So it goes.

Så Benazir Bhutto är död. Andra har skrivit bra om det. Det enda jag vill poängtera är detta i virvelvinden av sinnessjuka analyser som slår över oss: det handlar om politik och makt, inte om religion. Dessutom, och än viktigare, så betyder inte hennes mord mycket i det stora hela. Pakistan har haft en livaktig arbetarrörelse med vissa paraleller till hur det ser ut i Egypten och Iran. De och de halvproletariserade massorna i Pakistan är de som kan göra reell skillnad i det långa loppet, inte den inhemska borgerligheten som Bhutto som vi som bäst kan hoppas på att återvända till 'business as usual'.

Dessutom, kom ihåg att USA är kompisar med den härskande klicken i Pakistan. Glöm alla absurda Clash of Civilizations teorier som kommer hagla över oss, och glöm alla liberala Great Person-tjafsande. Visst är det en tragedi att hon är död, och visst kommer det betyda någonting att hon har gjort det. Men det är verkligen inte hela världen. Allt snack om förkämpe för demokratin, etc, etc. är ju säkert bra och kanske sant i någon mån - hon verkar ju ändå rätt okay och jag är som sagt alltid ledsen när någon kolar - men det är inte hon och det är inte Pakistans borgerlighet som kan göra långsiktiga förändringar. Kanske är det till och med så nu att den klicken av deras härskande klass som stödde Bhutto och hennes parti kommer fega ut nu och lämna fältet öppet för ett folkligt ledarskap.

Det jag har väntat på var Tariq Alis kommentar, som inte säger så mycket som jag vill men som ändå är väl värd att läsa. För mer och bättre information rekommenderar jag hans bok, Clash of Fundamentalisms.

Radikalism på högskolan.

Efter några timmars hetsigt läsande har jag blivit klar med "Constituent Imagination: Militant Investigations. Collective Theorizations", en antologi utgiven av AK Press. Du kan hitta den här. Från epistemologi till snattartips, från Genoa till trädkojor så berör boken allt. Så länge det har att göra med den "högre" utbildningen och motstånd det vill säga. De kollektiv som lever i och runt universitet, både studenter och lärare, har alltid varit en explosiv kraft i samhället. Men frågan är hur vi kan utveckla våra strategier i vår egen situation, både som lärare och elever.

Boken anknyter överlag väldigt starkt till praxisteori, dvs. mellantinget mellan teori och praktik. Hur vår praktik ger vår teori, och tvärtom, hur de aldrig kan skiljas åt. Plötsligt är det möjligt att göra filosofi, prata klasskamp, höra feminism och leva kritik. Praxisteorins horisonter ligger långt borta. Vi behöver mer böcker som sätter eld på saker och ting, fler texter som visar oss vad vi ska göra och öppnar nya perspektiv och nya kamper. Även om Constituent Imagination innehåller texter som är konstiga, kantiga eller bara fel är det i helt rätt format och någonting vi behöver. Det är dags att kämpa istället, och kämpa överallt där vi kan.

Av speciellt intresse är diskussionerna kring alliansstrategier. Vilka vi bör alliera oss med och när, och hur. Även om jag ser en risk i att splittra upp kampen i ändlösa mindre projekt som alla förlorar sin revolutionära potential, och helst av allt centraliserar och dirigerar dem igenom partiliknande former, så är det skönt att se hur man kan tänka sig att en fackklubb på en kafeteria kan samarbeta med ett folkkök, som i sin tur organiserar med en gratisbio. Projekt tror jag är någonting vi saknar och bör utveckla i högre grad i vänstern, organisationer som gör reell skillnad och som kan organiskt kopplas ihop med andra delar av arbetarrörelsen.

Än viktigare för oss i vår situation är att ta det vi har lärt oss och slita det ur händerna på den härskande klassen. Att utveckla vår konkreta situation i samhället, som faktiskt ger oss möjlighet till både avancerade teorier och praktiker. Vår generella arbetsbörda är friare (men konstant lågintensiv) än andra arbetargrupper vilket gör det möjligt, och säkerligen är det historiska skälet till vår aktivism kombinerat med en förminskad eller bruten reifiering till studenters radikalism.

Hur som helst, försök få tag på boken. Den är grym!

Filosofi från proletär klasståndpunkt? - Är det möjligt?

Filosofin laborerar med begrepp som dess huvudsakliga vetenskapliga komponent. Utvecklandet och användandet av begrepp öppnar nya möjligheter för oss att förstå och förändra vår verklighet. Det är ingen slump att det först är med kapitalismen som Marx och med honom den vetenskapliga socialismen dyker upp. De historiska begrepp och de utvecklingar som uppkom var möjliga endast igenom den praxis som ett kapitalistiskt samhälle möjliggjorde. Igenom Mill, fysiokraterna och Ricardo, igenom Hegel och igenom Saint-Simon byggs ett väldigt arbete och revolutionerande i Kuhnainsk stil upp.

Men paragrafen ovan är så typisk för problemet. Fackbegrepp används av alla yrkesgrupper och alla subkulturer, men de är också exkluderande. Speciellt är den akademiska världen där den fungerar som en social markör någonting som exkluderar (den icke-akademiska) arbetarklassen. En vetenskap som filosofin, blir den då automatiskt någonting av en borgerlig vetenskap? Är det ens möjligt - om vårt mål är utvecklande, förfinandet och användandet av våra begrepp - att skapa en filosofi som är fullt greppbar, utvecklingsbar och fruktbar för proletariatet?

Jag har inga entydiga svar. Gramsci skulle säga "ja", med förbehållet att det finns "stora" intellektuella som Marx eller Lenin som bildar det stora ramverket, ger oss förståelsen för samband och för vilka handlingar som är bra, nödvändiga eller dåliga. Sedan så ärver vi mindre intellektuella dessa filosofier och utvecklar, översätter och använder dem. Men är det verkligen filosoferande? Finns det alltså en motsättning mellan att tala med folk på folkets språk och vetenskapligt tänkande?

Jag vill inte hamna i den klassföraktande ståndpunkten att vi måste förenkla allting för att de stackars dumma jobbarna ska förstå, så är det inte alls. Hårda studier och bildningsideal är en del av vårt arv, och någonting som många arbetare ägnat sig åt. Men det finns ju en uppenbar brytning mellan de specialiserade termer som uppkommer och problemet med hur svårt det blir att tillägna sig för de flesta som inte är utbildade fackfilosofer (filosofer i ordets bredaste bemärkelse). För den här bloggen, och alla liknande projekt, är detta en ytterst knivig situation.

Medialisering 3: den dolda historien.

All hittillsvarande historia är historien om klasskamp, sa Karl Marx. Om modern media kan man säga att "att hittillsvarande historia är historian om allting annat förutom klasskamp". Det är svårt att känna igen sig i verkligheten som beskrivs för oss. Om andra världskriget berättar man för oss att det var ett krig mellan Onda och Goda. Det var ett krig mellan USA och Tyskland. Rösträtt var något som gavs till folket av den nådiga överheten. Om Sverige har man kvar en gnutta av arbetarhistoria, dovt ihågkommet men helst sopat under mattan av liberala lärare.

Sanningen är faktiskt en helt annan, och den står att finna i en kritisk historia. Det är en historia om två stora klasser som har ett klart antagonistiskt förhållande till varandra. I vissa fall har den minskat på grund utav materiella mutor i form av imperialism (England, USA), eller mindre vinster i fördelningen av mervärdet och fler löften om sådana (Sverige). Det är en historia som handlar om kvinnor som försöker tillkämpa sig halva makten och hela lönen, en historia om förtryckta och förtryckande grupper.

Likväl som i historieskrivningen, där miljoner antifascisters våldsamma och desperata motstånd till slut gav segern åt progressiva krafter och ett hegemoniskt övertag åt de som stod i främsta rummet i kampen - kommunisterna så är det i media. Man skriver om Burma på ett helt absurt sätt - om regimer mot munkar. Det goda mot det onda. Istället ser historien mer ut som den här.

Man kan läsa om vad Carolina Gynning har gjort i helgen, men man håller käften om arbetarkampen i Egypten - en radikal, stark rörelse som nu utvecklas i och med en fabriksockupation. Nej kamrater, det är inte lätt att veta någonting idag. För våra upplevelser av alienation, av våld och repression, våra upplevelser av klassklyftor, hat och förlust relegeras till incidenter, oviktiga skeenden i den vackra, nya värld som liberalismen målat upp. Men sanningen är ju att liberalismen är falsk, en skönmålande och bankrupt ideologi utan vare sig djup eller trovärdighet. Sanningen är ju att det relevanta i historien, som aldrig blir omodernt, är strejker, ockupationer, demonstrationer och dylikt. Filosofi är det vi behöver för att på riktigt kunna bryta oss igenom de ideologiska lager som försöker berätta för oss vilka vi är, vad som är viktigt, hur historien ser ut. Det är ett vapen för att bryta sig in i tingen själva.

Det Politiska.

Av och till finner jag mig själv, snopet nog, på andra sidan gentemot det vänsterkonsensus som växer fram på en eller annan fråga. Ett exempel är att tillåta omval i vissa kommuner, explicit för att hålla ute Sverigedemokraterna. De bästa delarna av folkstyre från de ryska och franska revolutionerna innehåll ju möjligheter att direkt återkalla de folkvalda, och möjligheter till omval vore ett rimligt steg på vägen. Idag avskyr majoriteten av svenskarna regeringen: det är inte alls oresonligt att man skulle kunna hålla omval. Klart att problem uppstår, men det är någonting man kan lösa på det ena eller andra sättet (sedan att total demokrati är omöjligt i kapitalismen är väl klart).

En av de saker som gör att man instinktivt tar ett steg tillbaka är när man talar om att politisera någonting, exempelvis forskning, kårer eller annat. Vi marxister är extremister: när det kommer till monism. Det vill säga att en grundläggande idé i den marxistiska idétraditionen är att "naturen ej hårdhänt har dragit, gränsen som skilja fattig och rik" utan att det både är möjligt att förändra hela samhället, att det kommer förändras till slut och att det föreligger politiska viljor som försöker dölja sakernas reella tillstånd.

Från feminismen går man vidare och säger att det privata är politiskt. Det finns ingenting mer ideologiskt än pratet om exempelvis vetenskaplighet, tvång eller annat som sköljer över oss från ledarsidor, ekonominyheter och olika akademiska studier. Att tala om att man inte ska politisera högskolan är ett systemfel exempelvis, för högskolan är politisk. Det vi lär oss avgörs av de klasstrider och de traditioner som ett visst lärosäte, institution eller tom. kurs ingår i och utkämpar. Faktumet att man lyssnar mer på ekonomer än sociologer, att jurister får mer pengar än humanister och att universitet huvudsakligen är till för att skapa sociala markörer, tekniska skickligheter (i vissa fall) och nätverk för att konstituera en överklass med en 'vi' känsla är alla politiska.

Att män huvudsakligen dominerar universiteten och professorsstolar, att de är överrepresenterade i de 'hårda' vetenskaperna och att vetenskap uppblåses till att vara mer än vad det är är alla politiska situationer. Att tala om att man inte vill politisera är rent nonsens, frågan är hur man ska organisera det politiska, vilka kamper som är primära och vilka maktstrukturer som finns eller inte finns.

Tron på civilsamhället är en liberal teori som fungerar som ad hoc lösning för både det ena och det andra problemet, ett sterilt försök att blåsa liv i en värdelös ideologi, samvetet som bultar för den stackars fattige och tillåter en att ge några riksdaler till honom eller henne innan man går in på operan. Återigen, det vi som marxister och feminister måste göra är att klubba ner civilsamhället och dra det ut i ljuset för att avslöja klassamhällets ruttenhet, könsrollernas strukturer och "...(man) is at last comeplled to face with sober senses, his real conditions of life, and his relations with his kind"

A Feminist's Dilemma.

En nära vän ville att jag skulle skriva någonting om "Feminism och Marxism: En förälskelse med förhinder" vilket är en antologisamling utgiven av Arbetarkultur 1986. I stort kan jag säga att detta är i allmänhet svårt, men jag ska ge det ett försök. Först och främst är boken 20 år gammal och det är ganska glädjande att vissa av texterna då känns lite föråldrade. Men ett par poänger som man alltid kan göra är dessa:

Feminism och marxism är som ett pussel som verkar höra ihopa, men som man aldrig riktigt lyckas lägga korrekt. Det är lätt att det blir för mycket av det ena eller det andra, exempelvis marxism som döljer könsstrukturer eller feminism som döljer klasstrukturer. Andra viktiga problem som dyker upp gång på en annan är det strategiska tänkandet som i diskussionen ofta förstör möjligheterna till en god teoretisk utveckling. Det vill säga, att eftersom man inte vill ha en teori som skapar problematiska avvikelser av en eller annan sort och på så sätt förhindrar klasskampen och/eller kvinnokampen aktar man sig för vissa saker på strategiska snarare än teoretiska grunder. Det kan vara rimligt ibland måhända, men i många texter tjänar det till att blockera vad som kunde vara en fruktbar utveckling.

Det vi verkar sakna mest av allt är grundläggande teoretiska begrepp som kan fånga in de viktigaste punkterna av könsförtrycket. Antologin brottas fortfarande i hög grad med det freudianska eller postfreudianska arvet som levde så starkt i delar av kontinentalfilosofin och litteraturkritiken men som sjunkit undan eller inlemmats i poststrukturalistiska eller strukturalistiska teorier på senare tid.

Min egen uppfattning förblir att det är på den mänskliga praktikens område som vi hittar nyckeln till differentierade skikt i samhället. Kvinnans biologiska och ekonomiska reproduktionsuppgifter (barnafödande, ta hand om hemmet, etc) bildar viktiga grundsatser till hennes förståelse av henne själv och till vår förståelse av henne och hennes roll. Men de är inte det enda. Det freudianska problemet förblir att dess reduktionism är så absurd och att inga rimliga förklaringar ges till varför en sak influerar en annan.

Kanske är en rent strategisk möjlighet är att anamma den gamla trotskistiska idén om övergångsprogram. Givet att kvinnans plats i samhället radikalt förändras till hennes fördel kommer maktbalansen i samhället att skifta till den grad att arbetarrörelsen blir starkare och kan i sin tur satsa på andra mål som förändrar hegemonin och underminerar kapitalismen än mer ända till kapitalismens störtande. Kanske kan man då binda arbetarrörelsen starkare till feminismen utan att varken den ena eller den andra fruktar förräderi ifrån den andra grupperingen (och nä, de är egentligen inte två skilda saker, kvinnorörelsen växte fram i huvudsak ur arbetarrörelsen).

En oroväckande tendens i en god utveckling är den ibland nitiska avskyn till 'identitetspolitik'. Nog för att jag avskyr mellanskiktsradikalism vars hela poäng är att det offentliga rummet ska liberaliseras. Men det är inte meningslöst med att tala om HBT-frågor, att göra det personliga politiskt eller på annat sätt slåss för liknande förändringar. Nu när man åter tagit upp klasskampen som huvudpunkt på agendan (vilket är det bästa som hänt i den svenska vänstern på länge) får man för den skull inte glömma att det finns reella och viktiga frågor som gäller exempelvis homosexualitet.

Ekonomi, filosofi och börskrascher.

Vad var det vi sa, egentligen? Nu går börsen hejdlöst neråt. Ett absurt systems interna konvulsioner. Ett system uppbyggt av förväntningar, produktionsutdelningar och ett odemokratiskt system som binder upp mindre aktörer kring större i en feodal karusell knakar i fogarna.

Det är viktigt att vi återtar kritiken av ekonomin. När vänstern retirerar in på ledarsidorna och sysselsätter sig med kulturkritik i ideologidebattens skyttegravar lämnar man fältet öppet för nyliberala rövare på ekonomins fält. Och det är faktiskt där det gäller att vinna.

Filosofin är en bärande pelare i den moderna ekonomin, vare sig den är marxistisk eller neoklassisistisk. Adam Smith var professor i logik och etik och god vän med David Hume, J.S. Mill och hans mindre kände (men mer av Marx häcklade) far James Mill var portalfigurer till utilitarismen. Om man vill kan man se Aristoteles och Platon som protoekonomer. Ekonomi är filosofins Frankenstein.

Någonstans i den här vändan vill jag säga att attacken återigen måste riktas mot ekonomin huvudsakligen, och att det är ekonomer som måste leda det angreppet. Men vi andra har andra roller att spela, inte minst de med filosofisk skolning. De grundläggande begrepp som är förhärskande och som bygger upp den neoklassiska skolan är så absurda att det är svindlande. Människans atomisering, hennes rationalitet, vulgärempirismen som ligger som bas i rationalitetstänkandet. Det måste angripas och övervinnas.

Nu återigen ser vi alltså hur instabil kapitalismen är. Och detta är nog bara en liten hicka. En hicka som förstör människors besparingar, slösar med resurser och som kommer få långtgående konsekvenser. Och det kommer hända igen, och igen, och igen i kapitalismen.

Praxis Part 1: Epistemology

No revolutionary movement without a revolutionary theory - V.I Lenin

We are going to start our next philosophical exploration with the concept of praxis. Praxis is understood as practical-critical labour; what Marx writes about in his Theses on Feuerbach. We are also going to discuss how we may use praxis and what solutions it may provide, there are many attacks against Marxism, and while most of them are ridiculous, there are some which requires more attention than the typical sneer you give to the typical sycophantic and incompetent petit burgeoise who believes he can unmask historical materialism with the typical unoriginal platitudes we come across every so often as we go about our daily routines trying to rouse the masses and incite mobs.

One of the charges against historical materialism is how the concept of the superstructure (Swedish: bas-överbyggnad), transforms Marxism into an economist and determinist theory. While I believe that economism is a possible deviation in Marxism, I am not going to join the chorus of modern Marxists that shake their fists at imaginary economistic philosophers - simply because I don't know of any. Rather, I know that there have been some and that it is possible that some exist, but it is hardly the case that any of the important scholars have been hopelessly infected with economism. Who really believes that there is a 1-1 relationship between the base and the superstructure? What would it even mean for there to be a 1-1 relationship?

Praxis and the Dialectic

For us to understand the concept of the superstructure and to develop it further and allow for us to realize the narratives, ideologies and systems within the superstructure we must maintain and understand the concept of praxis as a central point of Marxist philosophy. The manner in which we organize our economic life creates a basis for reflexive understanding of the world and ourselves. It is of course not the "big Lie" that some philistine right-wing idiots blabber on about, but rather a system of lived experience based around a continous input from the material realities of life. In a less academic fashion, we can simply say that the medieval peasant who worked the fields every day, far from any major center of commerce, will develop a certain understanding of the world. He understands how his tools work, how the weather changes, how he must reap and sow, etc. Around him is built an extended family unit, varying in size and composition on the basis of the individual family, the economic base but also the superstructure - what might be called pure chance, but also involves learned tradition, superstitions and other things. From the basic understanding given from the reflexive consciousness produced by habit is raised the movement towards the world as well - the faint grasping for understanding offered by religion and magic, the solidarity caused by the necessity of the situation with other peasants and so on.

Praxis then is dialectic in the true sense of the word, it contains the two parts of theory and practice, molded together but also 'exploding' - causing revolutions in understanding or practice. Practical reality gives us input, but unfortunately not as easily as Lenin believed when defending a simple reflexive materialist epistemology in Materialism and Empirocriticism there is the necessity of existing ideological frameworks for us to understand the world. It is what the child learns through the pedagogue that is his parents in combinations with the playing, chewing, touching and hurting that are the lessons of the baby.

Science

Aligning myself with Thomas Kuhn I am of the opinion that science is dependant on pre-existing notions of philosophy, theory and concepts. Einstein's debt to Spinoza, Newton's to the alchemists and so on are all illuminating examples. All science is built on tradition, and metaphysical examples can be a helpful guide to breaking through the invisible cages of language and the dormant metaphysics existing in all scientific theories.

So we find then the concept of praxis at the heart of science as well. A society of a certain type with a specific material basis and development in the superstructure can open up radical new ways of understanding reality, which is of course also indicating that there are ten doors closed for every one door opened. But that is the way of things, ability provides means but is also excluding.

Mass Struggle and Ideology

Through the economic floor that the classes rise up on they continously come into conflict with one another until the means of production have matured enough to cause the release that is revolution. Classes see themselves through the stories they tell themselves - part lies, part myth, part self-delusion and part insight in tradition, history and modern politics. All grounded in the ongoing struggle of praxis that shapes and reshapes currents of thought, action and organization. What is part and parcel for one group within the two vast classes might be foreign to another part. Thus we find the insistance on anti-fascism within certain elements of the leftist movement, while others are more concentrated on the defence and development of the welfare state. From time to time we confuse our tactical and strategical choices with our genuine causes. Believing that there is a value in itself for, for example, the welfare state. Certainly, to understand the development of political organizations it is vital to understand the traditions that give rise to both the deteriorations of Leftist groups, as for example the split in 1917.

The masses are taught, disciplined and developed in their class consciousness through their activity in the class struggle. Their practical-critical development is caused through actual action rather than the passive consumtion of ideology - whether from a party or media. While these might be effective leaders, interpreters or theoreticians in the Gramscian tradition they are no substitute for actual class consciousness, generated through the realization of the class system that is only revealed to the large majority through their own eyes.

Postmodernist Blahblahblah versus Positivism

The idea of praxis might be co-opted by postmodernists from time to time, but it is actually a defence - the only defence - for materialism. The most effective argument for the existance of an objective reality is that it changes over time. It deteriorates, it grows, it falls apart and it comes together again. Disasters happen, forests burn and seas are made dry. Humanity may influence nature, but doesn't rule it. It makes no sense to attribute these changes that are so often foreign to our conception to our reality to a priori existing filters in us - the filters that truly exist are most likely biologically evolved to aid us in decoding other human beings and to increase our efficiency in manipulating reality.

Both postmodernism and positivism, at least in their vulgar forms, make the same mistake to see reality as given through either social creations or 1-1 reflections of reality. I am not going to insult either tradition in saying that they are all in that manner, but that the difference between Marxist Third Way-ism in the question of epistemology is the insistance that praxis solves many metaphysical questions as well as ties in important understandings of humanity and nature - two things that should not be as separate as both the postmodernist and positivist tradition make them out to be.

We hold these truths to be self-evident...

As my previous post was about postmodernism I believe I owe it to my Third Way-ism to attack modernism as well. To reiterate a few things I said before: Marxism is not a modernist doctrine, though it is influenced by it. Marxism is also not a postmodernist doctrine, though it is influenced by that too.

In many discussions and part of our society we find a de-politicizing ideology. That is to say, organizations ("NGO:s") do not dare to attach themselves to a specific party and they do not dare to say anything that would rock the boat. To this mindset there is a sharp divide between going out to vote every four years and the civil society wherein we move. Opening up to political ideology, then, is impossible, it is a partisan choice.

As Zïzek so aptly puts it, however, there are no more ideological (in the Marxist sense) choices than just that. We live in a world where we face an original position heavily influenced by burgeoise liberal values and views. This mindset says that a movie is just a movie, it enforces a status quo in the hegemonic middle. This can be as much seen by the insistance that we shouldn't care so heavily that all the bad guys in American movies are either Russian communists/criminals or Arabic terrorists, mindlessly blowing themselves up, as it can be seen in how we talk about mankind or society at large. This reification is typical of the hegemony of the burgeoise: they have turned themselves into the archetype of man - and if you're not part of that, then there is something wrong with you. When you talk about mankind, you are truly talking about the male gender, when you are talking about society, you are actually discussing burgeoise society. The conflicts are hidden by turning the privilieged into the archetype of humanity.

Modernism is infected with certain positivist influences that can be detected more or less everywhere when you look for it. It comes from the idea that we are observing brute facts when we wander around the world. A door is just that, a door. Economy is just that, economy. There is no interpretation, no underlying conflict. What you see is what you get.

However, that is not at all the case. We require certain ideological filters to at all work in the world and in a social context. We interpret one thing to mean another, to be part of a certain causal scheme.

The postmodernist condition

Something that I have been thinking of for a long while was the connection between modernism, marxism and postmodernism. Many have said that socialism is a modernist ideology, with a belief in progress and history and so on. Others have accused the Left of obscurantism that belongs to the continental-postmodernist tradition. I believe that neither of these are right, just as modernism and postmodernism are ideologies in themselves, so marxism remains a Third Way alternative (and one that is less ideological than the two as well).

I recommend reading Lenin's Tomb on Baudrillard's recent death and postmodernism. It has a few interesting points, but I do believe that it is ultimately flawed. I do not believe that the hatred of postmodernism is only a hatred of the West's privilieged position. Why? Let me outline a few critical notes:

1) Postmodernism prevents individuals and groups from action. With it's defeatalist attitude it fosters inaction, navel-gazing and cynicism. Like certain 'moral' socialist ideologies in the past, it prevents the necessary action required to change society.
2) Postmodernism is modern (pardon the pun) philosophical idealism. It shares with it's earlier neighbour the same clouding of reality, the same call to inaction of previous mysticism that is my first criticism.
3) Postmodernism opens the door to obscurantist ideologies and praxis. Whether these are religious, political, social or a combination - anarchist vegan collectives eating from discarded garbage are in some sense a product of the postmodern ideology wherein this sort of confused action, really only meaningless and lame, grows.

With this said, postmodernism, like almost all ideologies, can teach us many valuable lessons. I do not share the same instinctive hatred that so many of my analytical colleagues do. I am in agreeance with Ian Hacking in that matter: it is not all so dangerous or obscurantist. The ideas of narratives, what it teaches us about construction of social differences and so on is very valuable and should not be discarded.

In my opinion, postmodernism is a product of a Left which collapsed ideologically after the Soviet Union and the confusion and panic that came after it. It is also a product of a society that is ever more alienated. Listen to what the postmodernists are talking about. Confusion. Chaos. Panic. "All that is solid melts into the air..." old Marx said, and it could be a slogan of the postmodern movement. I believe, however, that it is rather a suitable slogan for the postmodern condition.

The individual in a collective science and politics.

I only recently understood once more one of the objections that I had just as I began to read Marx and marxists. A score of attacks were aimed at the marxist interest in history, structures and classes. Where, in all this, is there place in the individual? Is Marxism not determinist, relying on a material understanding of everything?

Well, no. What I am not going to say now is that some marxists have gotten it wrong and that they have oversimplified the science and turned it into a dogma. I am sure that there have been those, but to be honest, I have never read one. So what I am going to say is, instead, that liberal critics have misunderstood things.

First of all, there is probably a strain of the Soviet Union in here. Oppression of dissidents and personal freedoms, all that. The only thing I am going to say there is that the Soviet Union never attained socialism. Perhaps Trotsky would not have solved matters, however that may be, I believe in soviets proper, not the Soviet Union.

Second of all, if we are totalities of the social relations of our times: are we then individuals? Does our existance change anything? What are the (ethico-)political implications of that? It is absurd and incredibly stupid and ideological to deny that culture, class, ethnicity and gender does not affect us. We are to an incredibly large extent the products of our society. But society is not a static totality; that is a basic marxist insight. Individuals are the stepping stones of the collective, but a group can not simply be reduced to each individual in turn. There is something more. I would like to say that it is to a large extent praxis. In a human being there are certain ideologies, a language, an understanding of morality and many more things. These are prerequisites for being able to interact. As the hermeneutics understand it: we have certain given understandings of the world that filter it, and as we learn more, our understandings become more and more precise, some are even radically changed (note in this how it ties in with Thomas Kuhn and Louis Althusser's understanding of terms and revolutions in science).

To understand an individual, it is necessary for us to have a certain range of history, past relations and background such as where they came from, where they have gone to school, which social class they come from and so on. They, in turn, cannot be reduced to merely that. It is such a banal, ridiculous truth that I am ashamed to say it, but an individual is also something else than mere socio-economical totalities (that are often, consciously or unconsciously, in conflict with each other!).

Marxism and Morality

A couple of days ago I finished Willis H. Truitt's book, "Marxist Ethics". While it was an interesting read, and while it sketched out a couple of important principles, I cannot say that it was very illuminating as a whole. Of course, marxist ethics are a subject matter for an entire library and not just a simple blog post. But there are a few important things that I believe can be taken up to start off the topic.

First of all, as Truitt so aptly puts it, both marxists and anti-marxists have boldly claimed that marxism is non-moral. A statement like that is completely meaningless unless we might understood what it would be like to be moral, and to then be non or un-moral. Trotsky writes in his famous, and still rather paradigmatic, text "Their Morality and Ours" that morality more than anything else has a class character, but also that:

When we say that the end justifies the means, then for us the conclusion follows that the great revolutionary end spurns those base means and ways which set one part of the working class against other parts, or attempt to make the masses happy without their participation; or lower the faith of the masses in themselves and their organization, replacing it by worship for the “leaders”. Primarily and irreconcilably, revolutionary morality rejects servility in relation to the bourgeoisie and haughtiness in relation to the toilers, that is, those characteristics in which petty bourgeois pedants and moralists are thoroughly steeped.

While this is a breathtaking statement that has many loose ends that demands further investigation, we will leave it more or less at that. The text is quite worthwhile in it's whole and has many good, and some bad, points. But it appears to us, then, that marxism must in some sense be non-cognitivist, that is to say, that at least part of morality must rely on some form of non-cognitive function, perhaps as part of certain passions, interests, feelings, virtues, natural attributes, etc.

Human interaction is formed around moral concepts, concepts that have changed to at least some extent during various epochs. Many forms of morality were entirely ideologically programmed for the upper class of that time. But just as there is one way of living in the manor, and one in the hut, so there has been the morality of the plebian, or the serf, or the proletarian as well as the morality of the patrician, lord and capitalist. I do not now mean to say that the former has always been 'better' than the other. Burgeoise development has given us the strongest and perhaps most succesful moral schools: kantianism and utilitarianism, that indeed say many true things. However, in not understanding the actual relation in the social world, being reified, they miss out many things. They are also, of course, ideological tools and have been used as such to a great extent.

So there is one important point, then, an adequate sociological and historical view of man. Humans understand themselves to a great extent by morality and ethics, and most political language is coached in those terms as well. The other thing we must avoid is to assume that because we do not believe in an abstract Rechts or whatever it might be, that we understand humans to be what the neoliberals imagine: atomized individuals only interested in themselves.

To continue, there is the other danger as well: that what we are doing is in some way trying to be extra nice to people, that that is what socialism is about. Revolutionary socialism is not about liking animals and children a little extra. It is about the overthrowing of one class at the hands of the other.

But as Trotsky reminds us, and as Zizek continues to put it, there is something that is more ethical in the conspiration to organize a class and usurp another than there is to offer a few pennies to a charity. Singer puts it the most aptly: it is a duty to murder a tyrant. To relinquish an opportunity like that is to be an accomplice to those he murders. Tactics, strategies and ethics are bound far more tightly together than anyone realized before.

There are other components, too, lessons learned from old Greece that must be remembered and understood in a more complete manner than what Aristotle, Plato and others were capable of. Ethics and politics are the same thing. Man is a political animal: his ethical stance is decided and understood, and compared in the political life, that is, the social life among other humans. It is as much political to not be in a party, as it is to be in one. It is as much political to protest a racist comment from a friend as it is to cast a vote. It is of an ethical nature to take one stance or the other. Man can only be understood in the relations of his kind. The concept of virtue, as in modern virtue ethics, that was once started in Greece by Aristotle contains a very important seed for a morality that avoids the tribal taboos of a desert tribe and instead situates man with his fellow man.

Here we find the idea of praxis, that is, of the melding and continuation of thought and action in one that dissolves so many irreparable, reified categories of burgeoise philosophy. Political praxis is ethical, and the other way around. Praxis is what we do, melded with the way we understand the world and situate ourselves in it.

Lastly, I would like to add the existential sentiment that might be traced in what I said about Aristotle. While Sartre writes about petit burgeoise alienation at worst, and 'merely' alienation at best, the existentialist school has important things for us to collect from it. Not the least, a kantian strain that can be traced in philosophers such as R. M. Hare from the analytical school to, indeed, Sartre himself. Humans, in their understandings of themselves and their kind, are involved with existentialist preoccupations. While I believe the "meaning of life" question to be unintelligible, I believe that the longing for freedom and development cannot simply be ignored unless one is to have a system of morality as colourless and dull as most substantial morality in the analytical school. That is, the subjective, internal view is important.

There are many, many more things to say than these. But this is a beginning sketch, an outline. Perhaps we can see some vague contours soon, rather than the hazy, murky outline of a far-off continent that we can just hint at at this moment.