Flamman räcker inte till mot medialiseringen.
Det viktigaste hela den breda vänstern i Sverige, från AFA till SAP, har framför sig är mediasituationen. Jag har svårt att tänka mig organisatoriska och strategiska problem som har en större vikt än vår katastrofala mediasituation.
Några har skrivit av och till i mitt konstanta kampanjande för att flytta oss själva till vänster och framåt mot en revolutionär politik och organisation att vi kommer bli övergivna av arbetarklassen, att den aldrig kan mobiliseras för ditten eller datten. Förutom att vara en väldigt problematisk syn på arbetarklassen som en legalistisk och skötsam grupp så förvirrar man päron med äpplen.
Vänsterpartiet och andra organisationer på vänsterflygeln kommer aldrig bli uppskattade av vissa grupper i samhället, specifikt av borgarklassen och dess auxiljärer. Vänsterpartiet Skånes ordförande sa någonting mycket rimligt (jag parafraserar): att media börjar hata oss igen är ett tecken på att vi gör någonting rätt. När V kollaborerade som värst med sosseriet och när vi var som mest höger älskade media oss förstås.
Och även om vår reformistiska politik på något otroligt sätt skulle utmynna i en kritisk situation i klasskampen så skulle vi få hela den samlade borgarklassen emot oss. De skulle blästra oss offentligt, och vi skulle vara helt oförberedda mot den reaktionen. Även om vi hade världens bästa mediastrategi och lyckades spela dem som en lyra så skulle det inte betyda någonting i slutändan. Även om folk älskar oss i kommunfullmäktige, eller om vi ses som ansvarsfulla landstingspolitiker så är inte det intressant alls. Det kommer inte gagna oss överhuvudtaget när vi väl uppnår en situation där klasskampen stiger och vi är på offensiven. Arbetarklassens avsky mot exempelvis upplopp, förvirrandet av autonoma med nazister (extremerna möts-teorin) och att de inte söker sig vänsterut är huvudsakligen skapelser av media, samt sveket från arbetarrörelsens partier och deras bristande solidaritet med kamrater i rörelsen och avsaknad av radikal politik i de egna leden.
Inte för att jag menar att det är meningslöst att ha en mediastrategi, eller att jag menar att vi ska skita i landstingen eller någonting (däremot är ansvarsfullhet som begrepp sjukt ideologiskt och reaktionärt). Vad jag menar är att vi måste bygga upp media och press. Bloggar är bra, hemsidor är bra, tidningar är bättre. Kanske måste vi också hitta nya saker vi kan göra rent medialt, men vi måste skapa massmedia för arbetarklassen. Utan det tror jag att vi är körda.
Flamman är en okay tidning, som tyvärr har helt absurda reaktioner på exempelvis G8-mötet och liknande situationer. Arbetaren är också rätt bra, men har samma problem. Dock är de veckotidningar, och har en högst marginell utgåva. Vänsterpartiet kan inte skapa en egen dagstidning, kanske är det inte heller intressant att göra. Det är ett strategiskt problem, och därför en strategisk möjlighet, att bygga media för hela den breda vänstern.
Några har skrivit av och till i mitt konstanta kampanjande för att flytta oss själva till vänster och framåt mot en revolutionär politik och organisation att vi kommer bli övergivna av arbetarklassen, att den aldrig kan mobiliseras för ditten eller datten. Förutom att vara en väldigt problematisk syn på arbetarklassen som en legalistisk och skötsam grupp så förvirrar man päron med äpplen.
Vänsterpartiet och andra organisationer på vänsterflygeln kommer aldrig bli uppskattade av vissa grupper i samhället, specifikt av borgarklassen och dess auxiljärer. Vänsterpartiet Skånes ordförande sa någonting mycket rimligt (jag parafraserar): att media börjar hata oss igen är ett tecken på att vi gör någonting rätt. När V kollaborerade som värst med sosseriet och när vi var som mest höger älskade media oss förstås.
Och även om vår reformistiska politik på något otroligt sätt skulle utmynna i en kritisk situation i klasskampen så skulle vi få hela den samlade borgarklassen emot oss. De skulle blästra oss offentligt, och vi skulle vara helt oförberedda mot den reaktionen. Även om vi hade världens bästa mediastrategi och lyckades spela dem som en lyra så skulle det inte betyda någonting i slutändan. Även om folk älskar oss i kommunfullmäktige, eller om vi ses som ansvarsfulla landstingspolitiker så är inte det intressant alls. Det kommer inte gagna oss överhuvudtaget när vi väl uppnår en situation där klasskampen stiger och vi är på offensiven. Arbetarklassens avsky mot exempelvis upplopp, förvirrandet av autonoma med nazister (extremerna möts-teorin) och att de inte söker sig vänsterut är huvudsakligen skapelser av media, samt sveket från arbetarrörelsens partier och deras bristande solidaritet med kamrater i rörelsen och avsaknad av radikal politik i de egna leden.
Inte för att jag menar att det är meningslöst att ha en mediastrategi, eller att jag menar att vi ska skita i landstingen eller någonting (däremot är ansvarsfullhet som begrepp sjukt ideologiskt och reaktionärt). Vad jag menar är att vi måste bygga upp media och press. Bloggar är bra, hemsidor är bra, tidningar är bättre. Kanske måste vi också hitta nya saker vi kan göra rent medialt, men vi måste skapa massmedia för arbetarklassen. Utan det tror jag att vi är körda.
Flamman är en okay tidning, som tyvärr har helt absurda reaktioner på exempelvis G8-mötet och liknande situationer. Arbetaren är också rätt bra, men har samma problem. Dock är de veckotidningar, och har en högst marginell utgåva. Vänsterpartiet kan inte skapa en egen dagstidning, kanske är det inte heller intressant att göra. Det är ett strategiskt problem, och därför en strategisk möjlighet, att bygga media för hela den breda vänstern.
posted by Björn at 10:14 AM
6 Comments:
Det är bra att bli angripen av fienden påpekade gamle ordföranden Mao. Då har man bevisat att man har dragit en klar linje mellan sig själv och fienden. Får man beröm av någon filur på Dagens Nyheters ledarsida gäller det däremot att fundera på vad illa man gjort!
Angående media så finns det en motion som V:s stockholmsdistrikt antog på senaste årsmötet. Jag minns inte hur den exakt lät, men man funderade på att kunna börja med radio (i någon avlägsen framtid). Tekniken utvecklas fort (även om jag själv inte begriper den) och förmodligen blir det snart möjligt att för en billig penning kunna köra ut radio och kanske rörliga bilder till folks datorer och mobiltelefoner. Det kunde ge utrymme för en offensivare och rörligare propaganda. Själv skulle jag vilja se det som ett samprojekt för hela den civiliserade vänstern, alltså för nästan hela gänget minus de figurer som helst uppträder i rånarluva och har slagsmål som viktigaste idé.
Jo, det har du ju helt rätt i. Jag blir ibland orolig när borgare säger till mig att de gillar vad vi gör i rörelsen!
Det är inte alls en dum idé. Vi har tänkt lite på det här nere också. Frågan är hur man kan få en stor lyssnarbasis? Olika former av infosidor som ex. indymedia och så är också viktiga, men de är så sporadiska att det blir problematiskt. Som en fotnot kan jag säga att jag inte tror att det finns någon som faktiskt har slagsmål som viktigaste principfråga *S*
Jaha, men om jag formulerar om "slagsmål" litegrann, kanske till "direkt aktion som inte väjer för att vara först med egna våldsinslag" (man slår tillbaka innan motståndaren har hunnit slå själv)? Eller annorlunda uttryckt figurer av AFA-slag.
Annars undrar jag om det inte i dagens läge skulle vara möjligt att få till en gemensam deklaration av ett antal grupper, stora och små, där man kan ena sig om några grundprinciper: Demokrati, miljö, framtid, socialism. Och sedan bygga en kommunikativ plattform på den grunden. I och för sig kan man tänka sig att principerna kan utformas så bra så att även många borgare kommer att tycka att de låter bra. Det är framtiden vi skall kämpa om. Den som kan skapa den bästa och slagkraftigaste visionen av framtiden har god chans att vinna.
Det är löjligt med ett antal organisationer som är med på varenda demonstration och kämpar för samma krav men sedan går hem och skäller på varandra som om man vore oense om allting. Men hur får man slut på det? Genom att focka alla gamla ledare och välja nya?
Fast gör du inte precis det du säger man inte ska göra i det första inlägget ;)
Jag tror att det man måste göra på något sätt är att respektera varandras skillnader på något sätt, och visa god takt. Det är sjukt poänglöst att börja bråka om Spanska inbördeskriget om och om igen.
Nej, kanske det man behöver är helt enkelt att man samarbetar i vissa grupperingar och framförallt i vissa kampanjer, gammal god aktionsenhet exempelvis. Då är det ofta lättare att samarbeta med varandra och komma någonstans, och i ex. Lund har vi haft stora framgångar med det. Sedan är det ju många olika typer av organisationer som man kan tänkas behöva folk och som kan fungera som samarbetsorgan, exempelvis mediaportaler, solidaritetsgrupper, kulturföreningar och annat.
Om man säger så här då: socialisterna formulerar en så intressant politik att även personer som uppfattar sig som borgerliga finner den vettig och säger det. Jag misstänker att många människor inte är så borgerliga som de själva tror. Om man så att säga låter dem se ljuset kommer de att hos sig själva upptäcka en massa läskiga vänstervärderingar om demokrati, god miljö, solidaritet, jämlikhet, utveckling etc. Att få bort fiender genom att visa att de i själva verket är vänner kan vara en bra taktik för att undvika onödiga konflikter. Och den taktiken tycker jag man kan krydda med kvantdatorer, bioteknik och annat intressant som är på väg inom något årtionde eller så.
Det håller jag absolut med om! Det finns väl säkerligen en massa grabbiga manliga arbetare där ute som tycker om bilar, brudar och bärs och tycker att vänstern är emot just deras intressen (som feminister, bensinsskatthöjare, etc.) men som i själva verket är de som typiskt tjänar på en vänsterpolitik. Och de måste lära sig fatta det igenom bra media, och också säkerligen igenom att man kommer ut i bostadsområden, idrottsföreningar och så vidare.
Post a Comment
<< Home