Ett ögonblick av kritisk historia

Efter ett besök i den kungliga huvudstaden inser man lätt den försoffade inställning som man själv vaggas in i av den kvävande borgerliga ideologi som är förhärskande i samhället. Rosa Luxemburg skriver:

Plötsligt händer så något, som har samma effekt, som om någon mitt i en krets väluppfostrade, fina och vänliga människor av en slump påträffade spår av vedervärdiga förbrytelser eller skamlösa utsvävningar under de kostbara möblerna. Plötsligt rycker den fruktansvärda misärens spöke bort masken av välanständighet från samhällets ansikte, och dess ärbarhet visar sig vara en skökas smink. Plötsligt visar det sig, att en avgrund av barbari och djuriskhet gapar under civilisationens yta av glans och glitter; helvetiska bilder stiger upp, bilder där mänskliga varelser gräver i soporna efter avfall, vrider sig i dödsryckningar och döende skickar upp sin pestlukt. Och muren, som skiljer oss från detta dystra skuggornas rike, visar sig vara en grant målad papperskuliss.

Precis på detta sätt är den borgerliga historia som berättas för oss i hela vårt liv. En berättelse som får oss att misstro oss själva och själva den erfarenhet som vi fått. Den enda möjligheten för oss att bryta oss ur den, att bygga en konsekvent världsbild och återsamla alla de sönderslagna bitar av spegeln som borgarklassen spritt över samhällets golv är att förena oss med alla andra i samma situation och mödosamt knyta syskonbanden och organisera den kamp som bedrivs på gator, på torg, på fabriken och kontoret, i polisstationer och skolsalar.

Jag tror Peter Weiss menade någonting i den här stilen när han skrev Motståndets Estetik. Vi måste konstant ta oss an det förflutna och betvinga det, inse vad Dagens Nyheter verkligen skriver och vad som egentligen döljer sig bakom officiella proklamationer, i TV-nyheterna och i människors dagliga tal.

Stockholm är en stad som alla andra, märkt av klasskamp i tusen år eller mer. Djupt ingrodd med den svenska arbetarklassens uppvaknande i den Fackliga Landsorganisationen och i det Socialdemokratiska partiet. I berättelsen där människors frihet är penningens frihet är fackföreningen och sammanslutningen bara en konspiration, en illvillig och oförstående blockad gentemot den bästa av alla möjliga världar. I deras berättelse reduceras vi till barn, till själviska usurpatorer och barnsliga våldsmakare.

Alla vet egentligen hur det är, av samhällets majoritet det vill säga. Borgarklassen berättar sina historier för att överhuvudtaget klara sig existentiellt och ideologiskt. Arbetarklassen inser vad som händer, men dess förståelse är inkonsekvent och steget från insikt till aktiv handling kan vara långt. Att organisera människor för klasskampen är att medvetandegöra dem och i de stunder när nävarna knytes kring upprorsfanans stång rycker man bort anständighetens mask från samhällets ansikte och - än viktigare - kan då gemensamt möta våra verkliga villkor och vår verkliga situation och kämpa tillsammans.

Som miljoner gjort före oss och kommer göra efter oss sjunger man Internationalen gemensamt och låter den dåna ut i möteslokaler, Folkets Hus, på gator, på en vinterkall gata i Petersburg 1917, från ett podium i USA, på en demonstration i Egypten. Vi har en lång, vacker tradition som mer levande än någon text beskriver vilka vi är. Den är nersatt i monument, texter, sånger och framförallt - i oss själva. Stolthet över partiet och rörelsen är det enda möjliga för att vara stolta över oss själva. Och det är också det enda möjliga när vi reellt har mött oss själva, vår situation och vår historia.