A Feminist's Dilemma.
En nära vän ville att jag skulle skriva någonting om "Feminism och Marxism: En förälskelse med förhinder" vilket är en antologisamling utgiven av Arbetarkultur 1986. I stort kan jag säga att detta är i allmänhet svårt, men jag ska ge det ett försök. Först och främst är boken 20 år gammal och det är ganska glädjande att vissa av texterna då känns lite föråldrade. Men ett par poänger som man alltid kan göra är dessa:
Feminism och marxism är som ett pussel som verkar höra ihopa, men som man aldrig riktigt lyckas lägga korrekt. Det är lätt att det blir för mycket av det ena eller det andra, exempelvis marxism som döljer könsstrukturer eller feminism som döljer klasstrukturer. Andra viktiga problem som dyker upp gång på en annan är det strategiska tänkandet som i diskussionen ofta förstör möjligheterna till en god teoretisk utveckling. Det vill säga, att eftersom man inte vill ha en teori som skapar problematiska avvikelser av en eller annan sort och på så sätt förhindrar klasskampen och/eller kvinnokampen aktar man sig för vissa saker på strategiska snarare än teoretiska grunder. Det kan vara rimligt ibland måhända, men i många texter tjänar det till att blockera vad som kunde vara en fruktbar utveckling.
Det vi verkar sakna mest av allt är grundläggande teoretiska begrepp som kan fånga in de viktigaste punkterna av könsförtrycket. Antologin brottas fortfarande i hög grad med det freudianska eller postfreudianska arvet som levde så starkt i delar av kontinentalfilosofin och litteraturkritiken men som sjunkit undan eller inlemmats i poststrukturalistiska eller strukturalistiska teorier på senare tid.
Min egen uppfattning förblir att det är på den mänskliga praktikens område som vi hittar nyckeln till differentierade skikt i samhället. Kvinnans biologiska och ekonomiska reproduktionsuppgifter (barnafödande, ta hand om hemmet, etc) bildar viktiga grundsatser till hennes förståelse av henne själv och till vår förståelse av henne och hennes roll. Men de är inte det enda. Det freudianska problemet förblir att dess reduktionism är så absurd och att inga rimliga förklaringar ges till varför en sak influerar en annan.
Kanske är en rent strategisk möjlighet är att anamma den gamla trotskistiska idén om övergångsprogram. Givet att kvinnans plats i samhället radikalt förändras till hennes fördel kommer maktbalansen i samhället att skifta till den grad att arbetarrörelsen blir starkare och kan i sin tur satsa på andra mål som förändrar hegemonin och underminerar kapitalismen än mer ända till kapitalismens störtande. Kanske kan man då binda arbetarrörelsen starkare till feminismen utan att varken den ena eller den andra fruktar förräderi ifrån den andra grupperingen (och nä, de är egentligen inte två skilda saker, kvinnorörelsen växte fram i huvudsak ur arbetarrörelsen).
En oroväckande tendens i en god utveckling är den ibland nitiska avskyn till 'identitetspolitik'. Nog för att jag avskyr mellanskiktsradikalism vars hela poäng är att det offentliga rummet ska liberaliseras. Men det är inte meningslöst med att tala om HBT-frågor, att göra det personliga politiskt eller på annat sätt slåss för liknande förändringar. Nu när man åter tagit upp klasskampen som huvudpunkt på agendan (vilket är det bästa som hänt i den svenska vänstern på länge) får man för den skull inte glömma att det finns reella och viktiga frågor som gäller exempelvis homosexualitet.
Feminism och marxism är som ett pussel som verkar höra ihopa, men som man aldrig riktigt lyckas lägga korrekt. Det är lätt att det blir för mycket av det ena eller det andra, exempelvis marxism som döljer könsstrukturer eller feminism som döljer klasstrukturer. Andra viktiga problem som dyker upp gång på en annan är det strategiska tänkandet som i diskussionen ofta förstör möjligheterna till en god teoretisk utveckling. Det vill säga, att eftersom man inte vill ha en teori som skapar problematiska avvikelser av en eller annan sort och på så sätt förhindrar klasskampen och/eller kvinnokampen aktar man sig för vissa saker på strategiska snarare än teoretiska grunder. Det kan vara rimligt ibland måhända, men i många texter tjänar det till att blockera vad som kunde vara en fruktbar utveckling.
Det vi verkar sakna mest av allt är grundläggande teoretiska begrepp som kan fånga in de viktigaste punkterna av könsförtrycket. Antologin brottas fortfarande i hög grad med det freudianska eller postfreudianska arvet som levde så starkt i delar av kontinentalfilosofin och litteraturkritiken men som sjunkit undan eller inlemmats i poststrukturalistiska eller strukturalistiska teorier på senare tid.
Min egen uppfattning förblir att det är på den mänskliga praktikens område som vi hittar nyckeln till differentierade skikt i samhället. Kvinnans biologiska och ekonomiska reproduktionsuppgifter (barnafödande, ta hand om hemmet, etc) bildar viktiga grundsatser till hennes förståelse av henne själv och till vår förståelse av henne och hennes roll. Men de är inte det enda. Det freudianska problemet förblir att dess reduktionism är så absurd och att inga rimliga förklaringar ges till varför en sak influerar en annan.
Kanske är en rent strategisk möjlighet är att anamma den gamla trotskistiska idén om övergångsprogram. Givet att kvinnans plats i samhället radikalt förändras till hennes fördel kommer maktbalansen i samhället att skifta till den grad att arbetarrörelsen blir starkare och kan i sin tur satsa på andra mål som förändrar hegemonin och underminerar kapitalismen än mer ända till kapitalismens störtande. Kanske kan man då binda arbetarrörelsen starkare till feminismen utan att varken den ena eller den andra fruktar förräderi ifrån den andra grupperingen (och nä, de är egentligen inte två skilda saker, kvinnorörelsen växte fram i huvudsak ur arbetarrörelsen).
En oroväckande tendens i en god utveckling är den ibland nitiska avskyn till 'identitetspolitik'. Nog för att jag avskyr mellanskiktsradikalism vars hela poäng är att det offentliga rummet ska liberaliseras. Men det är inte meningslöst med att tala om HBT-frågor, att göra det personliga politiskt eller på annat sätt slåss för liknande förändringar. Nu när man åter tagit upp klasskampen som huvudpunkt på agendan (vilket är det bästa som hänt i den svenska vänstern på länge) får man för den skull inte glömma att det finns reella och viktiga frågor som gäller exempelvis homosexualitet.
posted by Björn at 11:21 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home