Arbetarrörelsen och demokratin.

Demokrati är ju ett av de mest hypade begreppen i vår tid. Inte för att demokrati är dåligt, utan för att det inte betyder någonting. Det är ett av de orden som liksom rättvisa eller frihet är totalt meningslösa men som apellerar till folk. De är, kort sagt, ideologiska termer. Men det kan vara värt att tänka mer kring demokrati, eftersom det uppenbarligen finns reella referenser till demokrati. Exempelvis skillnader mellan Ryssland, Sverige och Venezuela. Det finns också olika former av demokratiska arrangemang, främst då plattare strukturer gentemot representativa.

Arbetarrörelsen är igenom sin position i samhället och produktionsapparaten en demokratisk gruppering. Den är inte det för att den är god, eller för att den är bra eller något sådant utan den är det för att den måste vara det. Majoritetsrörelser som inte är demokratiska är dömda till undergång. Det är ingen slump att rösträttskamperna är de stora striderna som både det unga Vänsterpartiet och det äldre Socialdemokratiska partiet kämpade kring och till slut fick igenom.

Av och till på senare tid så har jag hört röster som argumenterat på olika sätt kring demokratin. En populär idé är att demokrati är någonting som tar tid, någonting som i sig är ineffektivt. Det är nyliberal propaganda. Kvantitet, demokrati och offentlighet länkas samman och förklaras ineffektiva. Effektivitet är professionalism, det privata och elitstyrda. Nej, det är helt enkelt så att demokrati är någonting som kräver disciplin. Endast med disciplinen att följa beslut, även om man tycker de är fel, och endast med disciplinen att uppta god mötesordning och ett väloljat maskineri kan man någonsin ha en rimlig demokrati i den typen av medlemsstyrda organisationer som vi tenderar att organisera oss i.

Offentlighet och Kvinnokamp

Det har hänt två intressanta saker i huvudstaden som relaterar till feminism. För det första, den glädjande nyheten att två har blivit dömda i Stureplansvåldtäkterna. För det andra så skriver Ilona Sz Waldau från V Stockholm om striden mot "porrbilarna" med en klar och bra analys.

Nu är det givetvis så att det personliga är politiskt, att det som händer i hemmets skyddade vrå och i familjens helgade samkväm är sinnessjukt politiska och fyllda av mikropolitiska-ideologiska konflikter. En kamp måste föras där, sida vid sida med kampen om de "självklara" offentliga rummen, som exempelvis Stureplan. Det hänger ihopa med segregation och områden som stämplas som dittan eller datten, och om kvinnors (och därmed mäns) frigörelse.

Vidare tycker jag det också har visat sig hur klart reaktionär stora delar av överklassen är, för allt deras kramande av bögar och deras promiskuösitet. Det är en dålig, skadlig myt att det just är arbetarklassen som bär på alla sexualkonservativa värderingar. De enda som i stor grad är direkt fientliga till feminismen, som jag har upplevt det, är från överklassen.

Med det säger jag givetvis inte att arbetarna är alla jämställda och så, det säger jag inte alls. Men arbetarklassen är de som har makten att förändra samhället i grund, till den milda grad att kvinnors frigörelse inte är möjlig utan den. Där kan aldrig mellanskikten, överklassen, etc. som kollektiv göra skillnad.

Kan borgarna någonting alls egentligen?

Björbrum skrev ganska bra om saken för bara lite sedan (men nu kan jag inte längre hitta länken). Vad har hänt med bildningsidealet? Vad har hänt med bildningen? Det är inte längre någonting som borgarna håller på med, i alla fall. Personligen tror jag det är så enkelt att den humanistiska bildningen bara var en social kod som nu är utbytt mot andra, ett sätt att konstituera sig själv som klass. Det är uppenbart, så sjukt uppenbart, hur högskolan inte handlar om att lära sig så mycket som det handlar om hur man ska bilda kontakter för ett liv i eliten. Nu kodas utstyrsel (som alltid igenom ekonomin), institutioner, handledare, etc.

Men jag måste återigen fråga mig, vad kan egentligen borgarna? Jag slås alltid av hur lite folk egentligen kan. Jag menar inte förstår, för så mycket begär jag inte av dem. Men de kan faktiskt oerhört lite. Vilket är resultatet av en absurt uppbyggd högre utbildning, utan inre koordination eller systematisering. Inte för att Bologna kommer göra det hela bättre. Hela synen på kunskap och på utbildning härrör ur en hopplöst förvirrad vetenskapsteoretisk idé härstammad från August Comtes 1800-tal.

Någon sa någonting i stil med att det är alltid rebellerna som kan lagen mer än vad laglydiga medborgare gör, helt enkelt för att de måste. Det verkar som att de enda som har en närmast encyklopedisk kunskap idag är människor från arbetarklassen, helt enkelt för att de måste, för att de måste tillägna sig den kunskapen i kampen. Inte för att alla måste, inte heller för att det borgerliga bildningsidealet är a priori bra. Men nu är vi här. I en situation där inte ens universitetsstuderande verkligen har en aning om vad exempelvis "socialism" är, när man träffar Masters studerande som inte känner till någonting om Tysklands grundande eller dylikt.

Kanske är vi vid en sådan punkt i historien att Lukács gamla idé om att det bara är arbetarklassen som besitter en punkt i samhället varifrån de kan lyfta alla de gamla fördomarna och kasta dem över ända, för att deras klassmedvetande tvingar dem till att "...and man is at last compelled to face, with sober senses, his real conditions of life, and his relations with his kind".

Jag är övertygad om att marxismen som vetenskap är den enda som kan ge oss en sann uppsättning och riktigt korresponderande kunskap. Men jag tror också att alla andra kan göra ett bättre eller mindre bra jobb. Men just nu verkar det som att borgarklassen mest ägnar sig åt menlös propaganda, primitiv antikommunism och rasistisk islamofobi. Ifrån Timbros höjder till den dummaste MUFarens hjärna verkar endast idiotin härska i de borgerliga leden.

Ett ögonblick av kritisk historia

Efter ett besök i den kungliga huvudstaden inser man lätt den försoffade inställning som man själv vaggas in i av den kvävande borgerliga ideologi som är förhärskande i samhället. Rosa Luxemburg skriver:

Plötsligt händer så något, som har samma effekt, som om någon mitt i en krets väluppfostrade, fina och vänliga människor av en slump påträffade spår av vedervärdiga förbrytelser eller skamlösa utsvävningar under de kostbara möblerna. Plötsligt rycker den fruktansvärda misärens spöke bort masken av välanständighet från samhällets ansikte, och dess ärbarhet visar sig vara en skökas smink. Plötsligt visar det sig, att en avgrund av barbari och djuriskhet gapar under civilisationens yta av glans och glitter; helvetiska bilder stiger upp, bilder där mänskliga varelser gräver i soporna efter avfall, vrider sig i dödsryckningar och döende skickar upp sin pestlukt. Och muren, som skiljer oss från detta dystra skuggornas rike, visar sig vara en grant målad papperskuliss.

Precis på detta sätt är den borgerliga historia som berättas för oss i hela vårt liv. En berättelse som får oss att misstro oss själva och själva den erfarenhet som vi fått. Den enda möjligheten för oss att bryta oss ur den, att bygga en konsekvent världsbild och återsamla alla de sönderslagna bitar av spegeln som borgarklassen spritt över samhällets golv är att förena oss med alla andra i samma situation och mödosamt knyta syskonbanden och organisera den kamp som bedrivs på gator, på torg, på fabriken och kontoret, i polisstationer och skolsalar.

Jag tror Peter Weiss menade någonting i den här stilen när han skrev Motståndets Estetik. Vi måste konstant ta oss an det förflutna och betvinga det, inse vad Dagens Nyheter verkligen skriver och vad som egentligen döljer sig bakom officiella proklamationer, i TV-nyheterna och i människors dagliga tal.

Stockholm är en stad som alla andra, märkt av klasskamp i tusen år eller mer. Djupt ingrodd med den svenska arbetarklassens uppvaknande i den Fackliga Landsorganisationen och i det Socialdemokratiska partiet. I berättelsen där människors frihet är penningens frihet är fackföreningen och sammanslutningen bara en konspiration, en illvillig och oförstående blockad gentemot den bästa av alla möjliga världar. I deras berättelse reduceras vi till barn, till själviska usurpatorer och barnsliga våldsmakare.

Alla vet egentligen hur det är, av samhällets majoritet det vill säga. Borgarklassen berättar sina historier för att överhuvudtaget klara sig existentiellt och ideologiskt. Arbetarklassen inser vad som händer, men dess förståelse är inkonsekvent och steget från insikt till aktiv handling kan vara långt. Att organisera människor för klasskampen är att medvetandegöra dem och i de stunder när nävarna knytes kring upprorsfanans stång rycker man bort anständighetens mask från samhällets ansikte och - än viktigare - kan då gemensamt möta våra verkliga villkor och vår verkliga situation och kämpa tillsammans.

Som miljoner gjort före oss och kommer göra efter oss sjunger man Internationalen gemensamt och låter den dåna ut i möteslokaler, Folkets Hus, på gator, på en vinterkall gata i Petersburg 1917, från ett podium i USA, på en demonstration i Egypten. Vi har en lång, vacker tradition som mer levande än någon text beskriver vilka vi är. Den är nersatt i monument, texter, sånger och framförallt - i oss själva. Stolthet över partiet och rörelsen är det enda möjliga för att vara stolta över oss själva. Och det är också det enda möjliga när vi reellt har mött oss själva, vår situation och vår historia.

Revolutionsromantik

Mina tre favoritrörelser för tillfället råkar vara Ryska Socialdemokratiska partiet (bolsjevikerna) 1898~1920, Spartakisterna och deras senare evolution till Tyska kommunistiska partiet (1916~1930) och den amerikanska Svarta Panter rörelsen (1960-tal). Alla tre representerar hängivenhet, disciplin, en hög organisatorisk utveckling och djärva radikala metoder och ingrepp på den världshistoriska scenen.

Några specifika individer framträder ifrån massorna, resultat av deras situation, av kollektivet och organisationen. Den här rörelsen är nog infekterad med ikonoklasm, men en porträtten av kämpande agitatorer står i skarp, mänsklig relief till den historiska bakgrunden och ibland är det lättare att förhålla sig till dem än den vidsträckta, djupgående klasskampen.

Alexandra Kollontaj var en rysk revolutionär, ursprungligen mensjevik men tar sitt förnuft till fånga. Alexandra har missförståtts (eller hånats) som någon form av anarkist pga. visst motstånd mot Lenin och mot repressionen som byggs upp i partiet och i Sovjetunionen på 20-talet. Arbetaroppositionen, exempelvis, en pamflett som i Sverige utges av Federativs förlag (Syndikalistisk) har en löjeväckande försättsskrift som är den sedvanliga bristen på kritisk förståelse för partistriderna, klasskampen och situationen i Sovjet och Ryska KP på 1920-talet.
Kanske vore det bättre om Kollontaj hade varit mer kritisk. I slutändan blir hon mer eller mindre Stalinist, även om hennes pseudoexil som ambassadör runtom i världen (däribland Sverige) talar till hennes fördel (de ville inte ha henne i det Stalinifierade Sovjet).

Alexandra kom själv från en högborgerlig, för att inte säga adlig, familj. På många sätt och vis är hon ett lysande exempel på vad som kan åstadkommas av en lojal kamrat från ett högre samhällsskick igenom de förmågor hon tillägnat sig där. Hon är också den kanske mest lysande stjärnan på den feministiska och socialistiska himmeln igenom hur pass avancerade hennes idéer om sexualitet, kvinnans frigjordhet är redan 1917. Både dagens postmoderna feminister som flannelskjortsbärande betongkommunister har något att lära från Kollontaj.

Angela Davis är den enda av denna posts revolutionärer som fortfarande lever. Hon var (är?) medlem i USA:s KP, Svarta Pantrarna och några andra grupperingar. Svarta Pantrarna var en speciell organisation i det att de var oerhört disciplinerade och militanta - men slog aldrig först (kritiken kan ju vara att de aldrig heller slog till: som dagens rasistiska USA kan vittna om). En liknande organisation med dess höga grad av utveckling och styrka har nog inte setts till i Amerika sedan revolutionskriget (om ens då).

Davis är akademiker och har skrivit mycket om rasism, sexism och klassförtryck. På något sätt vittnar hennes tid som aktivist om de olika situationer som striderna mellan de som har, och de som inte har ter sig. I vissa fall måste stöten riktas mot en rasistisk polis- och våldsapparat, i andra står striden mellan kvinnor och män.

Slutligen är det Rosa Luxemburg som vi kommer tillbaka till. Rosas konsekventa hållning som vänstersocialdemokrat kan spåras från de tidigaste skrifterna, till brytningen med SPD och Spartakus-förbundets uppror. Även om man kan säga att Rosa är betraktad som ett helgon snarare än en djävul som Lenin för att hon misslyckades snarare än lyckades med sin revolution måste man se med nyktra ögon på hennes verk och teoretiska arv. Hos Luxemburg finner vi fortfarande det förenande som existerar i arbetarrörelsen före de värsta splittringarna - men inte den utopiska "vänstersocialism" som vissa inbillar sig finns eller funnits. Rosa var en revolutionär, framburen av det tyska proletariatet och de radikaler som högern inom Tyska socialdemokratiska partiet försökte rensa ut. Mer än vad Davis och Kollontaj ägde hade Luxemburg en allround karaktär som man måste se som oumbärlig för de bästa av de revolutionära kadrerna - hon var agitator, teoretiker, politiker, hon var redaktör för Die Rote Fahne och mer därtill.

Men även om dessa tre kvinnor är hjältar, och mer än lite revolutionsromantik borde tillägnas dem så är det viktigaste att säga de bars upp och framåt av arbetarmassorna. Specifikt de kvinnliga arbetarna. Kvinnors arbete i industrin fasades efter hand ut, på gott och ont, och de glömdes bort i historieskrivningen. Familjelönen och kärnfamiljsideologin knuffade hem dem i smutsiga, trånga utrymmen där de blev tvungna att föda barn efter barn och lida alkoholens, smutsens och fattigdomens kval instängda i ett fängelse skapat av ett socioekonomiskt uppburet könsmönster.

Som sagt, industrierna var fyllda av kvinnor som gjorde tungt, manuellt arbete. Exempelvis kunde det handla om att flytta murbruk 12 timmar om dagen, om att bygga flygplan i fabrik, om att arbeta i gruva eller i de arbeten som idag verkar lugna och enkla - i tvätterier, i textilfabriker, på lantbruken. Innan industraliseringen, och fortfarande under långa tidpunkter var arbetet på dessa platser oerhört hårda.

Kvinnor blir konsekvent undanskuffade från alla framstående platser, även de sektorer de själva dominerar. Exempelvis vårdyrken, matlagning, i hästsporter som alla utgörs i stor del av kvinnor är män ledande företrädare. Kommunistiska och andra vänstergrupper har inte varit hjältar när det kommit till kvinnlig emancipation - grabbigheten och machismon existerar fortfarande i hög grad. Men att kvinnor som Luxemburg, Kollontaj och Davis med sina olika intressen, styrkor, svagheter och historiska situationer har slagit sig fram i mansdominerande grupper är inte bara ett tecken på deras egen förmåga utan även den emancipatoriska kraft hos arbetarklassens kvinnor som nödvändiggörs dubbelt upp i deras sits som kvinnor och arbetare. Utan feminism, ingen socialism. Bakom deras porträtt döljer sig miljoner och åter miljoner av okända arbeterskor vars öde vi möjligen aldrig kommer känna. Luxemburg och de andra ger oss en möjlig dörr varigenom vi kan skymta de väldiga strider som varat sedan industrialismen och den moderna sexismens uppkomst.