Isaac Deutscher, Stalin och Trotskismen
Jag läste nyss ut Isaac Deutschers bok "Stalin: en Politisk Biografi". Boken är intressant och rekommenderas, men det verkar som att alla flippar ut så fort det börjar handla om Sovjet eller om Stalin och deras forna reson och sunda förnuft försvinner i ett ögonblick. Deutschers bok läses som nästan tre separata verk där den första ägnas åt att beskriva Stalin som en skicklig administratör och kompromisspolitiker utan självständighet eller teoretisk förmåga. Förtjänsten i den första tredjedelen av boken är relativt stor då den ger inblick i de stora svårigheter som Rysslands Socialdemokratiska Parti stod för, både internt politiskt och med stats-förföljelserna. Dock så börjar man redan här märka hur Deutscher är kluven i fråga om Stalin.
För det är först senare som Deutscher lägger korten på bordet. För honom finns två Stalin, och två Sovjetunionen. I den senare delen av mitten och i de sista kapitlen är det uppenbart att han skapar ett motsattspar mellan den "nationalistiske orientalen" och den "proletäre internationalisten". På samma sätt delar han Ryssland i två själar, de ortodoxa leninisterna gentemot förklädda kontrarevolutionärer.
Visst, det är ett spår man kan köra, och kanske stämmer det också. Sovjetunionen bör i mångt och mycket förstås ungefär som den reformistiska Socialdemokratin: progressiva på många sätt och vis, men inte socialister. Klassförrädariet hos båda grupperna är uppenbart och blir smärtsamt likt om man ser kring folkfrontsperioden. Man kan även rikta kritik mot den uppenbara orientalism som kryper fram, Deutscher säger rakt ut att det orientaliska barbariet tog överhanden i Sovjet. Utan vidare accepterar han framstegsmyter och rasistiska karikatyrer som så omsorgsfullt vårdats av västerländska imperialister under lång tid.
Men Deutscher gör fler misstag, misstag som jag inte vill kalla empiriska då jag inte är någon expert på Stalin. Misstagen är snarare motsägelser i den berättelse han försöker berätta för oss om Stalin. Under ett ögonblick menar han att Stalin var inkompetent som strateg och att hans stora arbete för att annektera östpolen, baltiska staterna, etc. för att på så sätt skapa en buffert gentemot Hitler var värdelöst och berodde på förlegade taktiska analyser. Nästa sekund menar han att Stalins "försvar på djupet" med praktiserandet av den brända jordens taktik gentemot Wehrmacht var briljant. Liknande kontradiktioner fyller hela boken och ger den dess schizofrena känsla. Vidare framhåller han vidrigheten i kollektiviseringen under 30-talet med svält, upplopp, mord, etc. och försöker senare berätta för oss hur Stalins metoder var nödvändiga och till och med bra för att kunna skapa den nödvändiga ryggraden som Ryssland använde sig av under "det stora patriotiska kriget".
Hyllningarna till Trotskij infinner sig överallt. Det är kanske inte så dåligt. Diskussionerna om Trotskij som frälsaren av socialismen under 20-talet ska vi lämna därhän för tillfället. Men trotskisterna levererar i alla fall en avancerad teoretisk förståelse av vad som skedde i Sovjet och varför Stalin dök upp. Man kan inte hävda att Deutscher gör det. För oss framstår Koba som helt obegriplig. Varför han gör någonting eller varför han förändras (de tre olika delarna av boken visar oss tre olika Stalin - först en välmenande men ganska blek bolsjevik, sedan en slug taktiker och sist en paranoid massmördare). De förklaringar som ges är antingen motstridiga, eller så grundar de sig på förklaringsmodeller som lika gärna kunde hämtats ur vilken text av Svante Nordin som helst.
Första delen av boken är då den mest hållbara och intressanta i termer av partistrider, kampmetoder, underjordiska taktiker och uppbyggandet av revolutionen i Ryssland. Den andra delen är bara märklig och svår att få grepp om, och den sista klampas igenom mycket snabbt. Känslan av att den skrivits under olika förhållanden under olika tidsperioder bryter sig igenom texten.
Som en sista notis är bilden av Lenin också märklig. Den levande Lenin utsätts av stark kritik av Deutscher och meningslös smutskastning, men när han väl begravts i berättelsen hyllas han som en hjälte. Den stora bristen av fotnötter (ca. 10 st per 50 sidor) är ännu ett problem. Större delen av boken verkar uppbyggd kring spekulation. Återigen ter sig den trotskistiska skolans Sovjethållning den enda rimliga.
För det är först senare som Deutscher lägger korten på bordet. För honom finns två Stalin, och två Sovjetunionen. I den senare delen av mitten och i de sista kapitlen är det uppenbart att han skapar ett motsattspar mellan den "nationalistiske orientalen" och den "proletäre internationalisten". På samma sätt delar han Ryssland i två själar, de ortodoxa leninisterna gentemot förklädda kontrarevolutionärer.
Visst, det är ett spår man kan köra, och kanske stämmer det också. Sovjetunionen bör i mångt och mycket förstås ungefär som den reformistiska Socialdemokratin: progressiva på många sätt och vis, men inte socialister. Klassförrädariet hos båda grupperna är uppenbart och blir smärtsamt likt om man ser kring folkfrontsperioden. Man kan även rikta kritik mot den uppenbara orientalism som kryper fram, Deutscher säger rakt ut att det orientaliska barbariet tog överhanden i Sovjet. Utan vidare accepterar han framstegsmyter och rasistiska karikatyrer som så omsorgsfullt vårdats av västerländska imperialister under lång tid.
Men Deutscher gör fler misstag, misstag som jag inte vill kalla empiriska då jag inte är någon expert på Stalin. Misstagen är snarare motsägelser i den berättelse han försöker berätta för oss om Stalin. Under ett ögonblick menar han att Stalin var inkompetent som strateg och att hans stora arbete för att annektera östpolen, baltiska staterna, etc. för att på så sätt skapa en buffert gentemot Hitler var värdelöst och berodde på förlegade taktiska analyser. Nästa sekund menar han att Stalins "försvar på djupet" med praktiserandet av den brända jordens taktik gentemot Wehrmacht var briljant. Liknande kontradiktioner fyller hela boken och ger den dess schizofrena känsla. Vidare framhåller han vidrigheten i kollektiviseringen under 30-talet med svält, upplopp, mord, etc. och försöker senare berätta för oss hur Stalins metoder var nödvändiga och till och med bra för att kunna skapa den nödvändiga ryggraden som Ryssland använde sig av under "det stora patriotiska kriget".
Hyllningarna till Trotskij infinner sig överallt. Det är kanske inte så dåligt. Diskussionerna om Trotskij som frälsaren av socialismen under 20-talet ska vi lämna därhän för tillfället. Men trotskisterna levererar i alla fall en avancerad teoretisk förståelse av vad som skedde i Sovjet och varför Stalin dök upp. Man kan inte hävda att Deutscher gör det. För oss framstår Koba som helt obegriplig. Varför han gör någonting eller varför han förändras (de tre olika delarna av boken visar oss tre olika Stalin - först en välmenande men ganska blek bolsjevik, sedan en slug taktiker och sist en paranoid massmördare). De förklaringar som ges är antingen motstridiga, eller så grundar de sig på förklaringsmodeller som lika gärna kunde hämtats ur vilken text av Svante Nordin som helst.
Första delen av boken är då den mest hållbara och intressanta i termer av partistrider, kampmetoder, underjordiska taktiker och uppbyggandet av revolutionen i Ryssland. Den andra delen är bara märklig och svår att få grepp om, och den sista klampas igenom mycket snabbt. Känslan av att den skrivits under olika förhållanden under olika tidsperioder bryter sig igenom texten.
Som en sista notis är bilden av Lenin också märklig. Den levande Lenin utsätts av stark kritik av Deutscher och meningslös smutskastning, men när han väl begravts i berättelsen hyllas han som en hjälte. Den stora bristen av fotnötter (ca. 10 st per 50 sidor) är ännu ett problem. Större delen av boken verkar uppbyggd kring spekulation. Återigen ter sig den trotskistiska skolans Sovjethållning den enda rimliga.
Labels: Isaac Deutscher, Sovjet, Stalin, trotskism
posted by Björn at 4:37 PM
3 Comments:
Hej,
tror jag har den där biografin någonstans i mina ostädade boksamlingar. Om det är samma bok vi tänker på så innehåller den ett påbörjat resonemang som är väldigt intressant. Om jag minns rätt var det så här:
Stalins far var en försupen skomakare som ville vara sin egen men tvingades att arbeta på fabrik. Samma öde drabbade en massa människor: deras drömmar slogs sönder av den framvällande industrialismen (extra primitiv och brutal i det gamla tsardömet dessutom).
Här fortsätter jag resonemanget: När revolutionen bröt ut exploderade missnöjet i en kombinerad småborgerligt-proletär hatorgie. De nedtrampade slog tillbaka, med råge. Däremot hade de inte så mycket konstruktivt att komma med. En del som omfattade det här tankemönstret hamnade ändå på viktiga politiska ämbeten i den nya sovjetstaten och tog med sig hatet och önskan att främja sig själva. Stalin både utnyttjade och tvingades slå ner den småborgerliga anarkistiska tendensen, beroende av vilka problem han tyckte borde lösas för tillfället, och det gjorde hans politik grym och nyckfull. Särskilt i slutet av 30-talet fick hämndlystna småborgare chansen att blomma ut, som angivare och bödlar. Polischefen Yeshov kan vara ett praktexempel på det.
Angående Trotskij råkade jag bläddra i en bok av den tydligen mycket intressante peruanske marxisten Mariátegui som omkring 1930 förklarade hans fall med att Stalin faktiskt var den man som ryssarna i gemen föredrog. Det kan vara värt att tänka på. Anledningen till att Trotskij idag ses som en tragisk hjälte är nog helt enkelt att han förlorade striden mot Stalin, inte att han skulle ha varit trevligare när det begav sig. Det var ju Trotskij som slog ner matrosupproret 1921 och förespråkade ekonomiska metoder som Stalin sedan tog över.
Nu är jag historiskt intresserad, men för framtida bruk i Sverige tror jag faktiskt att vi får se framåt och försöka sluta använda diverse ismer som skällsord (stalin- , trotsk-, maoism). En iakttagare påpekade att debatter inom vänstern har en tendens att sluta vid Brest-Litovsk, och det kanske tyvärr stämmer. Det är historiskt intressant om Lenin eller Trotskij hade ”rätt” vid fredsförhandlingarna med Tyskland i Brest-Litovsk 1918, men jag tror inte att vi löser morgondagens samhälleliga problem genom att reda ut just den frågan. (Om vi däremot diskuterar den indiska revolutionen kan det vara intressant att studera hur mängder av halvproletärer agerar idag!)
Tjena.
Jag tror du har rätt i mångt och mycket av det du säger och det skulle eventuellt rimma väl med Stalin som en kompromissernas mästare som slits av motstridiga krafter som han måste hålla i schack eller ge utrymme att agera allteftersom vinden blåser.
Trotskijs krigskommunism håller jag inte mycket för, men däremot så tror jag att om den fraktionen hade överhanden i partiet skulle det se bra mycket bättre ut i Sovjet, inte minst internationellt där de gjorde bort sig gång på gång som Deutscher beskriver.
Visst är det också sant att -ismkriget kan vara jäkligt dåligt och som alla andra skällsord är det också ganska arbiträrt. Den enes rådskommunist är den andres stalinist så att säga. Men samtidigt fungerar de som andra begrepp ibland väldigt bra som shortcuts till vad man egentligen menar. Alla ismer bär på sin egen historia, men det kan vara rimligt att försöka beskriva en grupp, person eller utveckling med en etikett i vissa tillfällen.
PS: Bra post du skrev om indiska vänstergrupperingar. Jag ska kolla in det senare
Post a Comment
<< Home