraliseringen, och fortfarande under långa tidpunkter var arbetet på dessa platser oerhört hårda.

Kvinnor blir konsekvent undanskuffade från alla framstående platser, även de sektorer de själva dominerar. Exempelvis vårdyrken, matlagning, i hästsporter som alla utgörs i stor del av kvinnor är män ledande företrädare. Kommunistiska och andra vänstergrupper har inte varit hjältar när det kommit till kvinnlig emancipation - grabbigheten och machismon existerar fortfarande i hög grad. Men att kvinnor som Luxemburg, Kollontaj och Davis med sina olika intressen, styrkor, svagheter och historiska situationer har slagit sig fram i mansdominerande grupper är inte bara ett tecken på deras egen förmåga utan även den emancipatoriska kraft hos arbetarklassens kvinnor som nödvändiggörs dubbelt upp i deras sits som kvinnor och arbetare. Utan feminism, ingen socialism. Bakom deras porträtt döljer sig miljoner och åter miljoner av okända arbeterskor vars öde vi möjligen aldrig kommer känna. Luxemburg och de andra ger oss en möjlig dörr varigenom vi kan skymta de väldiga strider som varat sedan industrialismen och den moderna sexismens uppkomst.

Revolutionär taktik

Under senare tid har jag funderat mycket kring taktik och tankarna rör sig kring ett par olika saker. En av dem är uppställandet av paroller och utvecklingen i kampanjer. Politiskt arbete handlar ofta om att bygga opinion och försöka svänga folk mer åt vänster i allmänhet. Den leninistiska partilinjen är ju generellt att bygga upp stöd och förtroende för partiet igenom dagspolitiska krav, även om sådana inte alltid skulle vara möjliga. Detta exempelvis för att tvinga andra organisationer att avslöja sig för vad de är, såsom den gamla enhetsfronstaktiken gentemot socialdemokratin där man ställde krav som reformisterna inte kunde gå med på utan att bryta mot klassamarbetet. Den gamla anekdoten med Lenin och tévattnet är en annan.

Till skillnad från detta kan vi då tänka oss Luxemburg som lägger stor vikt vid det ständiga inpräntandet av den revolutionära nödvändigheten och det långsiktiga målet, socialismen. Mellan dessa två linjer finns det en motsättning, i alla fall generellt. Den här posten är en diskussion om revolution och reformism som också berör militanta undersökningar som kampmetod, som efterlyst av en kamrat på den här bloggen, samt Vänsterpartiets + medföljande organisationers problematiska ställning i frågan om taktik och organisation.

Revolution

Vi har väl alla träffat dem - tokarna. Kalla dem för SP, KP, Perus Kommunistiska Parti eller någonting annat. Vi får sektiga flygblad av dem som handlar om varför de har rätt och alla andra har fel, och börjar sedan gorma om revolution. Den leninistiska linjen är ett försök att överbrygga den här tokfaktorn och skapa masspartier med bas i arbetarklassen som kan agera som ett avantgarde och driva fram och sedan utkämpa revolutioner. Kräv bröd och fred tillräckligt hårt och arbetarklassen kommer sluta upp när man bevisat sig.

Problemet är att det finns en övergång mellan det man talar om till massorna och det man själv snackar om. Å ena sidan revolution internt, å andra sidan reformism utåt. Övergången för rekryter kan vara svår och förvirrande. Än värre är det som har hänt i Sverige, och som man kanske kan spåra tillbaka till den eurokommunistiska strömningen i allmänhet. Om man har dagspolitiska paroller och vill agera som enad trupp måste man inpränta parollernas vikt i medlemsbasen. I ett parti eller organisation som saknar organiserad studieverksamhet kan lätt parollerna bli den politiska verkligheten och utvecklingen i nyrekrytering och politisk linje utmynnar i reformism.

Men finns det då något sätt att klara sig undan att antingen bli en ultravänsteristisk tok eller sosse? Eventuellt. Kanske finns det taktiker som har en större tendens att väcka klassmedvetande.

(PS: Jag har ingenting egentligen emot KP eller SP, så ta inte illa upp om ni råkar vara medlemmar där, de tjänar endast som förklarande exempel.)

Revolutionär taktik

Det finns ingen klar färdkarta till revolutionen. Men vi har lärt oss ett och annat efter den långa tid som vi har varit involverad i den organiserade kampen gentemot kapitalet. En av de saker vi förhoppningsvis har förstått är att kunna plocka åt oss olika taktiker från olika strömningar och anpassa dem efter vår konkreta analys. Det är styrkan av det revolutionära partiet: dess utomparlamentariska och parlamentariska ben bildar tillsammans en aktionsenhet som överträffar alla andra organisationsprinciper i dess bredd och mångfald i taktik och strategi.

För att stjäla lite då, Militanta Undersökningar beskrivs på ett ypperligt sätt här av bloggaren Guldfiske. Som ni kanske snabbt förstår tillhör inte metoden direkt den kanske typiska leninistiska, centristsocialistiska linjen (gentemot ultravänsterister och socialdemokrater på de ideologiska flankerna) utan den italienska autonoma marxismen.

Jag ämnar återvända till militanta undersökningar senare, men de är väl värda att tänka på som ett sätt att uppmana det politiska subjektet och följa det i sin förståelse och förhoppningsvis handling i sin politiska situation. Det vill säga: det uppmanar subjektet till aktivt motstånd vilket inte passiverar som dagspolitiska paroller kan göra, eller verkar helt skogstokigt i dess vilda skriande efter revolution. Det har sina brister, självklart, men alla som inbillar sig att politisk verksamhet inte tar tid och att man inte måste spendera åtskilliga månader och år för att bygga bara en bra grund att stå på i ett område, arbetsplats eller skola är hopplöst naiv.

Är det då en Luxemburgistisk dröm? Att mana till strid för det långsiktiga målet, att få massorna att röra sig själva och kasta sig in i masskampen? Kanske. Förhoppningsvis kan det spridas som kampmetod. Just nu är vår arsenal hopplöst tom. Varje vapen mot borgerligheten förtjänas att testas.

Reformism

Vad är reformism, egentligen? Jag har skrivit om det tidigare, men det är värt att nämna återigen. För många är reformism ett skällsord, för de flesta är det nästan självklart. Reformer är värdefulla, att förneka framstegen som gjorts sedan arbetarklassens organisationer steg in på den politiska arenan är omöjligt.

Men reformismen är bara en del av det politiska arbetet. En del som tyvärr tar över mer och mer. Utan trycket från en massrörelse är reformer som verkligen hotar eller förändrar systemet omöjliga. Inte heller kan vi uppnå någonting reellt utan praktiker som utgår från de politiska subjekt som berörs. Ingen jämställdhet utan kvinnors handling, ingen socialism utan arbetarklassens aktiva och ledande roll.

I dessa dagar av sossefiering är det inte märkligt att delar av vänstern i Sverige ser tillbaka på forna tiders socialdemokrati som någon form av hjältar. Det bör kommas ihåg att SAP förföljde och jagade kommunister, syndikalister och andra som inte ville hålla käften, rätta sig i leden eller bekämpa kapitalistklassen. Deras fifflande, deras svågerpolitik, deras svek gång efter annan, deras folkhem med dess inkluderande och dess exkluderande och dess klassförräderi. Nej, för fan kamrater. Om vi är Luxemburgister eller Leninister i den politiska taktikens mening är ointressant - om så vi höjer våra ögon mot det fjärran målet och den hårda striden där, eller om vi med praktiskt blick ser tidens tand och kampen som rasar runtomkring oss kvittar vilket. Låt oss för oss själva erkänna vårt mål. Låt oss sedan formulera en strategi och en taktik därefter. Vi har allt vi behöver, bara vi vågar använda det.

G8: Mass Struggle and Revolution.

After considering what to write for the last 24 hours I have come to the realization that the best thing that I can do is to write a statement - a correct one - after having returned to Sweden and met the bizarre reactions that I have received on letting them know where I had spent the better part of a week. Even the Swedish syndicalist paper, Arbetaren has written an incredible piece. Or rather; an Attac-member has somehow managed to write a bizarre article in it. Probably due to all the decent reporters at Arbetaren were arrested. I cannot seem to access the article online through arbetaren.se, so go out and buy the paper instead if you can. As for hat burgeoise media has written, it cannot even be shrugged off as reification: 20 000 reported in the demonstration that even the police counted 80 000 in is simply a lie. A bald-faced lie by the liberal press. I wish I was surprised.

Repression and Riots

There has been much talk of rioters, particularly "black bloc" rioters. Various rumours circulate, but the truth is simply that the police sent 80 officers into the 3000 strong autonome bloc. They were beaten back easily, and that was used as a way to justify heavier repression later in the week. Once the media had gotten their "violent riot" story (funny how I seemed to have missed the massed battle that media reported, even though I was present for hours after the demo ended) the narrative was set. The demonstrators were violent and monstrous.

The police had moved down a side street straight in front of the immobile studio cameras of NBC and CNN that were on a "conveniently" placed ship just across the field in the harbor, the cops attacked, pulled back, pretended to be shaken by a few rocks and bottles thrown at them. It was staged. All of it. There was sporadic violence, but it was all set off by the police.

Police State

Praxis is above all an understanding of acquired experience. The everyday knowledge built on experience. Half empiricism, half ideological matrix. A possible gate out of the postmodern hell due to it's practical-critical nature. With the police going by with 30 cars every ten seconds, with officers harassing you, with them beating your friends, with them lying, with them standing on your leg, grinning, as they have handcuffed you, you come to realize a few things. Above all, you understand what revolution must mean. Not peace, not temperance, but a violent overthrowal of the state. Not because we want it, but because we will be forced to. Perhaps someone should indeed tell the G8 and the burgeoise that it must be, shall be, the bullet or the ballot. The bullet or the ballot.

Also, you come to understand the situation of Palestine, of Iraq and of the working classes of New York and Paris. When you are constantly hounded, harassed and attacked something happens to you. Living but for a few days in a city occupied by a violent, extremist organization opens up perspectives that cannot be anything but deafening and alarming in what they tell you about the world. About how much must be overthrown, destroyed. About the depth of corruption in the burgeoise state.

Reform and Revolution

One happy surprise was the focus on class struggle and antifascism at the G8 meeting. Many Communist Parties, sects, organizations, Internationales and so on were in place and in general a widespread militancy formed, particularly around the blockades that were staggeringly succesful considering the violent repression.

Some groups, however, were pathetic in their actions. Attac, for example, said that they would turn in anyone who even tried to fight back against the police. The usual nonsense about romanticising violence and wanting to riot was heard, mixed up with the lies of the press. Attac and other such organizations may not realize it, but they lose every time they try to separate themselves from the "violent" demonstrators. Even if we do not like other peoples ideology, we are all in the same boat. Except for the class traitors of Attac, apparantely, who act like a sad shadow of the treason of the second Internationale. How was it Marx put it again? "Hegel once said that history repeats itself. He forgot to add: the first time as a tragedy, the second as a comedy".

There are no "good" and "evil" demonstrators. Except, perhaps, people who are willing to hand over their comrades to the enemy to be beaten and jailed, and to have the press hound and deterr others from joining radical groups while favouring their own, harmless little pseudoreformist pets.

Blockades, Victory and Bloody Lies.

The blockades and demonstrations were huge successes. The sort of solidarity, the sort of action that was palpable in the camps and in the movement was unsurpassed as far as I have experienced. Understanding that we must think more tactically, and that we must do what is necessary to block these meetings and to rally masses against them must be ingrained in every left wing organizations. Victory is won through struggle.

However, that Merkel is championed for her leadership and diplomacy is ridiculous. The G8 meeting showed once more how absurd and short-sighted capitalism is, practically nothing will be done for the environment that is so deteriorating at a breakneck pace.

Solidarity

Solidarity does not mean that we must be nice to dogs and children. It means the bond won and built between individuals whose interests are the same. There are many people jailed, many who have been violently beaten. If you can do something for them now, please do so. In the future, we will announce solidarity manifestations and actions in southern Sweden, and certainly not only there.

Conclusion

Hegel, to return to that old German, said that the slave would always kill the master because the master would eventually let down his guard. All the slave needed was one chance. That is how the mass protests and the summits are like. One day something catastrophic - for them - will happen. Heiligendamm was a victory, we achieved our objectives. One day... it will be worse. We will win. We will overthrow the ruling class and all the old rubbish. It is inevitable. One day, the mistakes will be worse than usual. Then there will be no more G8.

Reform to the revolution?

Today I was at the Left Student Union, as per usual, and listened to a talk about Venezuela. While the discussion was at times erratic, one thing caught my eye. What makes someone, or something (a Party, a state, a movement) revolutionary or reformist? I once met a Syndicalist who claimed that SUF was reformist, because most of their actions consisted in defending or advancing the working class movement through reforms (an odd remark for someone knowing their rhetoric and extraparliamentary methods). While this might be true, it is an odd way in which to state the matter. Aren't reforms something bound to the parliaments and the trade unions?

To go further; what makes someone a revolutionary or a reformist? Are these categories at all useful anymore? Is Venezuela and Hugo Chavez reformist? Many Communist parties are as reformist as the Social Democratic parties that can still, in some way, be called socialist. Things get even more difficult when you consider a subjective factor and an objective one: was Lenin a reformist until the moment when the Bolshevik Party stormed the Winter Palace? Was he a reformist until he illegally returned to Russia from the exile? Was Stalin a revolutionary until he became a bureaucratic-counterrevolutionary? Was he a latent counterrevolutionary? Were the radical Social Democrats in Sweden revolutionaries through revolutionary reforms, or were the reforms of the Cultural Revolution, well, revolutionary?

In short: are these terms so hopelessly bungled that they are useless? Well, yes. And no. There is a subjective factor that is often forgotten. To put it in Lenin's words (albeit paraphrased): sometimes the entire state of the labour movement, for decades to come, rests on a single sentence in a party program.

The wish to overthrow the existing order must be partly made through reforms, until a radical break at least. To call yourself a revolutionary is pointless in itself, but not pointless in context. When the Communist Parties split the international labour movement with the reformist Social Democrats it had a distinctive meaning: much in the same manner that other splits, battles, etc. had in other times. What seems from the outside petty squabbling over trivialities can hide immense conflicts, only articulated through certain gestures. This is as much true of movements and Parties as it is over intrapersonal conflicts: a man leaving his socks on the floor day after day despite appeals from his wife can make no sense of her infuriated protests, but to her it probably contains a far greater meaning in a gender role conflict (for example).

This is, of course, not to say that there is no way in which we cannot step back and observe certain specifics in a more sober manner. Often, it is precisely what we need. However, the explosive potential in words, actions and gestures in a given situation (context) should never be underestimated.

To summarize this in some way, I would like to make the point that I believe there to be genuinely revolutionary reforms. These are characterised by a shift in hegemony and power: such as what is happening in many parts of Venezuela. Reformists often pride themselves on practical work for the bettering of ordinary people's everyday situation. This is something to learn from, but above all, to also remember that revolutionary action must focus on the ultimate break from capitalist society (as much an action of subjective realization of power: the knowledge for-itself that the working class occupies a specific place in the social totality, and that it must/is breaking it's bonds and becoming free through the overthrow of the burgeoise). A last, and most important, component in revolutionary reforms (on a larger scale with many components) must be the transferral of power to the working class, a movement from below upwards. The debate over if socialism can be given through reforms is a huge one, but even if it can, it must completely involve the very people it seeks to represent.

As a last point to make is simply this: in the long, bloody history of the modern class struggle there have been many, many mistakes. Many have been horrific, some unforgiveable. But to believe that the world can be absolved through no faults, no mistakes and no errors by the millions (billions!) hurled into the class struggle, in a melee obscured by ideology and propaganda, assaulted violently by lackeys of the upper classes and hung out in imperialist press is a grave, grave mistake. There are no perfect revolutions, no Party that offers a program magnificiently balanced and no leaders without blemishes. To criticise your neighbour for not building a fence right and not giving a helping hand is arrogant: to watch your own apartment bloc burn to the ground and complain over the way the fire is fought is dazzlingly stupid. Our liberation must be our own.